Smart-teve
Jan Käll
1.
Jag fick en smart-teve av mina föräldrar.
Det var ingen present. Jag fyllde inte år. Jag fick teven för att mina föräldrar sagt upp sin hyreslägenhet i Linköping och bosatt sig permanent på Öland. Därmed hade de inte längre vare sig plats eller behov av teveapparaten.
Egentligen hade inte heller jag något behov av teveapparaten. Men jag tackade ändå ja till att ta emot den. Jag tänkte att man aldrig kan veta när man får behov av en extra teveapparat.
Mor hade skickat ett videoklipp för att ge mig en uppfattning om teveapparatens storlek. På videoklippet satt en av mors och fars katter och tittade på ett program om fåglar. Enligt mor gör katten ofta det. Vad det gällde syftet att ge en uppfattning om teveapparatens storlek var videoklippet inte särskilt upplysande. Det var svårt att bedöma storleken i förhållande till en katt, särskilt som teven stod på en bänk och katten satt nedanför.
Far kom och lämnade teven hos mig i samband med att han hade ett annat ärende i stan. Teven var betydligt större än vad jag föreställt mig. 46 tum. Det motsvarar en bildskärm som på diagonalen mäter 118 cm. Jag hade aldrig tidigare ägt en så stor teveapparat.
Jag såg fram emot att se på film på den. Jag föreställde mig att den stora skärmen skulle förhöja upplevelsen. Jag kopplade in den på en gång.
Jag valde en film på måfå från en av streamingkanalerna. Jag satte mig i fåtöljen och började titta. Men det var något märkligt med bilden. Den var oerhört högupplöst och skarp, men samtidigt mycket platt. Jag tänkte att det var själva filmen jag valt som var gjord på det sättet. Jag valde en annan film. Men det var samma sak med den.
Jag valde en film jag sett tidigare, och således visste hur den skulle se ut. Men inte heller den såg längre ut som jag mindes den. Bilderna saknade visuell djupverkan. Allting framträdde med samma skärpa, såväl förgrund som bakgrund. Jag prövade med andra filmer som jag sett tidigare. Effekten var genomgående.
Jag prövade att ändra bildinställningarna på teven. Jag gick metodiskt igenom samtliga inställningsreglage. Till ingen nytta. Plattheten bestod.
2.
Ändå fortsatte jag att använda teven. Jag tittade rentav på mer film än jag vanligtvis brukade. Men hela tiden störde mig den där plattheten, den där bristen på suggestion.
Jag talade med andra människor som hade smart-teve. Folk jag träffade på middagar och i andra social sammanhang. Jag frågade om de upplevde samma förplattning av bilderna som jag gjorde. Men ingen av dem jag talade med tycktes ha upplevt det.
”Förplattning?”, sa de frågande. ”Vad betyder det?”
Jag försökte förtydliga vad jag menade. Jag sa:
”En detaljskärpa utan urskiljning för en bilds motiv och syfte innebär att bilden görs otydlig. Hög bildupplösning är inte alltid detsamma som hög kvalité.”
Men de bara skakade på huvudet.
Jag sa:
”De ingenjörer som konstruerat smart-teven har uppenbarligen gjort det utan tanke på att apparaten också kan komma att användas för att förmedla konstnärligt syftande bilder.”
Men de bara skakade på huvudet.
Jag sökte upp folk som sysslade professionellt med att göra teve och film. De om några borde ju förstå vad jag menade. Jag bjöd hem dem och bad dem slå sig ner framför teven. Jag slog på smart-teven och visade dem. Jag sa:
”Ser ni inte? Ser ni inte hur platt bilden är?”
Men det var ingen som såg. De bara skakade på huvudet. De sa:
”Det är så det ser ut. Det är så det ska se ut.”
Jag kunde inte släppa det. Jag hade en stark känsla av att ha upptäckt något väsentligt. Något som ingen annan lagt märke till. Jag trappade upp min filmkonsumtion ytterligare. Så fort jag kom innanför dörren gick jag och satte mig framför teven och började titta. Det spelade ingen större roll vad jag tittade på. Det var själva bildåtergivningen jag studerade. Och ju mer jag tittade desto mer perverterad föreföll den mig.
Min fru sa:
”Varför tittar du så mycket på teve?”
Hon sa:
”Du har ju mer skärmtid än barnen.”
Jag hade svårt att ge henne ett tillfredsställande svar.
Varför såg ingen annan det jag såg? Eller – om de nu såg det – varför uppfattade de det som oviktigt? Brydde de sig så lite om bilderna? Förstod de inte att det ytterst handlade om hur vi såg på själva livet?
Min fru sa:
”Du har blivit konstig. Du har blivit besatt av den där teveapparaten.”
3.
Arbetet blev närmast en avkoppling, dess formaliteter en behaglig distraktion från smart-tevens bildåtergivning. Men upplevelsen var bedräglig.
Departementets politiska ledning skickade ut en skrivelse till samtliga opolitiska tjänstemän. Tjänstemännen uppmanades att inkomma med förslag på politiska reformer. Det var en av statssekreterarna som skrivit brevet. Det var mycket vänligt i tonen. Andemeningen var att de erfarna tjänstemännen, som i många fall arbetat länge på departementet, borde veta vilka reformer som borde genomföras. Tjänstemännen uppmanades ta egna initiativ och presentera sina förslag för den politiska ledningen.
Jag gick in till en kollega för att diskutera brevet. Jag stängde dörren om oss och satte mig i besöksstolen. Kollegan log lite skevt mot mig. Kollegan visste varför jag kommit.
”Har du läst” sa jag.
”Ja”, sa kollegan.
Jag satt tyst. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta. Hur jag skulle lägga upp diskussionen. Saken var känslig. Till slut sa jag:
”Lite märkligt är det allt, det där brevet.”
”Ja”, sa kollegan.
”Jag trodde ändå att ordet opolitisk stod för något”, sa jag.
”Ja”, sa kollegan.
Själv hade jag inga förslag att bidra med. Jag har aldrig sett det som min uppgift att komma med förslag på politiska reformer. Min uppgift är att granska de förslag som regeringen vill lägga fram och ge dem en juridisk utformning som ligger inom konstitutionens ramar. I de fall förslagen inte går att pressa in inom dessa ramar är det min uppgift att påpeka det för den politiska ledningen, och att avråda från att fullfölja förslagen.
De opolitiska tjänstemännen vandrade i en strid ström upp till den politiska ledningens våningsplan för att bidra med sina idéer till politikens utformning.
Jag satt med och lyssnade på föredragningarna. Det var inget större fel på idéerna i sig. De framstod ofta som både kloka och ändamålsenliga. Men sammantaget – när jag dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad lyssnade till dem – blev det påtagligt att de saknade inbördes sammanhang. Det var ett staplande på hög. Idel detaljer, men ingen samlad helhet. De saknade djupverkan. De var platta.
Jag fylldes av en nästan övermäktig trötthet. Jag förmådde knappt hålla ögonen öppna under föredragningarna. Det hände att jag under några ögonblick nickade till. När jag vandrade längs departementets korridorer orkade jag inte lyfta blicken. Mina kollegor förvandlades till skuggfigurer.
4.
Min fru trodde att jag var sjuk.
”Har du fått cancer?” sa hon.
”Nej”, sa jag.
”Vad är det då?” sa hon.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag vet inte om jag orkar längre.”
Min fru sa:
”Du kanske borde byta jobb.”
Jag följde min frus råd och nappade på ett erbjudande om att bli utredningssekreterare i en statlig utredning.
Den tidigare utredaren och dennes sekretariat hade samtliga blivit sjukskrivna och slutat i förtid. Jag informerades om det i samband med att jag erbjöds tjänsten. Men jag tänkte inte närmare på det.
Utredningen hade tillsatts för att regeringen ville slippa undan en besvärlig politisk debatt som väckts av oppositionen. Genom att tillsätta utredningen hade de kunnat svara oppositionen att frågan skulle utredas.
Området där utredningen skulle komma med förslag var ingående reglerat. Jag gick igenom den befintliga lagstiftningen och fann den på det hela taget god och ändamålsenlig. Såvitt jag kunde se fanns alla legala förutsättningar för att åstadkomma det som regeringen genom sina direktiv ville uppnå redan på plats.
Mitt förslag till den särskilde utredaren var därför att vi inte skulle lägga några förslag på lagändringar. I samma ögonblick jag uttalat orden såg jag att de inte föll i god jord. Den särskilde utredaren ryckte till och gav mig en stirrande blick.
”Nej, så kan vi inte göra.”
”Men vad ska vi då föreslå?” sa jag.
”Vi får hitta på något”, sa den särskilde utredaren.
Men jag gav mig inte.
Den särskilde utredaren sa:
”Vi måste föreslå något. Vi kan inte lämna som förslag att vi inte ska göra några ändringar i lagstiftningen.”
”Varför det?” sa jag. ”Om vi är övertygade om att det är det bästa.”
Till slut gav den enskilde utredaren med sig, men förmanade mig att i motivtexten motivera vårt förslag mycket väl.
”Det får inte råda någon som helst tvekan att vårt förslag är det rätta”, sa den särskilde utredaren.
Jag arbetade länge och hårt med motiveringen. Den sträckte sig över ett avsevärt antal sidor. Jag vägde för och emot och redovisade slutsatsen att vad regeringen efterfrågade redan var tillfredställande reglerat genom gällande lagstiftning och att det i stället var tillämpningen av reglerna som var bristfällig, vilket i sin tur med stor sannolikhet hade sin grund i alltför knappa ekonomiska resurser. Jag påpekade också att ytterligare detaljreglering skulle riskera att slå sönder den flexibilitet som trots allt fanns i systemet. Därutöver påpekade jag att ytterligare detaljreglering riskerade att medföra betungande administrativa processer.
Den särskilde utredaren läste min redogörelse och bestämde sig till sist, efter noggrant övervägande, att instämma i mina slutsatser.
Retrospektivt var det kanske inte särskilt klokt eftersom det, när utredningens övervägande kom till regeringens kännedom, ledde till att den särskilde utredaren fick sparken.
5.
Utredningens arbete stod stilla under några månader. Sedan anlände en ny särskild utredare. Jag var av förklarliga skäl förhindrad att rekommendera den nye särskilde utredaren att gå samma väg som den föregående. Den nye särskilde utredaren hade också läget klart för sig.
”Vi måste föreslå något. Det är absolut nödvändigt för regeringen att kunna visa handlingskraft”, sa den nye särskilde utredaren.
”Att inte föreslå något är också ett förslag”, sa jag skämtsamt.
”Nej, den vägen är stängd”, sa den nye särskilde utredaren bestämt.
Jag skrev om motivtexterna så att de i stället argumenterade för ett antal lagändringar. Jag staplade argumenten på varandra för att få förslagen att framstå som mer solida. Motivtexten svällde ut. De vindlande resonemangen med alla fördelar som ytterligare lagstiftning på området skulle medföra sträckte sig över närmare 200 sidor. Jag skrev och skrev och varje fredag hade jag en avstämning med den särskilde utredaren där denne lämnade synpunkter på min senaste produktion. Jag rättade mina texter i enlighet med den särskilde utredarens synpunkter.
6.
Hemma ägnade jag mig åt smart-teven. Jag kopplade av från arbetet genom att se på film. Det var som om min ungdoms filmintresse fått en renässans. Jag gick systematiskt till väga. Jag såg om samtliga de filmer som betytt något för mig, som jag upplevde hade påverkat mig som människa.
Jag kunde konstatera att ingen av dem längre tycktes betyda något för mig. Jag kunde konstatera att de nu samtliga framstod som platta och tråkiga.
Jag tappade besinningen. Jag skrek rakt ut i rummet att smart-teven dödade historien. Att smart-teven med sin överdrivet höga upplösning berövade historierna deras själ genom att förfula dem. Att smart-teven fick varje kamerarörelse, varje panorering att framstå som taffligt ryckig och amatörmässig. Jag skrek rakt ut att smart-teven utgjorde ett öppet angrepp på all suggestion och allt illusionsmakeri.
Min fru och mina barn stirrade på mig.
Min fru sa:
”Vad är det med dig? Har du blivit galen?”
Jag svarade inte.
7.
Jag tappade fotfästet. Jag blev frispråkig. Jag började säga rakt ut vad jag tänkte vid lunchbordet på utredningssektionen.
Jag tänkte:
”Var och en är väl berättigad till sin åsikt.”
Jag sa saker som:
”Jag vet att det är en charad. Jag tror också att det är många fler än jag som vet det. De flesta faktiskt. Men de säger inget. De låter alla charaden fortgå.”
Jag sa saker som:
”Vi lagstiftar för lagstiftningens egen skull. För att visa att vi gör något. För att visa att vi levererar och producerar. Men det är samhällsreformer helt utan överblick och eftertanke.”
Jag sa saker som:
”Utredningsväsendet missbrukas. Utredningar tillsätts enbart för att slippa ifrån besvärliga debatter.”
Jag sa:
”Tro mig, jag vet hur det funkar.”
8.
Jag visste att jag gått för långt. Jag kände det på mig redan när jag uttalade orden.
Den särskilde utredaren kallade in mig på sitt rum. Den särskilde utredaren frågade om jag mådde bra, eller om jag hade några personliga problem.
”Nej”, sa jag.
Den särskilde utredaren sa:
”Du vet att du alltid kan komma till mig om det är något.”
Jag sa inget.
Den särskilde utredaren betraktade mig ett slag under tystnad. Sedan överraskade den särskilde utredaren mig genom att säga:
”Jag har gjort det här längre än vad du har gjort. Visst kan det kännas tungt ibland. Meningslöst. Jag har många gånger själv känt det likadant. Men det enda man kan göra är att streta på. Tids nog så lättar det.”
Jag sa inget.
9.
Utredningen svällde. Regeringen beslutade om flera tilläggsdirektiv. Det var ytterligare frågor som oppositionen väckt och som regeringen ansåg borde bli föremål för utredning. Sekretariatet utvidgades. Jag fick nya kollegor. Det var trevliga personer. De talade om behovet av inkludering och om vikten av mänskliga rättigheter. De gjorde rent hus med lagstiftningens alla föråldrade, särskiljande och för olika intressegrupper nedvärderande benämningar.
Jag verkställde de uppgifter som utredningens nya sekreterare bad mig verkställa. Jag gav deras förslag juridisk utformning.
Textdokumenten blev fler och fler och längre och längre. De nya medarbetarna skrev mycket och snabbt. På de återkommande avstämningsmötena berömde den särskilde utredaren vårt arbete. Den särskilde utredaren sa att det gick framåt med stormsteg. Den särskilde utredaren sa sig vara imponerad.
Utredningens arbete gick in i en intensivare fas. Datumet för när utredningen skulle överlämna sitt betänkande till den ansvarige ministern drog närmare. Mina arbetsdagar blev längre. Den tid jag tidigare kunnat tillbringa framför min smart-teve krympte successivt ihop för att till slut helt försvinna.
Jag satt i min glaskub i den långa korridoren. Jag arbetade med notapparaten till utredningens numera mycket omfattande lagförslag. Det var ett petigt och tålamodsprövande arbete. Det fyllde mig med leda.
Jag sa till mig själv:
”Jag får lön för att utföra det här arbetet. En hyfsad lön till och med. Det är inte så illa. Det kunde ha varit värre.”
Plötsligt hörde jag någon ropa. Jag såg upp från min bildskärm. Rösten kom utifrån korridoren. Det var en mansröst. Dov och affekterad. Jag reste mig upp och gick mot dörren.
Det var nära att jag kolliderade med mannen. Han passerade den glasade väggen utanför mitt kontor i samma ögonblick som jag steg ut i korridoren. Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka. Han såg inte på mig. Han tycktes inte ens märka att jag stod där. Han verkade helt innesluten i sig själv. Han var medelålders. Han hade en grön, maskinstickad tröja på sig. Han såg ut som en typisk tjänsteman.
Först nu hörde jag vad det var han sa.
”Den ena handen vet inte vad den andra gör! Den ena handen vet inte vad den andra gör!”
Det var ett mässande, klagande tonfall.
Jag blev stående och såg honom försvinna bort i korridoren. Med jämna mellanrum återupptog han sitt mässande.
”Den ena handen vet inte vad den andra gör! Den ena handen vet inte vad den andra gör!”
Sakta dog rösten bort.
Senare i lunchrummet tog jag upp frågan med de andra sekreterarna i utredningen. Men ingen av dem tycktes ha lagt märke till mannen. Jag antog att det berodde på att de satt med stängd dörr och hade hörlurar på sig medan de arbetade framför sina bildskärmar. Det satt även några andra personer i lunchrummet. Jag frågade också dem om de lagt märke till mannen. Men inte heller de verkade ha lagt märke till honom. Jag sa att någon borde ha lagt märke till mannen eftersom han passerat alldeles utanför våra glaskuber. Men de bara såg på mig med oförstående blickar.
10.
Vi färdigställde betänkandet. Vi slet hårt in i det sista. Långa dagar och sena kvällar. Men vi hann. På utsatt datum låg det färdigtryckta betänkandet på ministerns bord.
Vid det officiella överlämnandet och den efterföljande presskonferensen var det bara ministern och den särskilde utredaren som tilläts närvara. Men vi i sekretariatet fick träffa ministern och statssekreteraren på en mer informell ceremoni innan. Ministern var glad och skrattade mycket. Hon sa att hon trodde att vår utredning var det mest omfattande betänkande hon som minister någonsin tagit emot. Vi log vänligt mot henne.
Statssekreteraren sa:
”Det är många viktiga och angelägna frågor ni har gått till botten med i det här betänkandet. Jag tror att det kommer att göra skillnad.”
Jag såg hur det glittrade av glädje i de andra sekreterarnas ögon. Det var då jag sa det.
”Men egentligen hade det varit bättre att inte göra någonting.”
Samtalet tystnade tvärt. Samtligas blickar vändes mot mig. Det var det första jag över huvud taget sagt sedan vi kommit in i rummet och satt oss ner tillsammans med ministern och statssekreteraren.
Ministern log mot mig.
”Hur menar du nu?” sa hon med vänlig röst.
Jag förstod att jag återigen gått över en gräns. I ögonvrån uppfattade jag hur den särskilde utredaren betraktade gav mig en beklagande blick.
Jag började tala om mannen som gått genom korridoren och mässat om att den ena handen inte vet vad den andra gör. Jag snubblade på orden. Jag trasslade in mig. Jag tystnade.
Hela tiden betraktade mig ministern vänligt leende. Även statssekreteraren. Samtliga personer i rummet betraktade mig med vänliga, välvilliga leenden, som om de verkligen ville förstå vad jag talade om.
Men jag sa inget mer. Jag förblev tyst.
11.
Efter att utredningen avslutat sitt arbete blev min arbetssituation betydligt lugnare. Jag återgick till mina ordinarie arbetsuppgifter på departementet. Jag kunde disponera mina kvällar och helger som jag ville.
Jag började återigen se på film på smart-teven.
Till en början tänkte jag inte på det. Det var först efter en tid det slog mig. Plattheten hade försvunnit. Bilden var skarp och tydlig. Avklarnad. Jag njöt av filmen som utspelade sig framför mina ögon.
Det var som den särskilde utredaren sagt till mig.
Tids nog lättar det.