KOMMENTARER

Två tyska 1800-talskonstnärer

av Per-Olov Käll

I slutet av december 1980 öppnades på Nationalmuseum i Stockholm utställningen Romantiken i Dresden. Enligt utställningskatalogen, som jag har kvar, pågick utställningen fram mot slutet av mars följande år och någon gång i detta tidsspann besökte vi den. Det var första gången jag blev medveten om den tyska – kanske man med viss rätt kan säga svensk-tyska – romantiska konstnären Caspar David Friedrichs verk. Sedan dess har vi alltid intresserat oss för hans måleri, på en gång gåtfullt, storslaget och vackert, oavsett var i världen vi stött på hans tavlor. Författaren Lars Gustafsson skrev en utmärkt introduktion till utställningen i Månadsjournalen, som väl var den svenska borgerlighetens sista helhjärtade försök att åstadkomma ett populärt kvalitetsmagasin för kultur och bildning.

Det skulle dröja till oktober 2009 innan Friedrich på nytt blev aktuell på Nationalmuseum, denna gång med den minnesvärda utställningen Caspar David Friedrich – den besjälade naturen. Kanske var det sista gången över huvud taget som en stor samling av Friedrichs konst visades i Sverige, då det sägs att de museer, bland annat i Leipzig och Berlin, som innehar stora samlingar anser att tavlorna numera är alltför sköra för att transporteras omkring i världen.

Enligt ett brev som författaren V.A. Zjukovskij sände till tsaritsan Alexandra Feodorovna (även känd som Charlotta av Preussen, tsar Nikolaj I:s gemål) den 23 juli 1821 uppges Friedrich ha förklarat:

”Jag måste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna helt och fullt; jag måste hänge mig åt det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är.”

Så talar en äkta romantiker! Uttalandet är dock knappast mer tidsbundet än att vi alla kan känna på ett liknande sätt när vi ställs inför ett storslaget landskap. En av de romantiska konstnärernas och författarnas bestående insatser var att de lärde oss att hänföras av naturens skönhet.

Ovan: Caspar David Friedrich, Livstrappan (1835). T.v. detalj. Museum der Bildenden Künste, Leipzig. [Källa: Public domain]

 

 

 

 

Caspar David Friedrich föddes 1774 i staden Greifswald vid tyska östersjökusten. Staden tillhörde på den tiden (i likhet med Stralsund och det vackra Rügen) Svenska Pommern, ett av de områden som Sverige lyckades tillskansa sig i den Westfaliska freden 1648. (Den fred som avslutade Trettioåriga kriget.) Området förblev svenskt fram till 1815, då Wienkongressen efter Napoleons fall lät överföra det till Preussen. Friedrich var tyskspråkig men levde mer än halva livet som svensk undersåte och kände sig befryndad med det skandinaviska, vilket framskymtar till exempel i den stora målningen Livsåldrarna, där de lekande barnen på stranden håller upp en svensk vimpel. När målningen utfördes var svensktiden förbi sedan tjugo år.

Caspar David Friedrich, Ängar vid Greifswald (1820-22). Kunsthalle Hamburg. [Källa: Public domain]

Caspar David Friedrich var större delen av sitt liv verksam i Dresden, där han avled 1840. Till hans nära vänner, de bodde till och med ett tag i samma hus i Dresden, hörde den norska konstnären Johan Christian Dahl (1788-1857), det ”norska landskapsmåleriets fader”.

Johan Christian Dahl, Björk i storm (1849), Bergen Konstmuseum, Norge. [Källa: Public domain]

Litteraturen om Friedrich är synnerligen omfattande. Det gåtfulla i hans konst, som har stark attraktionskraft i vår egen tid, ger gott om utrymme för tolkningar. Gåtfullheten vetter mot religiös mystik samtidig som den återger en värld sedd med barnets klara, oförställda blick. Jag ska inte här försöka mig på några tolkningar utan endast betona stillheten i Friedrichs värld. Där förekommer inget buller och inga skrik; mest vindens svaga sus genom trädkronorna och det lugna vågsvallet över en månskensbelyst strand. Ett annat sätt att uttrycka det är att säga att Friedrich är verksam innan die Gründerzeit, i ordets dubbla betydelser: tiden innan industrialismen bryter igenom och det Tyska Riket enas under Bismarcks strama Preussen.

Caspar David Friedrich. Ovan: På en segelbåt (1818-1820), Eremitaget, Sankt Petersburg. T.h. Kvinna i ett fönster (1822), Alte Nationalgalerie, Berlin. Nedan: Kalkklippor på Rügen (ca. 1818), Museum Oskar Reinhart, Winterthur, Schweiz. [Källa: Public domain]

 

 

 

I den utmärkta volym som gavs ut i samband med 2009 års utställning på Nationalmuseum (Caspar David Friedrich – den besjälade naturen, Nationalmusei utställningskatalog nr 660, 151 sidor) beskriver Synnöve Clason i en lysande essä ”Den tyska romantiken; Idéer, tankeliv och dikt” Friedrichs plats inom denna filosofiska och litterära rörelse:

”Caspar David Friedrichs bildvärld är mättad av undran inför naturen och en fromhet som bryter mot alla konventioner i den kristna ikonografin. Denna kontemplativa panteism vore otänkbar utan de nya influenserna i dikt och tanke. Inför det gåtfulla i naturen står människan som en teckentydare, frånvänd. Det utesluter inte att konstnären fortsätter att vara motivets regissör.”

Caspar David Friedrich, Ishavet (äv. Det förolyckade hoppet), 1824, Kunsthalle Hamburg. [Källa: Public domain]

 

Om Friedrich är stillhetens och den melankoliska ensamhetens målare gäller detta knappast hans drygt fyrtio år yngre kollega Adolph von Menzel, som brukar räknas som det tyska 1800-talets andra geniala konstnär. Denne föddes 1815 i staden Breslau (numera polska Wrocław) i den preussiska provinsen Schlesien. Något ”von” fanns inte i namnet från början utan tillkom när konstnären adlades i slutet av århundradet.

Som konstnär var Menzel i huvudsak autodidakt, även om han kom från en familj där det fanns ett yrkesmässigt intresse för bilder (hans far var litograf) och hade studerat en kort tid vid Berlins konstakademi. Han gjorde sig först ett namn som bokillustratör, bland annat av historiska verk om Fredrik II av Preussen. En monark för vilken han livet igenom tycks ha hyst en djup beundran. Så småningom lärde han sig på egen hand att måla och slår igenom för den bredare konstpubliken som historiemålare. Menzels historiska målningar anses kännetecknas av stor exakthet, han är närmast besatt av detaljer. Även arbetarnas verklighet inom industrin, t.ex. på ett järnverk, fångar hans intresse. Om Caspar David Friedrich är den drömmande idealisten är Adolph von Menzel den nyktert iakttagande realisten.

Adolph von Menzel. Ovan: Balsupén (1878), Nedan: Järnvalsverk, Alte Nationalgalerie, Berlin. [Källa: Public domain]

Menzels måleri hade även andra sidor, vilka var mindre bekanta för hans samtid. Han har kallats en av de första impressionisterna genom det vardagsnära måleri han utvecklade, ett måleri som var realistiskt men utan heroism.

Adolph von Menzel. Ovan: Berlinhus i snö (1847), Museum Oskar Reinhart, Winterthur, Schweiz. Nedan: På resa genom vacker natur (1892), Kunsthalle Hamburg. [Källa: Public domain]

 

Adolph von Menzel. T.v.: Menzels syster Emilie sovande (ca 1848), Kunsthalle Hamburg. Nedan: Balkongrummet (1845), Alte Nationalgalerie, Berlin. [Källa: Public domain]

 

Samtiden sparade inte på berömmet över Merzel. Med tiden fick han motta ordnar och andra utmärkelser och blev som sagt även adlad. Han avled 1905 i Berlin. Kejsar Wilhelm II lär personligen ha ansvarat för arrangemangen vid begravningen. Den konstintresserade kejsaren var själv ett levande bevis på att den tyska demokrati, som Caspar David Friedrich och hans samtida romantiker drömt om, ännu väntade på sitt förverkligande.