Trolldomsprocesserna i norska Finnmark
Av Jan-Olof Erlandsson
Trolldomsprosessene i Finnmark heter en nyligen utkommen bok av Liv Helen Willumsen, professor i historia vid universitetet i Tromsö. Finnmark är Norges nordligaste fylke och boken återger de bevarade rättegångsprotokollen från 1600-talet – översatta till modern norska – från en mycket mörk period i Nordens historia, då oskyldiga män och kvinnor misstänktes för trolldom och för detta inte sällan dömdes till döden genom att brännas på bål. Även i Sverige förekom häxprocesser och det har uppskattats att omkring fyra hundra människor avrättades i vårt land mellan 1492 och 1704. Som värst var det under en kort period i slutet av 1660-talet och början av 1670-talet, då flera hundra avrättades inom loppet av några få år, ”Det stora oväsendet” [1]. Jan-Olof Erlandsson presenterar här utdrag ur Willumsens bok och har även besökt det monument som rests över häxprocessernas offer i Steilneset i Vardö i den nordligaste delen av Finnmark. (Fotograf: Torbjørn Andersen)
Havet ligger stilla när M/S Nordnorge lämnar Kirkenes, några kilometer från ryska gränsen. Skyltarna i Kirkenes är på både norska och ryska och utbytet över gränsen tycks omfattande. Solen skiner från en klar himmel och en fiskebåt styr ut mot Barents hav. För 75 år sedan gick tyska krigsfartyg på samma vatten och nazisterna höll tusentals ryssar i fångläger i Finnmark. I krigets slutskede befriades denna del av Norge av Röda armen.
Efter cirka tre timmar anlöper vi Vardö. Då båten ligger kvar för lossning och lastning någon timme så hinner man ta en promenad på en kvart förbi Vardö fästning till Steilneset. Här har man rest ett minnesmärke över de 91 människor som på 1600 talet brändes på bål anklagade för häxeri. Minnesmärket utgörs av två delar och det större liknar en långsmal båt på stolpar, där sidorna påminner om uppspända renskinn. Inuti är en lång gång med små fönstergluggar på båda sidor och med en glödlampa i gluggen. Varje glugg motsvarar en person som avrättats och en skylt bredvid berättar vem det var. På andra sidan av den långa byggnaden finns en mindre, rund glasbyggnad i vars mitt står en stol med en låga genom stolsitsen. Vid invigningen 2011 var konstnären, skulptrisen Louise Bourgeois, avliden sedan ett år vid 99 års ålder. Arkitekten Peter Zumthor, som ritat den första byggnaden, var dock närvarande. 2017 gav Statsarkivet i Tromsö ut boken ”Trolldomsprosessene i Finnmark”, skriven av Liv Helen Willumsen, professor i historia vid universitetet i Tromsö. Boken innehåller huvudsakligen rättegångsprotokoll från 1600-talet.
Foto: J-O Erlandsson 2017
I övriga Europa drevs liknande processer men just i Finnmark var förföljelserna mer omfattande sett till invånarantalet. Här bodde då 3000 invånare, vilket motsvarade 0,8 procent av Norges befolkning, men hela 16 procent av processerna ägde rum i Finnmark. 77 kvinnor och 14 män dömdes till döden på bål och flertalet var norska men 20 procent var samer och av dem var flertalet dömda män.
Kung Christian IV av Danmark-Norge, som regerade mellan 1588-1648, hade 11 år gammal besökt de nordliga fylkena och upplevde att han då utsatts för trolldom. Han var därför angelägen om att detta ofog utrotades. Olaus Magnus som skrev ”De Nordiska Folkens Historia” ansåg också att djävulens tillhåll var där uppe i norr. Även kung James av England-Skottland ansåg sig ha träffat på trolldom i Skottland och gav 1599 till och med ut en bok i ämnet. Hos samme kung hade John Cunningham från Fife varit i tjänst men han flyttar sedan till Norge och sitter i egenskap av lensherre med vid tinget 1619-1651. Efter hans ankomst dyker det upp engelska begrepp i protokollen och det blir nu vanligt med kedjeprocesser, där en som erkänt anger andra i en kedja och där även unga flickor finns med. Inga flickor avrättas dock.
Bland folk fanns en utbredd tro på trolldom och övernaturliga väsen och kyrkan fördömde trolldom som en förbrytelse mot Gud. År 1537 nådde reformationen Norge och kyrkan var angelägen om att få folket att följa den rätta tron. En förordning från 1617 klargör att trollfolk var de som förbundit sig med djävulen. Redan tidigare, 1609, fastslås i ett brev till länsherren på Vardöhus att trolldomsutövare skall dömas till döden utan nåd. Även köpmännen i Bergen var angelägna att driva processerna, då de bedrev handel ända uppe i Finnmark och ogärna såg att deras fartyg drabbades av trolldom och förliste.
Under 1600-talet gick fisket sämre än tidigare och den fattigdom som blev följden kan ha bidragit till att konflikterna mellan människorna ökade och ledde till en större benägenhet att utpeka varandra för häxerier. Den som beskylldes för trolldom kunde ha klagat på att inte ha fått ersättning för utfört arbete, eller för att ha blivit osams med någon som inte velat låna ut mjölk.
I Vardö fästning förvarades de som skulle inför tinget. Lagen tillät inte tortyr men ändå finns anteckningar om tortyr i protokollen. Tidens sedvanliga medel fanns tillgängliga: sträckbänk, glödgat järn, smält svavel på bröstet. Den som nekade vid förhör kunde utsättas för vattenprovet. Fötter och händer bands samman och personen kastades i vattnet. Den som då flöt upp ansågs skyldig.
Låt oss närvara vid ett ting år 1621 (sid 33 i Willumsens bok):
År 1621 den 9 augusti hölls ledingsting i Omgang med välaktade Sören Nielsen, Kungelig Majestäts fogde över Öst-Finnmark och som renskrivare Niels Jensen, och höll detta med här nämnda lagrådsmän: Mathias Olsen, underfogde, Morten Nilsen, Willum Jempt, Rasmus Jonsen, Ingebrigt Halvorsen, Knut Halvorsen, Gulbrand Mathisen, Gabriel Gjödersen, Anders Jacobsen, Anders Rasmussen, Anders Torstensen, Aslak Jonsen.
Därnäst lät Kungelig majestäts fogde föra fram för rätten en kvinna vid namn Lisebet Nilsdatter, eftersom hon tidigare varit angiven av Finn Kari (Karen Edisdatter) för att kunna trolldomskonst. Eftersom det var på det sättet ville hon nu godvilligt och utan tortyr tillstå det? Då förnekade hon det kraftigt och sa att omnämnda Finn Kari hade ljugit på henne. Då svarade Anders Torstensen att han och Bent Lauritsen hade hört i Gangvik att omnämnda Finn Kari, länge före hon blev fängslad för trolldom, att Lisebet i Omgang också kunde trolldomskonst, hon kunde ta från folk vad hon ville och tyckte icke att det var synd att dräpa en man eller två. Eftersom hon var angiven för trolldom och icke ville vidgå det blev hon ålagd att prövas på sjön. Och efter hon blev utkastad i vattnet flöt hon som ett flöte, som menige man såg. Sedan bekände hon godvilligt och otvingad att då hon först lärde trolldom för omkring sex år sedan, kom Finn Kari till henne i hennes getkoja och tillrådde henne att lära denna konst. Och strax kom Satan till henne i kojan i skepnad av en grå bock. Då sa Finn-Kari att hon (Finn-Kari) skulle lära henne att stjäla mjölk från andra människors kreatur när hon ville. Men före hon kunde lära den konsten måste hon avsvärja sig Gud och den pakt som var gjord med honom i dopet och så lova att tjäna Satan med kropp och själ här i världen, precis som Finn-Kari tillrådde henne. Och när hon sedan använde konsten, då tog hon ett gethorn och satte det under buken på en bock eller en get eller annat kreatur och mjölkade så det kreaturet hon önskade, en hel bytta full, så ofta under dagen som hon ville. Detta kunde hon bruka sedan, all den tid Finn-Kari levde. Men efter hon var avrättad hade den konsten ingen makt mer. Dessutom erkände hon att hon varit med och förgöra Henrik i Gangvik och de som var med honom på båten. Och det var en hel hop församlad samtidigt på ett skär utanför Omgang, några i skepnad av getter, andra i skepnad av katter.
Vidare erkände hon att hon var med och förgjorde Abraham Nilsen som drunknade i Båtsfjord. Då han skulle gå till relingen och göra sina behov störtade de honom ned från skeppet så att han drunknade. I tillägg bekände hon att de julen 1619 var församlade här i Volden i Omgang där de drack och dansade. Och Anne i Langefjord och Abrahams Mari var med dem, och många som hon inte kände i skepnad av vargar och åtskilliga andra skepnader. Emot detta tog Anne i Langefjord , som var närvarande i rätten, till motmål och nekade kraftigt och sa att hon aldrig varit samman med henne på det sättet. Inte heller hade hon (Lisebet) lärt någon trolldomskonst av henne (Anne) eller kunde någon liknade konst. Så blev omnämnda Lisebet tillfrågad om hon ville ta emot sakramentet och dö för det hon bekänt. Då svarade hon ”Ja”, att det hon hade bekänt var sant alltsamman därpå ville hon gärna dö. Som saken stod begärde Kungelig Majestäts fogde dom i saken. Då, eftersom hon tidigare var angiven för trolldom, och att hon nu otvingad bekänner det döms hon till att straffas med sitt liv till eld och bål.
Även om det saknas rättegångsprotokoll från tiden före 1620 och mellan 1633 och 1647 uppvisar kostnadsredovisningen för Vardö fästning också under denna tid utgifter för bål, men även för intäkter i form av ägodelar från de som dömts till döden. I fängelsehålor i Vardöhus hölls de som skulle inför tinget fängslade och vistelsen där har säkert bidragit till att bekännelserna blev så samstämmiga.
På Vardöhus hölls ting 1662 och här kan vi följa den:
År 1662 den 6 november hölls ting på Vardöhus i gunstig, välbördige Herr Landsherrens, välborne Christopher Ornings såväl som Kunglig Majestäts fogde, ärlige och välaktade Niels Sörensen Fiils närvaro, med följande edsvurna lagrådsmän här på platsen, nämligen Abraham Lockert, underfogde, Mikkel Siversen, Peder Olsen, Peder Hansen, Halvor Thorsen, Robert Robertsen, Peder Einersen, Simen Hansen, Baltser Wastensen, Erik Olsen, Jens Erlandsen och Johannes Thorsen.
Då blev Dorette Lauritsdatter från Vadsö framförd för rätten i saken angående trolldom, som hon tidigare, den 27 september, vid Vadsö tingsrätt då sista tinget blev hållet, efter tidigare omtalade inskrivna yttranden var angiven för.
Vår gunstige Herr Landsherre hade efter innehållet i det inskrivna låtit föra henne fängslad från nämnda Vadsö till Vardöhus slott, och sedan låtit henne förhöras flertal gånger. Då hon omsider kommit till sin rätta sannings bekännelse och när hon i egen hög person idag är framförd i rätten av vår gunstige Herr Landsherren tillfrågad om hon nu inför rätten fullt och fast vill bekänna sin sanning om den omtalade trolldom som hon tidigare ofta hade varit förd till tinget och angiven för.
Till detta svarade omnämnda Dorette Lauritsdatter att hon gärna med god vilja vill efterkomma detta, så:
1. Att hon hade lärt trolldomskonst av en tiggarkäring på en gård som heter Kanebogen i Senja län i Trondenes socken. Käringen gav henne en pipa och sa att hon skulle blåsa i den, så skulle hon kunna utöva allt ont både mot folk och fä såväl som allt annat hon framdeles ville utöva. Och därefter hade hon (dessvärre) avsvurit sig sin allsmäktige Herre och Gud och det efter den gamla käringens råd och befallning, som hon också efterföljde.
2. För det andra bekände hon att hon provat sin konst först på en av sina egna får i Vadsö. Hon spottade då i en soppa i djävulens namn och gav fåret denna soppa att äta, och en dag eller två därefter dog den.
3. Hon bekänner också att ha förgjort Laurits Bras två kor, likadant som tidigare sagts, och de dog några dagar efter.
4. Hon bekänner att ha förgjort Laurits Bras två drängar och att hon då blåst i pipan i Fans namn, att han skulle fara i dem, och hon gjorde det ensam.
5. Hon bekände också att Maren Sigvaldsdatter i Vadsö, en samekvinna vid namn Ragnhild och Solve i Andersby var tillsammans med henne om att vilja förgöra skepparen Jens Ottesens skepp nu i höst då han seglade härifrån, och att hon själv, Dorette, var i en örns skepnad och gestalt, Maren var i en svans skepnad och Ragnhild i en kråkas skepnad. Och de var alla i botten på en tunna då de väntade på att utföra detta, men de kunde inte få makt över skeppet.
Vidare blev en kvinna från Vadsö vid namn Maren Sigvaldsdatter förd inför rätten. Hon har varit framlagd och angiven för trolldom av omnämnda Dorette Lauritsdatter.
Då frågade länsherren omnämnda Maren Sigvaldsdatter och förmanade henne att hon fullt och fast skulle bekänna sanningen om omnämnda trolldomskonst som hon hade angivits för. Hon lovade att säga sanningen som hon kände till den, och efter det ville hon dö.
Då svarde hon att Dorette Lauritsdatter hade lärt henne trolldom senaste sommaren. Dorette gav henne den i någon mjölk att dricka, och bad henne dessutom att avsvärja sig Gud allsmäktig, något hon (dessvärre) också gjorde. Och sedan när det hade skett så skulle hon få allt hon ville ha, också rikedom. En liten stund efter kom en liten titing in i kojan och sprang fram och tillbaka på golvet. Strax efter kom där in en liten svart man med svarta kläder. Han sa att Maren skulle tjäna honom och avsvärja sig Gud allsmäktig. Detta rådde Dorette Lauritsdatter henne att göra, något som hon också efterföljde.
Vidare erkände hon att hon först prövade trolldomskonsten på ett av sina egna lamm. Hon spottade tre gånger på en bit bröd och gav det till lammet och sa, ”Sprick i Fans namn!” något som också skedde efter en stund.
Omnämnda Maren Sigvaldsdatter bekände dessutom att hon var med nu i höst, som står infört, för att förgöra och ödelägga skepparen Jens Ottesens skepp. Och hon for tillsammans med Dorette, Ragnhild och Solve på botten av en tunna från Vadsö till upp under Domen. Där flög de upp på fjället kallat Domen och löste upp var sin knut: först Dorette sedan omnämnda Maren, likaså Ragnhild och sedan Solve den fjärde knuten. Och de sa, ”Vind i Fans namn!” Därmed flög de alla ut på skeppet. Maren var då i en skepnad av en duva, Dorette i en örns skepnad, Ragnhild i en svans skepnad och Solve i en kråkas skepnad. Dessutom bekände hon att Dorette satte sig vid rodret och ville vrida loss rodret från skeppet, medan Maren och Ragnhild satt på ruffen och Solve på märsen.
I tillägg blev Ragnhild Clemidsdatter från Ekkerö förd framför rätten. Hon har varit anklagad för trolldom av omnämnda Dorette Lauritsdatter och Maren Sigvaldsdatter.
Länsherren frågade henne var hon skulle ha lärt trolldomskonst. Till detta svarade hon att hon var så liten då hon lärt sig det att hon inte minns vem som hade lärt henne. Men hon bekänner att hennes gud, som heter Peder och hon åkallar är svart och i skepnad av en hund. Dessutom bekänner hon att hon var med på att förgöra skeppare Jens Ottesen med skepp och gods, och att hon for tillsammans med de andra på botten av en tunna som är omnämnt. Hon bekände också att Dorette Lauritsdatter hade fått henne att utföra detta och uppmuntrat liknande brottsliga gärningar.
Därefter blev omnämnda Dorette Lauritsdatter förd framför rätten igen till svar mot omnämnda Marens och Ragnhilds bekännelser som de framhöll, att Dorette hade uppmuntrat dem för att de tillsammans med henne skulle hjälpa till med att förgöra Jens Ottesens skepp, som införts ovan, av det skälet att omnämnda Dorette var arg på Laurits Bras i Vadsö eftersom han fört sin fisk ombord på skeppet, något hon inte heller kunde förneka vara sant.
Då, efter sådan gärning så väl som vars och ens egen godvilliga bekännelse som de nu har framfört inför rätten, framställde Kunglig Majestäts fogde yrkandet om de inte för sina begångna okristliga och brottsliga missgärningar borde straffas med livet till eld och bål. Då, efter anklagelse, svar och denna saks ställning, och för det att de omnämnda tre trollkvinnorna nu inför rätten var för sig i egen person punktvis har bekänt fullt och fast och avlagt sina bekännelser som tillkännagivits och passerat, vet efter sakens art inte annat att kunna känna och döma än att de för sådana utförda missgärningars skuld bör straffas till eld och bål. Så är skett.
Samma år som den sista rättegången för häxeri med dödlig utgång hölls i Finnmark 1692 utbröt på andra sidan Atlanten i Salem i Amerika en kort period av liknande slag. 19 människor avrättades anklagade för religiösa avvikelser och med sexuella undertoner.
Översättning från norska: Jan-Olof Erlandsson
Häxprocesser i Mora, tyskt kopparstick från 1670. [Källa: http://libris.kb.se/bib/1346978]
NOTER
[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesser_i_Sverige