Proletärförfattarna
Proletärförfattarna – i bestämd form – utgör ett inslag i vår litteraturhistoria som faktiskt kan sägas vara unikt för vårt land och inte har någon riktigt tydlig motsvarighet i andra länder. Åtminstone inte om man ser till den bredd och det intellektuella och politiska inflytande dessa författare, verksamma i stort sett från tidigt 1900-tal och fram mot kanske 70-talet, kom att få i vår litteratur. Deras genomslag hos den läsande allmänheten var tidvis också mycket stort. Två av proletärförfattarna tilldelades sedermera Nobelpriset, Eyvind Johnson och Harry Martinsson, men det fanns flera andra vars litterära ”impact” och djup var väl så stort. Vi avser att i Förr och Nu presentera ett urval av texter av några av proletärförfattarna och börjar här med Rudolf Värnlund (1900-1945). Den text vi valt är inledningen på första kapitlet i Värnlunds roman Vandrare till intet. Värnlunds författarskap presenteras av Jan Käll.
Rudolf Värnlund
Jan Käll
1.
Rudolf Värnlund fick inget långt liv. Han föddes 1900 och dog 1945, förolyckad i en eldsvåda på ett pensionat i Österskär. Den troliga orsaken till branden var sängrökning.
Med tanke på att Värnlunds verksamhetsperiod som författare bara sträckte sig över lite drygt tjugo år är storleken på hans produktion förbluffande. Den omfattar såväl romaner som teater- och radiopjäser och tidningsartiklar, och därtill också ett och annat filmmanuskript. Enbart mellan debuten 1924 och 1931 publicerade Värnlund åtta romaner och två novellsamlingar. Från och med slutet av 30-talet fram till sin död skrev han mest för teatern.
Och det är inte minst på grund av sin dragning till teatern som Värnlund tillhör de något udda fåglarna bland svenska proletärförfattare. Men han skiljer också ut sig på så sätt att han inte låter sig fångas i något entydigt ideologiskt fack. Han passar liksom inte riktigt in i bilden av den traditionella arbetarförfattaren. Värnlund är tvivlaren, grubblaren. Ture Blom talade om honom som ”arbetardiktens Hamlet”, och den mer sentida författaren Per Holmer kallar honom någonstans för ”Söders Dostojevskij”.
Inte heller framstår Värnlund som odelat positiv till vare sig arbetarrörelsen eller dess företrädare. Ordet proletärförfattare tyckte han inte om, även om han accepterade det – i brist på bättre – eftersom det fått fäste i det allmänna medvetandet och trots allt beskrev de verkliga förhållandena i så måtto att den avsåg författare ”som härstammar ur arbetarklassen och skildrar dess liv” [1]. Det fanns också de inom arbetarrörelsen som betraktade honom som en renegat. Värnlund själv menade dock att han i sin litteratur pekade på faran att i det politiska arbetet förlora sig själv till förmån för ”saken”. Möjligtvis skulle man kunna jämföra Värnlunds syn på socialismen med Swedenborgs syn på kristendomen. Båda rymmer ett starkt inslag av tillbakablickande längtan. Liksom Swedenborg drömde sig tillbaka till en urkristendom innan de stela dogmerna och där man ännu inte lyft fram korsfästelsen på uppståndelsens bekostnad drömde Värnlund om en mer känslomässig, förkunnelselik och mindre teoretiserande socialism. Frågan om man bör stå vid sidan av eller delta i kollektivet, om individens inre strid mellan egoism och altruism, genomsyrar stora delar av författarskapet.
Sitt kanske största och mest suggestiva uttryck får frågan i Värnlunds första roman, Vandrare till intet, som publicerades 1927.
De självbiografiska inslagen i romanen är påtagliga. I romanen återvände Värnlund till sin egen uppväxtmiljö i Stockholms södra förstäder runt nuvarande Aspudden, Hägersten och Gröndal. Det är en delvis trasproletär miljö, präglad av armod och missbruk. Men det är också en intensivt politisk miljö och romanens huvudperson Leo Fast kommer tidigt i kontakt med särlingar som Skomakaren och Jarlen och deras ständiga debatt om den socialistiska kampens mål och medel. Leo dras på så sätt tidigt in i arbetarrörelsens politiska arbete, som i romanen får sin kulmen när Lenin besöker Stockholm, och Leo hör honom tala. Leo är blind för allting annat utom ”saken”. Han går helt upp i den. Kärleken rationaliserar han bort. Han märker inte ens att kamraten Ruth är förälskad i honom. Sedan kommer dock vändningen där Värnlund låter sin tes få verkan i romanen. På grund av vikande konjunktur aviserar ägaren till tryckeriet där Leo arbetar lönesänkningar. Leo manar sina arbetskamrater att strejka. Men han får ingen med sig. Istället blir han utfryst och strax därefter uppsagd. Då går botten ur honom. Han tappar fotfästet i tillvaron och sjunker ner i en djup depression. Han blir vandraren till intet, den som skyr massan.
2.
Men det är som dramatiker som Värnlund gjort sin kanske viktigaste insats. Dramatiken som berättarform passade honom nog egentligen bättre än romanen. Det som i romanerna framstår som lite grovt och kantigt fungerar betydligt bättre på scenen. Dessutom slipper Värnlund i dramatiken ifrån det mångordiga psykologiserande som ofta tynger hans romaner. I början av 20-talet arbetade han även praktiskt med teater och startade tillsammans med kollegan Frithiof Björkman Propagandateatern för yngre svensk dramatik.
Värnlund skrev sina pjäser under en tid då den europeiska teatern var i färd med att bryta sig ur den tidigare förhärskande naturalismen. Dessa impulser nådde också Sverige, bland annat genom sådana som Per Lindberg och Knut Ström som introducerade Max Reinhardts expressionistiska teater och Erwin Piscators idéer om folkteater och politisk teater. Av detta tog Rudolf Värnlund intryck, liksom han tog intryck av Ernst Tollers dramatik, det var därifrån han hämtade greppet med de dubbla, simultana spelplatserna. Även den amerikanske dramatikern Eugene O´Neills tidiga, socialistiskt färgade pjäser påverkade honom. Därigenom blev det möjligt för Värnlund att skriva pjäsen om arbetarrörelsens stora brytningstid i Sverige, Den heliga familjen.
Men Värnlund hade även personliga erfarenheter av skeendet. Som 15-åring hade han anslutit sig till Södermalms socialdemokratiska ungdomsklubb, vilken under våren 1917 kom att spela en viktig roll i det socialdemokratiska partiets splittring. Värnlund fungerade under denna period som ungdomsklubbens sekreterare.
Partisplittringen spelar en viktig roll för hur motsättningarna inom den arbetarfamilj som står i handlingens centrum skildras i pjäsen. Säkerligen har Värnlund vid utformningen också påverkats av händelserna i Ådalen 1931.
Pjäsen uruppfördes 1932 på Dramaten i regi av Alf Sjöberg. Den blev en stor framgång och innebar Värnlunds definitiva genombrott som dramatiker. Det är knappast felaktigt att tala om pjäsen som den svenska teaterns första moderna arbetarskildring [2].
Den ger nu också, nästan 90 år senare, perspektiv på vår egen samtid. Den är alltså åter i hög grad aktuell.
Då, i början på 1930-talet, när Värnlund skrev pjäsen fick han genom arbetarrörelsen och socialdemokratins temporära framgångar fel om den närmaste tidens utveckling. Nu, när dessa framgångar är i stort sett utraderade, har han fått rätt och hans skildring av motsättningen mellan kapitalismen och dess lönearbetare talar direkt till oss. Pjäsen utgör också en viktig historisk påminnelse om socialdemokratins stora vägval.
Även Värnlunds skildring av nationalsocialismens framväxt under trettiotalets nödår borde stämma till eftertanke på hur vi bör se på och förstå Sverigedemokraternas framgångar.
3.
Visst skulle man, med viss rätt, kunna argumentera för att Värnlund som författare är mycket ojämn och att han aldrig åstadkom något verkligt helgjutet litterärt verk. Men vissa av hans pjäser – och då i synnerhet Den heliga familjen – fungerar nu för oss som en nödvändig och medvetandegörande spegelbild av vår egen tid. Den hjälper oss att förstå vår nuvarande situation och urskilja vilka dess centrala konflikter är och var skiljelinjerna går. Den gör upp med myten om samförståndsandan och föreställningen att det på något sätt var denna som låg till grund för välfärdsbygget. Det var det inte. Det var arbetarrörelsens systematiska och hårda politiska kamp som möjliggjorde välfärdssamhället. Det välfärdssamhälle som våra politiska företrädare nu med en trött axelryckning tycks ha övergett. Därigenom blir Värnlunds pjäs också en påminnelse om hur vår egen tid regredierar. På ett plan kan detta naturligtvis verka nedslående. Men också uppfordrande, då det påminner oss om vilken enorm politisk kraft som finns i en organiserad folkrörelse.
Ställer man Den heliga familjen vid sidan av skådespelet Robespierre från 1937 får det historiska sammanhanget också djupverkan. För utan den franska revolutionen och sådana som Robespierre är mycket i vår egen arbetarrörelse antagligen otänkbart. Utan jakobinerna, Robespierre och revolutionen ingen demokrati och inga mänskliga rättigheter.
Och vad det förresten gäller det där med att åstadkomma konstnärligt helgjutna verk så har Värnlund själv redan förekommit det påståendet i en artikel i Bonniers Veckomagasin från 1927:
Det är möjligt att vi som man kallar proletärförfattare ännu icke sagt några storslagna saker och att de flesta av oss kommer att dö utan att ha sagt några storslagna saker. De är dock likadant med nittionio av hundra andra (av de riktiga författarna!). Vi har icke skänkt samtiden några odödliga mästerverk, icke skapat någon ny religion, icke brutit ned århundrandens fördomar. Men, det vågar jag påstå, vårt framträdande är i sig självt en idé av värde för dem som har förstånd att se den. /…/ Det är därför, påstår jag, som varje författare, även om han icke skänker det dittills ouppnådda, är ett verkligt värde för mänskligheten så fort han är egen, sig själv, ärlig eller med sin penna kartlägger eller fäster uppmärksamheten på andra områden än de vanliga.
Sällsamt vore det i sanning, om icke också vi, som man kallar proletärförfattare och som är så främmande att många betraktar oss som obehöriga, en gång blir ett dylikt värde! [3]
Visst lever Rudolf Värnlund!
NOTER
[1] Proletärdiktarens problem, Fönstret, nr 12, 1930, omtryckt i Mellan tvenne världar – Rudolf Värnlund i kulturdebatten, Gebers förlag, Stockholm 1964, s. 73, not.
[2] Pjäsen hade premiär på Dramatens stora scen den 3 februari 1932 och spelades 19 gånger. Listan över vilka som spelade de olika rollerna hittas här: www.dramaten.se/medverkande/rollboken/Play/352
[3] Vi ”proletärer” i litteraturen, Bonniers Veckotidning, nr 35, 1927, omtryckt i Mellan tvenne världar – Rudolf Värnlund i kulturdebatten, Gebers förlag, Stockholm 1964, s. 56 f.
Vandrare till intet
Roman av Rudolf Värnlund
Stockholm. Albert Bonniers förlag 1926
Första kapitlet: BLAND SOVANDE
En natt vaknar Leo, och därmed får han sitt första minne, vilket, liksom en dunkel erinring av en känslostämning, sedan följer honom genom hela livet och förblir levande inom honom långt efter det att mycket starkare och viktigare intryck förflyktigats och dött bort…
Han skjuter undan sängtrasorna, sätter sig upp och stirrar, med stora, högblå och förvånade ögon, ut över rummet.
Luften där inne är tjock av tobaksrök, strimlor, flagor och pelare av rök, vilken stiger upp mot taket, där den förtätas till tunga, grå moln som vältra hit och dit som för en svag vind. Fotogenlampan sprider ett osäkert, mattgult ljus över rummet och människorna, som sitta i en sluten krets kring bordet, Leos far och mor, grannens, den svartskäggige skomakaren Sand och hans hustru, en liten puckelryggig man med kalt huvud och stora nästan levande öron, samt till slut en yngre man med massivt huvud, fyrkantigt och knotigt som ett block. De sitta allasammans tysta, lutade tillbaka mot stolsryggarna eller halvhängande över bordet med
armbågarna placerade mellan tallrikar, fat och tömda glas. Det vilar en sällsamt högtidlig stämning över rummet. Det svaga ljuset, röken, vännen och de orörliga figurerna, vilka i dunklet verka otydliga och konturlösa som tigande, drömmande sagogestalter, alltsammans inger Leo en känsla av högtidlig skräck, något liknande den beklämda vördnad vilden måste erfara medan medicinmännen, under magiska danser och besvärjelser, förrättar stammens riter. Han sitter tyst, hans ögon vidgas mer och mer-
Halvt som i en dröm hör han det som alla de andra lyssna till: det tunga, dova malmljudet av ringande klockor, ett djupt sjungande avlägset dån, då och då genombrutet av en klarare ton, vilken liksom bemödar sig om att tränga upp och löpa före de andra med sin rena, ystra och förhoppningsfulla klang, och som, fast den ibland skoningslöst puffas ner, dränkes och överröstas av de grövre och starkare, alltid kommer tillbaka, allt gällare och aggressivare, tills den slutligen, då de övriga råka i otakt även sinsemellan, skriker som i triumf och frigör sig helt från sällskapet, för att liksom sjunga efter eget sinne. Då hör man tydligt att den är närmare, välkändare och personligare-
— Hör ni klockan i S:t Siegfrids kapell? frågar Leos mor.
De andra nicka instämmande. Skomakare Sand reser skägget i vädret, lyssnar en stund och bryter till slut tystnaden, talande med en basröst som fått ett skrovligt biljud i hans ständigt hopsjunkna bröst.
— De komma inte omsams, de kära bråkmakarna, säger han. Hör ni det? Det nya seklet blir förbanna mig inte så fridfullt i alla fall-
Den unge mannen med det massiva huvudet gör en överhalning på stolen och skrattar bullrande och tillfredsställt. Han ryter till i berusad glädje så att fönsterrutorna klirra och rökmolnen under taket komma i rörelse.
— Bravo Sand! Vi ska fan ta mig inte bli några sillmjölkar, du och jag.
— Håll käften på dig din fulla gaphals, avbryter honom puckelryggen blitt, du ska orera lite mindre Bernt Holmberg, du kan få strypsjuka annars.
Nu börjar Leo, uppskrämd av de högljudda rösterna och äntligen riktigt vaken, att gråta och snyfta. Hans far reser sig, berusad och vimmelkantig, och vacklar några steg från bordet.
— Vet du inte skäms unge, säger han. Ska du störa friden en sån här natt? Har du ingen respekt för helgen, din tusan?
Leo kryper upp i ett hörn av bädden och gråter ännu ängsligare, men i sista stund skjuter modern upp framför den hotande fadershanden.
— Seså Gerard, låt pojken vara i fred, nu!
Och då hon icke genast åtlydes blir hon rasande på mannen, knuffar honom omilt från bädden och skriker:
— Hör du inte? Gå och sätt dig, din förbaskade fyllbult, gå och sätt dig!
Hon stannar själv hos Leo, vilken kryper intill och hejdar sin gråt vid hennes bröst. Hon smeker honom lugnande, en smula tafatt och klumpigt, med sina grova stela arbetshänder, och nynnar sakta på någon mild och öm melodi. Leo får ro. Han ligger och stirrar utåt rummet, där röken blir tätare för var minut, gestalterna otydligare och rösterna lågmälda och grumliga, liksom kommande långt, långt bort ifrån ur fjärran dimmor.
Nyårsklockorna ha tystnat nu. I stället höres en isig yrsnö rassla mot fönstrens rutor, vinden piper i skorstenen och stugans träväggar knaka och knarra. Det nya seklet har börjat-
Leos ögon slutas sakta av trötthet, bilderna röras ihop och flyta sammans och avlägsna sig drömlikt, och snart sover han lugnt och stilla. Modern stoppar om honom trastäcket och breder ut en gammal rock ovanpå. Hon reser sig och går fram till bordet.
— Nu sover pojken igen, säger hon nästan andaktsfullt, och nu får ni också låta bli att gapa-
Han sover ja, ett barns sömn, med öppna, ständigt förvånade, ständigt sugande ögon och skrikande tunga. Sockerlådan, i vilken han ligger om dagarna, blir för trång och bräcklig. Följande allt levandes instinkt vältrar han sig ur för att gå på upptäcktsfärd. Han kryper omkring på det kvistiga och dragiga golvet; ibland sätter han sig på baken och skriker, skriker vilt och oresonligt åt ingenting, med sin lilla tandlösa mun uppspärrad på vid gavel, tills saliven rinner honom ända ner på bröstet-
Men snart lär han sig att, med tillhjälp av en stol, stå upprätt på vinglande ben, snart traskar han runtomkring stolen och stöter ut små triumferande grymtningar – av glädje, ännu en tid efteråt säger han högt och tydligt »mamma» eller någon gång, om söndagarna, »pappa». Han gör sig fri från stolen och går självständigt, fast en smula vacklande, runtomkring i rummet, och nu kommer det första lilla leendet in i hans klotrunda ansikte. Det är flyktigt och halvt ogripbart tills vidare, men tyder ändå på ett uppvaknande till ett medvetnare och mera nyanserat liv; den allra största förvåningen viker ur hans ögon, han drar blicken till sig och börjar se.
Dagarna ila förbi som korta, snabba ljusglimtar, vilka avlösas av mörker och skuggor, som äro ohyggligt långa och djupa. Men vartefter han växer krymper mörkret och skräcken ihop, och ljusglimtarna bli längre och dröja så långa stunder att han kan orientera sig i rummet, lägga märke till en sak i sänder, lära sig deras namn och bruk och bli riktigt intim med dem såsom med levande, besläktade väsen. Långsamt men säkert växer han upp ur natten. Efter ännu en tid bli dagarna i hans uppfattning så långa att han hinner göra små egna upplevelser, få intryck och orediga minnen, med vilkas hjälp han kan knyta samman sin tillvaro till något helt och kontinuerligt: en dag, en gårdag och en dag före denna, en kedja av händelser som inträffat och en dunkel väntan på det som kommer att inträffa-
Till sist kan han allting omkring sig. Han blir mätt på rummet och dess snäva gränser, han börjar, med längtansfull iver i blicken, se mot dörren, undrande och frågande för sig själv vad som finns där utanför, redan i sin spirande inbillning trevande efter det okända och med sitt uppvaknande känsloliv beredvilligt öppet för nya upplevelser och intryck-
Nu är han nästan helt vaken. Han andas ett titthål i isskorpan på fönsterrutans innersida och spejar ut. Han ser en upptrampad väg i snön alldeles under stugväggen, bortom vägen några små plankbryggor, ett par pålar, en infrusen trasig eka och lite annat strandskräp, och bortom allt detta en jämn vit yta av snö, vilken räcker ända bort till ett brant berg, här och var kalblåst av vinden och högst upp liksom krönt av hustak, skorstenar, spiror och torn, kring vilka det alltid svävar som en andedräkt av små lätta grå rökar.
Sedermera lär honom erfarenheten att den vita ytan icke alltid är vit och stel, utan ofta rörlig, ofta blå och sidenglänsande som himlen, skimrande som putsat silver, eller djupgrå och dunkel som bly. Det är Långsjön och berget på andra sidan heter Zinkberget och det skiftar färg med årstiderna. Det är ljusgrönt om våren och grått på de bara ställena, men längre fram på sommaren blir det ljusa mörkt och bergknallarnas gråa ton får en anstrykning av blått, som stål i solsken; mot sensommaren kommer ännu mörkare färgtoner, brun ljung, smutsgult gräs och löv, och allra sist slår det här och var upp flamröda fläckar, som om berget vore sjukt i sitt innersta: då vet man att vintern kommer igen.
Leo leker i det stripiga fattiggräset utanför stugan, i gruset nere vid stranden och på de murkna, sönderfallna bryggorna. Han ligger ofta på mage över bräderna och tittar på abborrpinnarna, som skenbart lugnt och sysslolöst, stå där nere i vattenskuggorna, han kastar småsten i spiggstimmen och skrattar glatt när de små livliga fiskarna skingras åt alla håll, dyka ner på djupen och försvinna, för att några ögonblick senare komma upp igen och förenas, packa ihop sig och gå vidare utefter stranden. Han lär sig meta mört och pankor ute på de längsta bryggorna och träda upp korkar på snorgärsarnas ryggfenor, för att roa sig med att se på hur de stackars kräken förgäves anstränga sig att dyka under ytan med sina flytande pontoner, ibland binder han ihop en fem, sex stycken med segelgarn så att han har ett riktigt spann i vattnet. När han sedan tröttnar på leken, fäster han snöret vid en planka och går dit morgonen efter, för att se hur hans offer ligga döda och stilla på vattenytan; då tar han reda på snöret och låter allt det andra segla med vinden och strömmarna.
Snart tröttnar han emellertid också på sig själv, sin uppfinningslust och sin ensamhet. Han drar sig bort utefter stranden, där andra barn ligga på andra lika murkna och trasiga plankbryggor, han stiftar bekantskaper, vilka vanligtvis börja med näbbar och klor, med sparkar, slag, skrik och gråt, men sedan fortsätta i all sämja, då någon visat sig vara värst i nävarna eller mun eller då någon frivilligt underordnat sig, han skaffar sig favoriter bland de svagare flickorna, vänner och antagonister bland pojkarna. Och alla äro de lika trasiga, smutsiga och förvildade som han själv, alla äro de uppväxta och fostrade i frihet, utan gud och moral, respektlösa, otyglade och sturska små banditer, som ofta gå på rövartåg till omgivningarnas fruktträdgårdar och hellre plundra något kålrotsland, än de traska den långa vägen hem för att få mat. De kunna äta allt, förstöra allt och njuta allt, som icke innebär tvång och ofrihet för dem själva, de lära sig tidigt att hungern är en stark makt och att en mätt mage har till förutsättning mod, företagsamhet, djärva fingrar och någon gång snabba fötter; de vissla åt den fege och prygla den svage för att lära honom styrkans välsignelse, de skratta med hopbitna tänder och tårade ögon åt smältan och göra sig ingen onödig brådska med att lägga groblad på sina blödande sår. Men om de någon gång hitta på att binda okynnet och företagsamheten i det nyttigas tjänst så skövla de skogarna, kring det lilla samhället, på torra grenar och ris. Att »bånga ved» hör för övrigt till det roligaste de kunna tänka sig. De binda en tung sten vid ändan av ett rep, vilket de, sedan kasta så att det virar sig kring någon torr gren, varpå de gunga och dra, under upphävande av vilda tjut, tills bytet kommer nerfarande. På några få dagar kunna de fylla vedbodar och kök med bränsle för hela vintern.
När sedan höstarna komma, jumpa de över Långsjöns nattgamla, tunna, men sega isar, löpa i långa kedjor fram mot stränderna, ökande farten mer och mer vartefter istäcket bakom dem spricker och rämnar, för att slutligen rädda sig i land med skor och strumpor genomvåta, men kinderna blossande av stolthet. De slå alla backar till iskanor, över vilka äldre folk svär, förbannar och häller aska, och spräcka många rutor under sina vilda snöbollskrig; de göra sig skidor av gamla tunnlaggar, kälkar av stulna sockerlådor, slåar och järnband, allting primitivt och genomuselt, men fyllande sitt ändamål under den korta tid det håller. Strandviks ungar
äro ej nogräknade. De hålla till godo med vad de själva kunna skaffa sig, och blir det ingenting alls så äro de glada ändå, nöjda med att ha ben att springa med och armar att slåss med. Men gud nåde den unge från omgivningarna som kommer till Strandviks vildar med hela vantar på fingrarna, mössa med öronskydd och en riktig kälke bakom sig: han skall vara mycket stark för att ej återvända med blå ögon och någonting trasigt av sitt hela och rena.
Så växa ungarna i Strandvik upp utan någon slags kristlig moral som kan tynga och hindra dem i deras framtida värv, och utan någon som helst direkt kunskap om civilisationens framsteg i Stockholm och på Söderhavsöarna.
Men det lilla samhället växer icke. Det nöts och slits av väder och vind, av årstidernas regn och snö, köld och värme, det undermineras långsamt av vårvattnet som strömmar ner från berget och förvittras lika långsamt av sommarsolen som bränner allra starkast där nere i sänkan, det står som det stått sedan avlägsna tider, ett litet stycke från stora landsvägen, ett litet stycke från kulturens, människornas och samfärdselns stråkvägar, övergivet av gud och myndigheterna och någon gång, i något undantagsfall, besökt av skattmasar eller lantpoliser.
Längst nere vid stranden ligga några förfallna före detta sjöbodar och fiskeriskjul, ett par oanvändbara ekor, bryggorna som ingen lagar, pålarna som långsamt multna och falla sönder. Utefter stranden går »stora» vägen, vilken några meter bortom samhället delar sig i ett otal slingrande skogsstigar, och som under regniga dagar verkar träskmark, och då får bära hela bördan av befolkningens ursinne. Där, vid vågen, ligger handelsboden i samhällets enda stenhus med två våningar, Sands skomakarverkstad och några andra kåkar, alla lika förfallna och eländiga med avnötta målningar, glappande dörrar och merendels utslagna fönsterrutor, därifrån går vidare en hel massa steniga backstigar, här och var upphjälpta med slarviga jord-
eller stentrappor, upp mot sluttningen och de övriga kåkarna, vilka ligga utplanterade lite hur som helst ovanför varandra med små vanskötta trädgårdar på framsidorna och sopbackar på baksidorna, så att de ena alltid inkräkta på de andra, vilket är en ständig källa till gräl mellan kvinnorna och slagsmål mellan männen. För övrigt tycks de flesta husen vara byggda i en svag lutning uppåt, liksom för att säkrare kunna stå fast vid grunden, eller också är det vinden från sjön som under årens lopp pressat dem in mot bergsidan, i vilket fall verkar det som om de äro på klättring uppåt, utan att någonsin nå toppen, medan slask, sopor, avfall och allt annat som icke behålles inomhus går åt motsatt håll och rinner ner mot sjön. Vid varje väg finns alltså en liten flod av slaskvatten och uttömningar, vilken med tiden grävt sig ner i jordgrunden så att den nu har både botten och bankar, och som sällan fryser, ens under de kallaste vintrar, men när den någon gång gör det bildar en ypperlig isbacke.
Allra högst upp på berget tar skogen vid, en dunge av förkrympta tallar, rönnbuskar och törnrossnår, och bortom skogen och berget breder landsbygden ut sig i ett frodigt slättland, en schackruta av åkrar och ängar, som sluttar svagt ner mot söder tills en ny skog tar vid. Men nu är det en riktig skog, en sådan som ligger på landet nämligen, med riktiga stora träd, gran, tall, lönn och al och en och annan ek, och en doft av kåda, sav och vildblomster.
Någon gång, när Leo förlorat kontakten med sina kamrater och fiender, brukar han sätta sig där uppe på bergets topp och se ner över slättlandet och skogen, som förtonar i ett svagt blått. Han kan då gripas av underliga svårmodsstämningar. Landet framför honom verkar så lugnt och mättat, brett och stadigt och så främmande och olikt Strandvikslivet, med dess ständigt grälande kvinnor och glupska ungar. Han känner skillnaden helt instinktivt utan att kunna göra sig reda för den. Nere på slätten ligger en bondgård, en låg vitmålad byggnad, vilken tycks ha vuxit upp ur själva marken, ty så fast och säkert står den där på sin breda grund, och hur mulet det än är för övrigt, så spelar det alltid lite mera ljus över gården än över omgivningen, någonting liknande en gloria.
Åt andra hållet kan man, här ifrån åsens krön, se en skymt av staden, där den, stor och oroväckande, ligger bakom Zinkberget, men den skrämmer icke Leo så mycket, ty den vet han att alla de vuxna Strandviksborna besöka, och dit skall han själv ge sig i väg någon gång när han blir äldre. Däremot finns det en annan sak, inför vilken hans primitiva sinne blir böjligt, mjukt och en smula räddhågat. Det är Paviljongen.
Paviljongen har nog en gång i tiden, innan samhället runtomkring växte upp till sitt nuvarande förfall, varit något mycket förnämt och aristokratiskt. Den är byggd i gammaldags jaktslottsstil med uppsvängda takåsar, stora glasverandor på alla fyra gavlarna och de övriga fönstren inramade av smäckra ornamenterade pelare. Här och var på väggarna synes ännu den ursprungliga gröna färgen lysa blekt under senare gula påmålningar, vilka i sin tur slitits av tiden, solen och vindarna, så att nu hela huset skiftar i grönt och gult, i mellannyanser, i smuts färger, i grått och urlakat vitt. Över ingången prålar alltjämt några beklagliga rester av stuckskulptur, de stängda fönsterluckorna hänga snett i sina k ram por och dörrarna glappa ännu, sedan några ynglingar, för ett par år sedan av idel lust att göra sattyg, hållit på en hel natt med upprepade och misslyckade försök att bryta upp dem.
Ja, där står det nu, det gamla huset, tyst och öde, och liksom drömmer om en förgången storhet. Ingen i hela samhället kan minnas att det någonsin varit bebott, ingen talar om det, ingen bryr sig om et. Det har endast skogen och ungarnas arbetslust att tacka för att det ännu icke gått åt till bränsle i grannarnas spislar …
Men, som sagt var, det händer dock ibland att Leo stan nar nere på vägen och ser dit upp, undrande utan att veta vad han grubblar på, rädd utan att veta varför. I hans inbillning representerar Paviljongen någonting främmande och olikt allt annat, något som står där det icke bör stå, varför det också, så fort han får se det, väcker hans protester, en känsla av revolt och hat. Han är utan tvivel en liten primitiv individ. En kväll, när det blivit mörkt, smyger han sakta intill huset och kikar in genom en springa vid en av luckorna, övertygad om att han skall få se något sällsamt. Då hans förstuckna önskan ej blir uppfylld och han ej ser annat än mörker och en aning av nakna, kala väggar, grips han av ett djupt och innerligt förakt för byggnaden och undviker den ostentativt under en hel vecka.
Sedan, när han blir äldre, glömmer han de flesta av dessa känslor. Med tiden börjar han skolan, men lär sig knappast mera än att häda gud vederhäftigare med stöd av bibelns inkonsekvenser och katekesens dumheter.