Claude Monet (1840-1926)

Det sägs att den som reser i gryningen bär på ett budskap. Men måste det vara så?

Venedig

av per-Olov käll

Tjejen i de högklackade skorna styltar längs trottoaren.

Hon har snygga ben.

Och var gång hon sätter klackarna i stenbeläggningen

hörs ett skärande ljud.

Följer hon den röda tråden in i Venedigs vindlande gränder?

Ja, vilken labyrint är inte denna stad!

Vart man går husväggar som ställer sig i vägen.

Fick fråga fyra gånger innan jag hittade till mitt lilla hotell,

trots att det låg så löjligt nära…

Det sägs att denna stad bebos av rika främlingar,

som sällan vistas här.

Slutna fönsterluckor.

På en balkong med snidat järnräcke står en man och röker.

Den svarta gestalten avtecknar sig mot den svagt

upplysta ljusgloben i det salongslika rummet.

Med kavajen löst hängande över axlarna

iakttar han utan att se kanalens gondoler,

som övertäckta av svarta kapell skaver mot

förtöjningspålarna.

Hotellets smala trätrappa jämrar sig när man går i den.

En flicka från Skottland i stickad jumper försöker le obesvärat,

när vi nästan krockar med varandra.

I det trånga, alltför varma hotellrummet (utan luftkonditionering)

går det inte att sova.

Ändå sover jag som en stock och vaknar bland svettiga lakan.

Den skotska flickan

(varför tror jag att hon är från Skottland?)

dricker te med skorpor och marmelad vid breakfasten.

På vaporettin ut till Lido – till Den Stora Konferensen – är

morgonen en behaglig svalka.

Stående på fördäck betraktar jag den säreget vackra

staden badande i solljuset.

En glänsande teaterkuliss med rötter i Bysans och Renässansen.

Ett nutida Turist-Atlantis vars sakta nedsjunkande

i den gröna lagunen

man söker hejda med avancerad ingenjörsteknik.

Staden som vilar på oräkneliga träpålar,

som för sekler sedan bankades ned i underlaget av lera och sand

för att ge stadga åt palatsen.

När pålningsvirket anskaffades kalhöggs, sägs det,

stora ytor av nuvarande Kroatien och Slovenien.

Att staden började sjunka berodde dock på att invånarna

behövde vatten och därför, naturligt nog, grävde brunnar.

Dessa brunnar var artesiska,

så att när vattnet av självtryck pressades upp till ytan

började marken sjunka samman under Venedig.

(Ett öde staden inte är ensamt om.)

Sedan man insett detta förbjöds på 1960-talet all

brunnsborrning i Venedig.

En julidag år 1902

störtade oväntat det hundra meter höga klocktornet, Kampanilen,

vid Piazza San Marco samman.

(Till all lycka blev endast tillsyningsmannens katt skadad!)

Man fann då att de tusenåriga ekstockar på vilka tornet vilat

alltjämt var i utmärkt skick.

I den syrefattiga gyttjan hade de envetet stått emot förruttnelsens tand.

Det vara bara tornet självt som vuxit sig för högt.

Allt som krävdes var att timmerstockarna ersattes med kraftigare exemplar.

Redan ett decennium efter raset kunde så den

återuppbyggda Kampanilen invigas.

I det torn, som just rekonstruerats,

hade år 1609 den berömde Galileo Galilei

demonstrerat sitt nybyggda teleskop

för Venedigs doge, Leonardo Donà.

Vissa platser är som tidslinser, där historien tycks

fokuseras i en brännpunkt.

Venedig är en sådan plats:

Nu och Då kan tyckas lika relevanta.

Utbytbara.

Den tid vi kallar vår blir på så sätt ett det förflutnas

utsträckta nu.

Ur tidsbrunnen sträcker det förgångna ut sina bläckfiskarmar och griper efter oss.

Vi som gärna tror oss om att röra oss i ett helt unikt nu.

När i själva verket allt är ett sammanhängande

Då-Nu-rum. (Förstår ni mig?)

Alltnog,

när Galileo demonstrerar kikaren för sin vän dogen

gör han det inte som ett instrument med vars hjälp

himlakropparna kan studeras med ny och hittills oanad skärpa.

Han säger inte:

”Detta instrument kommer att för all framtid

ändra vår bild av världsalltet!”

Istället säger han kanske:

”Ers höghet, som Ni i Er djupa visdom redan insett

ger detta instrument innehavaren en betydande taktisk

fördel inför ett stundande sjöslag.”

Att se sin fiende tydligt långt innan han kan urskilja oss!

En sådan krigslist förutsätter dock att teleskopet hålls hemligt.

Var alltså Galileo beredd att offra vetenskapen

(som ju förutsätter öppenhet)

för att ligga bra till hos en furste?

Vi vet inte.

Vad vi vet är att Galileo redan följande år, 1610,

publicerar sitt banbrytande verk Sidereus Nuncius, ”Stjärnornas Budbärare”.

Vilken vacker titel på en avhandling!

Han tillkännager där den fantastiska upptäckten

att fyra stora månar kretsar kring Jupiter.

Och att månens yta – liksom jordens – är täckt av berg, slätter och hav.

Ur bergsskuggans längd beräknar han månbergens höjd.

Jorden var således inte världsalltets centrum

kring vilken alla andra himlakroppar snurrade till Herrans

och Människans Lov.

Den som såg ut i den mörka natthimlen med ögat

förstärkt av en konvex och en konkav lins infogade i ett rör

kunde med egna ögon se att jorden blott var en planet bland andra.

Så enkelt – nästan banalt – störtar en världsbild samman!

När vi stiger i land på Lido

– den långsmala ön som skiljer Venedig från Adriatiska havet –

är förmiddagssolen påtaglig.

Och på Lungomare Marconi, den långa huvudgatan,

passerar jag det pampiga Grand Hotel Des Bains.

Där ska Thomas Mann en gång ha samlat stoff

till sin novell ”Döden i Venedig”.

Så egendomligt tidlösa gamla semesterorter är:

Ingen skulle bli förvånad om det äkta paret Katia och Thomas Mann

i detta ögonblick klev ut genom den ståtliga hotellgrinden.

Han i vit sommarkostym.

Och hon, matematikern Pringsheims dotter,

(som sägs ha uppgivit sina studier i naturvetenskap för

att bli den trettioåriga uppåtgående författarens maka)

med solhatt och parasoll.

Arm i arm på väg till hotellets strandbad.

Året är 1911.

Det första stora krig, som snart ska sönderslita den europeiska kontinenten,

öppna åkerjorden för oräkneliga skyttegravar

för att strax därpå, i tysthet, sluta de döda i sin leriga glömska,

anas ännu bara av de mest framsynta.

Och knappt ens av dem.

Åt dessa världsförbättrare ler man – i bästa fall – ironiskt.

För att snart nog uppröras över deras bristande patriotism!

Ännu är det litterära brödraparet Heinrich och Thomas Mann goda vänner.

Förresten bor båda två här på hotellet.

Men vägarna ska snart skilja sig.

Thomas ska skriva en romantisk-nationalistiska hyllning

till det skapande kriget:

Betrachtungen eines Unpolitischen.

Heinrich den djupt pessimistiska Der Untertan, ”Undersåten”,

som förbjuds av censuren.

Heinrich Mann förmår inte se något gott i det kommande kriget.

Kompositören Gustav Mahler har just dött.

Han sägs vara förebild till den åldrande

”författaren Gustav Aschenbach” i den novell

Thomas Mann just nu förbereder.

Det disciplinerade geniet som lever för sitt skapande.

Gustav Mahler förbjuder sin tjugo år yngre hustru,

den musikaliska Alma,

att själv ägna sig åt skapande arbete.

Hennes uppgift är att finnas till hans hjälp.

Men Alma vet att ta hämnd och uppvaktarna är många.

Så många att de blir till en visa.

Tom Lehrer skrev den visan: sången om Alma.

Vid Palazzo del Cinema, det vitkalkade kulturpalats,

som Mussolini en gång lät uppföra till den italienska filmkonstens allt större ära,

är jag redan blöt av svett efter promenaden.

En gråhårig femtiosjuåring, som deltar i den 8:e internationella konferensen

Nanometer-Scale Science and Technology

med resebidrag från makarna Knut och Alice Wallenbergs jubileumsfond.

Inkommen från det bländande solskenet är palatset en sval katedral.

I den stora utställningshallen, ett högteknologiskt Pantheon,

söker ingenjörer i mörk kostym (och slips) intressera mig

för just det slags mätinstrument de själva saluför.

Och vore man litterär som en TS Elliot kunde man utbrista:

Vackra kvinnor gå förbi

talande om nanoteknologi

Vi skriver år 2004.

Själv är jag på något sätt fylld av oklara förhoppningar.

I det soldränkta Venedig med sin labyrintiska charm

(och oräkneliga asiatiska turister)

förmår jag ännu inte se den sjunkande staden

som en metafor

för den sjunkande västerländska kapitalismen.

Nej, här är jag enbart en romantisk resenär!

En den där dricker sin hutlöst dyra espresso,

opersonligt serverad av en vacker servitris.

Hon vars professionella leende ser rätt genom dig.

Och leendet säger:

”Betala, så att jag kan glömma dig!”

Sannerligen, här är ingen plats för metaforer!

(Inte för den som hunnit bli femtiosju.)

Intill, på Piazza San Marco, står en man som älskar duvor.

Och duvorna, som antagligen skiter honom full, älskar i sin tur hans bröd.

Scenen erinrar mig på något sätt om vad jag en gång iakttog på Karlsbron i Prag:

ett mycket kortväxt par dansande till zigenarmusik.

Dansade, dansade – som bara de tycktes kunna dansa.

Liksom uppfyllda av den storartade europeiska kulturen.

Det femstjärniga hotellet med diskret framlagda broschyrer:

brunetter/blondiner/rödhåriga – allt kan fås mot hederlig betalning.

”Sir, just leave the bag to me!”

”Sir, perhaps you want some nice company for the evening?”

”Sir, lovely weather today in Prague, isn’t it?”

Fast taxichauffören skörtade upp oss med besked.

(oavslutad)

kommentar

Som framgår tillkom ovanstående dikt efter ett konferensbesök i Venedig 2004. Det var mitt tredje och – hittills – senaste besök i staden, som onekligen är fascinerande men har mycket litet med turistreklamens utlovade romantik att göra. Därtill är priserna alltför höga och strömmen av turister sådan att man lämnar staden utan saknad. Beträffande duvorna införde man några år efter mitt besök förbud att mata dem på Markusplatsen. Trots allt ett framsteg. POK