Tidsbild

VÅRVINTER 2019

ANDERS BJÖRNSSON

Trettondagsafton. Två veckors datortrassel löste upp sig igår. Det tog två timmar på telefon med en kvinnlig Microsoftmedarbetare i Warszawa i andra ändan (föregånget av tre resultatlösa samtal). Hon talade utmärkt svenska, efter fyra år i Sverige. Halva tiden navigerade hon i mitt ställe. När både word- och e-postfunktionerna äntligen återställts, utbröt jubel i Warszawa: hon hade haft en kollega bredvid sig hela tiden, han grät och vinkade, sade hon. Det var som att lösa en uppgift i fält, under beskjutning, överallt dök fientliga patruller upp. Och ständigt nya kodord, koordinater.

*

UP, min brevvän, som jag korresponderat med i stort sett var dag under femton års tid, larmar om att hans digitala arkiv kan ha gått till spillo: brev, reserapporter, artiklar, skapade program. Hans konto på förra arbetsplatsen, ett svenskt akademiskt lärosäte, är spärrat. Själv har han bosatt sig i södra Frankrike. Betydelsen av arkivinstitutioner alltså! Flera tar ju idag emot digitalt material, där finns en kompetens som jag kunnat studera på nära håll (efter något decennium i en arkivstyrelse). Vad gör jag själv med sådant som nu är lagrat i förråd och skrivarstuga? Risken, så uppenbar: att jag gallrar bort allt som gör mig förstämd.

*

Självcitat: ”Den här handskrivna dagboken registrerar, huvudsakligen, mina privata vittnesbörd […]. Cirkulären däremot kan betraktas som politiska journaler, tillsammans med Generationen utan uppdrag [2005] och Den krypande kontrarevolutionen [2012]. […] Som intellektuell undervegetation. De tillför något, förändrar intet. […] Ett marginal- eller utfyllnadsfenomen.” Därtill kommer klippböckerna, där jag för in vad andra har producerat, också i bild.

*

Tre gånger under våren på olika platser ska jag tala om Marlen Haushofer, inte så illa. Hennes noveller, som jag översatte förra året (arton stycken). En helt tunn volym, omslaget endast grafiskt formgivet. Jag gillar denna asketism (som inte behöver ha någon motsvarighet i det verkliga liv jag lever). Den ger svalka. Sensationsbefriat. Tidlöst? Men tiden är ju en stor lögnare – hur kan man göra sig fri från den lögnen? Hos Haushofer försökte jag locka fram ordvändningar som var förekommande i min barndom och uppväxt – då hon publicerade sig. (Verfremdung?) Och omslaget: som en vägg, som får sina märken av nötningar och olyckshändelser: någon snavar och spiller ut sitt kaffe på den. Som människans ansikte, väderbitet, inifrånristat.

*

I stort sett allt jag skrev om mediepolitik fram till 1997 ungefär är nu daterat. Det inser jag när jag läser James Meeks artikel i London Review of Books. Då fanns etermediernas överlägsna snabbhet; framförallt TV kunde ge den fulla storyn långt innan tidningspressen rapporterade om samma sak ett halvt dygn efteråt. Radion var också snabb men begränsad genom att inte kunna visualisera. Radion borde vara dialogens medium, tidningarna kunde ge faktaunderlaget och fördjupa. Så såg jag det. Med digitaliseringen hamnar etermedia i skugga. Allt på nätet forsar fram, där råder inga begränsningar men många fallgropar och hala stenar. Det det tryckta ännu är – eller borde vara – oslagbart på: det oumbärliga estetiska uttrycket, möjligheten till eftertänksamhet (papper och penna), tryggheten i att det du lägger åt sidan på sena kvällen finns kvar orört när du vaknar morgonen därpå.

*

För fan, det här är ju bara litteratur! Man borde ägna en tanke också åt fågelsång, eller hur, åt cykling, sjukdomar (egna och andras), trädplantering, den demokratiska kulturens fortgående urartning, gå på bio, åt alla dessa mardrömmar om folk som sjunker genom isen etcetera, cyklamen i köksfönstret vilken har stått i tolv år och fortfarande blommar, Mozarts fristående a-moll-rondo för piano (men det har jag väl redan skrivit om? – de är egentligen tre stycken), förskingringen av allmän egendom (utförsäljningen av allmännyttan till exempel), kanske också hur man gör tjälknöl på dovhjort. Så mycket med det jordiska.

*

Vi får ingen hundvakt, och jag har heller ingen riktig lust att se Rigoletto den här gången. Två personer i bekantskapskretsen tackar nej till en överbliven biljett: de har aldrig varit i ett operahus förut, det är främmande mark för dem, båda i sjuttiårsåldern. Har detta med svenskhet att göra? Kanske. I Italien är operan folkkonst, artisterna idoler, hör jublet i Verona när Aida ges! Och ändå har Sverige haft lika stora sångare som Italien. Men den italienska operakulturen har på ett helt annat sätt varit politisk (alltså inte partipolitisk). Jag tänker på detta när jag läser Heinrich Manns (politiska) roman Die kleine Stadt som kretsar kring folklivet på torget – förebilden lär ha varit staden Palestrina, som Mann kände utan och innan – och ett ditresande operasällskap: dess medlemmar kallas genomgående för Komödianten, fina är de ej. Föreställningen de ska ge försvaras av de radikala, de nationellt sinnade, den angrips av och försvåras genom ingripanden av de klerikala. Konsten är kamp, inte glitter. Den är också erotik (ja, Rigoletto om någon har väl erotisk laddning), sällan eller aldrig asketism.

*

Stockholm finns inte med på en lista, publicerad av The Guardian, över de trettio europeiska städer där det är behagligast att leva. Köpenhamn hamnar på andra plats, Helsingfors på sjätte. Också Oslo och Reykjavik kvalar in. Stadsförstörelsen i Stockholm har förvisso gått mycket långt. Man förtätar och förmörkar, kapar parkområden och ger plats för biltrafik, när den internationella trenden är att personbilar befinner sig på tillbakagång i avancerade industriländer. Rena knäfallet för fartblinda marknadskrafter, alltså profitörer. Stig-Björn Ljunggren har funnit en bra term för detta: ”den funktionskapitalistiska ordningen”. Det allmännas styresmän överlåter sin beslutskraft och sin värdighet till aktörer som de är satta att reglera. En tjänsteman är idag en som står till tjänst, inte en som tjänar statsintresset. Och själva ordet tjänsteman är nästan försvunnet.

*

Samtidigt som en svensk regering tillträder, tar självmordsjournalistiken förnyad fart. Stor uppmärksamhet kring ett spektakulärt fall inför en sändning i TV-programmet Kalla fakta. Grymt utlämnande av en avliden person, utan dennes tillstånd. Spridningseffekter, förutsebara, belagda. Kunskapsläget klart. Alltså räcker kunskaper inte, belönas inte, när andra intressen står i vägen. (21/1) 

*

Befinner mig i den lyckliga situationen att jag slipper jaga jobb. Då och då glimrar det till i vardagen: man ber mig om ett lektörsuppdrag, en redaktörsinsats, ett föredrag, ett moderatorskap (alltmer sällan), ett lunchssällskap eller helt enkelt ett gott råd (aldrig en artikel). Jag har lärt mig att skriva rekommendationsbrev; får ett pris och förbereder tacktal; någon gång tillfrågad om en översättning. Men det händer titt som tätt att jag blir arg på mig själv. Varför besinnar jag inte mitt medborgerliga ansvar? Det kan vara just nu, det kan vara snabbt förbi.

*

Jag förstår inte att Hans Rosling var tvungen att se så förbannad ut, eller gör jag? Inte heller Jesus skrattar, på ”avbildningarna”. Också Bernie Sanders är arg.

*

Det är nu mycket tal om Italien, Polen, Ungern, Österrike, ja, Ryssland. Men Aspen, Bilderberg, Davos, Sälen – de är ju alla attacker mot våra demokratiska ordningar. (27/1)

*

Under Hoxha angav barn sina föräldrar. Sedan började föräldrar sälja sina barn. Idag är Albanien ett centrum för världens droghandel. Frihetsrevolutioner.

*

Jag har aldrig velat slå alla med häpnad – fasoner. Men hur befriande är det inte att själv kunna häpna – alltfort.

*

Akademiska Bokhandeln i Helsingfors har utarmats, sedan Bonniers tog över. Glest där det förut dignade. Jag inhandlar en uppdaterad pocket, utgiven första gången 2016: Philip Mansels Aleppo. The Rise and Fall of Syria’s Great Merchant City. Mansels tidigare arbeten om Konstantinopel och Smyrna var enastående bra. Aleppo anses vara världens äldsta, alltjämt existerande stad. Den har sjutusen år på nacken, har varit ett kommersiellt och kulturellt nav i Levanten men aldrig huvudstad (bortsett från några parentetiska decennier, 944–1003, när den shiitiska hamdaniddynastin regerade här). En gång tredje största staden i det osmanska väldet, efter Konstantinopel och Kairo. Vad återstår alltjämt av glansen, sedan olika terror- och rebellgrupper gjort den till slagfält? Den levantinska staden, skriver Mansell, karakteriseras generellt av: ”location on or near the Eastern Mediterranean; the prominence of international trade and foreign consuls; the use of international languages, such as lingua franca or broken Italian, and later French, and relative tolerance, and numerical balance, between different communities.” Ingen dominerade över alla andra, och ”deals took precedence over ideals”. (6/2)

*

Vi var i Cannes och Nizza och Antibes under några dagar. Det kunde bli Medelhavsostron till frukost och jättestora musslor till lunch. Vi besåg det vackra Maeght-museet med keramik av Miro i parken och ett par dagar efteråt Picassos muralmålning ”La Guerre et la Paix” i kapellet i Vallauris, där konstnären låter lagen, rätten, med den kända vågsymbolen, hamna på den ena, krigiska långsidan. Detta förundrade mig mycket. Eller såg jag något som inte fanns där? (21/2) 

*

 

Den vita freesian vårglöder på slagbordet.