De gula västarna ur de undres perspektiv
Jean-Claude Michéa
Om jag för nu mer än två år sedan valde att leva i en liten by i Landes – 10 kilometer bort från närmaste lanthandel, närmaste kafé och läkare (vilket till följd av globaliseringen redan gäller 28 procent av alla franska kommuner) berodde detta förstås i första hand på att den icke-jordbundna, standardiserade och av överdrivet festande präglade livsstilen i Montpellier hade blivit mig outhärdlig. Kanske också för att jag var reaktionär eller epikureisk nog för att fortfarande drista mig att tro att en tomat odlad på plats och utan kemikalier nödvändigtvis borde smaka annorlunda än dess industriella motsvarighet, som fraktats från Kina eller Australien i jättelika containrar, (vilket för övrigt kräver ett bränsle som är betydligt mer miljöförorenande – fast ej beskattat – än dieselbilarnas).
Förvisso hade en sådan livsomställning också en politisk aspekt. Dels för att den brukar motsvara en önskan att tillföra lite mer konsekvens i ens personliga levnadssätt. (Jag ville inte likna dessa vänsterintellektuella som ständigt hyllar ”mångfald” och samtidigt drar sig för att leva i ”utsatta områden”.) Dels eftersom att få leva på landet gav mig möjligheten att själv verifiera hur väl Christophe Guilluys beskrivning av ”det perifera Frankrike” – en beskrivning som emellertid länge hånats av den officiella sociologin – stämde med varje millimeter av den verklighet som sträckte ut sig framför mina ögon [1]. Och mycket riktigt, det är tillräckligt att dela samma liv som dessa småbönder, hantverkare, uppfödare eller pensionärer för vilka – trots deras starka känsla för solidaritet – varje månadsslut har blivit till en hård nöt att knäcka. I en region av storslagna och vilda landskap men där nästan all kollektivtrafik och närservice (för att inte tala om telefontäckningen!) metodiskt offrats i liberala dogmers namn, så att de gula västarnas ”generösa vrede” – ett uttryck från Orwell – plötsligt visar sig i hela sin relevans.
Dom där uppe & dom där nere
Ty vad är det vi just nu bevittnar om inte återkomsten av den ”sociala frågan”, i en ny skepnad (med andra ord: den ibland latenta intressekonflikten mellan dom där uppe och dom där nere) som för inte så länge sedan stod i centrum av all socialistisk kritik? Dock är det just denna sociala fråga och själva idén om ”klasskamp” som den europeiska vänstern – efter dess massiva konvertering till den ekonomiska, politiska och kulturella liberalismen i början på 80-talet – försöker att med alla medel dränka i den överväldigande vågen av så kallade ”samhällsfrågor”?
Att vara ”vänster” nuförtiden handlar nämligen inte längre om att slåss mot ett orättvist ekonomiskt och politiskt system byggt på den eviga ackumuleringen av kapital. Tvärtom handlar det om att ersätta en sådan kamp med det liberala korståget mot all diskriminering – från försvarandet av ett ”könsneutralt språk” till fördömandet av köttätande. Det står alltså klart att dagens vänster i praktiken har blivit en kontrarevolutionär kraft. Och därför bör man inte förvåna sig över om klyftan som separera den från de lägre samhällsklasserna – med andra ord detta perifera Frankrike där de flesta av fransmännen lever – inte upphör att växa. Tänk till exempel vilken bestörtning de gula västarnas rörelse skapat hos hela vänsterintelligentsian! [2]. Situationen förvärras ytterligare av det faktum att denna nya vänster numera har sin tyngdpunkt hos dessa urbana, överkvalificerade och hyperrörliga medelklasser, som inte endast utgör blott 10 till 20 procent av befolkningen utan även är skyddade mot globaliseringens följder – när de inte direkt tjänar på den. Det är för övrigt just därför min återkommande vädjan att rehabilitera den socialistiska kritiken orsakar så mycket besvär hos vänsterpampar. Som den stora amerikanska socialisten Upton Sinclair påpekade, är det mycket
”svårt att få någon att förstå något när hans lön är beroende av att han inte förstår det”.
Det försvunna folkets återkomst
Inte desto mindre är de gula västarnas främsta förtjänst att ha omintetgjort vänstersociologins grundläggande myt enligt vilken begreppet ”folket” idag skulle sakna all politisk relevans, förutom när det gäller förortsvärlden. För det är just detta teoretiskt ”försvunna” folk som idag kommer tillbaka med full kraft på Historiens arena och även redan har erhållit – tack vare dess utomordentliga politiska känsla och uppfriskande kreativitet – fler konkreta resultat inom loppet av några veckor än alla syndikalistiska och vänsterradikala byråkratier lyckats med under trettio år. Det krävdes alltså miljöpartisternas totala borgerliga klassblindhet för att inte omedelbart kunna se att under den tillfälliga frågan om bensinpriser skymtade redan – för att låna Commercys-appellens fantastiska ord [3] – ”en allmän rörelse mot systemet” och, i första hand, mot denna tilltagande konfiskering av medborgarnas makt till förmån för proffspolitiker och icke-valda domare. Så mycket mer som det inte var speciellt svårt att begripa – om man nu inte som en Bernard-Henri Lévy, eller en Romain Goupil, lever på en annan planet – att de gula västarnas ursprungliga krav hade betydligt mindre att göra med denna ”bilreligion” som , i den upplysta elitens ögon, utmärker det perifera Frankrikes ”bondtölpar”, (trots att alla statistiska studier tvärtom visar att det är just de rika som orsakar flest föroreningar!) än med en spontan moralisk revolt mot ett lika absurt som orättvist ekonomiskt system vilket, för att de rika alltid oupphörligen ska bli ännu rikare, tvingar de fransmän som har det sämst ställt att åka alltfler kilometer för att kunna arbeta, träffa en läkare, posta ett brev, handla, hitta en skola, en förlossningsavdelning eller ett förvaltningskontor.
Det är just därför de gula västarna har så snabbt återupptäckt direktdemokratins och den lokala autonomins fördelar. Oavsett vad som på kort sikt väntar en sådan revolutionär rörelse, ter det sig redan säkert att folkets vrede inte kommer att upphöra. Och att, förr eller senare, ”prinsarna som styr över oss” kommer att få betala priset för det.
NOTER
[1] Christophe Guilluy, född 1964 i Seine-Saint-Denis, en förortskommun till Paris, är en fransk författare och geograf. Han har blivit känd genom att ha formulerat teorin om ”det perifera Frankrike” (la France périphérique) och använt teorin för att förklara framgången för såväl Marin Le Pens högerpopulistiska Nationell Samling (f.d. Nationella Fronten) som Donald Trumps val till president i USA. [Kommentar tillagd av red.]
[2] Här är det svårt att inte tänka på Paul Lidskys berömda arbete, Författarna mot Pariskommunen, publicerad 1970 av Maspero. I denna skarpa essä påminner författaren oss om hur vänsterns ledande intellektuella den gången temporärt lade sina vanliga konflikter mot borgerligheten och den ”gamla världen” åt sidan och – till allra största delen – hyllade undertryckandet av Pariskommunen, beordrad av Adolphe Thiers och Jules Favre – två av de mest hyllade av de dåtida ”liberalerna”. Den sistnämndes apell att införa en veritabel Social Republik hade ju plötsligt gett en helt ny betydelse till det gamla republikanska och liberala begreppet jämlikhet. Vilket i slutändan bekräftar Marxs analys enligt vilken att även om det alltid finns ”en viss konflikt och en viss fientlighet” mellan den liberala högerborgerligheten (den som aktivt deltar i ackumuleringen av kapitalet) och den kulturella vänsterborgerligheten (akademiker, författare eller artister som ”tjänar huvuddelen av sitt livsuppehälle på illusionen denna klass gör sig om sig själv”), är det en konflikt och en fientlighet som är dömda att skingras ”varje gång det uppstår en konkret konflikt där klassen är hotade i sin helhet”.
[3] De gula västarnas appell i staden Commercy i nordöstra Frankrike den 17 november 2018 om en landsomfattande koordinering av de lokalt förankrade grupperna för att skapa enighet och stadga inom rörelsen. [Kommentar tillagd av red.]