Så talade Tarzan

Så talade Tarzan

Thomas Malm

Thomas Malm är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Bland mycket annat intresserar han sig för förhållandet mellan språk och natur, något han tidigare berättat om i Förr och Nu nr 3 2019 under rubriken Gauguin och Tahitis nakna språk.

Alltihop började en natt i Chicago år 1911. Edgar Rice Burroughs låg sömnlös och fantiserade kring ärftlighetens betydelse för en människas utveckling och framgång. Skulle ett barn som växt upp bland människoapor helt och hållet bli som dem ifråga om beteende och tankevärld eller på grund av medfödda egenskaper höja sig över det vilda urtillståndet? Gick det alls att tänka och kommunicera på ett språk för den som växt upp som människoapa? Idén till en sällsam berättelse började ta form, och resten är en av världslitteraturens största framgångssagor.

Brödskrivaren som blev miljonär

Den 36-årige Burroughs eget liv hade dittills varit all annat än kantat av framgångar. Tvärtom var han en rätt misslyckad mångsysslare med stora svårigheter att försörja hustru och barn – senast som försäljningsagent för pennvässare. Hur många beställningar på sådana han lyckades få under sin korta tid i branschen förtäljer inte historien. Sin egen penna måste han i alla fall ha hållit vässad, för efter den sömnlösa natten dröjde det inte länge innan redaktionen för The All-Story fick ta del av ett manus som han skrivit för hand på baksidan av gamla brev och diverse papperslappar. Tarzan of the Apes, löd rubriken.

I oktobernumret 1912 mötte läsarna för första gången mannen som växt upp bland ”de stora aporna” i urskogen. Hans biologiske far var en engelsk lord, som efter ett myteri 1888 blivit strandsatt på en öde västafrikansk kust tillsammans med sin gravida hustru. Där byggde de en hydda, och det var i den deras son kom till världen. Ett år senare dog modern, och strax därpå bröt sig apornas ledarhane, Kerchak, in i hyddan där han dräpte den sörjande änklingen. Kala, en hona i Kerchaks ”stam” som nyligen förlorat sin egen unge, tog hand om det gråtande barnet i vaggan. Pojken fick namnet Tarzan, vilket betydde ”Vitskinn” på de stora apornas språk. Genom sin smidighet, överlägsna intelligens, nobla läggning samt förmåga att hantera en kniv, som han funnit under ett besök i hyddan, blev han med tiden deras nye ”konung”. Omslaget visade honom i kamp med ett lejon just innan han skulle ge det dödande hugget och därefter utstöta segerskriet. Här väntade rafflande läsning för den som kunde punga ut med blygsamma 15 cent.

Året innan hade Burroughs, som upptäckt sin skrivtalang under arbetet på en reklambyrå, debuterat som författare i samma äventyrstidning med en science fictionhistoria om en prinsessa på Mars. För den hade han kvitterat ut 400 dollar men samtidigt varit förutseende nog att stryka över något som stod skrivet på checken: ”För alla rättigheter.” Kanske var filminspelningar något som kunde ge extra klirr i kassan, tänkte han och resonerade på samma sätt om Tarzan. Det var ett lyckosamt drag. Tarzan of the Apes blev en omedelbar succé som han snart följde upp med The Return of Tarzan – även den en stor framgång som gav honom 1 000 dollar i honorar. Ett par år senare utkom den första berättelsen om Tarzan i bokform, och 1918 var det dags för denne hjälte att dunka sig i bröstet på filmduken.

Radioprogram, tuggummi, baddräkter, sällskapsspel, skivor, kaffe och mycket annat producerades under de kommande decennierna med det registrerade varumärket Tarzan som gemensam nämnare. Vid sin bortgång 1950 hade Burroughs hunnit skriva 91 äventyrsromaner, varav 26 om Tarzan, som översatts till dussintals språk. Royalties strömmade in från alla världens hörn till det familjebolag han grundat och vars högkvarter låg i ett område i Los Angeles som fått namnet Tarzana. Enbart från tecknade serier, fritt baserade på hans berättelser, lär han vid mitten av 30-talet ha tjänat bortåt 5 000 dollar i månaden.

Flera generationer av läsare blev genom Burroughs och serietecknarnas försorg bekanta med mangani (man-gani), som de stora aporna och deras språk kallades. Med tanke på att böckerna såldes i miljonupplagor och att hundratals tidningar publicerade serierna när Tarzan från 30- till 60-talet var som mest populär, bör en del manganiord ha varit så väl kända internationellt att vi nästan skulle kunna tala om ett världsspråk – om än med primitivare förtecken än hos esperanto.

Mangani var åtminstone mitt andra språk. Innan jag exempelvis kunde säga ”Se upp, jag dödar!” på engelska visste jag att det hette ”Kreegah bundolo!” på mangani. Det var en fras som man uppenbarligen hade nytta av att känna till i den kambo, djungel, där faran aldrig var långt borta. Som liten grabb var jag övertygad om att det någonstans i Afrika levde människoapor som talade detta språk och höll dansfesten Dum-Dum i månskenet. Men så hade också Burroughs själv inlett Tarzan, apornas son – som Tarzan of the Apes fått heta i svensk översättning – med att uppge att han till sitt förfogande haft ”skriftliga bevis, gamla brev och dokument från den brittiska kolonialstyrelsen”.

”Tror man inte på berättelsen, måste man åtminstone hålla med mig om att den är otroligt intressant och spännande”, skrev han. Det tyckte jag fortfarande att jag kunde instämma i när jag inför hundraårsjubiléet 2012 plockade fram några av mina väl tummade gamla böcker, tidningar och seriealbum om Tarzan för att läsa dem med tvärvetenskapligt sökande ögon. Jag insåg snart att det fanns åtskilligt att fundera över beträffande det numera ganska bortglömda språk som Burroughs konstruerade, eller enligt egen utsago re-konstruerade med hjälp av sin informant John Clayton, lord Greystoke – mera känd som Tarzan. Som jag ska visa i min här bearbetade version av vad jag då skrev, återspeglar detta språk inte bara de stora apornas förmodade världsbild, utan i lika hög grad den som Burroughs och många i hans samtid hade. Måhända kan det även ge oss tankeställare om hur de första talande urmänniskorna uttryckte sig.

Kolonialtida perspektiv

Burroughs var en författare av det slag som skrev vad han själv skulle ha velat läsa – och för att undfly fattigdomen, som han själv sade. När han hittade på mangani hade han förmodligen inga djupare ambitioner än att erbjuda en stunds djungelstämning förstärkt med ett och annat ord som lät allmänt exotiskt. Utan att själv ha satt sin fot i urskogen sökte han inspiration i kiosklitteraturens inte alltför sannfärdiga skildringar av tropiska miljöer, och även i tappra upptäckts- och forskningsresenärers redogörelser. In Darkest Africa (1890) av Henry Morton Stanley har särskilt nämnts i sammanhanget, och där som i otaliga Tarzanäventyr hade hjälten en sällsynt förmåga att få sin väg genom vildmarken korsad av kannibaler med filade tänder.

Vad som gör läsningen så speciell när det gäller Burroughs Tarzanböcker, och än mer serierna som baserats på dessa, är dock inte i första hand de faror som skildras i form av människoätare och vilddjur, eller för den delen en femme fatale som drottning La av Opar, utan att framställningen ofta kryddas av manganiord som ger en känsla av autenticitet. Om Numa – hanlejonet – får man veta att ”när han närmade sig den plats där han skulle lägga sig på lur för att fånga Bara – hjorten –, Horta – vildsvinet – eller något annat läckert byte, var han tyst.” Och om tystnaden sedan bröts, kunde man vara nästan säker på att det var av ett ”Kreegah, Tarzan bundolo! ”

För egen del var jag särskilt fascinerad av striderna med Gimla, krokodilen, såsom de visades på filmduken. Man skulle kunna tro att sådana scener mest uppskattades av västerländska barn med dimmiga begrepp om verklighetens urskogsfloder, men Tarzan verkar ha gått hem överallt och hade – för att bara ta ett prominent exempel – en av sina stora fans i Haile Selassie, kejsare av Etiopien. Filmer om Tarzan producerades förresten inte bara in i Hollywood, utan det finns även minst en kinesisk version och därtill åtskilliga icke-auktoriserade filmer inspelade under 50- och 60-talet i Indien för huvudsaklig distribution i Nigeria (!). Och i ett avlägset hörn i Västpapua, den indonesiskstyrda halvan av Nya Guinea, lyckades en katolsk missionär ännu på 80-talet gång på gång få hela byn till kyrkan genom att med hjälp av en gammal filmprojektor visa hur Tarzan i Buster Crabbes gestalt slogs mot en krokodil – ett djur som inte helt obefogat var fruktat av folket där.

Trots sådana vittnesbörd om Tarzans gränslösa popularitet, kan man förstås ändå inte komma ifrån att hela idén – den om att en vit yngling i kraft av sin medfödda intelligens och nobla läggning gör sig till djungelns härskare och vid flera tillfällen hjälper afrikaner att uppnå fred och ordning – i vår tids näsborrar luktar kolonialromantik och rasism lång väg. Men så stod också kolonialväldet på sin höjdpunkt i Afrika, när Burroughs på 1910-talet började skriva om mangani. Till det som anfördes som försvar för det bestående systemet hörde en utbredd vanföreställning bland forskare att de svarta ifråga om utvecklingsgrad stod någonstans mellan människoapor och européer. Den kunde komma till uttryck i slutsatser som den en av dåtidens lärda, paleontologen William King Gregory, drog om schimpansens ögon – att de ifråga om detaljer uppvisade störst likheter med afrikanernas. I Dyr og Mennesker, en dansk upplaga från 1911 av djurhandlaren Carl Hagenbecks memoarer, berättas om en tysk militär som tog med sig en ung gorilla till Europa och samtidigt två afrikanska pojkar så att den inte skulle få hemlängtan i brist på naturliga lekkamrater. Ett foto visar de tre tillsammans, och i bildtexten poängteras för säkerhets skull: ”Dyret i midten.”

Särskilt togs kraniets och käkens form som en indikation på graden av utveckling. Helt följdriktigt presenterades Kala, Tarzans fostermor, som ”ett präktigt, välskapat djur med en rund, hög panna som vittnade om en högre intelligens än vanligt i hennes stam. Därför kunde hon också i vida högre grad känna moderskärlek och uppleva en moders sorg.” Mindre smickrande var beskrivningen av ”apkungen” Kerchak. Han hade en mycket låg och bakåtsluttande panna, ögon som var små, blodsprängda och tättsittande samt stora tunna öron. Precis som den typiska förbrytarmänniskan, skulle den som känner till kriminalantropologen Cesare Lombrosos L’uomo delinquente från 1875 ha kunnat tillägga. Förbrytaren återspeglade enligt honom ”de vilda instinkterna hos den primitiva mänskligheten och de lågt stående djuren. Så förklarades anatomiskt de enorma käkarna (…), de handtagsformade öronen som återfinns hos brottslingar, vildar och apor (…) [samt] önskan att inte bara utsläcka offrets liv, utan också att lemlästa kroppen, riva dess kött och dricka dess blod.” Kerchak och flera av hans stamfränder var kort sagt urbusar som varken drog sig för att misshandla sina honor eller göra hackebiff av fiender. Honorna var förresten inte så värst pacifistiska av sig de heller.

Mot denna idéhistoriska bakgrund framstår sättet på vilket afrikanerna och människoaporna skildras i böcker, serier och flertalet äldre filmer om Tarzan snarare som regel än undantag, och man kan verkligen förstå filmmakarnas försök att modernisera honom på 60-talet. Ingen skulle ha kommit på idén att kalla en av Johnny Weismullers gamla filmer för ”Tarzan – vår man i djungeln”. Men när hjälten i Mike Henrys eller Ron Elys skepnad reste med attachéväska, kastade handgranater och med perfekt diktion kunde få ur sig repliker som ”There’ll be room for everything, except your self-pity”, då kändes han inte längre som en apornas son utan som en James Bond på djungeltripp. Till skillnad från äventyrsfigurer som Bond, Batman och Sherlock Holmes, vilka man har lyckats få att hänga med sin tid, står Tarzan därför hopplöst fast i den koloniala eran med dess syn på människa och djur. Faktum är att det så sent som vid mitten av 80-talet publicerades nytecknade Tarzanserier där afrikaner sinsemellan pratade de stora apornas språk, något som vore otänkbart idag när till och med en så oförarglig karaktär som Tintin har fått sitt politiskt inkorrekta Kongoäventyr bortsållat från barnbibliotekens hyllor.

Från Aristoteles till Burroughs

Mangani, som djurart och språk, passar på ett mycket tydligt sätt in i en tanketradition som kan härledas ända till Aristoteles. Den handlar om hur alla varelser kan graderas längs en skala – en kedja, stege eller trappa – från det lägsta till det högsta och kom att överleva långt in på 1900-talet (se min bok Den omöjliga kedjan, 2009). Djungelns ”vilda” människor framställdes helt i linje med denna tankebild såsom primitiva eller, som ett samtida uttryck löd, ”blott ett trappsteg över djurtillståndet”. Bilden som ges av mangani är att de var unikt avancerade för att vara människoapor, ja, att de utgjorde trappsteget närmast under människotillståndet. Under 1800-talet och fram till Burroughs tid fördes gorillan oftare än schimpansen fram som människans närmaste släkting, och beskrivningen av mangani för onekligen tankarna till gorillor. Men de stod högre än dessa på utvecklingens tänkta trappa, och det finns fantasifulla skribenter som i dem har velat se de sista oförändrade ättlingarna till förmänniskoarten Australopithecus robustus – om det inte rentav rör sig om släktingar till Nordamerikas Bigfoot eller Tibets snöman.

Den första mangani Burroughs beskriver kom gående mot Tarzans skräckslagne far med väldiga blottade huggtänder och ”i en till hälften upprätt ställning, samtidigt som den då och då stödde sig mot marken på sina knutna händer. En väldig människoapa som framstötte djupa strupljud omväxlande med ett lågt, dovt morrande.” Hanarna kunde väga över 200 kilo och bli upp till två meter långa, vilket kan låta som om de vore gorillor, men Burroughs påpekar att det är fråga om ett djur ”som utmärker sig för att ha en mycket högre intelligens, en egenskap som i förening med gorillans styrka gör dessa människoapor till de mest fruktansvärda av alla.” Från de mer markbundna gorillorna, som de avskydde, skilde de sig dessutom genom att trots sin kroppsstorlek kunna svinga sig från gren till gren ”med samma vighet och rörlighet som sina små kusiner, markattorna.” Det rörde sig således om en för vetenskapen okänd art, och det märkligaste med den var att den inte bara hade grymtningar och andra gutturala läten, utan ett språk. 

Genom att tillmäta djuren, i detta fall människoapor, språklig förmåga sällade Burroughs sig till ett långt led av berättare. I myternas, fablernas och barnböckernas värld har djur alltid kunnat tala. En av de författare som säkerligen inspirerat Burroughs i det avseendet var Rudyard Kipling som 1894 i The Jungle Book berättat om hur den indiske pojken Mowgli växte upp bland vargar. Fast temat var betydligt äldre än så. Redan romarna hade sin historia om Romulus och Remus, och särskilt under 1700-talet hade flera fall av ”vilda barn” som påståtts ha levt bland vargar eller björnar diskuterats, bland annat av Linné och Buffon. Men Burroughs bild av de talande mangani föreföll mer plausibel än den av Mowglis vargar, i all synnerhet som vetenskapsmännen i ljuset av utvecklingsläran fastställt det nära släktskapet mellan människan och människoaporna.

Burroughs var emellertid inte heller den förste som föreställt sig att människoapor hade ett talat språk. Redan Linné hade skrivit att orangutangerna ”hava sitt egit tungomål, det de uttala med ett väsande i halsen”. Och både i Ostindien och Västafrika sades det att apor egentligen kunde tala men höll tyst för att slippa bli satta i arbete! Riktigt så långt gick inte den amerikanske amatörforskaren Richard Lynch Garner i sina konklusioner efter att i slutet av 1800-talet ha studerat vilda schimpanser och gorillor i Gabon, men han kom fram till att de hade en sorts språk. Visserligen var det enkelt, därför att deras levnadssätt inte krävde mer komplexa tankar, men likväl var det att betrakta såsom ett språk, ansåg han. Jag vet inte om Burroughs kände till Garners böcker The Speech of Monkeys (1892) eller Apes and Monkeys. Their Life and Language (1900), men han bekräftade i varje fall detta med bristen på behov av komplexa tankar såtillvida att samtalsämnena i manganisamhället mest verkade handla om att äta, utkämpa strider med rivaler inom gruppen eller försvara sig mot lejon och andra fiender.

Om Tarzan växt upp hos någon av de människoapor vetenskapen känner, skulle vi på rent empiriska grunder helt ha kunnat avfärda Burroughs språkkonstruktion som orimlig. Hur avancerade dessa arter än är, har nämligen ingen av dem den vokabulär han presenterar och knappast heller den mentala förmåga som skulle krävas för att utveckla den. Men, som sagt, nu handlar det om en för vetenskapen helt okänd art, och vem vet då vad som är möjligt? Kanske representerade de en av de felande länkar i människans evolution som så livligt diskuterades på Burroughs tid. Om så är fallet, och om vi alltså för en stund tar det hela på allvar, skulle ett närmare studium av mangani kunna vara av intresse för hypoteser om hur ett tidigt talat språk kan tänkas ha varit utformat.  

Mangani som urspråk

I begynnelsen var lätet – först senare kom ordet. Så kan vi uttrycka det evolutionsbiologiskt. Talat språk i egentlig mening antas ha utvecklats för mellan 200 000 och 300 000 år sedan. Det är långt efter den separation mellan våra och (de andra) människoapornas släktled som skedde för ungefär sex miljoner år sedan. Med tanke på det kan vi knappast förvänta oss att någon oss närstående art skulle ha distinkta begrepp för minst 25 kroppsdelar. Men det har mangani, och det förutsätter inte bara en hög grad av intelligens utan även en specifik typ av kognition, eller mental organisation.

Språkförmågan hänger särskilt ihop med två områden i hjärnan som kallas Brocas och Wernickes centrum. Det förra styr produktionen av talat språk, och det senare analyserar de inkommande språkljuden. Hos andra djur kontrolleras rösten av strukturer som ligger under själva hjärnbarken och har äldre evolutionärt ursprung. Att mänskligt språk måste ses som något för oss artspecifikt och annat än en mera komplicerad form av djurens signalsystem har bland andra Noam Chomsky hävdat i Language and Mind (1968). Enligt honom är språkinlärning genetiskt kodad, men inlärning av det språk ett barn lär sig sker i samspel mellan medfödda förutsättningar och omgivningens stimulans i de kulturspecifika riktningar som gäller för varje språk. Chomsky menar att ytliga språkskillnader kompenseras av en djupare struktur, i vilken han anar en genetiskt kodad universell grammatik som rymmer allmänna principer och villkor för mänskligt tal. Ett indicium på detta är att barn världen över vid ungefär samma ålder tillägnar sig det språk som talas omkring dem – och det borde ju i så fall även gälla mangani.

Forskning har visat att Brocas centrum gradvis aktiveras under det första levnadsåret i takt med att barnet börjar upptäcka samband mellan handrörelser, sitt talorgan, ljud och vad som händer i omgivningen. Det första året torde därmed vara av fundamental betydelse för en individs fortsatta utveckling av språkförmågan. I sammanhanget är det intressant att notera att både Kipling och Burroughs lät adoptionen äga rum efter det att barnen levt ett år bland människor. När vargarna fann Mowgli var denne en pojke som stod stödd mot en liten gren och nyligen börjat gå, och när Kala plockade upp Tarzan ur vaggan var han lite mer än ett år.

Den fortsatta historien är för Tarzans del en om mötet mellan hans hjärna och ovanligt avancerade människoapor. Han framstår närmast som ett språkgeni, för han har inte bara mangani som modersmål, utan kommer i takt med att historierna flödade från Burroughs skrivbord sedan att tala perfekt engelska och franska samt diverse djungelspråk – däribland de svansförsedda folkens i det glömda landet Pal-ul-don.

Att mangani inte bara handlar om en uppsättning läten som alla individer av arten delade, oförmögna att välja ord, utan om ett språk där ord som symboler gav uttryck för föreställningar i det inre, det innebär att de stora aporna måste ha en abstraherande språkförmåga som närmar sig vår egen. De kallar till exempel arm för wang och ben för zee. Genom att sätta prefixet b’ framför dessa ord, vilket ger betydelsen ”förlängning av”, får de benämningarna på hand (b’wang) och fot (b’zee), vilket onekligen är både logiskt och jämförelsevis avancerat. Deras mest abstrakta begrepp är kanske akut, vilket betyder ”ljus-hål” och syftar på en öppning i lövverket såsom en metafor för ”visdom”.

Så försigkomna och välartikulerade som mangani är med visshet inga andra av våra närmaste kända släktingar bland primaterna – schimpanserna, bonoboerna, gorillorna, orangutangerna och gibbonerna – men vad som förefaller vara ett ostrukturerat grymtande och tjattrande kan ha en mer komplex innebörd än vad ett otränat människoöra förmår uppfatta. Hur de första orden lät i det urmänskligt förflutna, och vad de betydde, kan vi omöjligt veta, men gissningsvis var de korta ljud som fick specifik innebörd, ungefär som manganiorden rak (ja), kreeg (fara) och po (hungrig).

Det har visat sig att schimpanser, och även gröna markattor, har särskilda varningsrop för orm – histah heter det på mangani, och man riktigt hör väsningen. Vid ett tillfälle gav en schimpans, som upptäckt en klase bananer, upp varningsropet för orm och fick de andra att gömma sig medan den själv sprang och roffade åt sig godsakerna. Fältstudier i Tanzania har visat att schimpanser som funnit ett träd med frukt kan bete sig mer altruistiskt och meddela andra detta genom grymtningar vars frekvens dessutom tycks kunna ge en uppfattning om hur rikligt med käk det finns. Ho-sopu, ”mycket frukt”, skulle en mangani säga. Några sifferuppgifter har en mangani aldrig nytta av, utan klarar sig med ”inte-många” (tand-ho) och ”många” (ho).

Det verkar inte heller som om mangani bekymrar sig så värst mycket om det förflutna eller om framtiden, utan som de lyckliga naturbarn de är lever helt i nuet. Så förefaller det även att i stort sett vara med de andra människoaporna, även om de tycks kunna planera vissa nära stundande projekt gemensamt. Från Elfenbenskusten finns en filmupptagning av hur schimpanser, återigen efter en del grymtningar, klättrar upp i varsitt träd för att omringa en röd guereza-apa som de sedan anfaller, sliter i stycken och äter upp. Någon sorts kommunikation måste det av allt att döma varit fråga om, och det finns till och med forskare som menar att den i vissa sammanhang kan vara symbolisk. I en grupp vilda schimpanser visade det sig nämligen att den som vill bli putsad eller uttrycka något i stil med ”jag är tänd på dig” kan uttrycka detta genom att hålla ett löv för munnen.

Den etnocentriska apan

Tendensen att vara etnocentrisk och se sitt eget folk som måttstocken för normalitet förefaller att vara allmänmänsklig. Nog så talande är att merparten av alla namn som Nord- och Sydamerikas ursprungsfolk har på sig själva betyder just ”folket” eller ”människorna” – och att de vita erövrarna inte sällan såg sig själva som de verkliga människorna.

Man påminns om sådana gränsdragningar genom Burroughs böcker samt de filmer och serier som bygger på dem, vilket ju delvis redan har framkommit. Till saken hör att Burroughs skrev på engelska, där svenskans ”apa” inte motsvaras av ape, som syftar på människoapor, utan av monkey, som används om markattor och andra svansförsedda apor. Tarzan är därmed egentligen inte apornas utan människoapornas och närmare bestämt manganis son.

Hur ser då en mangani på saken? Det första ledet i mangani, man, avser det största inom en viss kategori, i detta fall av gani vilket motsvarar engelskans ape. Det sammansatta begreppet innebär att vara förmer än andra gani. Den egenskapen anser de sig dela med människor, vilka också uppfattas som mangani och särskiljs med orden för ”vit” och ”svart” såsom tarmangani och gomangani. I grund och botten har mangani därmed innebörden ”människa” eller ”folk”, och de där andra med tilläggen tar respektive go är helt enkelt lite annorlunda. Och gorillor är ännu mer annorlunda. De erkänns visserligen som folk, men istället för man- är de bolgani, vilket betyder ”markfolk” och syftar på deras sämre klättringsförmåga. Babianerna, tongani, räknar de också som folk och ton syftar troligen på de nakna purpurfärgade hudpartierna och uppsvällda bakpartierna. Men så anses babianerna också vara de intelligentaste av människoapornas släktingar bland de egentliga aporna. Ingen har levt bättre upp till det än babianen Jack som på 1880-talet assisterade en handikappad ställverksskötare med signalerandet på en sydafrikansk järnvägsstation. Apor i övrigt – alltså motsvarigheten till engelskans monkey – kallas manu. Vad alla dessa primater har gemensamt är att de förstår manganispråket, och Tarzan talar det ofta med sin markattevän Nkima.

Över huvud taget verkar mangani lägga stor vikt vid utseendet. Namnen på praktiskt taget alla individuella mangani som nämns i Burroughs skrifter och som har känd betydelse beskriver något karaktäristiskt, för att inte säga avvikande, i deras exteriör, såsom ”bruten nos” (Tublat), ”svart öra” (Go-yad) eller ”stor nacke” (Zu-tag). Tarzan får sitt namn av att han ser annorlunda ut med sitt vita skinn, och som barn upplever han en stark känsla av utanförskap. I den första boken om honom finns en scen där han ser sitt eget och en manganikamrats ansikten speglas i vattnet och häpnar över att ha ”en sådan löjlig liten mun”, ”ynkligt små tänder”, ”liten ynklig näsa” och ”inte ens ormarna hade så otäcka ögon som han”.

Svaret på frågan om varför han inte är som de andra finner han efter att under en längre tid ha tittat i en ABC-bok som han hittat i sina döda biologiska föräldrars hus. Intelligent som han är, inser han att det finns ett samband mellan bilderna och de små ”skalbaggsliknande” tecken som står under dem, och vid sjutton års ålder lär han sig helt på egen hand att läsa. Boken är på engelska, så han förstår att han är en M-A-N (vilket ju betyder både ”man” och ”människa”), inte en A-P-E (”människoapa”).

Vad han däremot inte känner till är förhållandet mellan bokstäver och ljud, så han har ingen möjlighet att säga till de andra att en tarmangani inte är en mangani utan en M-A-N. Därför är det första han meddelar andra människor, medlemmar i en expedition som kommer till hans föräldrars gamla djungelhydda, vad han kan skriva men inte säga och väl inte ens tänka i ord. Så här skriver han vid ett tillfälle på en lapp som de finner:

THIS IS THE HOUSE OF TARZAN, THE KILLER OF BEASTS AND MANY BLACK MEN. DO NOT HARM THE THINGS THAT ARE TARZAN’S. TARZAN WATCHES. TARZAN OF THE APES.

Dessa enkla och korthuggna men nog så bestämda formuleringar konfronterar Tarzan med några grundläggande skillnader mellan engelska och det språk han själv tänker på. Vad han måste ha tänkt innan han översatte det till tarmangani, de vita människoapornas språk, var följande som jag därefter återger ordagrant på svenska:

Wo wala-ul-Tarzan, korak tor, korak ho-gomangani. Tand-kree wo-ul-Tarzan. Tarzan yato. Tarzan-ul-mangani.

Detta hydda-tillhörande-Tarzan[Vitskinn], dödare djur, dödare många-svart-stor-människoapa. Inte-skada detta-tillhörande-Tarzan. Tarzan ser. Tarzan-tillhörande-stor-människoapa.

Konversationerna mellan mangani återger Burroughs sällan såsom hela meningar, och i översatt form är de mestadels utformade så att man ska få en uppfattning om innebörden snarare än vad som bokstavligen sägs. Med hjälp av de meningar som finns i böckerna och serierna samt orden i det lexikon han själv ställde samman, är det i alla fall möjligt att försöka göra egna översättningar.

Apgrammatik

I Jungle Tales of Tarzan (1917) blir vår hjälte intresserad av honan Teekas unge (balu). ”Tarzan ska inte skada Teekas balu”, säger han. ”Låt mig titta på den.” Teeka svarar: ”Försvinn, annars dödar jag dig.” Tarzan envisas: ”Låt mig se den.” Teeka säger då: ”Försvinn. Nu kommer Taug och han ska se till att du ger dig iväg. Taug kommer att döda dig. Det är Taugs baby.” Den konversationen skulle ha kunnat låta så här på mangani:

Tarzan (med vädjande tonfall): Tarzan tand-kree balu-ul-Teeka [Tarzan inte-skada unge-tillhörande-Teeka]. Tarzan yato [Tarzan se].

Teeka (ilsket): Unk, kreegah, Teeka bundolo Tarzan [Gå, se upp, Teeka dödar Tarzan].

Tarzan (återigen vädjande): Tarzan yato [Tarzan se].

Teeka (visar bortåt med handen): Unk. Taug yud. Taug yel, kreegah. Tarzan unk. Kreegah, Taug bundolo Tarzan. Wo balu-ul-Taug. [Gå. Taug kommer. Taug här, se upp. Tarzan gå. Se upp, Taug dödar Tarzan.  Detta unge-tillhörande-Taug.]

Olyckligtvis ger Burroughs böcker inga ledtrådar till hur dessa eller andra manganiord ska uttalas, och de tidiga filmer som bäst följde de litterära förlagorna är inte heller till någon hjälp. I dem gestaltades de stora aporna av människor utstyrda i apdräkter, och de skulle ha kunnat föra dialogen på mangani om det bara inte varit för det förargliga skälet att inspelningarna gjordes på stumfilmstiden. Man kan tycka att Burroughs borde ha kunnat instruera ljudfilmernas manusförfattare och regissörer på 30- och 40-talet i hur språket skulle användas, men nu var förhållandet det omvända. De dresserade schimpanser som ersatt sina utklädda föregångare kunde nämligen inte tala alls, och inget av de få manganiord som Tarzanaktörerna använde – särskilt Johnny Weismullers ungawa, som verkade innefatta de flesta kommandon – var hämtat ur Burroughs böcker.

Det enda som i alla år inte brutit språkligt med den mangani man finner i böckerna är Tarzanvrålet, ”apstammens vilda och fruktansvärda stridsskri”, men det beror uteslutande på att Burroughs inte skrivit exakt hur det lät. I en av min barndoms serier står det ”Aaaeeeiiiooouuu!” i pratbubblan, vilket antagligen var ett försök att återge den mest berömda version som ljudit i biosalongerna: en mix från 1934 av en kamels bölande, en hyenas ylande, en hunds morrande, en joddling samt plinkandet på en fiolsträng. Eller kanske var det helt enkelt en sorts ljudpalindrom,  ett mänskligt rop spelat fram- och baklänges, med en klarinett-truddelutt i mitten. Inte ens på Tarzanforskningens nog så seriösa område är de lärda ense.

Själva ordföljden är lyckligtvis mindre dunkel, för den tycks vara den samma som i engelska, särskilt om vi får tro de serietecknare som gärna skrev korta meningar av typen ”Rem Tarmangani!” (”Grip vit-människoapa!”) eller ”Tarzan tand yel” (”Tarzan inte här”). Som dessa exempel visar kan man dock inte sätta samman meningar på mangani genom att bara översätta ord för ord. Det finns exempelvis inga bestämda artiklar (motsvarande engelskans the), och inga ord för att ”ha” eller att ”vara”. Vidare saknas såväl pluraländelser som personliga pronomen.

En mening som ”Jag är stark och har dödat gorillorna med kniv” skulle Tarzan kunna uttrycka så här: Tarzan zu-vo. B’wang-gash ul Tarzan bundolo ho bolgani. Direkt översatt blir det: ”Tarzan stark. Kniv tillhörande Tarzan döda många gorilla.” Det är ju lika begripligt som den första mening vi skulle översätta, men här finner vi ännu ett bekymmer: i urkunderna saknas ord för åtskilliga ting som mangani säkert talar om, även om deras språk är ordfattigt. Burroughs nämner inget ord för ”kniv”, men i och med att Tarzan gör sig mäktig med hjälp av en sådan måste hans stamfränder rimligtvis ha behövt ett ord för den. I manganimeningen ovan blev ”kniv” b’wang-gash, vilket är sammansatt av orden för ”hand” och ”huggtand”.

I sin föreställning om människoapors påhittighet ifråga om sammansatta begrepp var Burroughs faktiskt före sin tid. Människoapor som under senare decennier hållits i fångenskap och fått lära sig teckenspråk eller att kommunicera med hjälp av symboler på tavlor har nämligen visat sig kunna kombinera tecknen på ett nyskapande sätt, däribland ”dricka” och ”frukt” för att be om en vattenmelon. Vattenmelon, i betydelsen ”dricka-frukt”, skulle i manganiversion bli ud-sopu.

Med hjälp av lite fantasi går det att själv hitta på sammansatta begrepp som förmodligen skulle vara fullt begripliga för en mangani. Dessa primater är, som vi sett, mycket kreativa när det gäller att sätta ihop orden ur sin begränsade vokabulär till nya begrepp. Deras materiella kultur är förstås ännu mer begränsad, och förutom trädgrenar att slåss med samt en jordhög att dunka på vid sin månskensdans verkar de inte ha några redskap alls. Men när afrikanernas pilbågar blev ett hot var de tvungna att hitta på ett begrepp, och det blev ry-balu-den, sammansatt av orden för ”böjd”, ”unge” och ”träd” (grenen ses alltså som trädets unge).

Det finns förresten en mycket enklare väg att gå i många fall än att hitta på nya begrepp. Genom att sätta tand, som betyder ”inte”, framför ett ord får man ett motsatsbegrepp. Utor betyder ”rädd” – och därmed blir tand-utor ”inte rädd”, det vill säga ”modig”. Det är en vanlig lösning för människor som med ett starkt begränsat ordförråd ska försöka göra sig förstådda på ett språk i vilket de har liten kännedom. Mitt första söderhavsspråk, tahitiska, har ordet ’aita för ”inte”, så vet man att ”bra” heter maita’i men inte att ”dålig” är ’ino, så kan man säga ’aita maita’i, ”inte bra”, vilket låter barnsligt i tahitiska öron men är lika begripligt som det rätta ordet.

Med Burroughs lexikon i hand och en god portion fantasi, skulle man antagligen kunna göra sig hyfsat förstådd ifall man till äventyrs mötte en mangani. Att även klara livhanken är förstås en annan femma, för på det hela taget framstår de stora aporna inte som några mysiga lekkamrater. Men man vet i varje fall att det är dags att lägga benen på ryggen, om man hör ett ”Kreegah bundolo!”

NOT

”Kreegah bundolo!”, en kortare version av denna essä, publicerades i Språktidningen, nr 7, 2012. Fullständig text med lexikon, ”Mangani. Tarzan och de stora apornas språk”, infördes på forskningsportalen LUCRIS 2016. Tarzan och den s.k. atavismen har jag under kapitelrubriken ”Skriet från urtiden” även behandlat i Den omöjliga kedjan. Människan och mångfaldens mönster (Arkiv förlag, Lund 2009).