Stendhals Romerska promenader
Margareta Zetterström
Margareta Zetterström (född 1945) är bosatt i Uppsala och hon är verksam som författare, frilansskribent och översättare från franska, tyska och italienska. Från sjuttiotalets slut och under åttiotalet tillhörde hon redaktionen för ”gamla” Förr och Nu, och hon redigerade under flera år, tillsammans med Svante Svensson, tidskriftens recensionsavdelning. Margareta Zetterström har också tidigare medverkat med egna texter, både i den ”gamla” och nu i den nuvarande nätbaserade tidskriften Förr och Nu.
När Stendhals bok Rome, Naples et Florence (Rom, Neapel och Florens) 1826 utkom i en tredje omarbetad upplaga var det, på förlagets inrådan, i starkt beskuret skick. Stendhal (eller Henri Beyle som han egentligen hette) beslöt då att han – med de bortskurna delarna av manuset som utgångspunkt – skulle skriva en ny bok på samma italienska tema, men denna gång koncentrera sig enbart på staden Rom.
Det här var under en dyster period i författarens liv. Hans livs stora (men obesvarade) kärlek, Matilde Dembowski, hade nyligen avlidit. Han var deprimerad och hade svårt att känna äkta entusiasm för arbetet. Men då kom hans vän och förtrogne Romain Colomb, som också var hans kusin, som en räddande ängel. Just hemkommen från Rom erbjöd sig Colomb att hjälpa till med själva researchen för denna nya bok som, föreslog han, skulle vara ”en fullständig beskrivning av det antika och moderna Rom med avseende både på konstverken, politiken och samhället”. Stendhal blev eld och lågor och satte i gång ett omfattande researcharbete, både på plats i Rom och på bibliografisk jakt efter vad som redan skrivits om ”den eviga staden” under århundradena. Själva kompositionen och utskriften av verket skedde sedan i Paris, men på basis av minnesanteckningar och noteringar samt, föreställer jag mig, många goda råd från Colomb.
Resultatet av dessa mödor, verket Promenades dans Rome (Promenader i Rom), utgavs i Paris år 1829 och var den av Stendhals böcker som gjorde störst succé och var mest känd under hans livstid. Men just den boken har, obegripligt nog, aldrig blivit utgiven på svenska.
Verket, som består av två digra delar,är skrivet i dagboksform, alltså som ett slags resedagbok daterad från den 3 augusti 1827 till den 23 april 1829. Men det rör sig ändå minst av allt om en vanlig turistguide eller reseskildring. Som jag skrev när jag i en understreckare i Svenska Dagbladet 28/12 1995 (återpublicerad i min bok Arma älskade Italien från 2007) presenterade denna bok:
”Stendhal är som författare alldeles för egensinnig för att kunna tjänstgöra som systematisk ciceron. Han ’ljuger’ friskt när så behövs, skildrar saker och ting han aldrig upplevt och har snarare som syfte att skriva en ’själsguide’, en anvisning i hur man finner vägen till de stora och djupa passionerna i livet, de passioner som enligt hans mening har sin boning just i staden Rom.”
Samtidigt var boken tänkt och utformad som en reseguide för den lilla exklusiva skara fransmän (och engelsmän) som under 1800-talet, efter Napoleonkrigen, stod i begrepp att ge sig ut i Europa som turister. Där finns tips om bästa årstid för resan, färdväg, inkvartering, lämplig klädsel, uppförande etc. samt förteckning över de viktigaste sevärdheterna och råd om i vilken prioritetsordning olika konstverk och monument bör beses.
Viktigare än vad man bör se i Rom är dock hur man bör närma sig stadens sevärdheter, hur man gör sig mottaglig för skönheten (la beauté) och hur man kan lära sig att se.
Det finns de som uppfattar Stendhal som en världsfrånvänd estet, en överspänd romantiker, och hans författarskap som en form av verklighetsflykt. Men det är en grav missuppfattning, och det märks inte minst i Promenader i Rom.
Stendhal är nämligen samtidigt en mycket socialt inriktad författare med skarpt politiskt väderkorn och klar blick för klasskillnader och andra samhälleliga realiteter. Han var helt enkelt en radikal intellektuell, liberal och fylld av den franska revolutionens ideal och värderingar. Under sin tid i Milano, i norra Italien, speciellt under åren 1814–1821, umgicks han i kretsar som kämpade för ett enat och demokratiskt Italien och sympatiserade med deras strävanden. När förföljelserna av carbonari vid tjugotalets början var som intensivast märkte han dock att även han själv var utsatt för besvärande intresse från polisens sida (man snokade bl.a. igenom all hans post) och fann då för gott att lämna Italien. För att senare, så snart det blev möjligt och så ofta han kunde, ständigt återvända.
Stendhal tillhörde, kronologiskt och politiskt, den generation som ”föll med Napoleon”. Han kunde aldrig slå sig till ro i reaktionens Frankrike. Han avskydde sin födelsestad Grenoble, avskydde sitt hemland och allt franskt och utnyttjade alla tänkbara tillfällen att resa till det förlovade landet. ”Mina resor i Italien gör mig mer äkta, mer mig själv”, som han uttryckte saken.
Stendhal tyckte inte att samtiden förstod honom. Det var därför han dedicerade sina texter till den lilla skaran av besläktade själar, de som han kallade ”the happy few”. I stället satte han sitt hopp till framtiden och till de läsare som under nästkommande sekel skulle öppna hans böcker. Hans språk och sätt att skriva känns också, även i dag på 2000-talet, påfallande modernt. Hans stilmässiga ideal var ju Napoleons lagbok Code civil från 1804: ett korthugget språk, rak på sak, och en skildring präglad av skarpsynt realism och verklighetssinne.
Ibland måste han dock, för att undkomma censuren, maskera extra känslig kritik av Makten genom diverse förklädnader och andra arrangemang. Hans mest typiska stilmedel är då ironin. Som när han här, i resedagbokens första notering, prisar påvarnas stora förtjänster alltsedan 1700-talet eller när han längre fram i verket hyllar Karl X:s reaktionära styre i Frankrike. Ironin är då en säkerhetsåtgärd för att kringgå censuren, en så kallad ”åskledare” (på franska paratonnerre) – för att nu använda hans egen beteckning.
De utdrag ur Promenader i Rom som här publiceras är hämtade från bokens början respektive slut. Och jag hoppas att dessa utdrag ska ge mersmak. Det förhåller sig nämligen så att jag själv översatt hela detta verk till svenska, både första och andra delen. Och jag har också försett texten med förklarande noter, eftersom jag misstänker att dagens läsare inte har full koll på alla de påvar och historiska företeelser som där omnämns. Min översättning har tagit flera år att genomföra. Jag har sysslat med den på lediga stunder, lite då och då vid sidan av andra översättnings- och skrivuppgifter, som ett slags terapiarbete när samtiden känts alltför trist och deprimerande. Men jag har – bekymmersamt nog – hittills inte lyckats hitta något svenskt förlag villigt att utge detta verk. Vi lever ju nu i en tid då förlagen närmast slutat med klassikerutgivning och då kulturklimatet i det avseendet är bistrare och snålare än på mycket länge.
Jag har alltså gjort denna översättning av ren passion och utan förlagskontrakt. Precis som jag gjorde för många år sedan när jag översatte E.T.A. Hoffmanns bok Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad. Både Hoffmann och Stendhal är ju, enligt min mening och erfarenhet, författare som man ogärna översätter med ett hetsande leveransdatum hängande över sig. Det skulle ta bort det lustfyllda i själva arbetet. Men i fråga om E.T.A. Hoffmann kom Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Horace Engdahl och förlaget Atlantis till undsättning och såg till att katten Murr och kapellmästaren Kreisler till slut fick möta sina svenska läsare. Ja, Horace Engdahl försåg rentav boken med ett inspirerat förord.
Jag hoppas nu att även Stendhals Promenades dans Rome efter snart tvåhundra år ska hitta ett förlag villigt att ge ut detta stora klassiska verk på svenska.
Margareta Zetterström, Artiklar om Stendhal
Zetterström, Margareta (2005). ”Stendhals modernitet”, På jagets fasta grund. Tintomara förlag. Uppsala.
Zetterström, Margareta (2007). ”På promenad med Stendhal i Rom”, Arma älskade Italien. Tintomara förlag. Uppsala.
Zetterström, Margareta (2013). ”Litterära hedersitalienare”, Att skriva i motvind. Tintomara förlag. Uppsala.
Margareta Zetterström hemsida länk: [https://www.margareta-zetterstrom.se
Fakta om författaren Stendhal
Författaren Marie-Henri Beyle föddes i Grenoble 1783 i en borgerlig familj. Han dog i Paris 1842 och ligger begravd i Montmartre. Han anlitades inom Napoleons administration, vilket innebar flera resor i Tyskland. Som officer deltog han i Napoleons fälttåg mot Italien och senare i Ryssland. Både före och efter Napoleons fall vistades han så ofta han kunde i Milano. Efter Julirevolutionen 1830 utnämndes han till fransk konsul i hamnstaden Civitavecchia, strax utanför Rom. Han tillbringade alltså en stor del av sitt liv i ”il bel paese”, det vackra land som senare på 1800-talet skulle bli Italien. Idag sitter det minnesplaketter på många platser som han besökt.
Romantiken dominerade kulturlivet i Europa vid denna tid och man gjorde bildningsresor till Italien, ”Grand Tours”. Många europeiska författare, arkitekter, konstnärer och musiker verkade i Rom.
I sitt författarskap använde Beyle flera pseudonymer. Han tog författarnamnet Stendhal efter ett besök i den tyska staden Stendal 1808, den stad där Johann Joachim Winckelmann (1717-1768) föddes, en konsthistoriker som han beundrade. Stendhals författarskap omfattar konstkritik, reseskildringar och romaner, och hans stil karaktäriseras som realistisk med skarp iakttagelse och stor psykologisk insikt. Han gav ut ett antal historiska biografier och flera böcker om konstkritik och konstresor.
Stendhal, verk i urval:
Rom, Naples et Florence (Rom, Neapel och Florens), 1826
Promenades dans Rome (Promenader i Rom), 1829
Le Rouge et le Noir (Rött och Svart), 1830 (sv. övers. 1918, 1955)
La Chartreuse de Parme (Kartusianklostret i Parma), 1839 (sv. övers. 1902, 1960)
Chroniques italiennes (Italienska berättelser), 1839 (sv. övers. 1962)
Vie de Henri Brulard (Henri Brulards liv), postumt 1890 (sv. övers. 1948)
Souvenirs d’egotisme (En egocentrikers minnen), postumt 1892 (sv. övers. 1953)
Lucien Leuwen (Lucien Leuwen), postumt 1894 (sv. övers. 1993)
Om konstbilderna till Zetterströms artikel och utdraget ur Stendhal Promenader i Rom.
På senare år har det utkommit flera franska utgåvor av Stendhals italienska konst- och reseskildringar. Bildsättningen med konstbilder från Stendhals samtid till denna artikel i Förr och Nu 2-22 av Margareta Zetterström samt till Utdraget ur Stendhals Promenader i Rom har inspirerats av den franska bokförläggaren Diane de Selliers utgåvor (2002, 2011 och 2012) av Rom, Naples et Florence samt Promenades dans Rome, vilka samtliga illustrerats med målningar av konstnärer från romantikens tid och som verkade i Italien. [https://editionsdianeselliers.com]
Bildredaktör Anne Lidén