Utdrag ur Stendhals Promenader i Rom i översättning av Margareta Zetterström
Första delen: Förord
Det är, säkert, ingen stor merit att ha varit sex gånger i Rom. [1] Jag dristar mig ändå att framhålla denna lilla omständighet, eftersom den kanske kan rendera mig en smula förtroende från läsarens sida.
Författaren till denna reseguide har nämligen ett mycket ofördelaktigt utgångsläge; ingenting, eller nästan ingenting, i världen tycks honom mödan värt att avhandla med allvar och tyngd. 1800-talet anser precis tvärtom och har sina skäl för det. Friheten att uttala en uppfattning om saker och ting får ju i dag en massa hedersknyfflar, som egentligen inte har tid att bilda sig en egen uppfattning, att när de talar i stället anlägga en allvarlig min som imponerar på vanligt folk och ursäktas av de lärda, med hänvisning till vad tidsandan kräver.
Denna reseguide har ingenting av det pedanteri som annars anses nödvändigt. Men skulle den för den skull inte vara värd att läsas av en resenär som ärnar sig till Rom? I avsaknad av talang och vältalighet har författaren i stället själv besökt den eviga stadens minnesmärken och med stor uppmärksamhet studerat dessa. Han började föra sina anteckningar 1817 och har sedan ändrat och bearbetat dem under varje ny resa.
Författaren gjorde sitt intåg i Rom första gången år 1802. [2] Tre år tidigare hade staden varit republik. [3] Detta faktum oroade fortfarande alla och gjorde att vårt lilla sällskap försågs med en eskort bestående av två observatörer som inte lämnade oss ur sikte en enda stund av vår vistelse i staden. När vi begav oss utanför Rom, exempelvis till Villa Madama [4] eller kyrkan San Paolo fuori le mura, erbjöd vi våra ledsagare en boccale [5] med vin, och de log då mot oss. Dagen för vår avresa kom de rentav och kysste oss på hand.
Kommer man att anklaga mig för egotism [6] för att jag här nämnt denna lilla detalj? Utformad i akademisk eller allvarlig stil skulle den ha upptagit en hel sida. Se där författarens ursäkt för sin skarpa ton och egotism.
År 1811 återsåg han Rom; det fanns då inte längre några präster på gatorna och Code Civil [7] härskade överallt; Rom var inte längre Rom. [8] År 1816, 1817 och 1823 försökte den älskvärde kardinal Consalvi [9] vara alla till lags, även utlänningar [10]. År 1828 var dock allt åter förändrat. Den romare som stannade till på ett värdshus fick då lov att dricka stående, annars riskerade han att bli pryglad på en cavalletto. [11]
Herrar Tambroni, Isimbardi, Degli Antoni, greve Paradisi och åtskilliga andra framstående italienare, som jag skulle nämna ifall de varit döda, hade haft mycket lättare att skriva denna bok som jag, arme utlänning, gett mig i kast med. Säkert finns här felaktigheter, men däremot aldrig någon avsikt att bedra, försköna eller förtala. Jag vill säga sanningen. Och i våra dagar är det inget lätt företag, inte ens i fråga om kolonner och skulpturer.
Det som ändå fått mig att publicera denna bok är att jag själv, på plats i Rom, ofta önskat att det hade funnits en sådan. Varje avsnitt är resultatet av en promenad, det skrevs på platsen i fråga eller på kvällen när jag kommit hem. [12]
Jag förmodar att någon läsare någon gång kommer att stoppa ner en del av detta verk i fickan på morgonen, på vägen ut i staden Rom. Det är därför jag avsiktligt gjort mig skyldig till en del små upprepningar i stället för att hänvisa till en annan del som läsaren kanske inte alls har med sig. Dessutom är denna bok inte så viktig att det är värt besväret att bläddra hit och dit efter hänvisningar. Korsa i stället över varje avsnitt med ett penndrag så snart det monument som där omtalas har beskådats, det är mitt råd.
Alla anekdoter som finns i dessa volymer är sanna; åtminstone tror författaren själv att det förhåller sig så.
Monterosi [13] (37 kilometer [14] från Rom), 3 augusti 1827. — De personer jag reser till Rom tillsammans med säger att man bör se Sankt Petersburg i januari och Italien om sommaren. Vintern är överallt som ålderdomen. Den kan vara rik på försiktighetsåtgärder och hjälpmedel mot det onda, men den är ändå alltid någonting ont; och den som bara får se vällustens land om vintern kommer alltid att ha en mycket ofullständig bild av detta land.
Sedan vi på vår väg från Paris genomkorsat det fulaste landet i världen, det som av enfaldiga människor kallas det sköna Frankrike, kom vi till Basel och från Basel till Simplon. Vi önskade hundra gånger om att invånarna i Schweiz hade talat arabiska. Deras kategoriska förkärlek för écus neufs [15]och för att göra militärtjänst i Frankrike, vilket betalas bra, ingav oss motvilja mot deras land. Vad kan man då säga om Lago Maggiore, Borromeiska öarna och Comosjön annat än beklaga de människor som inte blir bedårade därav?
Vi passerade snabbt Milano, Parma och Bologna; på sex timmar hinner man kasta en blick på dessa städers klenoder. Där började jag nu utöva min funktion som cicerone. Två förmiddagar räckte för att se Florens, tre timmar Trasimenosjön där vi gjorde en båttur, och nu befinner vi oss slutligen här, cirka 32 kilometer från Rom, tjugotvå dagar efter det att vi lämnat Paris; vi skulle gladeligen ha kunnat göra denna resa på tolv eller femton dagar. Den italienska postskjutsen fungerade mycket bra; vi reste bekvämt med en lätt landå och en kalesch, sju postmästare och en passopp. Två andra domestiker reser efter oss i diligens från Milano till Rom.
De damer jag reser tillsammans med avser att tillbringa ett år i Rom; deras tillhåll kommer att tjäna som vårt högkvarter. Därifrån ska vi göra utflykter och beskåda Neapel, liksom hela Italien bortom Florens och Apenninerna. Vi är tillräckligt många för att utgöra ett litet sällskap om kvällarna som, när man är på resa, annars kan vara nog så trista. Dessutom skall vi försöka skaffa oss tillträde till de romerska salongerna.
Vi hoppas att vi där skall stöta på de italienska seder som man i Milano, och även i Florens, till viss del förvrängt för att i stället apa efter Paris. Vi vill lära känna de sociala vanor varmed invånarna i Rom och Neapel söker sin vardagliga lycka. Vårt parisiska sällskapsliv smäller säkert högre; men vi reser för att se nya saker, dock inte som den nyfikne och oförskräckte upptäcktsresanden vilken tränger in i Tibets bergstrakter eller försöker stiga i land på öarna i Stilla havet, i jakt på barbariska folkstammar. Vi söker mycket finare nyanser än så; vi vill se beteenden som står närmare vår högt utvecklade civilisation. Tag till exempel en väluppfostrad man med hundratusen francs i årsinkomst, hur lever han i Rom eller i Neapel? Hur tillbringar ett ungt par, som bara har en fjärdedel av den summan att spendera, sina kvällar?
För att med någorlunda värdighet fullgöra min funktion som ciceron pekar jag ut allt som ter sig egendomligt; men jag har uttryckligen förbehållit mig rätten att inte uttrycka någon egen mening därom. Först mot slutet av vår vistelse i Rom kommer jag att föreslå mina vänner att titta extra noga på vissa konstverk vars värde är svårt att uppfatta ifall man levt hela livet bland fina hus på Rue des Mathurins [16] och omgiven av färglitografier. Med viss bävan tar jag risken och uttalar här min första blasfemi: det är just de målningar man ser i Paris som hindrar en fransman att beundra Roms fresker. Jag nedskriver alltså här mina helt personliga små anmärkningar, och inte alls de uppfattningar som de älskvärda personer hyser i vars sällskap jag har lyckan att resa.
Jag kommer dock att följa den ordning vi ålagt oss; ty med en smula ordning och reda orienterar man sig rätt snabbt bland de oändligt många märkvärdiga saker som den eviga staden innehåller. Var och en av oss har därför skrivit följande sex överskrifter på lika många sidor i sin resedagbok:
10 Ruiner från antiken: Colosseum, Pantheon, triumfbågarna etc.;
20 Målarkonstens mästerverk: Rafaels, Michelangelos och Annibale Carraccis fresker (Rom har få verk av de två andra stora målarna, Correggio och Tizian);
30 Den moderna arkitekturens mästerverk: Peterskyrkan, Palazzo Farnese etc.;
40 Antika skulpturer: Apollo och Laokoon som vi redan sett i Paris; [17]
50 De två moderna skulptörerna Michelangelos och Canovas [18] mästerverk: Mose i San Pietro in Vincoli respektive påve Rezzonicos [19] grav i Peterskyrkan;
60 Statsstyrelsen och de vanor och seder den ger upphov till.
Härskaren över detta land [20] åtnjuter absolut makt och leder samtidigt sina undersåtar i den fråga som är viktigast i deras liv, den som handlar om själens frälsning.
Denne härskare har inte alls varit furste sedan ungdomen. Under de första femtio åren av sitt liv uppvaktar han personer mäktigare än han själv. I allmänhet träder han i tjänst först i det ögonblick när andra människor brukar dra sig tillbaka, det vill säga i sjuttioårsåldern.
En påvlig hovman hoppas alltid på att få ersätta sin herre, något som inte förekommer vid andra hov. En hovman, i Rom, försöker inte bara behaga sin påve, så som en tysk kammarherre söker behaga sin furste; han önskar också få dennes välsignelse. Genom en indulgenza in articulo mortis [21] kan Roms härskare skänka sin kammarherre evig lycka; detta är inget skämt. 1800-talets romare är inte gudlösa som vi; de kan i ungdomen tvivla på religionen; men man finner i Rom mycket få deister [22]. Det fanns en hel del sådana före Luther, ja rentav ateister. Men alltsedan denne store mans framträdande har påvarna av ren skräck vakat nitiskt över undervisningen. Människor på landsbygden är så genompyrda av katolicism att ingenting i naturen i deras ögon sker utan mirakel.
Haglet har alltid till syfte att straffa en granne som struntat i att sätta blommor vid det kors som finns i hörnet av hans fält. En översvämning är en varning ovanifrån, avsedd att få en hel by på rätt spår igen. Och om en ung flicka dör av feber i månaden augusti? Då är det ett straff för att hon flörtat och idkat kurtis. Församlingsprästen bemödar sig om att tala om det för var och en av sina församlingsbor.
Landsbygdsbefolkningens djupa vidskepelse överförs till de högre klasserna genom ammorna, jungfrurna och tjänstefolk av alla de slag. En ung romersk marchesino [23] på sexton år är den blygaste av varelser [24] och vågar bara prata med tjänarna i sitt hus; han är mycket dummare än sin granne skomakaren eller trycksaksförsäljaren.
Folket i Rom, som bevittnar alla de löjliga saker kardinalerna och de andra höga herrarna i påvens hov ägnar sig åt, hyser däremot en mycket mer upplyst fromhet; alla former av tillgjordhet blir där omedelbart ämne för en satirisk sonett. [25]
Påven har således två, sinsemellan mycket olika, maktbefogenheter; som präst kan han skänka evig salighet åt den människa som han, i egenskap av kung, låter slå ihjäl. [26] Den skräck Luther injagade i påvarna på 1500-talet var så kraftig att om Kyrkostaten utgjorde en ö, belägen långt från fastlandet, skulle vi där se dess befolkning reducerad till samma moraliska vasallskap som det gamla Egypten och Etrurien [27] lämnat vittnesbörd om och som man i våra dagar fortfarande kan notera i Österrike. Krigen på 1700-talet satte dock stopp för den italienske bondens fortsatta fäaktighet.
Av en lycklig slump har de påvar som härskat alltsedan 1700-talet varit förtjänstfulla personer. Ingen annan stat i Europa kan uppvisa en liknande lista för dessa hundratjugonio år. Man kan inte nog prisa de goda intentioner, den måtta, det förnuft och även de talanger som under denna epok kännetecknat påveämbetet.
Påven har bara en enda minister, il segretario di Stato, och denne åtnjuter, nästan alltid, samma auktoritet som en premiärminister. Under de senaste hundratjugonio åren är det bara en segretario di Stato som varit direkt dålig; kardinal Coscia [28] under Benedictus XIII, och han tillbringade också nio år i fängelse, i Castel Sant’Angelo.
Man bör aldrig avkräva en stats styrelse heroism. Det Rom fruktar mest av allt är tankefrihet, eftersom det kan leda till protestantism; därför har alltid konsten att tänka försummats och vid behov även motarbetats. Alltsedan 1700-talets början har Rom dock producerat åtskilliga goda arkeologer; den senaste i raden, Quirino Visconti, är känd i hela Europa och förtjänar verkligen sin berömmelse. [29] Enligt min mening är han en enastående person. Två stora poeter har också framträtt i detta land: Metastasio, som vi i Frankrike inte alls uppskattar efter förtjänst, [30] samt i våra dagar Vincenzo Monti (författare till Bassvilliana), [31] död i Milano i oktober 1828. Deras verk ger en god bild av de århundraden de själva levde i. Båda två var mycket gudfruktiga.
Den politiska karriärvägen är inte öppen för lekmän. Rom har sina furstar, men deras namn finns inte med i landets officiella almanack (Le Notizie utgiven av Cracas [32]); och om någon smyger sig in där, är det för att personen i fråga sysslar med välgörenhet eller bekläder någon post utan makt, alltså den typ av uppdrag som minister Corbière såg till att frånta hertigen de Liancourt.[33] Om inte den representativa demokratin i sin tur medförde tanke- och pressfrihet skulle säkert någon rättskaffens påve, av Ganganellis eller Lambertinis sort, [34] skänka sina undersåtar en Deputeradekammare med uppdrag att rösta igenom budgeten.
Det skulle då krävas stor talang att vara tesoriere; så kallas här finansministern. En sådan Kammare skulle kunna bestå av tio deputerade från olika städer, tjugo romerska furstar och samtliga kardinaler. Förr i tiden var sådana herrar påvens rådgivare.
Det finns skäl att befara ett mycket grymt inbördeskrig den dag de nitton miljonerna italienare får se Österrike, som utgör deras stora skräck, inbegripet i något långvarigt krig; då kommer de två partierna att vända sina blickar mot kungen av Frankrike.
Rom är en despotisk stat; men ämbetena är på livstid och man avsätter aldrig någon. Under Leo XII kom dock carbonarismen och herr Metternich att förändra allt. [35] Skräckvälde råder nu i Ravenna och i Forlì. [36] De mest framstående männen sitter i fängelse eller är på flykt. Florens är den oas där alla stackars förföljda satar från hela Italien söker asyl. De som fullständigt saknar tillgångar ger sig väg till Korsika.
Det finns två sätt att bese Rom: man kan titta på allt märkvärdigt som finns i ett kvarter och sedan bege sig till nästa.
Eller varje morgon rusa i väg på jakt efter just den typ av skönhet man känner sig mottaglig för vid uppstigandet. Det är denna andra metod som vi här skall tillämpa. Som sanna filosofer skall vi var dag göra just det som tycks oss angenämast just den dagen; quam minimum credula postero [37].
Rom, 3 augusti 1827. — Det är nu sjätte gången jag gör mitt intåg i den eviga staden, och ändå bultar mitt hjärta av upphetsning. Konstlade och tillgjorda personer har sedan gammalt för vana att bli rörda så snart de anländer till Rom, och därför skäms jag nästan för dessa mina ord.
9 augusti 1827. — Eftersom vi avser att tillbringa flera månader här i Rom har vi slösat bort några dagar på att likt nyfikna barn störta i väg till allt som tyckt oss märkvärdigt. Själv började jag, direkt efter min ankomst, med att besöka Colosseum; mina vänner gav sig av till Peterskyrkan; nästa dag rusade vi igenom museet och Rafaels Stanze (eller rum) i Vatikanen. Skrämda av det stora antalet verk av berömda namn som vi passerade, flydde vi dock snabbt därifrån: den njutning Vatikanen erbjöd oss var alltför krävande. I dag har vi, i syfte att beskåda hela staden Rom och Tassos grav, tagit oss upp till Sant’Onofrio: [38] magnifik utsikt; därifrån såg vi, i andra änden av Rom, palatset Monte Cavallo [39] och begav oss även dit. Därefter var det de stora namnen Santa Maria Maggiore och San Giovanni in Laterano som lockade. I går, när det regnade, såg vi konstgallerierna Borghese och Doria samt skulpturerna på Capitolium. Trots den extrema hettan är vi hela tiden i rörelse, vi formligen hungrar efter att se allt och återvänder hem, varje kväll, fruktansvärt trötta.
10 augusti 1827. — När vi i morse gick hemifrån för att titta på ett berömt monument stoppades vi på vägen av en vacker ruin och, därefter, av åsynen av ett fint palats där vi slank in. Till slut gick vi nästan helt på måfå. Vi njöt av lyckan att vistas i Rom i full frihet och utan att tänka på vad plikten bjöd oss att se.
Värmen är extrem; vi sätter oss i vagnen tidigt på morgonen; i tiotiden flyr vi in i någon kyrka där vi finner svalka och mörker. Sittande tysta på någon träbänk med ryggstöd, med huvudet bakåtlutat och vilande mot detta ryggstöd, tycks vår själ frigöra sig från sina jordiska fästen, som för att skåda det sköna ansikte mot ansikte. I dag tog vi vår tillflykt till Sant’Andrea della Valle [40], närmare bestämt till Domenichinos fresker; [41] i går till Santa Prassede. [42]
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Ur slutet av Andra delen
23 april 1829. — Ceremonierna i heliga veckan var magnifika. Folk minns inte att de någonsin sett en sådan folkmassa här i Rom; många utlänningar fick lov att åka till Albano för att övernatta; de betalade för små och mycket påvra rum upp till en louis d’or per dag. Vad måltider anbelangar, så är det ett svårlöst problem. Osteriorna, föga aptitliga vid normala tidpunkter, är nu överfulla redan klockan tio på morgonen, så att man nästan inte kan komma in genom dörren; vid middagstid är det trängsel som utanför en teater på premiärdagen.
De utlänningar som inte har någon vän i Rom som kan ge dem det absolut nödvändigaste är illa ute. Den romerska lättjan firar triumfer vid ett sådant här tillfälle; jag har sett en liten kökspojke stolt säga nej till fem francs som man erbjöd honom för att steka en kotlett. Åtskilliga nyfikna napolitanare har levt en hel dag på bara choklad och några koppar kaffe. Här sprids mycket roande epigram.
Rom har sedan palmsöndagen fått ett helt annorlunda festutseende; alla har bråttom, alla går väldigt fort.
Jag vågar inte beskriva ceremonierna under heliga veckan; två eller tre moment var magnifika. När man befinner sig här under denna period av kyrkoåret kan man köpa en liten volym på åttiotvå sidor, publicerad på franska i Rom av abbé Cancellieri. [43] Påven har suttit två gånger för herr Fabris, [44] skulptör; vi gick och tittade på denna byst som är mycket porträttlik.
I morgon lämnar vi Rom, till vår stora sorg. Vi reser till Venedig; vi skall i sommar tillbringa två veckor vid baden i Lucca och en månad vid de utsökta baden i Battagliga, nära Padua.
På dessa behagliga platser glömmer italienarna bort att känna rädsla och hat. Utnämningen av herr kardinal Albani börjar få effekter; i morse hittade man, skrivet med enormt stora bokstäver, med vit krita, på tjugo olika ställen i Rom och på porten till palatset på Monte Cavallo där påven residerar:
Siam servi sì, ma servi ognor frementi.[45] ALFIERI
Ur verkets avslutande Dedikation:
Man bör inte råda vem som helst att resa till Italien. I detta land ger fåfänga ingen utdelning, var och en bör leva på basis av sin egen förmåga, man kan inte längre stödja sig på andra. Ju mer lysande position man innehar i Paris desto snabbare grips man av leda i Italien.
TO THE HAPPY FEW [46]
Noter
[1] Stendhal hade, när han skrev detta, besökt Rom eller vistats där en längre tid 1811, 1816-17, 1823-24 och 1827, alltså fyra gånger.
[2] Stämmer inte. År 1800 kom Stendhal första gången till Italien, tillsammans med de invaderande franska trupperna, men bara till den norra delen. Han var hela tiden stationerad i trakten runt Milano. Sedan han beslutat lämna armén återvände han i början av 1802 till hemlandet Frankrike och födelsestaden Grenoble. Återvände till Italien först hösten 1811, då han också första gången besökte Rom.
[3] Den 10 februari 1798 bemäktigade sig franska trupper Rom. Republik utropades och påve Pius VI togs till fånga och fördes till Frankrike där han avled. Detta franska styre störtades redan följande år.
[4] Renässansvilla på Monte Marios sluttning; används i dag av italienska regeringen för representativa ändamål. Ej att förväxla med Palazzo Madama i centrala Rom, i dag säte för italienska Senaten.
[5] Kanna, krus (ital.).
[6] Stendhal var den förste att i franskan introducera detta engelska ord som används i betydelsen självanalys, utforskande av den egna personligheten. 1832 skrev Stendhal det självbiografiska verket Souvenirs d’égotisme, utg. postumt och ofullbordat 1892 (En egocentrikers minnen, sv. övers. 1953).
[7] Code civil des français (Fransmännens civila lag, även kallad Code Napoléon) från 1804 var den första moderna lagboken; stadgade religionsfrihet och allas likhet inför lagen, förbjöd bördsprivilegier etc. Skriven på ett enkelt och lättbegripligt språk.
[8] År 1810 intog franska trupper Rom och tog påve Pius VII till fånga, och det var först efter Napoleons fall 1814 som denne kunde återvända.
[9] Fängslad under Napoleon blev Ercole Consalvi 1814 åter påvlig statssekreterare. Han företrädde Kyrkostaten under Wienkongressen och sökte därefter bekämpa de mest reaktionära delarna av kurian och driva en mer moderat reformpolitik. Misslyckades och avgick 1823. Dog året därpå. I sin bok I segreti di Roma (Roms hemligheter, 2005) beskriver Corrado Augias kardinal Consalvi som en betydande man: ”Om han hade fötts i en mindre efterbliven stad skulle han ha varit en Metternich; i ett mäktigare land, mer medvetet om den egna historien, skulle han, likt Talleyrand, ha blivit rent mytisk.”
[10] Stendhals egen not: och till och med engelsmän. Övers. kommentar: Det som här betecknas som ”Stendhals egen not” är inte fotnoter i vanlig mening utan anteckningar i marginalen som författaren gjorde i sina egna, redan publicerade, exemplar av Promenades dans Rome, med tanke på en ev. kommande, ny upplaga.
[11] Tortyrinstrument av trä, på svenska sträckbänk.
[12] I själva verket skrevs boken i Paris, inte i Rom. Men syftet är autenticitet och realism, därav detta stilgrepp.
[13] Skjutshåll på den väg mellan Florens och Rom som går via Siena.
[14] Originalets gammaldags avståndsangivelser (här: 25 romerska mil) omräknas i denna översättning, där så är möjligt, till moderna sådana. En romersk mil motsvarar 1480 meter.
[15] Sedan franska trupper 1798 intagit Schweiz omvandlades det gamla edsförbundet till den centralistiskt styrda Helvetiska Republiken. De mynt som då präglades kallades ”nya écus”. Fram till Napoleons fall tillhörde landet den franska maktsfären.
[16] Parisgata i ett kvarter (i närheten av nuvarande Opéra Garnier) som redan på Stendhals tid var ett av de förnämare i staden.
[17] Sedan Napoleon invaderat Italien fördes både Apollo di Belvedere och Laokoongruppen till Paris. De återlämnades, efter hans fall, till Vatikanen.
[18] Antonio Canova (1757-1822), en av Stendhals absoluta favoritkonstnärer alla kategorier.
[19] Clemens XIII, påve 1758-69.
[20] Här åsyftas den påvligt styrda Kyrkostaten, eftersom Italien vid denna tid inte existerade som statsbildning (det skedde först i och med enandet 1861).
[21] Syndaförlåtelse i dödsögonblicket
[22] Deismen, tron att Gud en gång skapat världen och sedan dragit sig tillbaka, var mycket vanlig bland de franska upplysningsfilosoferna.
[23] Markis (italienska).
[24] Stendhals egen not: Se Ajo nell’imbarazzo, en mycket munter komedi av greve Giraud. De som bearbetade pjäsen när den skulle spelas i Paris var dock så rädda för våra pryda franska manér att de ersatte det muntra med idel städade formuleringar. Övers. kommentar: Giovanni Girauds komedi från 1807, vars titel betyder ungefär ”Informatorns bryderi”, handlar om en markis som håller sina två söner totalt ovetande om sexuallivet och om de förvecklingar som uppstår när den ene sonen i hemlighet gifter sig och själv blir far och då tar sin gamle informator till hjälp för att klara sig ur knipan.
[25] Stendhals egen not: Se sonetten om de senast utnämnda kardinalerna, tio personer skildras där i sexton verser.
[26] Stendhals egen not: Historien om den stackars yngling som blev mazzolato (klubbad till döds) vid Porta del Popolo år 1825. Han var oskyldig. Omständigheterna när Beatrice Cenci avrättades 1599; den då härskande påve Clemens VIII:s godhet; hans iver att ge henne absolution i exakt rätt ögonblick. Övers. kommentar: Beatrice Cenci var en ung adelsflicka som hade en tyrannisk far. Denne spärrade in dottern, och sin nya fru, och misshandlade och terroriserade dem båda. Sedan Beatrice, med hjälp av styvmodern och en äldre bror, lyckats leja en mördare som tog kål på fadern avrättades hon 22 år gammal. Apropå påve Clemens VIII:s förmenta godhet: det var han som själv gav order om att Beatrice och hennes styvmor skulle utsättas för tortyr innan de avrättades.
[27] Etruskernas rike.
[28] Niccolò Coscia var förvisso kardinal och hade en massa påvliga uppdrag. Men han var inte statssekreterare. Dömdes 1733 för korruption och maktmissbruk.
[29] Ennio Quirino Visconti (1751-1818) flydde till Paris, efter den romerska republikens fall och den franska ockupationens upphörande 1814, och utnämndes där av Napoleon till föreståndare för Louvrens antikavdelning. Stendhal lärde känna honom 1812.
[30] Själv hade Stendhal i sin första bok, som var en biografi över Haydn, Mozart och Metastasio, försökt dra sitt strå till stacken. Pietro Metastasio är i dag mest känd för sina sångtexter och operalibretton, t.ex. till Mozarts opera La Clemenza di Tito (Titos mildhet).
[31] Vincenzo Monti (1754-1828) tog först avstånd från franska revolutionen men besjöng senare, som den ”hovpoet” han var, de franska invasionstrupperna och Napoleon. Bassvilliana är en poetisk skildring av hur det revolutionära Frankrikes sändebud Hugou Basseville vintern 1793 överfölls av en uppretad folkmassa mitt i Rom och blev så illa skadad att han dog. Dikten, som är skriven med Dantes Divina Commedia som förebild, har en antirevolutionär tendens. I dag är Monti mest känd som översättare av Homeros’ Iliaden.
[32] Boktryckarna Luca och Giovanni Cracas utgav från 1710 en typ av årsalmanackor som kallades Notizie per l’anno. De började även år 1716 utge den första regelbundet utkommande tidningen i Italien, Il Diario di Roma.
[33] Jacques-Joseph Corbière var fransk inrikesminister 1821-28 och som sådan stark motståndare till pressfrihet. År 1825 fråntog han hertigen de Liancourt, som var en känd filantrop med liberala idéer, alla dennes uppdrag av välgörenhetskaraktär.
[34] D.v.s. Clemens XIV (påve 1769-74) och Benedictus XIV (påve 1740-58).
[35] Carbonari (ordet betyder kolare) var en hemlig, revolutionär italiensk rörelse vid 1800-talets början. Uppstod i kungariket Neapel som en reaktion mot det franska väldet men utvecklades efterhand till en kamp för ett enat och republikanskt Italien. Under jubelåret 1825 lät påve Leo XII hänga två patriotiska carbonari på Piazza del Popolo, androm till varnagel.
[36] Stendhals egen not: Och adeln är i dessa städer lika förföljd som plebejerna. Många präster är där liberaler.
[37] ”Förlita dig så lite som möjligt på morgondagen” (latin); Horatiuscitat som inleds med de ofta citerade orden ”Carpe diem” (grip, eller hellre, plocka dagen).
[38] Poeten Torquato Tasso dog i klostret Sant’Onofrio, beläget på kullen Janiculum, år 1595 och ligger också begravd i kyrkan där med samma namn.
[39] Quirinalen, den nordligaste av Roms sju kullar, kallades tidigare Monte Cavallo (Hästberget), efter den staty som avbildar Zeussönerna Castor och Pollux tämjande sina hästar. Där hade påvarna ett sommarpalats (i dag säte för Italiens president).
[40] Barockkyrka från 1600-talet, belägen vid gatan Corso Vittorio Emanuele. Där utspelar sig f.ö. första akten av Puccinis opera Tosca.
[41] Stendhals egen not: Varför anses inte Domenichino vara i nivå med Rafael, Correggio och Tizian? Han var fattig och intrigerade inte. Denna förskräckliga brist skadar honom fortfarande, två århundraden senare.
[42] Liten kyrka från 800-talet med fina mosaiker, belägen nära den stora Santa Maria Maggiore.
[43] Francesco Gerolamo Cancellieris lilla skrift hette Description des Cérémonies de la Semaine Sainte dans la Chapelle pontificale (Beskrivning av ceremonierna under heliga veckan i Påvliga kapellet) och utgavs 1818, det italienska originalet trettio år tidigare.
[44] Giuseppe De Fabris (1790-1860); italiensk skulptör som gjort många byster och monument över kända personer, däribland Rafael (i Pantheon).
[45] Ordagrant: Vi är slavar, ja, men slavar som alltid skälver (ital.). I originalet (sonetten Italiens et Français i Vittorio Alfieris satiriska verk Misogallo) står det dock: ”Schiavi or siamo sì, ma schiavi almen frementi” (Ja, vi är nu slavar, men åtminstone skälvande slavar). Verket Misogallo (vars grekisk-latinska titel betyder ungefär ”den som hatar fransmännen”) skrevs mellan franska revolutionens utbrott i juli 1789 och den franska ockupationen av Rom i februari 1798. En del därav utgavs 1799 anonymt och med titeln Contravveleno poetico per la pestilenza corrente (Poetiskt motgift mot den grasserande pesten). Fullständig utgåva 1814, tio år efter Alfieris död. Stendhal citerar troligen från Madame de Staëls roman Corinne där orden har samma inexakta lydelse. Eller från tidningen Le Constitutionnel som den 15 juli 1829 kunde berätta att denna versrad nyligen hittats på sockeln till Pasquinostatyn i Rom. Att författaren avslutar sin bok med detta Alfiericitat ser Stendhalexperten Victor Del Litto som ett slags ”trosbekännelse”, ett tecken på att han stöder det italienska folkets strävan efter nationellt enande och oberoende.
[46] Denna dedikation, som återfinns även i romanerna Rött och svart och Kartusianklostret i Parma, är inskrivet med blyerts av Stendhals kusin och tillika testamentsexekutor, Romain Colomb, i ett av författarens egna exemplar av Promenades dans Rome.