Recension

Två läsvärda böcker om 2:a världskriget:

André Simone, Männen som förrådde Frankrike (övers. Erik Göthe, Gerundium 2020, 288 sid, ISBN 9789198596724)

A J P Taylor, Andra världskrigets ursprung (övers. Olle Moberg, Karneval 2020, 319 sid, ISBN 9789188729446)

 

Jan-Olof Erlandsson

Männen som förrådde Frankrike

Den 20 februari 1933 träder 24 män in i talmannens riksdagspalats i Berlin. Talmannen är Herrmann Göring som inleder med att tala om det förestående valet den 5 mars. Göring deklarerar att det är en avgörande valrörelse och att Tyskland måste göra sig av med den instabila regimen. Om nazistpartiet får majoriteten blir detta det sista valet på tio år, eller rentav på hundra år. Därpå gör rikskansler Adolf Hitler entré och hälsar personligen på samtliga besökare som har namn som Wilhelm von Opel, Gustav Krupp och representerar företag som Bayer, Agfa, Opel, IG Farben, Siemens, Allianz, Telefunken. Efter att kanslern talat i en halvtimme och lämnat salen reser sig Hjalmar Schacht, ordföranden för Tysklands riksbank, och utbrister: ”Och nu mina herrar, fram med plånboken!” Gustav Krupp donerar en miljon, Georg von Schnitzler fyrahundra tusen.

Kanslern och talmannen kan vara nöjda. Storfinansen har satsat på nazisterna.

I Frankrike samma år var kapitalet i Frankrikes centralbank uppdelat på 31 000 aktieägare, men bara 200 av dessa hade rösträtt på bankens stämmor. Dessa kallades ”Frankrikes 200 familjer” och representerades av 21 ledamöter från den yppersta eliten som var sammanlänkade genom äktenskap, affärsintressen och sociala förbindelser. Deras söner, brorsöner, svärsöner innehade nyckelposter i utrikesministeriet, finansministeriet, statsapparaten och som diplomater. De finansierade och kontrollerade tidningar och partier och kunde därmed forma den allmänna opinionen.

I Männen som förrådde Frankrike redogör André Simone för de förbindelser som fanns mellan tysk och fransk storfinans och att båda såg med gillande på nazisternas angrepp på kommunister, socialister och fackföreningar. Trots att Hitler i Mein Kampf deklarerat att han avsåg att isolera och förinta Frankrike försåg delar av den franska storfinansen Tyskland med järn så sent som 1939 och hade även smugglat de senaste franska stridsvagnarna via Holland till Tyskland 1933.

Vi följer med Simone från 1933 när han på språng i trappor sida vid sida med ministrar som kommenterar möten de just lämnat. Ständigt i kontakt med beslutsfattare, tjänstemän, kollegor. Daladier, Chamberlain, Laval, Petain är nog alltjämt för många väl kända namn i samband med andra världskriget men i den här boken framträder även andra vars betydelse för utvecklingen i Frankrike var stor och i vissa fall förödande.

Bonnet, minister i olika positioner, som genom valutatransaktioner gör vinst på Hitlers framgång och som ljuger flagrant när han håller föredragningar vid regeringssammanträden. Överste de la Roque som med sin organisation Croix de Feu utgör en fascistisk gren i Frankrike vilken utövar våld mot meningsmotståndare. General Weygand, Chautemp, Flandin, Cailloux är andra namn. Simone beskriver hur de ”200 familjerna” bekämpar landvinningar det arbetande folket uppnått och tvingar regeringen att ändra politik eller att avgå genom att låta valutan, francen, lämna landet. Tillsammans med den nästan totala kontrollen över pressen får de tjänstvilliga politiker att tjäna deras intressen.

Boken inleds där Andre Simone avslutar sin vistelse i Frankrike efter en bilfärd från Paris till Tours där han på ett café lyssnar på förre konseljpresidenten Pierre Laval: ”Jag var alltid för att komma överens med Hitler och Mussolini. Denna vanvettiga probrittiska politik och detta närmande till sovjeterna har förstört Frankrike.”

André Simone, pseudonym för Otto Katz (1895-1952), skriver sin fascinerande bok 1940 strax efter att han lämnat Frankrike och nu finns den för första gången på svenska.

Andra världskrigets ursprung

Förlaget Karneval har gett ut Andra världskrigets ursprung av Oxford-historikern A J P Taylor. Den utgavs tidigare, 1968, av Rabén & Sjögren med titeln Förspelet till andra världskriget.

Taylor förklarar att det aldrig fanns en långsiktig plan bakom Hitlers maktövertagande. Han hade ingen aning om hur han skulle komma till makten bara att han skulle göra det. Han var en ”gambler” som när tillfälle gavs utnyttjade det.

”Han tillhandahöll ett kraftfullt dynamiskt element, men det var bränsle till en redan existerande motor. Han var delvis en skapelse av Versailles, delvis en produkt av idéer som var allmängods i dåtidens Europa. Men framför allt var han en produkt av tysk historia och tysk samtid. Han skulle inte ha betytt någonting utan det tyska folkets stöd och samarbete.”

Taylor ställer problemet på sin spets och vänder på frågor. Vem var då denna historiker? Anders Björnsson skriver i sitt efterord.

”Alan John Percivale Taylor (1906-1990) var förmodligen Storbritanniens mest kände historiker under det föregående århundradet. Han skrev i tidningar, vilket inte var särskilt vanligt eller ansett bland brittiska akademiker när han gjorde sin karriär, och han gillade att stå i rampljuset, eller kanske rättare sagt: han stod i rampljuset därför att han gillade kontroverser. Genom sina debatter och manuslösa föreläsningar i BBC och privata ITV omväxlande – alltid exakt på angiven tid – blev han från tidigt femtiotal och framåt ett nästan familjärt ansikte för var och varannan engelsman: de buskiga ögonbrynen, den vippande flugan, det maliciösa leendet, glasögonen som ingav förtroende. Redan under andra världskriget hade han varit en auktoritativ radioröst. ” …..” Men överallt var han inte respekterad. Etablissemanget hade i honom ett horn i sidan och vice versa.”  Taylor sa själv att: ”Det finns ingenting angenämare i livet än att sluta fred med etablissemanget – och ingenting mer korrumperande.”

Jag finner att jag måste läsa även andra böcker av A J P Taylor.

NOTER

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Otto_Katz