The Great Game

Skotten Alexander Burnes – en historisk gestalt i det stora spelet om Centralasien

 

Av Jan-Olof Erlandsson

The Great Game (Det Stora Spelet) kallas den period under större delen av 1800 talet då England och Ryssland stred om inflytandet över Centralasien. Resultatet av det spelet blev att Ryssland lade beslag på hela Centralasien utom Afghanistan, som lämnades som en självständig buffertstat, medan England gjorde Indien och Pakistan till delar av det brittiska imperiet. Jan-Olof Erlandsson, pensionerad tandläkare med historiskt intresse, visar att kampen mellan imperierna inte enbart utkämpades med vapen utan i hög grad även med pennan, ritblocket, geografiska kartläggningar och arkeologiska och etnografiska studier. Alexander Burnes (1805-1841) var en skotte som för det brittiska Ostindiska Kompaniet räkning bland annat fick uppdraget att kartlägga floden Indus. 

I Kabul i Afghanistan hade Dost Mohammed tagit över makten 1825 efter 25 år av inbördeskrig och när skotten Alexander Burns 1832 rider in i staden är den inte längre en plats för våld och blodspillan utan en livlig handelsplats. Shah Shujah, en tidigare härskare i Kabul och som somliga önskade återinsätta, är engelsmännens skyddsling i Indien. Det bör påpekas att Afghanistans och Indiens gränser då inte var desamma som idag.

Den 31 oktober 1821 anlöpte segelfartyget Sarah hamnen i Bombay efter en färd på 5 månader från England. I den av folk myllrande hamnen klev den sextonårige Alexander Burnes av tillsammans med sin några år äldre bror James, som utbildat sig till läkare för att träda i tjänst i Honourable East India Company (Brittiska Ostindiska Kompaniet). I skolan i Montrose i Skottland hade Alexander varit en duktig, om än inte lysande, elev. Han deltog mer än gärna i fysiska aktiviteter och djärva äventyr och hann ibland inte ens knyta sina skor som en klasskamrat senare beskrev honom.

Det brittiska Ostindiska Kompaniet grundades 31 december 1600 och fick då monopol på den brittiska handeln med Indien. Det bildades av ett hundratal köpmän samt några adelsmän [1]. Holländska redare hade redan skaffat sig en stark position på de så kallade Kryddöarna (idag Moluckerna) i östra Indonesien. 1686 fick brittiska Ostindiska Kompaniet rätt att ha egen militär samt att slå egna mynt. Under 1700 talet växte sig företaget allt starkare men mötte samtidigt motstånd från indierna och ställdes 1784 under statlig kontroll. Författaren Walter Scott skrev:

Ostindiska Kompaniet är den kornbod dit vi fattigt herrskapsfolk tvingas skicka våra yngsta söner.

Montrose, en hamnstad på Skottlands nordöstra kust, var 1820 en blomstrande stad med textilindustri och skepp i hamnen som förde in fisk från Nordsjön och timmer från Östersjöstaterna samt skeppade ut boskap. Skolorna i Skottland ansågs höra till de bästa i världen och Akademien i Montrose var en av de bästa i nationen [2]. Borgmästare och jurist i staden var James Burnes vars familj bestod av hustru och tolv barn och var för övrigt släkt med poeten Robert Burns [3]. Alexander Burnes hade i likhet med många unga skottar för avsikt att göra karriär i Indien. Med hjälp av faderns kontakter fick han möjlighet att inackordera sig tillräckligt billigt i London för att ha råd att studera till kadett. Efter två månader blev han godkänd och betalade troligen 70 pund för en tredjeklassplats på Sarah, medan båtfärden från Dundee till London kostat 1 pund och 1 shilling. Kostnaden på 200 pund för utrustningen av de båda sönerna motsvarade halva årslönen för en skotsk advokat.

Om man som kadett hade högre ambitioner än att bli fotfolk krävdes ett rekommendationsbrev från någon med kontakter högre upp i Kompaniet. Lyckligtvis hade Alexander Burnes ett sådant brev i fickan när han kliver av båten i Bombay. Snart nog blir han inviterad på fest och skriver hem i ett brev till sina föräldrar:

Guvernören … bjöd in oss till den mest strålande fest jag deltagit i…tillsammans med ett hundratal andra…och jag fick en inbjudan till avskedsfest för Sir John Malcolm som om möjligt var ännu mer strålande.

I dessa kretsar lär han känna ett annat socialt liv än det han hittills varit van vid. Både officerare och deras fruar ägnar sig åt ett vidlyftigt sexualliv där männen ofta har flera älskarinnor och även barn med indiska och afghanska kvinnor. Generalguvernören Lord Wellesley, som själv hade flera konkubiner och idkade sexuellt umgänge med ett flertal brittiska kvinnor i kolonin förklarade:

Jag försäkrar dig att det här klimatet gör en förfärligt sexuellt upphetsad.

Och i standardverket för kadetter i Ostindiska Kompaniet skrevs att det var självklart att officerare hade sexuella förbindelser. Frågan var bar hur många. En välkänd officer hade sexton. Men livet i Indien hade ett pris. Sjukdomar tog många liv. Generalguvernörens från 1838 syster författaren Emily Eden skrev:

…av alla de vi känt närmare har nästan samtliga dött de senaste två åren … mellan 30 och 40 år gamla …

Men för de som levde tycks livet ha varit en fest där middagarna avlöste varandra och inget saknades. Stora mängder kött, grönsaker, vin, sprit, och cigarrer konsumerades och varje gäst hade med sig sin egen servitör. Vanligen hade de europeiska hushållen två dussin tjänare. Redan i London hade Alexander påbörjat studier i hindi och 1822 tar han examen för att sedan också lära sig persiska vars poesi han särskilt uppskattade. Samma år får han tjänst som tolk och tjänar nu tillräckligt för att kunna skicka 50 pund till sina föräldrar. Han utbildar sig även i lantmäteri och 1827 ger han sig ut på sin första resa för att kartlägga Indus och dess omgivningar.

 

Han var nu 22 år gammal och red genom områden som var delvis fientliga till engelsmännen. Den kartläggning han gjorde var så noggrann att den kunde användas av FN efter den omfattande jordbävningen i samma område 2002. Alexander var genuint intresserad av naturvetenskap och studerade geologiska förhållanden och paleontologi, vilket var av intresse för Kompaniet. Geologen Charles Lyell tog del av Burnes arbete och citerade senare hans studier i sin Principles of Geology publicerad 1868. Men Alexander Burnes var politisk officer och rapporterade:

Ur ett militärt perspektiv tror jag inte att flodens förändring har varit fördelaktig …ett närmande med en reguljär arme mot emirernas områden är svårare än tidigare … vid en invasion av Sind är det att föredra att nå Indus så högt upp som möjligt i deltat där en marscherande arme har färre floder att passera.

I en rapport beskriver han sitt arbetssätt:

Jag marscherar i gryningen och kartlägger till klockan 10 vilket går utan besvär under den kallare årstiden. På vägen samtalar jag alltid med bybor, vars enkelhet passar väl för att förmedla information om sig själva, sitt land och sina seder. Vid två-tiden har jag fört in och korrigerat latituder från morgonens studier på kartan. Sedan bjuder jag in två eller tre bybor till mitt tält för samtal till en halvtimme före solnedgången. Jag frågar om avståndet till byar inom cirka 15 km, vägen till varje by och avstånden mellan dessa vilket jag skissar på ett papper. Informationen erhåller jag långsamt i konversation med byborna, som gläder sig åt att någon lyssnar till det de har att berätta så att all misstänksamhet försvinner. På kvällen tar jag ut vinklarna till alla kullar och bosättningar inom synhåll från mitt läger och dessutom en serie bäringar … med all information tillsammans kan jag konstruera kartan.

Den information Burnes samlade om handel, politik, historia, kultur, etnografi, geologi och arkeologi sändes till Indiska Kompaniets politiska kommitté i Bombay, Calcutta och London samt till säkerhetskommittén. Studierna kompletterades alltid med de militära aspekterna. Var en arme kunde marschera, var tunga vapen kunde dras fram, var dricksvatten stod att finna.
Hans rapporter hade nu uppmärksammats högre upp i Ostindiska Kompaniet och 1828 avancerade Burnes i tjänsten och fick nu en årslön på 1000 pund, vilket gjorde honom till en av Montroses mest förmögna män.

1829 ger sig Alexander av tillsammans med den två år yngre James Holland, som senare gifter sig med Alexanders syster Jane, för att kartlägga området Cutch (numera Kutch) i västra Indien. Det innebär bland annat att de tvingas korsa Tharöknen. Syftet med resan var dubbelt; dels att träffa överenskommelser med stamhövdingar och emirer om att dessa skulle hindra rövarband från att anfalla handelsresanden, dels – och framför allt – att skydda opiumhandeln men också kartlägga de områden som de passerar. Opiumhandeln från Indien till Kina genererade enorma vinster för Kompaniet och för den engelska staten. Under flera månader färdas de, men från Calcutta ger Generalguvernören order om att de inte får fortsätta mot Indus utan ska återvända.

Lord Ellenborough, ordförande för Board of Control (Kontrollstyrelsen) i London, är dock angelägen om ytterligare en färd längs Indus för fortsatta kartläggningar. Men hur ska den motiveras? Emirerna längs vägen lär inte vara förtjusta utan befarar naturligtvis att britternas ambitioner är att utsträcka sitt välde. I England var det fler som var bekymrade över de brittiska besittningarna i Indien. Parlamentsledamoten överste Georg de Lacey Evans, som förespråkade allmän rösträtt och rätten för arbetare att organisera sig, men även talat för kvinnlig rösträtt, vilket fick den senare premiärministern Palmerston att dra slutsatsen att karln var galen.

Evans hade i två böcker pekat på det hot han menade att Ryssland innebar mot det brittiska Indien. Han förklarade att Ryssland på två år skulle kunna nå Indien. 1828 hade Ryssland befäst sin position i Kaukasus och nått ner till persiska områden vid Kaspiska havet. Under perioden 1828-1830 hade Rysslands områden utökats med en yta större än Frankrikes och Englands tillsammans. Evans menade dock att hotet inte så mycket bestod i den ryska arméns styrka som i indiernas missnöje med det brittiska styret, vilket riskerade att förstärkas om Ryssland närmade sig Indien. Premiärminister Wellington är enig med Ellenborough om att England måste säkra sina handelsvägar genom Centralasien:

… om varor från England och Indien kan sändas via Indus till orter som blir lämpliga platser för transport till Kabul … kanske vi lyckas sälja till priser under ryssarnas och därigenom för egen del erhålla en stor andel av Centralasiens interna handel … styra uppmärksamheten mot de politiska effekterna …

Uppdraget gick till Alexander Burnes. Att engelsmännen på det här sättet färdades på Indus stred mot en överenskommelse 1809 om att inga engelsmän fick färdas till Sind, sikhernas område, och inga bland emirernas släktingar fick resa till Bombay. När man kort innan färden informerade den ledande emiren Murad Ali Khan om färden vägrade han att bevilja genomfart. Emirerna misstänkte med all rätt att avsikten var att kartlägga floden. Britterna fann det upprörande att indierna var oförskämda nog att misstänka att britterna avsåg att göra just det de tänkte göra. För att motivera en färd på Indus och inte landvägen hade britterna beslutat att i gåva till den mäktige maharadjan i Sind ge flera engelska draghästar och en engelsk vagn. Och dessa ekipage kunde omöjligen färdas landvägen. De engelska båtarna avvisas bryskt och hindras till och med från proviantering och färskvatten när de tvingas återvända. Dessutom utbryter en storm som illa tilltygar båtarna.

Ledningen för Ostindiska Kompaniet är oenig om hur man nu går vidare. Om med hot eller försiktighet. Man meddelar maharadjan Ranjit Singh, som vid den här tiden ägde Koh i Noor, om att hans gåvor försenats på grund av motståndet från emirerna. Kanske är det rädslan för den mäktige härskaren i Sind som får emirerna att acceptera britternas färd på Indus. Burnes återupptagna expedition tas nu emot av samtliga emirer med storslagna middagar och presenter såsom svärd täckta av guld och ädelstenar. Alla förklarar också att de vill ha goda relationer med britterna, troligen som ett skydd mot Ranjit Singh. Burnes får också en nära personlig kontakt med emirerna, troligen på grund av att han behärskar hindi men också för att han är erkänt taktfull, ärlig och dessutom kan citera Koranen. Längs hela sträckan mot Sind får han nu assistans av emirernas båtar samt av elefanter och hästar på land. Väl hos sikherna möts han av ädlingar som fått noggranna instruktioner hur Burnes grupp ska mötas med en silverbeklädd elefant, kanonsaluter, 52 rätter och pengar till tjänare. Flera dagar senare når han maharadjan i Lahore där han bjuds på överdådiga mottagningar och fester med dansande unga flickor som Alexander erbjuds. Färden är en framgång och de i Kompaniet som motsatt sig den kapitulerar.

Härskaren i Sind hade cirka 100 européer anställda, deserterade britter, fransmän och italienare som tjänstgjort under Napoleon. Bland dem Chevalier Allard som varit major i Napoleons livvakt och nu uppbar en lön på 6000 pund. Allards trupp spelade musik medan han och Alexander åt frukost och sköljde ned maten med champagne.

Burnes framgångsrika möten med emirerna och maharadjan ledde till möte mellan Indiens två mäktigaste män, Ranjit Singh och generalguvernören Bentinck den 25 oktober 1831. Bentinck, som tidigare varit tveksam, godkände nu att Burnes fortsatte med en färd mot handelscentret Bockara och Persien. I Peshawar bor Burnes en månad och träffar på kvällarna ofta Dost Muhammeds bror, sultan Muhammed som är guvernör, dock under Ranjit Singhs överhöghet. Burnes finner honom mycket angenäm och bildad och dessutom kommer han ofta med tjänare som bär med sig rikligt med mat på kvällarna, vilka avslutas med angenäma diskussioner.

I maj 1832 når Burnes Kabul och kommer då att bo hos Jabbar Khan, ytterligare en bror till Dost Muhammed, vilken han beskriver som en mycket älskvärd man. Några dagar senare träffar Burnes för första gången Dost Muhammed som är något avvaktande med tanke på Englands relation med Ranjit Singh. Efter 25 år av inbördeskrig med ständigt våld och blodspillan har Dost Muhammed lyckats ena landet och bönderna hyllar frånvaron av tyranni, medborgarna gläder sig åt säkerheten och köpmännen för skyddet av deras egendom. Kabul är en handelsplats för människor från de olika folkgrupperna i närområdet och även längre ifrån som georgier och armenier. Basaren är fylld med frukt och grönsaker och till och med snö för att kyla varor och varustånd. Indiska bankirer är aktiva och det är inga problem att få växlar inlösta till en kostnad av 6 procent. Från att tidigare ha levt ett liv mer eller mindre som rövare av handelskaravaner har han sedan han kom till makten börjat leva ett renlärigt religiöst liv där han avstår från tobak, alkohol och droger. Trots bristen på alkohol trivs Burnes även med Dost Muhammed som betonar att han vill ha goda och närmare förhållanden med engelsmännen. Han till och med erbjuder Burnes att ta kommandot över hans 12 000 man starka kavalleri samt 20 kanoner. Burnes tackar dock nej till erbjudandet och fortsätter efter 17 dagar i Kabul sin färd norrut. Efter att ha passerat Kabul, Bamian, Bockara, Merv, Kaspiska havet, Teheran, Esfahan nådde Burnes persiska viken i december 1832.

Burnes var en lysande upptäcktsresande, diplomat, och spion och hade producerat skrivna rapporter med stor noggrannhet. Han rapporterade om alla de stater han passerade, deras politik, handel och militära resurser. Han bedömde logistiken vad gällde arméers rörelse mellan Indien och Centralasien. Han noterade mineraltillgångar, flora och fauna, arkeologiska utgrävningar och gamla civilisationer.

Inte bara i Calcutta utan även i London hade man noterat Burnes arbeten och krävde nu att han reste till London för att avlägga rapport varför han 3 juni 1833 steg ombord på Hooghty för färd till London. I London avlöste föredrag, besök hos blivande drottning Victoria, möten med ministrar och möte på Kompaniets högkvarter, utmärkelser och utgivning av hans reseberättelser varandra. Han träffar också i London den enda kvinna som Alexander har ett förhållande med och är känd till namnet. Hon är nämligen nämnd i det testamente han senare skrev i Kabul och bad sin far att till den ”missledda” stackars fröken Emma Graham, en prostituerad, ge 200 pund.

Innan han lämnar London träffar han Lord Auckland, som senare kom att bli generalguvernör i Indien. Återresan börjar i Falmouth den 5 april 1835 med det nya moderna färdmedlet ångfartyg till Egypten. Därifrån landvägen via Suez och båt till Bombay dit Burnes anländer 1 juni. Istället för 5-6 månader tar resan 2 månader.

Den ryske generalguvernören i Orenburg i Ryssland skriver 1836:

Om Shah Shujah återtar makten i Afghanistan så blir landet helt beroende av Ostindiska Kompaniet … hela Centralasien är då i deras händer. Vår asiatiska handel kommer att kollapsa … engelsmännen kommer att uppvigla grannländerna mot oss och förse dem med ammunition, vapen och pengar.

Engelsmännen hade i själva verket försett tjetjenska, dagestanska och cherkessiska rebeller med rådgivare, vapen och ammunition. Ryssarna hade i Svarta havet uppbringat fartyget Vixen, fullastat med vapen istället för det salt det påstods frakta.

Under tiden Burnes vistades i England hade Shah Shujah med stöd av engelsmännen besegrat emirerna och gått mot Kandahar. Dost Mohammed lämnade Kabul och besegrade Shujahs trupper. Shujah själv flydde till fortet Kelat där han fick en tillfällig fristad. Dost Mohammed hade all anledning att misstro engelsmännen och vände sig till Ryssland för stöd.

Alexander Burnes gav sig åter ut på Indus för nya studier av bland annat handel. Ryssland hade i Nizjnij Novgorod byggt upp en handelsplats till en kostnad av 1 miljon pund, och år 1836 gick 40 procent av all rysk import via denna plats. Englands behov av att kunna exportera sitt överskott av varor var mer än angeläget. Hemmamarknaden var mättad och i Manchester gick 50 000 textilarbetare utan arbete.

Alexander Burnes träffar åter Dost Muhammed och bedömer att han fortfarande är den mest kompetente och pålitlige bundsförvanten för britterna. De krav Dost Muhammed ställer på städerna Herat och Kandahar finner han högst rimliga samtidigt som han påpekar att Ranjit Singh bör få behålla Peshawar så länge han lever. Burnes bedömer att den gamle enögde maharadjan inte lever så länge till och att hans söner är inkompetenta.

Burnes överordnade Macnaghten tänker dock inte erbjuda något utan instruerar Alexander att tala till Dost Muhammed på ett sätt som var förolämpande och avsåg att provocera till konflikt mellan England och Kabul. Alexander skulle alltså framföra en politik som han inte var ense med sin ledning om. På en fråga från Burnes vad afghanerna önskade av England svarade de: ”respekt och värdighet och inte nedlåtenhet.”

Det återstår att fundera över varför vi inte kan samarbeta med Dost Muhammed. Han är utan tvekan en man med kapacitet och hyser en hög uppfattning om den brittiska nationen och om hälften gjordes för honom som görs för andra … så skulle han överge Persien och Ryssland imorgon … vi har inte lovat honom något medan Persien och Ryssland har utlovat en hel del …

Men i Simla sitter generalguvernören Lord Auckland som, enligt sin syster Emily Eden, ändrar uppfattning från morgon till eftermiddag beroende på vem som sist talar med honom. Alexanders rapporter är redigerade av bland andra Macnaghten och Auckland bestämmer sig för att Dost Muhammed ska bytas ut mot Shah Shujah. Att byta ut en härskare eller överta ett område var ingen ny politik för England. Innan Dost Mohammed hade man gjort det 27 gånger i Indien. Alexander Burnes begär nu avsked vilket dock inte beviljas av Auckland.

Den styrka som går söderifrån via Bolanpasset, Kandahar och Ghazni mot Kabul omfattar 60 000 man och 30 000 kameler. General Cotton behövde 260 kameler för sin utrustning, 300 kameler bar vin och i ett regemente bar 2 kameler cigarrer. På vägen mot Kabul genom höga pass och uttorkade områden dör en stor del av truppen och mängder av kameler. Det blir ohyggligt varmt i öknen och långa sträckor är det vatten som står att finna förorenat. I bergspassen, som på en del ställen är så trånga att endast några soldater kan passera samtidigt, beskjuts de av olika stammar. Till slut når man Kabul och Shah Shujah installeras som kung. Dost Muhammed har gett sig av men kommer senare att återta tronen och sitter då kvar i 20 år.

Som Burnes befarat visar sig Shah Shujah vara fel man på tronen. Hans styre blir snart impopulärt bland afghanerna. Även britterna gör sitt för att framkalla vrede. En yngre officer skriver.

Källorna med vilka de bevattnade marken sprängdes med krut och blev oanvändbara. Dessa människor levde till stor del på torkade mullbär eftersom marken inte producerade tillräckligt med säd för deras konsumtion. Det växte vackra mullbärsträd runt forten. Varje morgon och kväll skickades två kompanier ut för att kapa ned dem.

Missnöjet i Kabul växer och riktar sig först mot Burnes, som nu ses som förrädare efter att tidigare haft högt anseende. Den 31 oktober 1841 attackeras Alexanders hus och efter en flera timmar lång strid dödas Alexander Burnes. Vid förhandlingar en tid senare dödas även Macnaghten och till slut ger sig en del av trupperna av då situationen blir ohållbar. Av de som ger sig av mot Jalalabad sägs endast en läkare ha överlevt, vilket återgivits på en målning då han närmar sig fortet i Jalalabad sårad på en utmattad häst men senare dyker ytterligare några soldater upp. Kvarvarande britter hålls fångna men bor under relativt goda förhållanden.

Britterna har lidit ett förödmjukande nederlag och nu krävs hämnd. Ett år senare återvänder britterna under ledning av general Pollock, som anställer massaker på invånarna i Kabul och raserar staden. Alexander Burnes kvarlevor återfinns aldrig.

I efterdyningarna till katastrofen i Afghanistan stred både liberala och radikalkonservativa parlamentsledamöter för att Alexander Burnes rapporter ska göras tillgängliga i original. Även Benjamin Disraeli och Karl Marx försöker få tillgång till dem. Fortfarande 20 år efter Burnes död avfärdade Lord Palmerstone alla försök att upprätta Alexander Burnes.

NOTER

[1] Det fanns som bekant även ett svenskt Ostindiskt Kompani. Det hade bildats 1731 och opererade med Göteborg som hamnstad i handeln med Kina. Inledningsvis var verksamheten mycket lönsam men vinsterna minskade gradvis mot slutet av 1700-talet. År 1813 upplöstes bolaget. Kompaniets kontorsbyggnad finns kvar och inrymmer numera Göteborgs stadsmuseum på Norra Hamngatan (bilden).

[2] Akademien i Montrose (Montrose Academy) grundades redan på 1300-talet och kom att bli en skola där flera framstående britter, konstnärer, författare, politiker, läkare med flera fick sin grundläggande akademiska utbildning. Idag är skolan en obligatorisk secondary school, vilket väl närmast motsvarar ett svenskt högstadium.

[3] Robert Burns (1759-1796) skotsk nationalpoet och nationalhjälte med en egen dag i den skotska almanackan. Uppväxt under fattiga förhållanden i en jordbrukarfamilj kom han att inspireras av hembygden och av den skotska folkvisan. Ett av hans verk är den välkända sången Auld Lang Syne. Här dikten Och gott öl kom i tolkning av Gustaf Fröding:

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Sex oxar jag hade i ok för min plog,
de trivdes så tämligt och drogo bra nog
– jag sålde dem en efter en si så där,
med gott öls hjälp jag sorgen bär.

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är
och haft mig att komma min piga för när
– för gott öls skull i stocken jag stod,
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Källor

Craig Murray: Sikunder Burnes Birlinn Ltd 2016. ISBN 978 1 78027 451 5

William Dalrymple: Return of a King Alfred A.Knopf New York 2013

Peter Hopkirk: The Great Game Kodansha 1994. ISBN 978 1 56836 022 5