Sikta mot text

SUSANNA ALAKOSKI

Susanna Alakoski är författare. 2006 debuterade hon med romanen Svinalängorna som tilldelades Augustpriset och som både blev pjäs och film. Sedan dess har Alakoski varit redaktör för ett flertal uppmärksammade antologier, skrivit fler romaner, Håpas du trifs bra i Fengelset (2010), fyra barnböcker samt två dagboksessäerna, Oktober i Fattigsverige (2012) och April i Anhörigsverige (2015). Den sistnämnda sattes upp som pjäs på Stockholms Stadsteater våren 2016. Alakoski är socionom. År 2015 utsågs hon till hedersdoktor vid Fakulteten för hälsa och samhälle vid Malmö Universitet. År 2021 utsågs hon till den första innehavaren av professuren i Moa Martinsons namn vid Institutionen för Kultur och samhälle Linköpings Universitetet. Föreställningen Laina och fåglarna hade premiär 2017. Alakoski är aktuell med Londonflickan, del två i en svit om fyra romaner som hanterar bl. a kvinnor inom textilindustrin.

Moa granskar gevärskolven med ena ögat slutet. Hon har en skinnjacka på sig. Håret är okammat. Det hänger en oljelampa där. En grusgång syns bakom. Bär hon nattlinne eller klänning under jackan? Jag föreställer mig hur som att kortet är taget arla morgon vid torpet då en trampad grusgång kan skönjas. Koncentrationen är knivskarpt. Kanske siktar hon mot en blivande text?

Fotografiet andas träffsäkerhet men också noggrannhet. Jag tänker mig att det ena förutsätter det andra. I författarskapet som tog sin början för över hundratjugo år sedan. Som innehåller så många besvärliga tider&turer att hjärtat ut i bedrövelse vill brista. Var ens börja? Och vad hoppa över?

Tänker mig Moas liv. Skandalen i Vårdnäs socken. Den ogifta pigan som föder den så ovälkomna fattigungen. Som får socknarna att fäktas med värja om självaste försörjningsplikten. Så de tidiga sunkåren i textilarbetarnas Norrköping. Trampa runt i avloppsvatten. Leva med ohyra. Därefter det kringflackande livet hand i hand med den drinkande styvpappan som vandrar från jobb till jobb. Trött mor. Arm kost. Syskon som dör i tidig ålder. Hackig skolgång. Ändå får flickan utmärkta skolbetyg. Visar sig ha en poetisk ådra. Moa 13 år:

Om du känt en fläkt

av renad kärleks andedräkt

så göm den i ditt hjärta.

Ty aldrig, aldrig du får svar,

ett sådant som du väntat har:

blott ett som gör dig smärta

Ser framför mig den på kortet skarpskjutande Moa Martinson levandes här och nu.

Vilka teman skulle bössan siktat in sig på?

Säkert kvinnoskildringar:

Vi kvinnor har sjungit i tusen år

vid vagga och spis som sig borde.

Säkert fattigdom:

Din lerstänkta blus är av blåtygsväv,

din gossehand redan valkad och sträv

Säkert naturen:

Där skumpar en älgko på barvintervägar

till isgröna rågfällen allt vad hon hinner

Kallskänkan gifter sig i unga år. Föder fem gossar. Stannar på torpet i Sorunda i Sörmland i femtio år. Kanske är denna djupt nedslagna påle blott svaret på barndomens rotlöshet? Men kanske älskade den blivande författaren också kort och gott torpets nattsvarta himmel där stjärnorna ömsom svängde i rymdernas valv, ömsom blinkade av rädsla?

ensam kvinna i skumrig by

drömmer mot stjärneslätten

Första världskriget kommer med förnyad arbetsbrist och matbrist. All kraft går nu åt att hålla svälten borta. När freden stabiliserats följer Moa, som enda kvinna, med den stenarbetande maken till ett fackligt möte. Producerar sin första offentliga text, ett protokoll där frågan om religiösa möten hotar politiska sådana var huvudtemat.

Därefter sprakar pennan. Hon siktar skarpt på arbetarkvinnornas vådliga vardag och usla lott i livet. Publicerar sig på ”kvinnosidan” i Arbetaren. Skriver där frekvent, och i många andra forum. Inget ämne tycks för den skarpt siktande politiskt intresserade damen vara för stort eller för svårt, för ringa eller blygsamt. Pennan tecknar brödbekymmer. Dryckenskap. Skönhetssalvor. Bönder. Kafferep&Skvaller. Hjälpgummor. Tvättstugor. Rotebönder. Rallare. Knekttorp. Råhet&Hårdhet. Ömkylda fötter, värk och om sill, mjölk och det förbannade kriget.

När det kommer till kvinnors lägre löner går referenserna till författaren Kropotkin, som uttalar sig urskarpt i frågor om det ”stora lastdjuret, kvinnan” och hennes livets beständiga nitlott:

Att befria kvinnan, det är att befria henne från det förslöande arbetet i ök och tvättstuga, det är att ordna det så att det tillåtes henne att amma och uppfostra sina barn om hon har lust – och under det att hon har tillräckligt med tid att taga del i det sociala livet.

Hur mycket elände kan livet lägga till ett redan hårt prövat liv? Ansenligt. Det värsta av det värsta händer när två av författarens söner omkommer i en drunkningsolycka. När tragedin är ett faktum kallar galenskapen med vidöppen dörr.

…min optimism hade kvävts, min livslust var domnad.

Kanske fanns tankar rent av att nu även rikta geväret mot egen skalle?

Vid tiden för gossarnas död hade Moa skrivit mängder med artiklar, skrivit sin första roman, Pigmamma, som i och för sig refuserats av Axel Holmströms förlag. Men pennan är det, jag förmodar, som också denna gång räddar förståndet.

Man måste strida eller dö.

Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn – i en tid då barn faktiskt dog av långsam svält i vårt land trots att vi inte haft krig.

Moa reser bort. Till den sjuka ungsocialisten Ada Schiött. Dels för att sköta om henne, dels för att förtjäna en slant för att avlasta sönerna från på bondgårdens ”omänskligt slit” och samtidigt komma bort från makens superier.

Socker och jäst stod och jäste i alla baracker, i smedjor, i ladugårdar.

För en del plågade upphör aldrig tortyren. När den vanesupande maken med dynamit avslutar sitt liv ett par år efter barnens död är det Elin Wägner, Fogelstad, en skrivmaskinskurs och Tidevarvet som den gången räddar förståndet.

Hon har skrivit under signaturen Helga i Arbetaren. Som Madam Andersson i Vi kvinnor, och i Brand. När Moa nu fortsätter till Tidevarvet skriver hon som Moa. Ett författarnamn som jag gissar skrivs fram med tiden och texterna och kvinnoberättelserna. Ty det kommer från karaktären ”urmodern” i Johannes V Jensens roman Jökeln, som omfamnade de arbetslösas hustrur, vilka Moa fann mer betydande än alla de män Jensen också beskrev. Vidare hade hon lessnat på de för tiden vanliga namnen Helga och Mia.

När fler på de platser vi bodde på hette Helga, så kallades jag för Mia. Och när det fanns fler Mior kallades jag för Helga. Och här i trakten hade namnet efter några år kommit att få ett tillägg – ”den där Helga som uppviglar folk”.

Poetiska polemiska artiklar blir nu noveller och kåserier. Den refuserade romanen Pigmamma publiceras som följetång i anarkisttidningen Brand och hon skriver alltjämt med siktet inriktat på hem plågade av alkoholens helvete, byk, landsbygden kontra staden, kvinnokroppar, åtrå, barn, bärningsbristor&oäktingar, fabriker&husbönder, krig, kaffesump och skälvande junimorgnar med skimrande soldis.

Med sin första novellsamling 1930 refuseras hon igen, den här gången av Albert Bonniers Förlag.

Siktar då än skarpare med studsaren och Kvinnor och äppelträd ser dagens ljus 1933.

Den smärta magra kroppen, som var som en flickas, var smäckrare än någon av döttrarnas när klänningen satt på. Liknade en livets egen runsten när kläderna föll. Magen var ett enda ärr. Knut vid knut, ärr vidd ärr med stora breda, skimrande, strimmor här och där.

Kvinnliga författare sprungna ur arbetarklassen debuterar ofta sent. Elsie Johansson var fyrtioåtta år. Marianne Fredriksson femtioåtta. Själv var jag jämngammal med Moa Martinson vid debuten, fyrtiotre år. Och mitt liv som barn kan likt Moas sammanfattas i ett enda ord. Inferno. Det inbegrep onekligen mycket av det Moa gestaltade i sina böcker men i en annan tid. Trångboddhet. Pengabrist. Matbrist. Dryckenskap. Omsorgsbrist. Våld. Död. Det den rastlösa Moa upplevde under sin nomadiska uppväxttid kanske i mitt fall kan kanske översättas till erfarenheten av att tillhöra en emigrerad släkt. Solidariteten tänker jag mig vara den samma över tid och rum. Man delar med sig till den som fattas. Således har det hembakade brödet alltid mättat fler än de egnas magar.

Mor bakade, och så bjöd vi de gamla i byn på kaffe.

Likt Moas skolgång blir Susannas också hackig. Det är rörigt hemma. Hon sover inte. Den studiebegåvade sextonåriga flickan hoppar såklart av gymnasiet. Bara för att sedan läsa in det på komvux något år senare med höga betyg. Det var också där hon, mot sin vilja, anmodades att läsa Kvinnor och Äppelträd. Romanen Susanna gått stora omvägar kring. Trots att den ståtade på första parkett i henne egen mors bokhylla.

Den på komvux nu artonåriga Susanna anade att romanen var en bok hon förväntades älska. Men nej, hon tyckte inte om den. Tyckte den var förfärlig rent av. Hon kunde visserligen uppskatta språket, men herregud, innehållet? Alla dessa trötta kvinnokroppar, dessa oäkta ungar, dessa fyllbultar, denna vardagskamp, bristen, eländet. Såklart påminde det för mycket om hennes eget liv och förflutna. Men det kunde Susanna inte sätta ord på där och då. Hon tyckte bättre om Inger Alfvéns böcker. Ty de var något annat och hon behövde något annat än Moa Martinson. Hur bra Moa Martinson än gestaltade kvinnosläktet, drängarna, pigorna och maskinisterna.

Susanna ville bort.

Och Moa Martinson var definitivt fel författare att hålla i handen på den resan.

Susanna gjorde faktiskt en gigantisk lov runt hela arbetarlitteraturen. Den låg som sådan helt enkelt för nära hennes egna pissiga livserfarenheter. En tid senare kom hon givetvis att uppskatta den, men då från ett helt annat och oväntat håll.

Det var Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet som blev Susannas ”Moaläsning”. Genom denna närstudie, med ”dubbelt syfte”, blev motståndet och omvägarna plötsligt begripliga. När bilden av ”eländets glada epiker” med den noggranna genomgången omstöptes till att vara en ”kvinnlig modernist” förändrades också Susanna. Hon förstod varför Moa Martinsson var viktig för mamman, men förhatlig för henne själv i de unga åren. Hon förstod varför det inte var ”fint nog” med arbetarlitteratur, i synnerhet arbetarlitteratur skriven av kvinnor. Särskilt viktiga kom kapitlen med manliga recensenters omdömen att bli då de så avskalat&avväpnat visade den så, för tiden, avgörande av snubbar dömande, negativa blicken på en kvinnlig arbetarförfattares verk. Som såklart smittade resten av läsvärlden utan att läsvärlden ens kände till detta mainstream grabbiga litteraturvirus.

Ragnar Oldsberg: Hon är en ansatsernas och utbrottens författare en börjare. Det är inte säkert att henne romaner kommer att stå sig länge som konstverk.

Erik Hjalmar Linder: Sin styrka har hon i sitt sinne för vardagsliv, sin kvinnligt varma uppskattning av smådetaljer som skapar trevnad mitt i misären, sin tappra glättighet.

Ingemar Algulin: Hennes sprudlande vitala berättarglädje var alltid underordnad mänskliga värden som kärlek, livsglädje och gemenskap, i mindre grad konstnärliga krav.

Inge Jonsson: Moa Martinson är en i många stycken dålig författare /…/ Moa Martinson har sin plats i litteraturen och är ju aktuell idag. Men hon är ingen klassiker.

En annan gentleman, Anders Österling, såg i en recension av Kvinnor och Äppelträd (1933) bara ”elände, skvaller och drift”. Han drabbas, skriver Witt-Brattström, rent av av kväljningar. Och en annan gentleman, Gunnar Brandell, menade lite mer hoppfullt att den, bland tidens autodidakter, mest självlärda författaren av dem alla, kunde blivit en ”verklig diktare” om bara de verklighetsbaserade ämnena varit andra.

Verklig diktare. Om de verklighetsbaserade ämnena varit andra.

Givetvis smittade dessa egenutnämnda geniers surblick av sig på Susanna.

Som ju också innerst inne var en sån som ville skriva.

Vem trodde hon att hon var.

Och vad hade hon möjligen att berätta.

Avhandlingen öppnade också Susannas ögon på ett smärtsamt vis när den jämförde manliga och kvinnliga författares verk. Ty enligt Witt-Brattström tecknades den officiella litteraturhistorieskrivningens trettiotal: Artur Lundkvist. Josef Kjellgren. Erik Asklund. Harry Martinson. Gustav Sandgren.

Det inofficiella litterära trettiotalet tecknades: Dagmar Edquist. Alice Lyttkens. Eva Berg. Sally Salminen. Ebba Lindquist. Irja Browallius. Torna Nordström-Bonnier. Kerstin Göransson-Ljungman. Moa Martinson. Tora Dahl. Gunhild Tegen. Aino Nordlund. Annalisa Forssberger. Viveka Starfeldt.

Susanna insåg att hon missförstått inte bara en sak. Utan minst två.

Moa Martinson är tung litteraturhistoria.

Men vem är dessa recensenter ens.

Undrade jag då.

Undrar jag än i dag.

Hur står deras värv/verk i förhållande till Moa Martinsons i en litteraturhistorisk kontext som sträcker sig ännu hundra år in i framtiden?

Ebba Witt-Brattströms avhandling återupprättade således viktiga saker för den unga Susanna. Ty den återupprättade inte bara hennes mammas intresse för litteratur, hennes val av läsning, den återupprättade även hennes egen eftersom den gav förståelse för det så från början så hårdnackade motståndet. Idag skulle Susanna, om hon fick frågan, säga att Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet återupprättade även hela Susannas historia, från mormor, till mamma. Kanske även henne själv och hennes döttrars livskrönika?

Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet gjorde att Susanna återvände till Moa Martinssons romaner. Med den stora skillnaden att hon nu kunde läsa dem med en helt annan blick. Uppskatta dem. Moa Martinson blev inte bara intressant, hon blev också någon att ta rygg på. Att hålla ett gevär så där elegant i morgondagg, och sikta mot text, tror jag är en utmärkt grund för ett blivande författarskap sprunget ur arbetarklassen.

Referenser

Engman, Kerstin & Witt-Brattström, Ebba (1990). Moa i egen sak. Noveller, kåserier, artiklar och brev. Tidens förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1924) Pigmamma. Roman om arbetarkvinnornas värld. Tidskriften Brand.

Martinson, Moa (1933). Kvinnor och äppelträd. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1937). Motsols – Dikter. Tidens förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1950). Jag möter en diktare. Tidens förlag. Stockholm.

Witt-Brattström, Ebba (1988). Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet. Doktorsavhandling Stockholms universitet. Utgiven på Norstedts förlag. Stockholm.