Den oppositionella teaterns röst på Söder i Stockholm

Jan Käll

Jan Käll, dramatiker och jurist på utbildningsdepartementet, har i många år varit en av Teater Tribunalens textförfattare. Nästa alltid i samarbete med regissören Richard Turpin. Här skisserar Käll kortfattat den ideologiska bakgrunden till teatern och den repertoar, som kommit att känneteckna den. Scenen VID DOMSTOLEN nedan är hämtad ur det Brecht-inspirerade kollaget Vår tids fruktan och elände, som uppfördes på Tribunalen under augusti och september 2016.

 Första gången jag hörde talas om Teater Tribunalen var genom ett tevereportage i kulturmagasinet Nike. Det var 1995. Det var samma år som teatern bildades. Tevereportaget gjordes i samband med repetitionerna av teaterns första uppsättning, Jean-Paul Sartres Fångarna i Altona. Jag var 25 år gammal och hade nyligen debuterat som dramatiker. När jag hörde de tre skådespelarna Henrik Dahl, Lars Söderman och Richard Turpin tala om sina ambitioner med politisk teater insåg jag att det var det här jag gått och väntat på. De berättade att ett av de avgörande skälen till att de bildat teatern var avsaknaden av politisk teater i Sverige och att det alltså fanns en lucka att fylla. Men även viljan att själva få bestämma vilken teater de som skådespelare skulle producera var en viktig drivkraft. Ambitionen var att skildra och ta ställning till den egna samtidens stora politiska frågor. Teatern skulle vara agitatorisk och uttalat socialistisk.

Jag tog kontakt med dem. Lämpligt nog kunde jag, eftersom jag vid tidpunkten arbetade på Folket i Bild/Kulturfront, göra det under förevändningen att jag som journalist ville skriva en artikel om dem.

Jag gick och såg Sartreuppsättningen och bestämde sedan en tid för att göra en intervju med två av gruppens medlemmar, Henrik Dahl och Richard Turpin. Det jag huvudsakligen minns av intervjun var att vi kedjerökte cigaretter och att jag skrev en artikel där jag försökte väva samman mina intryck av uppsättningen med intervjun. Artikeln blev dock aldrig tryckt och har sedan länge gått förlorad.

Året därpå fick jag en pjäs uppförd på Allan Edwalls Teater Brunnsgatan Fyra. Pjäsen, som hade titeln Onda aningar, fick sedan tillfälle att gästspela på Dramaten. Först skulle den dock provspelas för delar av ledningen på den lilla scenen Lejonkulan. Då bjöd jag in Henrik och Richard och den dåvarande producenten Mimmi Spång. Dels för att jag ville att de skulle se pjäsen, dels för att skådespelarna inte skulle behöva spela för bara de tre personer som representerade Dramatens ledning. Jag tror det till stor del var Henriks, Richards och Mimmis högljudda uppskattning av föreställningen som gjorde att pjäsen sedan fick gästspela på Dramaten.

Den tappre soldaten Svejk i terrorkrigens tidevarv av Jan Käll (manus) och Richard Turpin (regi) uppfördes hösten 2009 på Teater Tribunalen. Affisch av Mattias Broberg, foto Markus Gårder.

Efter det började vi diskutera om att göra något tillsammans på Teater Tribunalen. Då hade de ytterligare två föreställningar bakom sig, Peter Weiss Nya Processen och Bernard-Marie Koltès Roberto Zucco. Den senare var teaterns första stora kritikerframgång. Våra diskussioner om samarbete resulterade sedermera i pjäsen Som Landet Ligger, som blev grundligt utskälld i pressen. Samma år iscensatte teatern även den unge makedoniske dramatikern Dejan Dukovskis Krutdurken samt den tidiga Shakespearepjäsen Edmund Ironside.

Den första publikframgången kom 1998 med uppsättningen av August Strindbergs Lilla katekes för underklassen. Richard, Henrik och jag hade bearbetat Strindbergs text för scenen. Vi hade även sprängt in den lilla satiriska pjäsen Höstslask, som vi hittat i en av volymerna av Tryckt och otryckt. Publiktrycket blev så hårt att vi till slut var tvungna att neka folk att köpa biljetter.

Samma år gjorde teatern också en uppsättning av Strindbergs Karl XII samt sin första Brechtpjäs, Heliga Johanna från slakthusen. Den skulle två år senare följas av ännu en Brechtpjäs, Åtgärden.

Överlag har Bertolt Brechts idéer och teatersyn haft ett avgörande inflytande på teaterns verksamhet. Det märks också tydligt i teaterns senaste uppsättning, Vår tids fruktan och elände, som i både titel och form parafraserar Brechts Tredje rikets fruktan och elände. Det är från den föreställningen nedanstående scen är hämtad.

Teatern har numera funnits i dryga tjugo år. Den har, som man säger, blivit en institution. Scenen finns alltjämt, där den ursprungligen etablerade sig, i den gamla porrbion Lidos lokaler på Hornsgatan 92 i Stockholm. Det har blivit en lång rad uppsättningar genom åren och dessutom en egen återkommande årlig teaterfestival.

Sex. Våld. Blod. Äckel av Alfian Bin Sa’at (manus) och Richard Turpin (regi) uppfördes hösten 2006 på Teater Tribunalen. Affisch av Mattias Broberg, foto Klara G.

Även om givetvis under en lång verksamhet olika viljor emellanåt drivit teatern i delvis olika riktningar har den grundläggande ambitionen om en agitatorisk och socialistisk teater bestått. Numera är den till och med inskriven i ändamålsparagrafen i teaterns stadgar. Om vissa får som de vill kommer där också att stå att teatern ska vara folklig.

För närvarande planerar teatern för att under 2017 iscensätta Brechts dramatisering av Gorkijs roman Modern.