Kommentar
Stormaktsspelet bakom världskrigen
Jan Hagberg
I detta inlägg kommenterar Jan Hagberg den recension av historikerna David Reynolds och Vladimir Petjatnov nyligen utgivna studie The Kremlin Letters, vilken publicerades i Förr och Nu Nr 4 2020. Jan Hagberg har i hela sitt vuxenliv haft siffror – i någon mening – som sitt arbetsområde. Han har haft tre längre anställningar: först på KTH som matematiklärare, därefter som statistiker på SCB och slutligen som försäkringsmatematiker. Vid sin pensionering var han chefaktuarie för AFA Försäkring, samlingsnamn för flera kollektivavtalsförsäkringsbolag. Han har varit ordförande i Svenska Aktuarieföreningen och vice ordförande för Social Security Committee inom den världsomspännande aktuarieorganisationen IAA.
Örjan Magnussons anmälan av The Kremlin Letters i Förr och Nu nr 4-2020 ger anledning till några reflektioner. I hans artikel talas om ett ”gigantiskt materiellt stöd” från väst. Det som åsyftas måste vara USA:s stöd enligt ”Lend‑Lease Act”, den s.k. låne- och uthyrningslagen (notera!), antagen i mars 1941. Hela 65 % av detta stöd kom att gå till britterna, resten till övriga medkrigförande länder. Bland dem då alltså också till Sovjetunionen. Men gigantiskt? Stort, måhända, i absoluta termer! Men relativt sett? Enligt marskalk Zjukovs memoarer kom det att motsvara fyra procent av krigsmaterielförbrukningen under kriget. Spridningen för enskilda poster i hjälpen var dock stor. Den viktigaste volymmässigt torde ha varit flygbensinen, med uppgivna 40 % av totalen.
Resten av krigsmaterielproduktionen svarade Sovjetunionen självt för! I och för sig från en produktionsapparat uppbyggd inte minst med amerikanskt stöd under 30-talet men också uppkommen genom en gigantisk omlokalisering av den sovjetiska produktionsapparaten i början av kriget. Ett nästan obegripligt logistikproblem som Sovjetunionen lyckades lösa – en nedmontering av fabriker i västra Sovjetunionen, förflytta dem per järnväg och bygga upp på nya platser närmare och bortom Ural. När denna produktionsapparat äntligen var klar, till sommaren 1942, kunde Sovjetunionen gå till motangrepp!
Om Lend‑Lease finns ett kapitel (Part Six Chapter IV) i Alexander Werths enastående intressanta bok Russia At War 1941–1945 (London: Barrie & Rockliff, 1964), en tegelsten på 1100 sidor – varav 50 innehåller ett index och andra referenser. Werth vistades som BBC:s korrespondent i Sovjet under hela kriget – och direkt därefter som korrespondent för The Guardian fram till 1948. Werth lämnade då landet, för att senare återkomma till Sovjet några månader varje år under åren 1961–1968.
Kan tillfogas att ett kapitel i Werths bok (Part Four Chapter III) bland annat handlar om belägringen av Sevastopol 1942 och om den långa, kostsamma och blodiga återerövringen av Krim, något som mycket väl förklarar varför dagens Ryssland aldrig skulle ha kunnat tänkas förlora denna halvö och denna fästning/bas till NATO genom kuppen i Kiev 2014!
För den anglosachsiska eliten gällde det att få Tyskland och Sovjetunionen att förstöra varandra så mycket som möjligt. Därför fanns man med i krigsmaterielproduktionen på båda sidor, både före och under kriget. Det som hade gällt var att hetsa Tyskland mot Sovjetunionen – Hitler och nazisterna blev verktyget.
Slutresultatet av andra världskriget blev genom kapitulationen 1945 Tysklands totala underkastelse. Den som fortsätter in i våra dagar. Versaillesfördraget var bara en etapp på vägen.
Sovjetunionen/Ryssland har däremot långsiktigt klarat sitt oberoende, trots förstörelsen under andra världskriget och trots den anglosachsiska elitens desperata försök att erövra landet med hjälp av Jeltsinklicken.
Att på alla sätt förhindra ett närmande mellan Tyskland och Ryssland har britterna sett som sin huvuduppgift ända sedan Sir Halford Mackinder, en av geopolitikens pionjärer, publicerade sitt stycke ”The Geographical Pivot of History” i Geographical Journal of the Royal Society 1904.
I Catherene Merridales intressanta bok Ivans krig: Liv och död i Röda armén 1939–1945 (Historiska Media 2012) sägs att ”de amerikanska och brittiska förlusterna i Europa uppgick till 300 000 respektive 250 000”, förvisso mycket, men bara en bråkdel av de mänskliga förlusterna för Sovjetunionen och Tyskland. Det var inte heller den brittiska elitens barn som offrades.
Den materiella förstörelsen i Sovjetunionen var därtill enorm: industrianläggningar, bostäder, odlad mark och kreatursbestånd. Den tyska produktionsapparaten förstördes också – men inte alls i samma utsträckning som den på sovjetiskt område.
Man ska också vara observant på att brittiska kolonier tvingades bidra med soldater. Sålunda skickades indiska soldater till Europa; stora offer därifrån – under båda världskrigen. Om det berättar i Shashi Tharoor, biträdande generalsekreterare i FN 2002–2007 i boken: Inglorious Empire; What the British Did to India (2017):
”Så många som 74 187 indiska soldater dog under första världskriget och ett långt högre antal sårades.”
Och under andra världskriget:
”Indiska Arméns stridsförluster var höga, uppgående till 149 225 mellan 1 september 1939 och 28 februari 1945. Den materiella hjälpen var också betydande.”
Britterna hade under det då pågående första världskriget lovat Indien självständighet, utifrån vad indiernas offrade. Britterna tummade, under krumbukter i vanlig ordning, på det de utlovat – för att fortsatt kunna behärska Indien. Ingen indisk självständighet kom till stånd under mellankrigstiden.
Löftena om oberoende gick upp i rök och indierna tvingades att medverka på brittisk sida också i nästa krig. Under andra världskriget kom 2,5 miljoner indier att strida på britternas – på ockupationsmaktens – sida. Kan också noteras att indiernas stora guldreserv under mellankrigstiden kom att användas för Bank of Englands finansiella manipulationer mot Tyskland! Om det något i Tharoors bok.
När britterna 1947 till slut fick lämna Indien, var det inte av välvilja eller på grund av Gandhis civila motstånd de drog sig undan, utan därför att Brittisk-indiska Armén blev britterna övermäktig. Men det som uppstod ur ett en gång sammanhållet land var ett uppsplittrat Indien, (enligt mönstret ”splittra och härska” – britternas specialgren). Brittiska Indien förvandlades till det som idag består av fyra stater: Indiska Federationen, Pakistan, Burma (Myanmar) och Bangladesh. Bangladesh betyder i svensk översättning ”bengalernas land”, ungefär som tyskarna säger Deutschland för Tyskland.
Utgången av andra världskriget blev den att britterna fick dela med sig av makten till den amerikanska eliten, som tidigare mera utgjort ett sidoorgan till britterna i deras stora geopolitiska spel. Vi ser också idag hur väl MI6 och delar av USA:s säkerhetsapparat spelar ihop – inte minst i det som blev kallat Russiagate.
I Merridales bok anges antalet i Europa dödade brittiska och amerikanska soldater under andra världskriget som sagt till 550 000. Det finns andra källor som här anger lägre värden, ned till 300 000 döda på den sidan. Vilken siffra som än väljs är den i sig givetvis stor men den blir ändå bara till en bråkdel av offren från Tyskland och Sovjetunionen – ”lend–lease-proportioner” skulle jag säga.
Om man annars vill veta vad soldater som överlevde Stalingradslaget hade att berätta om kriget bör boken Stalingradprotokollen. Sovjetiska ögonvittnen berättar om slaget, utgiven i svensk översättning på förlaget Ersatz, nämnas. I den finns dock inget om antalet västliga stupade. Lennart Samuelson skrev en understreckare om dessa protokoll i SvD den 8 november 2013.
Ur inledningen på utgivningen av Stalingradprotokollen hämtar jag följande omdömen:
”Påfallande med [Antony] Beevors studier är inte bara den tyska vinklingen av slaget. Boken är också genomdränkt av propagandaklichéer som sträcker sig tillbaka till nazitiden. … om Beevor [i boken Stalingrad – Krigets vändpunkt] beskriver de sovjetiska soldaterna som terroriserade undersåtar, skildrar den brittiska historikern Cahterine Merridale i sin socialhistoria över Röda Armén dem som bedragna offer”.
Merridale strök många av sina intervjuer från publiceringen, därför att de sovjetiska krigsveteranernas ständigt återkommande uppfattning (i intervjuer mer än femtio år efter kriget) om höga moraliska värden och patriotiska drivkrafter inte passade in i hennes förutfattade uppfattning om kriget. Ett för västliga iakttagare obegripligt motstånd.
”Hennes schema hade ingen plats för rödarmister som identifierade sig med statens ledning, fosterlandet och socialistiska värderingar.”
Alltså, även mer sympatiskt inställda författare blir till slut ändå en del i den negativa propagandan mot Ryssland/Sovjetunionen, om än mer sofistikerad.