Författaren Wolfgang Schorlau skärskådar det tyska samhället i sina kriminalromaner

Jan-Olof Erlandsson

Wolfgang Schorlau är en tysk samhällskritisk författare, vars djuplodande kriminalromaner ännu väntar på att översättas till svenska. Schorlau föddes 1951 i staden Idar-Oberstein i förbundsstaten Rheinland-Pfaltz i dåvarande Västtyskland. Under 60-talets tyska studentrörelse kom han i kontakt med Karl Marx verk och i likhet med så många av sina generationskamrater radikaliserades han och intog en samhällskritisk hållning. Han arbetade länge som företagsledare inom It-branschen till dess han i femtioårsåldern kunde ta steget över att helt leva på sin penna. Han har publicerat ett femtontal böcker och är idag bosatt i Stuttgart i Baden-Württemberg. Jan-Olof Erlandsson presenterar här några av hans uppmärksammade kriminalromaner.

Den 1 april 1991 sköts Detlef Karsten Rohwedder till döds med ett enda skott från 70 meters avstånd. Skottet avlossades med ett gevär av en typ som används inom Nato från en koloniträdgård vid Rohwedders bostad. En trädgårdsstol, som skytten suttit på, återfanns på platsen men mordet har aldrig klarats upp.

Socialdemokraten Rohwedder var en erfaren företagsledare, som av Helmut Kohl efter der Wende (Östtysklands sammanslagning med Västtyskland) fått i uppdrag att leda arbetet med att ta hand om de östtyska företag som slagits samman i Treuhandgesellschaft (ung. ”förvaltningsbolag”).

I österrikiska Matrei hade arbetare efter Andra världskriget i en tom fabrikslokal själva startat ett företag och med stor möda lyckats få det att blomstra. Vid Innsbrucks universitet hade man studerat detta och Rohwedder hade intresserat sig för resultatet. Rohwedders tanke var att ett antal av de östtyska företagen borde kunna drivas vidare på liknande sätt och att de flesta anställda därigenom skulle kunna få behålla sina arbeten.

Den idén var de västtyska företagsledarna mindre förtjusta i utan såg snarare fram mot att kunna lägga beslag på sina fattigare kollegors verksamheter i det forna DDR. Även bland de övriga i den grupp Rohwedder ledde fanns de som inte delade hans uppfattning, och efter hans död övertogs ledningen för Treuhandgesellschaft av Birgit Breuel, som drev en annan linje och de östtyska företagen såldes ut.

Sex veckor efter Rohwedders död störtade ett Air Laudaplan i djungeln strax efter start från Bangkoks flygplats. Ombord på planet fanns den professor som på Innsbrucks universitet hade studerat företaget i Matrei och som hade inspirerat Rohwedder. Haverikommissionen kom fram till att en motor saboterats så att den efter start reverserade, det vill säga vände motorns jetström i bromsande riktning. Den utredning som företogs lyckades inte spåra de skyldiga till sabotaget.

Den tyske deckarförfattaren Wolfgang Schorlau gör detta till ett fall för den tidigare BKA-kommissarien (Bundeskriminalamt) Georg Dengler i sin första bok Die blaue Liste (2003). Schorlau, som är född 1951, var tidigare chef för ett It-företag och började skriva skönlitterärt först i 50-årsåldern. Schorlau hade faktiskt träffat Rohwedder, då de båda hade suttit på podiet vid ett It-arrangemang. Författaren skriver i ett efterord att Rohwedder till skillnad från övriga på podiet var uppmärksam, humoristisk, slagfärdig och socialt engagerad.

Tio år efter mordet pekades RAF-medlemmen Wolfgang Grams ut som skytten, vilken själv dog i en ”kaotisk” polisjakt i Bad Kleinen i juni 1993. Schorlau skriver i ett efterord till romanen:

”Om det nu var RAF så kan man, förutom den ilska man känner över detta fega mord, undra över mördarens omåttliga dumhet, då denne uppenbarligen inte hade klart för sig vem eller vad som tjänade på dådet.”

Hittills finns 8 böcker med Georg Dengler och den senaste heter Die Schutzende Hand (2015).

Från 1990 till 2015 har högerextrema personer och/eller grupper mördat 178 personer i Tyskland. Flertalet av offren hade sitt ursprung i andra länder, framför allt i Turkiet men även en kvinnlig polis har skjutits till döds och en av hennes manliga kollegor sårats svårt.

Den 4 november 2011 klockan 09:15 rånades Wartburgsparkasse i Eisenach på 72 000 euro och ett vittne såg rånarna försvinna i en husbil. Samma husbil iakttogs klockan 12:00 av två vanliga poliser som, när de närmade sig husbilen, uppfattade att de blev beskjutna. De noterade tre skott varpå bilen började brinna. Men var det verkligen så som utredningen påstod att de två i bilen först sköt mot poliserna och sedan beslöt sig för att skjuta sig själva och sätta eld på bilen? Allt inom loppet av 20 sekunder?

Inte bara den fiktive romanhjälten Georg Dengler tyckte det hela var märkligt utan även veckomagasinet Stern ifrågasatte händelseförloppet. Boken blir nästan en dokumentär skildring, då den innehåller omfattande utdrag ur polisprotokoll och obduktionsresultat samt foton från brottsplatsen och av husbilen.

I romanen kontaktar Georg Dengler sin tidigare chef och lärare för att få lite hjälp på traven:

Schweikert stod framåtböjd. Med höger hand stödde han sig på en käpp. Det var en elegant käpp i svart trä med en knopp av silver men Dengler hade inte kunnat föreställa sig Schweikert med käpp. Han kände honom bara som en livaktig och snabbtänkt chef med kvicka rörelser. Nu var han en gammal man och när Dengler stod framför honom såg han i Schweikerts ansiktsdrag redan den bittra, oundvikliga ålderdomen bakom det vänliga skrattet. Fortfarande bar han dock de stora mörka glasögonen, som var hans kännetecken vid BKA. Och ännu hade han ett kraftigt hår men nu grått eller nästan vitt och precis som förr var det för långt i nacken så att det låg över skjortkragen med någon centimeter.

_ _ _ _

Han tittade på Dengler genom sina stora glasögon.

-Jag förmodar att det inte är fråga om en artighetsvisit hos en gammal kriminalkommissarie.

En servitris kom fram, Dengler beställde och lutade sig bakåt och sa:

-Det är riktigt, jag har en gammal räkning att göra upp. En mycket gammal räkning, som ni säkert erinrar er.

-Jaså, svarade Schweikert och rynkade pannan.

-Harry Nopper, sa Dengler.

Tystnad.

Servitrisen kom in med två koppar iskaffe och Dr. Schweikert tog skeden och rörde eftertänksamt.

-Ni är en märkvärdig man Dengler, sa Schweikert efter en stund. Ni hänger efter otrogna hustrur i Stuttgart och nu ger ni er in på ett fall som varje kriminalchef skulle dra sig för.

-Ofta är fruarna till och med trogna.

-Harry Nopper, vår vän från Verfassungsschutz [ 1]. Det har stått klart för mig att ni någon gång skulle ta er an honom och nu är det alltså dags. Berätta!

Och Dengler berättade. Han berättade om den obekanta uppdragsgivaren, han berättade om motsägelserna i det påstådda självmorden av Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt, som han funnit i akterna, och han berättade för sin förre chef om de båda patronhylsorna för vilka det inte fanns någon förklaring.

-Jag vet inte hur det verkligen gick till i Eisenach-Stregda. Inte ännu. Men det var inte så som allmänheten hittills trott.

[Alla översättningar av mig; JOE].

Med de båda Uwes död och fängslandet av deras kvinnliga medhjälpare Beate Zschäpe ansåg sig polisen ha funnit de skyldiga till många av morden på ”icke-tyskar” samt mordet på polisen Michele Kiesewetter, då hennes revolver återfanns i husbilen tillsammans med en avsevärd vapenarsenal. Men om det nu förhöll sig så – varför skulle två kriminella, som redan har så många liv på sitt samvete, tveka om att skjuta två poliser och istället begå självmord?

Det är en spännande men också skrämmande läsning om Tyskland av idag.

Schorlau låter sin ”Privatermittler” Dengler ta sig an högst aktuella samhällsfrågor. Romanen Fremde Wasser handlar om utförsäljningen av de tyska vatten- och avloppssystemen och i efterordet säger Schorlau: ”Personerna i denna bok är påhittade. De underliggande sakförhållandena är inte det. I denna ’Krimi’ är fördömt lite påhittat.”

År 2011 publicerades Die Letzte Flucht som handlar om läkemedelsindustrin i Tyskland, där 50 procent av läkarna tar emot ersättning från företagen. Vissa läkare tjänar på detta miljoner varje år.

I samtliga böcker hänvisar Schorlau till personer som hjälpt till med undersökningar och till författare och böcker som behandlar de ämnen han tar upp. Han har även fått tips från poliser och till och med från källor inom Verfassungsschutz. Det senare gäller till exempel romanen Das Münchenkomplott från (2009).

Attentatet vid oktoberfesten i München den 26 september 1980 var det allvarligaste bombattentatet i Tyskland efter Andra världskriget. Tretton människor dog och fler än 200 skadades av vilka 68 svårt. En del blev stympade och andra fick men för livet. Detta var objektiva fakta. Men framför allt var det märkligt att denna massaker trots sin omfattning i allmänhetens medvetande inte tycks lika närvarande som andra attentat. Och ändå hade dessa attentat riktat in sig på enstaka individer såsom morden på Schleyer och Buback, liksom attentaten mot Herrhausen eller Ponto [2]. När det gäller Münchenattentatet gjorde filmaren Heinrich Breloer ingen dokumentär i flera delar. Medierna framhöll inte längre minnet av detta blodsdåd som de annars har gjort med förbrytarna vid RAF-dåden. Schorlaus romanfigur Dengler vet inte varför det förhåller sig så, men det är slående. Det största brottet i Förbundsrepubliken Tysklands historia försvann nästan obemärkt från offentlighetens medvetande och minne.

Den som placerade bomben i en papperskorg av metall hette Gundolf Köhler och omkom själv då bomben detonerade för tidigt. Han hade anknytning till den högerradikala kampgruppen ”Hoffmann”, men polisutredningen kom fram till att Köhler var ensam förövare trots att vittnen på platsen sett honom tillsammans med andra före dådet. Dessutom var Köhler student med små inkomster och framställningen av bomben var både komplicerad och dyr. Åren innan hade flera dåd utförts i Italien och där CIA-Nato har utpekats som delaktiga i flera utredningar. Om Natos hemliga verksamhet i Europa har bland andra den schweiziska historikern Daniele Ganser skrivit en bok, som just kommit på svenska, (D Ganser & M Deland, Natos hemliga arméer: Operation Gladio och terrorismen i Västeuropa; övers. Stefan Lindgren, Karneval förlag 2016). Representanter för offren har krävt nya utredningar om Münchenattentatet.

Georg Dengler bor i Bohnenviertel i Stuttgart, där han på bistron Basta träffar sina vänner och grannar. Till dessa hör den fingerfärdiga Olga och Mario som driver krogen St. Amour i sitt hem och där det tillagas de mest utsökta italienska rätter. Den krogen finns i verkligheten och ägaren, Mario Ohno, driver den ihop med sin hustru Anna. Schorlau har varit en flitig gäst och skrev in Mario i sina böcker men efter ett tag förklarade Schorlau att han avsåg att ta livet av Mario i sin nästa bok. Marios hustru Anna klargjorde då att det var det inte tal om och alltså lever St. Amour och Mario kvar i böckerna. Den som vill besöka St. Amour hittar adressen och även en filmsnutt om krogen på Schorlaus hemsida, www.schorlau.com.

När Olga fick syn på Georg vinkade hon åt honom. Med en triumferande gest sträckte hon högerhanden i luften. Hon trängde sig förbi de båda männen, som satt bredvid henne, och kom strålande fram till honom.

-Georg titta!

Hon fäktade med högra handen framför hans ansikte och rörde på varje enskilt finger.

-Nu är allt som det ska igen! jublade hon försiktigt. Georg tog hennes hand i sin och betraktade den. Hennes pekfinger var precis lika långt som ringfingret.

Medan Olga var liten flicka hade en farbror till henne låtit sträcka ut hennes pekfinger. Millimeter för millimeter hade det spänts och sträckts ut till det var lika långt som det behövde vara för att bli lika långt som ringfingret. Dessa två och en halv centimeter innebar en avgörande fördel när hon tillsammans med andra barn skickades iväg till större städer på stöldräder. En plånbok plockades betydligt lättare ur en innerficka på en kavaj med två lika långa fingrar jämfört ett normalt pekfinger. Olga blev de rumänska barntjuvarnas stjärna.

Ingen av Schorlaus böcker är översatt till svenska men i den flod av deckare som översvämmar bokdiskarna känns hans böcker mer angelägna än de flesta. Förhoppningsvis tar sig något förlag an detta.

NOTER

[1] Verfassungsschutz är en av Tysklands tre underrättelsetjänster.

[2] Juristen Siegfried Buback var riksåklagare vid Bundesgerichthof i Karlsruhe, dåvarande Västtysklands Högsta domstol, (numera Tysklands Högsta domstol). Buback, i vars uppgifter ingick att lagföra terrororganisationer som RAF, sköts i april 1977 ihjäl på väg till arbetet. Den tidigare RAF-terroristen Peter-Jürgen Boock har utpekat Stefan Wisniewski, en annan medlem av RAF, som mördaren.

 Hanns Martin Schleyer, som var chef för den västtyska Arbetsgivarföreningen, kidnappades i september 1977 i Köln av Baader-Meinhofligan. Ligan krävde att de till långa fängelsestraff dömda terroristerna Andreas Baader, Jan-Carl Raspe och Gudrun Ensslin skulle friges, vilket den socialdemokratiske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att gå med på. I oktober samma år påträffades Schleyers döda kropp i en övergiven bil i Mulhouse i Alsace. Schleyer hade redan före kriget varit medlem i såväl nazistpartiet som SS och under kriget i egenskap av SS-funktionär verkat i Prag i det av Tyskland ockuperade Tjeckoslovakien. Efter kriget var han internerad i tre år i Baden men gjorde efter sin frigivning en rask karriär inom den tyska industrivärlden. Blev 1970 medlem i CDU och gjorde sig känd genom sin hårdföra hållning i arbetsmarknadskonflikter.

Jürgen Ponto var styrelseordförande för Dresdner Bank när han mördades i sitt hem i Frankfurt am Main av tre medlemmar av RAF i juli 1977. Den ovan nämnde Peter-Jürgen Boock väntade i en flyktbil på gatan.

Alfred Herrhausen, som var chef för Deutsche Bank, omkom när hans bil sprängdes i luften i Bad Homburg norr om Frankfurt am Main i november 1989. RAF tog på sig attentatet.