Tre korta betraktelser

Anders Björnsson

ALTERNATIVT EVANGELIUM ENLIGT BJÖRNSSON – TIO PUNKTER

Marknadshyror betyder alltid högre hyror på bostäder, aldrig lägre. Marknadsprissättning fördyrar för konsumenten. När elmarknaden avreglerades, chockhöjdes elpriserna. När apoteksväsendet privatiserades, rusade priset på mina Ipren.

Förskingringen av allmän egendom sker till lägsta möjliga pris, alltså skampris. Så med utförsäljningen av allmännyttan. Detta är en form av politisk korruption. Friskolor och liknande anordningar skapar en klass av oligarker, närmast oåtkomliga för rättvisan.

Betalningspåminnelser kan numera vara på mer än dubbla faktureringsbeloppet. Utebliven betalning av ”trängselavgifter” på 197 kronor (osäkert om PostNord eller digital leverantör har sänt fakturan) uppgår till 500 kronor. Någon tjänar på detta.

PostNord-medarbetare (brevbärare) kan inte alltid läsa mottagarens utdelningsadress. Då går försändelsen i retur till avsändaren, vars namn händelsevis kan uttydas. Han måste betala returporto (som för en bok kan röra sig om 160 kronor). Någon tjänar på detta.

Trafikverket dekreterar, att allmänna vägstumpars skötsel och underhåll ska övertas av enskilda mark- och fastighetsägare. Myndighetens budget måste hållas, skattemedel går till annat. Ett stort antal människor förlorar pengar på detta.

Kommuner privatiserar gallerior och marknadsplatser. Fastighetsägare höjer då hyrorna (också här!), så att småföretagare måste slå igen sina butiker, storhandlare försvinner och gängen rånar dem som blir kvar. Närpolisen rationaliserar och flyttar i god tid.

Prisen på vissa föremål, till exempel min Malmsjöflygel, går stadigt ner. Dessa var tidigare investeringsobjekt, vars återstående värde följde prisindex (till skillnad från bilar, som sjönk i värde dagen efter köpet). Nu får man betala för att bli av med dem. Rara böcker makuleras.

Vad är gratis? Gratis är att tjuvpalla äpplen på vår tomt. Gratis (för mottagaren) är att publicera nekrologer på tidningarnas familjesidor och politiska debattartiklar. Gratis är att gå på begravning (än så länge). Gratis är inte att ha hund.

Vad är lyx? Lyx är att slippa betala för (det vill säga avstå från) det enorma utbudet av underhållningskultur, som inte är kultur alls utan ett kommersiellt frontalangrepp på kulturen, ett ord som betyder odling. Lyx är att vara kulturellt (och kulinariskt) självförsörjande.

Vad är ett handslag? Ett handslag är en artighet och ett löfte, som sällan infrias. När löftet bryts, är handen tom. Uttömd är också möjligheten att vinna rättelse, eftersom obeståndet då redan är ett faktum. Artigheten blir en giftighet.

DEN 1 DECEMBER 2021

I en liten anteckningsbok med närmast kurbitsdekorerade pärmar (eller kanske är det indiska motiv?) för jag in tankar, som jag aldrig kommer att ha någon nytta av i mitt arbete och som därför endast på detta sätt kan bevaras till en föreställd eftervärld. De är ingen gång storstilade, inte sällan rena plattityder. Den 26 november 2021, samma dag som en god vän i hög ålder fördes till den sista vilan, skrev jag: ”Det som har skett under min egen levnad är, att det njugga har blivit det typiskt svenska.”

Det njugga – det futtiga, det gnidiga.

Det kom ungefär samtidigt ett meddelande från ett litterärt sällskap, som jag tillhör. Allt har blivit dyrare, man måste höja årsavgiften, till modesta 200 kronor, skriver ordföranden:

”Som bekant har portot höjts flera gånger under dessa år [sedan förra avgiftshöjningen 2013], men det som nu har gjort läget alldeles akut än ändå någonting annat, nämligen att tryckkostnaderna för medlemsbladen har ökat mycket kraftigt. Under många år kunde vi trycka till internpris på Högskolan, och när detta på grund av ändrad policy inte längre kunde fortsätta hade vi turen att i stället få trycka hos kommunens verksamhet Ork & Idé. Men även kommunen ändrade nyligen policy, så nu har vi måst gå ut på den ordinarie tryckmarknaden, och där är priserna helt andra än de vi hittills har varit bortskämda med.”

Gustaf Hellström-sällskapet, med säte och stämma i Kristianstad, författarens födelse- och uppväxtstad, har funnits under tjugo år. Det har en skriftserie, i vilken texter av och om Gustaf Hellström utges. Sällskapet utger också ett Medlemsblad, vars fyrtioandra nummer utkom i höstas. Detta blad innehåller regelmässigt dokumentation och forskning om författarskapet. Får jag fråga: när såg ni senast Gustaf Hellströms namn på en kultursida? Han var dock under sin verksamma tid en ledande svensk utrikeskorrespondent (Dagens Nyheter) med ett omfattande skönlitterärt oeuvre (Snörmakare Lekholm får en idé, Storm över Tjurö, Stellan Petréus-sviten bland annat) samt ledamot av Svenska Akademien. Dessa tryckta Medlemsblad är en guldgruva för den litterärt intresserade.

Med för kommun och högskola är de en börda. I ett av världens rikaste länder snålar man i stället för att gynna. Politiker håller högtidstal om ”civilsamhället” (det borde heta medborgarsamhället) men behandlar detta som om det bestod av profitmaximerande marknadsaktörer. Sådan njugghet, eller snålhet, går givetvis ut över vår kulturella rikedom. Litteraturforskaren Lennart Leopold har hållit i Medlemsbladen under dessa två decennier och naturligtvis utfört sitt arbete på frivillig, oavlönad basis. Hans belöning ligger i arbetet, att föreningen existerar, att det finns plats för kloka samtal. Högskole- och kommunalbyråkratin har andra riktmärken.

I själva verket lever kulturlivet i Sverige av o- eller lågavlönade insatser på marknivån, inte av statliga subsidier, vilkas regelverk blir alltmer hindrande för verksamheten som sådan. Skräp- och underhållningslitteraturen (-bildkonsten, -musiken, – scenkonsten) ges frikostigt utrymme på tidningarnas kultursidor – det är i allt väsentligt fråga om textreklam – men den seriösa kritiken och forskningen lever i skuggan, kanske svalkan. De litterära sällskapen, av vilka det finns åtskilliga, är räddare i nöden. Nöden – som är en följd av njuggheten.

Hur kan rikedomen tillåtas bli så konstigt allokerad? Varför måste tillgångar endast ges ett monetärt värde? Detta är frågor som jag aldrig behövde ställa mig i min ungdom, när BNP/cap. var långt lägre än den är idag. (Jag ställde andra frågor.) Idag belönas av institutionerna den smarte, fixaren, lurendrejaren. Den som läser våra stora författare får omedelbart syn på honom.

FEBRUARIRAPSODI  

 Det är nu för årstiden tämligen varmt, drygt 5°C utomhus. Skatbon vajar för den lätta vinden, men inga skator än. Takläggare klampar, hundar skäller – det är som det ska vara eller kan vara. Man sitter och väntar på att bli uppringd av sjukvården. Då är ingen tid för begrundan. Är isen största hotet mot folkhälsan? Några drunknar, andra bryter lårbenshalsen och får lunginflammation, det finns de som slår huvudet i en gatsten, broddlösa. Sånt där ligger jag och mardrömmer om när jag sover. Bästa vilan – utan tvivel – är i vaket tillstånd, just innan jag ska gå upp och sätta på kaffe. I det ögonblicket får jag för mig att allt är i sin ordning. Vem ordnar? Det gäller också att se till att hunden får sitt morgonmål. Det ordnar jag. Korrespondensen brukar inte sätta igång förrän 05.30. Rent bord gäller. Astmamedicinerna måste tas. En av köksstolarna bör iväg till gubbverkstan. Som jag skrev: all förväntan har blivit en väntan. Vilken är skillnaden mellan längtan och väntan? (Mellan trängta och tråna?) Ibland kommer matos in i sängkammaren. Då blir jag störd, för jag vet inte om det är en sinnesförnimmelse eller en hallucination. Jag går ut i köket, i trappuppgången. Där finns ingenting, det går inte att spåra. Många dör nu. Det är rimligt att tro att jag också dör – snart. Rimligare än att tro att jag dör om trettio år, till exempel. Och äntligen: jag har lärt mig att tacka nej. Men till årstidstulpaner, mångfärgade, tackar jag ju inte nej. Hur kan man veta när brytpunkten inträffar, innan den har inträffat? Varmt är det men inte svettigt; svetten startar inifrån. Jag har lärt mig att man kan frysa också när man svettas. Snart ska vårdcentralen höra av sig, man sitter liksom på spänn. Snart är det dags att lyssna på en pianokvintett av César Franck, f-moll (samma tonart som Schuberts fantasi för fyra händer är skriven i). Snart är det inte längre dags. Julian Assange ruttnar i ett brittiskt fängelse. Takläggarna har hållit på i nästan ett halvår nu. Man borde skriva en stipendieansökan. (Inse att du hamnar längst ned!) Växlande molnighet. Vanligen skyr jag språkliga schabloner. Vanligen lyckas jag med ingenting. Firefox försvinner ur min åsyn. Tänder två ljus, fyrtio centimeter höga, strax innan solnedgången påbörjas eller kan skönjas. Det är fortfarande 5,1 grader varmt. Vågar inte gå ut, för att VC ska ringa. Också längs snöiga fjällsluttningar avlider människor: några av mina vänner? Hur man kan veta, förbereda sig. En son dog i ett lavinskred för sin mammas ögon. Dagisbarnen hojtar. Posten dunsar. Potatisen puttrar (eller är det vattnet?). Dagboken ruvar. K. ägnar sig åt fonetik, A. åt allmännyttan. Före klockan fyra bör man inte slå upp ett glas vin. Försöker att abstrahera bort allt som sker, viktigt som oviktigt. Det viktiga går lättare. Det tar någon annan hand om.