Anders Björnsson har varit medarbetare i Fört och Nu under många år, bland annat i texterna Tidsbilder. Under våren 2023 utkommer han med essäsamlingen Sätta världen på fötter. Rapsodiskt om brytpunkter i Sverige och Europa under fem sekel (Bokförlaget Korpen).
Tidsbild
Svenska modeller
Anders Björnsson
År 1933 ingick arbetar- och bondepartierna i Sverige en kompromiss, känd som kohandeln. Socialdemokraterna tummade på sin principiella frihandelsvänlighet och garanterade, att bonden fick rejält betalt för smör och mjölk. Bondeförbundet, alltid snålt i förhållande till statsmedel, accepterade offentliga stödåtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
Fem år senare var det dags för Saltsjöbadsavtalet, det vill säga ett huvudavtal som reglerade formerna för hur centrala förhandlingar mellan de så kallade parterna på den privata arbetsmarknaden, Landsorganisationen och Svenska Arbetsgivareföreningen, skulle hanteras. Båda parter gav upp ett stycke handlingsfrihet mot att slippa statlig inblandning i lönesättning och vissa andra anställningsförhållanden.
Hotfulla vindar blåste på kontinenten. Vårt folk undgick dem.
Dessa historiska kompromisser räckte rätt länge. De hade ett pris för många berörda i landet. Strejkrätten urholkades, företag som inte kunde betala överenskomna löner slogs ut. Regeringskoalitioner mellan SAP och Bondeförbundet/Centern medverkade till den svenska landsbygdens snabba avfolkning efter andra världskriget genom inriktningen på bärkraftiga jordbruk.
Resultatet i form av strukturreformer var inte till alla delar förutsett. Centerrörelsens fasta förankring i jordbrukssektorn bröts, och socialdemokratin vände sig i tilltagande utsträckning till en växande klass av tjänstemän. Lönsamhet och grundtrygghet gick hand i hand. Pensionsfrågans lösning 1958 blev krönet på denna epok i Sveriges moderna historia.
Kompromissandet, ”klassamarbetet”, utsattes för hån under de oroliga åren kring 1970. Vilda strejker utbröt, civil olydnad tillkom. Misstroendet mot auktoriteter spred sig från vänster till höger. Under åttiotalet sades de sociala kontrakt, som ingåtts femtio år tidigare, upp i omgångar. ”Systemskifte” var en paroll i valrörelsen 1991. På detta följde en djup ekonomisk kris. Kompromissernas tid var förbi. Räddningen stod nu till punktinsatser, ”brandkårsutryckningar”.
Samhällsandan var också en helt annan på nittiotalet än under kompromisseran. Marknadsliberal nyindividualism hade fått ett fotfäste även inom folkrörelsesfären. Välfärdsstatens framgångar löste upp den kollektiva andan inom olika sociala grupper. Man skulle inte behöva visa solidaritet för att kunna ta sig fram och avancera. Kollektiva nätverk avvecklades eller blev alltmer kaotiska, ”anarkistiska”.
Människor tycks iallmänhet ha godtagit systemskiftet, eftersom reallönerna, efter krisåren för tre decennier sedan, sköt i höjden. Nu gör de inte längre det. Ingen talar heller om kompromissandets konst. Nu har konfrontation, en gång att avvikarrecept, normaliserats i det offentliga samtalet. Nato-frågans lösning våren 2022 skedde knappast under konsensus; det rörde sig om en kapitulation.
Den som har misstrott och misstänkliggjort framförhandlat politiskt samförstånd borde få sig en tankeställare. Vi går inte ut i livet för att vinna poäng – det kan inte vara match och tävling varje dag. Vi vill att intressen ska tillvaratas och trygghet säkras, vi har ett behov av långsiktighet och förutsägbarhet. Nej, allt kan inte förutsägas. Men det är bra, om oväntade händelser – olyckor och bedrövelser – går att parera.
”Tänk efter före” löd ett råd till bilförare, när trafiken på vägarna ännu var förhållandevis måttlig. Tempot både på vägarna och i vardagssysslorna har onekligen blivit snabbare sedan dess. Då borde man kanske värdera eftertänksamhet än högre, lära sig att vara skeptisk till utspel av slaget allt eller inget, också att upptäcka brister i systemen. Inte rusa åstad.
Betänk att också den som avgår med segern har givit upp någonting!