RECENSION
Om två versioner av Vanity Fair
Jan Käll
BBC har inom loppet av tjugo år, 1998 respektive 2018, producerat två tv-serier baserade på William Makepeace Thackerays (1811-1863) berömda roman Vanity Fair (Fåfängans marknad), publicerad 1847-48. Jan Käll jämför här de två versionerna, vilka båda även visats för svensk publik, och finner att de är högst sevärda men att 1998 års version likväl är den konstnärligt klart starkaste. I den versionen svarade Andrew Davies för manuset och Marc Munden för regin och Jan Käll påpekar att i den berättelsen figurerna är ”mer utmejslade och mer renodlade i sina respektive funktioner” än i den senare.
Första gången jag kom i kontakt med William Makepeace Thackerays Vanity Fair var för tjugo år sedan. Det var genom den då av BBC nyproducerade tv-serien i regi av Marc Munden och med manus av Andrew Davies (1998). Det var efter att ha sett den 6 gånger 1 timma långa serien som jag för första gången läste romanen. Därefter har jag med jämna mellanrum återvänt till romanen. Det är en rik och märklig bok. På samma gång en brett anlagd samhällsskildring och en innerlig kärleksroman. Stilmässigt pendlar den mellan kyligt nykter realism och grov sarkasm. Vilka delar av boken man gillar bäst tror jag beror på vilket av dessa olika stildrag man själv föredrar.
I likhet med de flesta romaner vid den tiden publicerades Vanity Fair som följetång. Den utkom häftesvis i 20 delar mellan 1847–48; därav det stora omfånget och den brokiga strukturen, för övrigt ett ganska typiskt drag för den borgerliga, viktorianska romanen. Av smutstitelbladet framgår att det är ”a novel without a hero”, alltså en roman utan hjälte. Det är en viktig anmärkning, eftersom den tydliggör författarens ambition att skildra sina romanfigurer objektivt och utan hänsyn till personliga sympatier och antipatier. I den meningen utgör Vanity Fair också en brytning med en annan samtida realist som Charles Dickens – med vilken Thackeray var nära vän – och vars sympati med sina romanfigurer generellt sett ökar ju längre ner på samhällsstegen de befinner sig.
Men anmärkningen a novel without a hero antyder också romanens drag av kollektivroman. För Vanity Fair är i stor utsträckning en kollektivroman. Handlingen utspelar sig åren strax före och efter slaget vid Waterloo och Napoleonkrigens slut 1815, och dess nav utgörs av de två unga kvinnorna Becky Sharp (i 1998 års version gestaltad av Natasha Little och i 2018 års av Olivia Cooke) och Amelia Sedley, som lärt känna varandra på Miss Pinkertons skola för unga flickor. Amelias far är en välbärgad börsmäklare medan Becky, såsom utfattig och föräldralös, fått vistas på skolan på nåder i utbyte mot att hon undervisat de andra flickorna i franska. Men Becky vill upp, helst hela vägen upp i de mest förnäma samhällskretsarna, och hon är beredd till det mesta för att nå dit. Amelia däremot faller. Hennes far har innan Napoleons återkomst spekulerat i fred och blir i och med krigsutbrottet ruinerad. Amelia är sedan tidigare förlovad med den unge kaptenen George Osborne, vars far är en köpman som hennes egen far tidigare hjälpt ekonomiskt. Men efter att Amelias far blivit bankrutt vill George Osbornes far inte längre veta av något giftermål mellan barnen.
Kring Beckys och Amelias respektive öden utvecklar sig sedan historien med ett myller av personer. Där finns den godhjärtade och hederlige kapten William Dobbin, som i hemlighet är förälskad i Amelia. Där finns kapten Rawdon Crawley, som tidigt i handlingen, även det till en början i hemlighet, gifter sig med Becky Sharp, vilket får till följd att han går miste om arvet efter sin förmögna faster. Där finns också Rawdons far, Sir Pitt Crawley, och Rawdons äldre bror, Bute Crawley samt den hänsynslöse lord Steyne som alla utgör steg på Becky Sharps väg mot toppen.
Vanity Fair har filmatiserats flera gånger. Enbart som stumfilm gjordes fyra olika versioner mellan 1911–1923. Lika många gånger har den gjorts som ljudfilm, senast 2004 i en amerikansk version, med Reese Witherspoon i titelrollen. Men det är som tv-serie romanen kommit bäst till sin rätt. Engelska BBC har sedan 1956 gjort fyra olika versioner. Det har även gjorts en rysk tv-version, iscensatt av Igor Ilyinsky, en av Stalins favoritskådespelare. Den senaste versionen, ett samarbete mellan brittiska ITV och amerikanska Amazon Studios, gjordes så sent som 2018, och visades på SVT i höstas. Manuset (eller adaptionen som det heter på tv-språk) var gjort av Gwyneth Hughes och för regin stod James Strong.
Efter att ha sett denna senaste version kände jag ett behov av att återvända till den tidigare tv-versionen från 1998, som ju varit den som ursprungligen väckte mitt intresse för Vanity Fair. Dels ville jag se om jag fortfarande tyckte den var lika bra som jag tyckte första gången jag såg den, dels ville jag jämföra den med denna senaste tv-version.
Även om skildringen och de uppträdande personerna av förklarliga skäl är likartad skiljer sig de två versionerna ändå avsevärt åt. Där 1998 års version betonar det grova och det skitiga och, inte minst, det satiriska draget i romanen är 2018 års version betydligt mer polerad och elegant. Samtidigt är 1998 års version mer realistisk. Figurerna är mer utmejslade och mer renodlade i sina respektive funktioner i berättelsen. Deras karaktärsdrag har blåsts upp, stundtals till det groteskas gräns. Den unge kapten George Orsborne, Amelias ofrivillige make som stupar vid Waterloo, är en både större och fräckare medelmåtta än i den efterföljande versionen, och hans uppkomling till far fullkomligt förtärs av sorgen över den döde sonen samtidigt som hans strebermentalitet gör det omöjligt för honom att förlåta sonens giftermål med Amelia. Och lord Steyne, Becky Sharps älskare, är rent fasansfull i sin skoningslösa hantering av människorna omkring sig. Den enda han inte fullt ut förmår kuva är just Becky, även om han dock är orsaken till hennes fall från high society.
Alla dessa karaktärsdrag finns naturligtvis även hos figurerna i 2018 års version, men de är mer nedtonade, skådespelarna spelar sina roller mer psykologiskt. De strävar efter att, som det heter, ge sina karaktärer flera sidor och mer djup. Det är ett tidstypiskt fenomen. Baksidan är att helheten blir blekare och mindre tydlig. Vår tids dramaturger är ofta rasande skickliga på att ekonomisera och effektivisera en berättelse. De slår samman figurer som de uppfattar som alltför likartade. De ritar upp scheman över utvecklingen för varje person i handlingen och kalkylerar fram en så perfekt dramatisk båge som möjligt. Vad dagens dramaturger är sämre på är att se verkets helhet och dess historiska sammanhang.
Detta förhållande blev tydligt i denna den senaste versionen av Vanity Fair. Följden blev att den var betydligt mer ensidig än den version Marc Munden regisserade 20 år tidigare. Till det stora med Thackerays roman hör att den lyckas förena en långt driven satir med finkalibrerad psykologisk realism. Därigenom lyckas Thackeray ge ett dubbelt perspektiv på såväl sina personer som det skeende i vilket de tar del. Det är denna dubbelhet som ger skildringen djup. Tekniken påminner för övrigt om den Anton Tjechov stundtals tillämpade i sina pjäser, alltså att skildra de uppträdande personerna på samma gång både inifrån och utifrån. Den stora skiljelinjen mellan 1998 års och 2018 års tv-versioner av Vanity Fair är just att den förra lyckas få med denna dubbelhet i sin gestaltning medan den senare inte lyckas med det, om nu dess upphovsmän ens hade den ambitionen. Dessutom är 1998 års version uppenbart gjord med en betydligt stramare budget än 2018 års version. Den enkelhet detta framtvingat ger dock kraft. Bildutsnitten är mindre, närbilderna fler, men samtidigt noggrannare utvalda och kraftfullare. Bildspråket är överlag mer konstnärligt medvetet än i den senare versionen.
Dock var 2018 års Vanity Fair långt ifrån dålig. Tvärtom var den i många avseenden en lysande och stundtals djupt gripande tv-dramatik. Men ställd vid sidan av 1998 års version framstår den som helhet som svagare och något kitschig.
