Romain Gary – myternas mästare
”Det är förbi. Stranden vid Big Sur är tom, och jag ligger kvar i sanden på den plats jag råkade hamna. Havsdiset kringsveper allt. Inte en masttopp vid horisonten. Tusentals fåglar på en klippa framför mig, på en annan en sälfamilj: fadern dyker outtröttligt upp ur vågorna, blänkande och tillgiven och med en fisk i gapet. Tärnorna landar ibland så nära mig att jag håller andan, och en gammal önskan vaknar till liv inom mig: om jag bara väntar lite till kommer de att slå sig ner på mitt ansikte och kura ihop sig på min hals och mina armar och täcka mig helt och hållet. Vid fyrtiofyra års ålder drömmer jag fortfarande om den stora ömheten. Jag har legat utsträckt på stranden så länge utan att röra mig att pelikanerna och skarvarna till slut har slagit sig ner omkring mig, och alldeles nyss lät en säl sig gungas på vågorna ända fram till mina fötter. Där stod han på sina labbar en lång stund och såg på mig, och sedan vände han tillbaka till oceanen. Jag log mot honom, men han bara stod där och såg allvarlig och lite sorgsen ut som om han visste.”
(Inledningen av Romain Garys roman Löfte i gryningen, övers. från franska av Gun och Nils A. Bengtsson, Brombergs, 1985)
Anne-Charlotte Östman
Anne-Charlotte Östman är fil dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har forskat på två franska författare, Romain Gary och Emmanuel Bove. Nu är hon verksam som recensent och bloggare på www.litteraturmagazinet.se och www.kulturochtro.blogspot.com.
Tidigare i år visades filmen “Löfte i gryningen” på SVTPlay. Den gestaltar den franske författaren Romain Garys självbiografi med samma titel, (på franska La promesse de l’aube). Boken kom ut 1960, och den senaste svenska utgåvan är från 1988.
Filmen byggs, liksom romanen, upp kring Romains förhållande till sin mor Mina. Det var en driftig rysk judinna som övergivits av sin make och lämnats ensam att sörja för sin son. Romain Gary föddes i Vilnius 1914 och växte först upp i Warszawa. I filmen får vi inblick i Minas affärsverksamhet. Bland annat hade hon en syateljé som besöktes av stadens fina damer. När Romain var tolv år gammal etablerade sig modern med sonen i Nice. Där drev hon ett pensionat.
Titeln Löfte i gryningen ska förstås ur två perspektiv. Dels ger moderskärleken sonen en förväntan om att han som vuxen också ska få uppleva kärlek från kvinnor, dels ger barnet sin mor ett löfte om att bli en lyckad person. Mina är stolt över sin son och förutspår alla områden som han ska lyckas inom. Han ska bli författare, krigshjälte och diplomat. Allt som modern önskar kommer att bli uppfyllt. Självbiografin är också komponerad efter de premisserna.
Den andra sidan av löftet går det sämre med. Garys första äktenskap med den engelska författaren Lesley Blanche leder till skilsmässa, likaså det andra med skådespelaren Jean Seberg. Den senare begår tragiskt nog självmord 1979. Parets son Diego är då 17 år.
I romanen träffar den unge Romain en svenska som han ger namnet Brigitte. Det var en ungdomsförälskelse som jag faktiskt har träffat. Hon kontaktade mig efter att jag skrivit en understreckare i Svenska Dagbladet om Romain Garys författarskap. Hennes riktiga namn var Christel Kriland, en journalist på besök i Nice. Men hon hade redan man och barn i Sverige. Maken var tonsättaren Lille Bror Söderlundh. Christel berättade för mig att Romain hade en svensk dalahäst framför sig när han skrev sin första tenta i juridik.
Christels svenska väninna Sylvia gifte sig med Garys bäste vän René Agid, och deras hem blev en trygg punkt för Romain. De båda väninnorna höll kontakten. I många av de brev som är kvar nämns Gary som det fanns mycket att skriva om.
Bokens självbiografi är delvis fiktiv. Gary var en man som skapade myter om sitt liv. I boken vill han få oss att tro att det var den ryske stumfilmsstjärnan Ivan Mosjoukin som var hans far. Han berättar att Mosjoukin besöker honom och modern i Nice och ger honom en cykel. Mosjoukin passar bra in i den bild han vill ge av Mina som en före detta skådespelare. Fadern var i själva verket en judisk pälsvaruhandlare, Arieh-Leïb Kacew. Kacew var också Romains efternamn innan han slog igenom som författare.
Gary var ganska tyst om sitt judiska påbrå. Men det saknas inte anknytning till judarnas öde i hans verk. “La danse de Gengis Cohn” är kanske det tydligaste exemplet. Det är en surrealistisk roman, där ett offers gengångare, dibbuk, efter kriget ockuperar en SS-mans psyke. Den boken skrev Gary efter ett omtumlande besök på den plats där Warszawas ghetto en gång låg. Där hade han förlorat släktingar.
Gary verkade inte ha identifierat sig som jude, snarare kulturellt som katolik. Han hade för övrigt svårt med grupptillhörigheter. Den enda gemenskap som han helt och fullt känt sig hemma i var de Gaulles fria franska styrkor, Les forces françaises libres, som han anslöt sig till [1]. I slutet av andra världskriget tjänstgjorde han som flygnavigatör. Han blev dekorerad för sina insatser och erbjöds diplomatiska poster.
Debutromanen Education européenne (Europeisk uppfostran) från 1945 är en gripande historia om unga polska partisaner som Gary diktade ihop mellan sina uppdrag i flyget. Hans sista bok, Les cerfs-volants 1980 (Pappersdrakar) tillägnades den franska motståndsrörelsen.
Romain Garys mest storslagna myt blev Emile Ajar, den pseudonym han använde sig av för fyra romaner som han skrev parallellt med sitt övriga författarskap. Ajar inleddes med Gros-Câlin (Storkram), en galet humoristisk roman om en man som levde i symbios med en pytonorm i en tvårummare i Paris. Gary hade invigt en person på förlaget Gallimard i sina planer, men de fyra Ajarböckerna publicerades i god tro av Simone Galllimard, chef för filialen Mercure de France. 1975 tilldelades Ajars La vie devant soi (Med livet framför sig) Goncourtpriset. Romanen handlar om den före detta prostituerade Madame Rosa och hennes fosterbarn i invandrarkvarteret Belleville. Det är förbjudet att ta emot priset två gånger, och Gary hade fått det redan 1956 för sin roman om utrotningshotade elefanter, Les racines du ciel (Himlens rötter). Därför engagerade Gary sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela rollen som Emile Ajar. Jag var själv närvarande vid Franska institutet i Stockholm 1978 när Pavlowitch läste utdrag ur den kommande romanen L’angoisse du roi Salomon (Kung Salomos ångest) och vägrade tala om annat än texten.
Trots framgångarna med Emile Ajar, som Gary dock bara fick njuta av i hemlighet, led han av en depression. Han förefaller ha tappat glöden att skriva. Till detta kommer paranoida känslor som orsakats av överenskommelsen med Pavlowitch. Ett avslöjande skulle kunna skapa problem med skattemyndigheterna och rubba läsarnas förtroende för förlaget och författaren. Gary oroar sig också för ålderdomen och kroppens förfall. Den 2 december 1980 på eftermiddagen drar han för gardinerna i sitt sovrum, lägger sig ned på sängen och riktar sin pistol mot gommen. I ett efterlämnat brev skriver han: “Jag har äntligen uttryckt mig fullständigt.” Romain Gary blev 66 år gammal. Sonen Diego hade nu mist både mor och far. Gary väntade tills sonen blev myndig. Romain Garys egen berättelse om Ajar-affären finns att läsa i det lilla häftet Vie et mort d’Emile Ajar (Emile Ajars liv och död).
NOTER
[1] Om Charles de Gaulle se t.ex. Förr och Nu, nr 2 2017.