SENHÖST, VINTER 2019

 

Anders Björnsson

 

3:e november. – Vi ska strax lämna Giresta för säsongen. Grönt överallt, utom på träden och på åkrarna, där det har plöjts. Kärleksörten, lila, ståndaktig (kan man säga sålunda om en växt?). I brittisk press: uppgifter om att Brexit-partiets ledare Nigel Farage (en pajas) under det gångna året två gånger erbjudits säte i överhuset, mot att hans parti drar sig tillbaka i osäkra valkretsar inför det stundande parlamentsvalet. Men han avstod. Tories säger, att det är skvaller, men förnekar inte sakuppgiften som sådan. Korruption och röstköp går för sig i Västeuropa, inte i Östeuropa eller Ryssland: då måste vi bli exalterat förbannade. Länge nu sedan jag kunde skilja på öst och väst, helg och söcken. – Älgstekstider. – FN:s specielle rapportör om tortyr, schweizaren Nils Melzer, om Julian Assanges behandling i Storbritannien:

“The blatant and sustained arbitrariness shown by both the judiciary and the Government in this case suggests an alarming departure from the UK’s commitment to human rights and the rule of law. This is setting a worrying example, which is further reinforced by the Government’s recent refusal to conduct the long-awaited judicial inquiry into British involvement in the CIA torture and rendition program. In my view, this case has never been about Mr. Assange’s guilt or innocence, but about making him pay the price for exposing serious governmental misconduct, including alleged war crimes and corruption. Unless the UK urgently changes course and alleviates his inhumane situation, Mr. Assange’s continued exposure to arbitrariness and abuse may soon end up costing his life.”

5:e november. – I JA-fallet skadades den svenska rättsstatens anseende kolossalt av professionella juristers agerande. Vad ville de nå? Man måste ha klart för sig, att domstolar inte alltid dömer rätt. Ett specialfall av märklig rättvisa är tribunaler, som sätts upp, efter det att vissa handlingar har begåtts, så som skett inom den internationella kriminalrätten (efter förbild från Nürnberg). I Sverige gjorde vi oss av med kommissionsväsendet på 1760-talet. Den sista special- eller ständerdomstolen dömde upprorsmakaren Sven Hofman, rustmästare från Veden, 1766. Därefter gäller: rättsskipning inför allmän domstol och straffutmätning endast om brottet är definierat på förhand, i generella termer. En dom har ju heller ingenting med historisk sanning att göra. Rätt och sant är inte samma sak; domstolar avgör bevisfrågor, inte sanningsfrågor. Varför har man annars de bägge orden? Orätten har drabbat JA, vad som sedan är sant eller falskt. – Krabbtider.

13:e november. – Undrar vad det är för fel på NKS. Det kan inte vara personalen. Den har hela tiden varit tillmötesgående mot mig, uppmuntrande, humoristisk, stått i givakt. Nu säger direktören, att han har fel folk, de är för många för ”uppdraget”. Men i uppdraget ingår ju även att utbilda – nya läkare, specialister, forskningsinriktade; inte bara att bota utan: kontinuitet och kompetensuppbyggnad. Vi diskuterar detta över frukostbordet. Man tunnar ut istället för att kraftsamla. I landet råder läkarbrist, nu blir det ont om annan sjukvårdspersonal också. Gjorde man sig inte av med yrkesofficerare, när totalförsvaret skulle krympa, i praktiken avvecklas? Och så: arbetsförmedlingen/arbetsförnedringen! De offentliga systemen måste hela tiden lära om. Man stressar ihjäl dem. Ja, jag noterar hela tiden bakslagen, alltför gärna? I grunden är jag optimist, även om jag ofta har svårt för att medge det.

15:e november. – Guardian skriver att en akut kris i brittiska National Health Service hotar Boris Johnsons övertag i opinionsmätningarna inför parlamentsvalet i december. ”New data from NHS England showed that one in four patients at major A&Es [akutsjukhus] (25 per cent) waited longer than four hours to be seen or treated in October. Taking in smaller emergency departments, just 84 per cent were treated or admitted within four hours – well below a 95 per cent target which has not been achieved since 2015.” Men detta är ju glädjesiffror med svenska mått mätt.

16:e november. – Kinas ambassad i Stockholm reagerar hotfullt på utdelningen av Tucholskypriset till en fängslad svensk bokförläggare, född kines, i Kina. Idiotiskt, självmål; övergreppet mot karlen solklart, har gett ut misshagliga skrifter, kidnappats. Men hur skulle Förenta staternas ambassad ha reagerat om priset tilldelats Edward Snowden? (I somras blev det ett väldigt liv om en amerikansk rappare som slogs på Sergels torg: dominerade nyhetsflödet under någon dryg vecka.) Man måste alltid ställa motfrågor. Våga stå emot godhetsimperialismen.

20:e november. – ”The Anti-Defamation League’s Center on Extremism has attributed 387 killings in the US between 2008 and 2017 to domestic extremists: 71 percent of these were committed by right-wing extremists, 26 percent by Islamist extremists, and only 3 percent by left-wing extremists.” (Jonathan Stevenson, “Hatred on the March”. The New York Review of Books. Vol. LXVI: 18) – Tid för fransk löksoppa (med timjan från egna örtagården) och blinier.

23:e november. – När blev “historierevisionism” en speglosa – och ortodoxi, benhårda försanthållanden, ett positivt varumärke? (Förde en gång en debatt i radions OBS om detta. Innan Lena Brundenius satte stopp för min medverkan i detta program.) Som om kontroversen inte stimulerar ny kunskap, ny insikt. Som om misstag inte kan, får förekomma. Som om föreställningen om det ideologiska seendet är ett hjärnspöke. Som om all sanning är rättfärdig – den är ofta smärtsam, som en den svåraste sjukdom. – Köper två skott av äppelträdet Duvbo, frukten kan bli 10 cm på höjden, framodlat av Lennart Svahn.

24:e november. – Sill-och laxtallrik på Gästgiveriet i Brösarp, med hemgjord bäsk. – Dålig sömn (ovanligt). Gick igenom mitt liv och konstaterade att jag har valt de små striderna, undvikit de stora, ja, vikt mig. Om av feghet eller lathet. Well, om mod har saknats (i det hela), får mod nu plockas fram (i det jag kan överblicka)! – Mottar inbjudan att bilda föreningen 1951 års män. I senaste laget. Lämnar för närvarande flera sammanslutningar.

29:e november. – Fisksoppa, äppelkaka hos finska ambassadören igår, efter bastun. I morgon Theodor Fontanes två hundrade födelsedag, min namnsdag, Karl XII:s dödsdag; ett litet barnbarn blir tretton (ett annat fyller år på Runebergsdagen). För åttio år sedan det sovjetiska överfallet på Finland. Sajten (alliansfriheten.se) har en utsänd patrull på Kaserntorget i Helsingfors då. Lätt snö faller.

2:a december. – Vilket är värst: att glömma betala en faktura, glömma var man har lagt fakturan eller glömma att man har betalt den?

6:e december. – Stryker en vit skjorta för att kunna gå till Finska residenset. Märkligt hur sällan man bär vit skjorta och mörk kostym nuförtiden. Kanske på Idun. Hos Svenska litteratursällskapet i Finland gäller frack, hos Carl Johans-Förbundet smoking. På begravningar ingen klädkod; gymnastikskor duger. Etikett säger någonting om vårt samhälle. (Det visste Norbert Elias.) Annars: veta att klä ner sig. Ändå var vit skjorta, kostym och kravatt arbetsmundering för min far. Han var på 40-talet enkel kontorist och flyttade sedan upp till mellanchef i svenska industriföretag. De sista åren (han blev 95) gick han i t-tröja och mysbyxor. Jag fann denna självdegradering stötande. I hans garderob fanns ju blazers och byxor, en rätt stor uppsättning. Vi hade olika storlek, så jag kunde inte ärva honom. Jag ärvde noga taget ingenting av honom. Angående Donald Trump: alltid oknäppt kavaj och slips, den senare går en och en halv decimeter nedanför linningen. Historikern Matti Klinge går till vardags i kritstrecksrandigt, mellersta knappen knäppt, näsduk i bröstfickan.

7:e december. – Den där uppburne finansmannen av anrik släkt. Stod i sex minuter och underhöll sig med värdinnan, som hälsade var och en välkommen. Växande kö i spiraltrappan, grymtade. Ingen klass på överklassen, den skickar sig ej. – Åter, uppgifter i brittisk press: nya inneföremålet att stjäla på femstjärniga hotell är – bäddmadrasser.

15:e december. – Det känns som om jag nu har avslutat mina resor till England. I ingen utländsk storstad, frånsett Berlin och Helsingfors, har jag varit oftare än London. Jag håller stadskartan i huvudet, åker oftast rätt på känsla också med tuben. National Portrait Gallery, Royal Festival Hall, Hatchards på Piccadilly är fästpunkter. På senare år har jag tagit in på Brooks’s (nära Green Park Underground Station), med dilettanternas fina konstsamling. Och förstås hattmakarna på Jermyn Street alldeles i närheten. Jag har sett förfallet i min barndoms Tottenham, ett fungerande multikulturellt Brixton som för länge sedan har lagt kravallerna bakom sig, jag har sörjt avvecklingen av favoritkrogen Top Curry Centre i Pimlico. Och när jag besökt Courtaulds och upplevt Monéts trädgårdar, som min son tyckte så mycket om! Nu lägger jag detta bakom mig. Som en krog där personalen är oförskämd. – Idag, söndag, kalvstek och hasselbackspotatis med sås på svart trumpet, pressgurka.

18:e december. – Ergo, Uppsala Studentkårs tidning, läggs ned. För några år sedan försvann Victor, utgiven av Samhällsvetenskapliga fakultetsföreningen i Stockholm: jag medverkade i dess sista nummer. Lars Leijonborgs stora frihetsreform, kårobligatoriets avskaffande, i arbete. Snart hamnar nationshusen på fastighetsmarknaden. – Denna höst med förvinter har varit osedvanligt mörk och dyster.

24:e december. – Sillsallad; till kvällsmål, ute på Giresta, tvåveckorsvistelse. – På nytt: Jag känner mig inte hemma i den ruffighet, som har börjat råda i vårt samhälle och blir accepterad där. Det handlar inte om några medvetna protester mot den goda andan och smaken utan om en närmast programmatisk bekymmerslöshet. Jag, som vill vara modern, blir otidsenlig. (Det moderna premierar regelstyrning, i motsats till det förmoderna eller feodala godtycket.) – Levererat artikel om Antonín Rejcha (Antoine Reicha), som fyller 250 år den 26 februari 2020, cirka tio månader före Beethoven. Berlioz kallade R. ”en äkta revolutionär”.

 

*