Roland Svenssons bildvärld – öarnas villkor och skönhet

Roland Svenssons bildvärld – öarnas villkor och skönhet

ANNE LIDÉN

Bilder från skärgårdar och öar av konstnären och författaren Roland Svensson (1910-2003) har spridits under åren genom bland annat Föreningen för grafisk konst, Folket i bilds konstklubb och Konstfrämjandet. Hans många grafiska illustrationer i böcker och tidskrifter har varit välkända, liksom hans många reportage och berättelser om skärgårdsliv, segling och atlantfärder. Roland Svensson tillhör de verkligt folkkära konstnärerna i Sverige, vilket framgår av den rikt illustrerade boken Roland Svensson – ömänniskan av Ulf Sörenson 2010. På ön Möja i Stockholms skärgård invigdes Roland Svensson museet 2014, lätt att besöka vid Ramsmora ångbåtsbrygga. Sällskapet Roland Svenssons vänner som grundades 2003 visar också många av hans verk tillgängliga online i sitt webbgalleri. I denna artikel ges en kort bakgrund till Roland Svenssons konstnärskap och författarskap samt en presentation av hans verk som skildrar naturens och människans villkor på skärgårdsöar och ensliga öar i Östersjön samt i Nord- och Syd-Atlanten.

”Den vida sikten, de nya dofterna och ljuden fick mig att darra av spänning.”  – ”Den gången, det inbillade han sig åtminstone senare, väcktes den längtan efter hav och öar som mognade under åren och alltmer kom att dominera hans arbete och liv.  — En ö erbjuder på en gång spänning och trygghet”. (Grandien 2010)

Mötet med havet och skärgården

Mötet med havet ute på ön i Stockholms skärgård gav Roland Svensson outplånliga intryck under barndomen. Under många år fick han möjlighet att som barn hos Stockholms arbetarhem vistas på sommarkoloni ute i skärgården. Friska vindar, sol och bad och närheten till naturen och djurlivet gav en stark frihetskänsla. Det innebar en stor kontrast mot arbetarfamiljens tillvaro i Sibirien och Vasastan inne i Stockholm, där han växte upp bland höga hus som skapade mörka och skuggiga innegårdar. Fadern Svante som var gjutare vid örlogsvarvet väckte hans intresse för båtar och sjöfart, men även museer och bibliotek, medan modern Selma gav honom uppmuntran att teckna och måla. När han var 14 år fick han arbete som gast på en motorkutter på skärgårdstur ut mot Sandhamn. Under denna färd blev han god vän med bröderna Lindberg som bodde på i Ramsmora på Möja. Calle Lindberg var gast på kappseglingsbåten Refanut, som ägdes av finansmannen Jacob Wallenberg. Genom dessa viktiga sociala kontakter kunde Roland Svensson hyra sjöbod på Möja under somrarna, där familjen Lindberg och mor Lovisa blev nära vänner. Framför allt fick han också möjlighet till arbete på vintern som springpojke på Stockholms Enskilda Bank.

Under den lediga tid han fick som springpojke på banken kunde han besöka det närliggande Nationalmuseum, där han studerade och tecknade av de stora mästarna. Han tog starkt intryck av Van Goghs expressionism, vilket avspeglas i hans tidiga självporträtt i olja med gul solhatt. När han var 21 år började han vid Blombergs målarskola och utvecklade sitt kunnande i olika tekniker för teckning och måleri. Målaren Isaac Grünewald som var professor på museet, lade märke till hans konstnärliga begåvning och uppmuntrade honom att söka till Konsthögskolan. Isaac Grünewald kontaktade då hans chef på banken Jacob Wallenberg och utverkade ett förmånligt avtal för ett studielån. Roland Svensson skulle få behålla sin springpojkelön under studietiden, vilket möjliggjorde hans ansökan. Vid 24 års ålder antogs han på Konsthögskolan 1934 där han studerade måleri till 1940 med Isaac Grünewald som lärare.

Konstnärlig utbildning. Utställningar

Åren på Konsthögskolan blev en intensiv tid med stark konstnärlig utveckling, utvecklande studier i teckning, oljemåleri, akvarell, gouache samt pastelltekniken som han utvecklade i sitt friluftsmåleri. När det gällde oljemåleriet tog han intryck av roslagsmålare som Axel Sjöberg och Albert Engström, och han blev god vän med sjöfartsmålaren Harald Lindberg från Stockholms norra skärgård. När mästergrafikern Harald Sallberg hade startat etsarskolan 1937 (Grafiska skolan) kunde han studera många grafiska traditionella tekniker, såsom koppargrafik och träsnitt. Det var framför allt litografin som fick den största betydelsen, det fria tecknandet på stenen. Mötet med stentryckaren Rolf Jansson blev början till en livslång arbetsgemenskap. Bland förebilder fanns Toulouse Lautrec. Under åren 1936 -1938 deltog han i flera studieresor i Europa. På första resan till England och London erbjöd floden Themsen med hamnar och fartyg rika motiv. Den andra studieresan till Paris gav rika upplevelser och han målade i Auvers-sur-Oise, Van Goghs platser. Under en längre vistelse i Frankrike 1938 tog han djupa intryck av hur krigshetsens och fascismens hot växte sig allt starkare.

På Galleri Moderne 1939 fick Roland Svensson möjlighet att första gången ställa ut sin konst, samma år som andra världskriget bröt ut. Som etablerad målare genomförde han sedan sin första separatutställning 1940. Trots krigsårens knapphet kunde han bilda familj med Ingrid och skaffa lägenhet. Utställningarna åren därefter såsom Unga tecknare 1941 och på galleriet Färg och Form 1943 innebar en konstnärlig framgång. Roland Svenssons konstnärliga tekniker spänner över både teckning och måleri, där kol- och pastellkritor kongenialt fångar skärgårdsklippornas mjuka skulpturala former, knotiga träd och kantiga låga hus. Akvarelltekniken och gouache-måleriet är lätta material att arbeta med ute på klipporna och de kan lätt transporteras på båtar när man besöker öar och skär (Sörenson 2010). Hans färgskisser och utkast fångar vädrets och årstidernas skiftningar och vattnets rörelser och de kan överföras till färglitografierna i stentryck eller till bokillustrationer.

Det långsamtorkande oljemåleriet kräver mer plats i ateljé och staffliet är svårare att arbeta med på blåsiga och regniga öar. Ritblock, överföringspapper, pannåer är lättare att transportera i en segelbåt än stora dukar. Efter flera utställningar och deltagande med grafikportföljer i Föreningen för grafisk konst och i FiB:s. konstklubb kunde Roland Svensson 1949 etablera en egen skärgårdsateljé på Tornö norr om Möja. Samma år 1949 köpte han sin segelbåt, den nya klinkbyggda folkbåten, som därefter blev ett återkommande motiv i hans bilder. När familjen blivit större med barnen Lif och Torbjörn blev det sedan aktuellt att byta bostad, och han köpte 1957 ett hus i Nacka för sin huvudateljé där han verkade till sin död 2003. Det är dock ateljén på Tornö som nu har återskapats i Roland Svensson-museet i Ramsmora på Möja.

Roland Svenssons konst i konsthistoria och media

Trots sin omfattande produktion av grafik och måleri har Roland Svensson endast fått en knapphändig presentation i den officiella svenska konsthistorien. I Signum konsthistoria nämns han helt kort i samband med utställningen God konst i hem och samlingslokaler 1945 och Folkrörelsernas konstfrämjande. Det är främst i Folket i Bild, Tidningen Vi och Konstfrämjandets skrifter som hans konstnärskap behandlats. I segel- och motortidskrifterna Till Rors och På Kryss har hans bilder på omslag och i reportage spridits till en bred läsekrets. Den mest heltäckande skildringen av Roland Svenssons liv, familj och vänner, konst och författarskap ges i den rikt illustrerade boken Roland Svensson – Ömänniskan av författaren Ulf Sörenson, vilken utkom till 100-årsminnet (Sörenson 2010; 2013). Företalet till denna bok är skrivet av konsthistorikern Bo Grandien som följt Roland Svenssons konstnärliga utveckling under många år. Citat ur dagböcker, brev och artiklar skapar en närhet till hans konstnärliga arbetsprocess. Detta år manifesterades också Roland Svenssons konst på en minnesutställning på Waldemarsudde, i samarbete med Sällskapet Roland Svenssons vänner.

Sörenson ger en presentation av Roland Svenssons breda konstnärskap med flera offentliga uppdrag och radioprogram, samt bokomslag och illustrationer till flera arbetarförfattare, såsom Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Boken Hav och människor gavs ut 1957 med hans illustrationer till klassiska sjöberättelser som berör ”ömänniskans villkor, men där fanns också pojkbokens spänning och ytterst något kittlande i gränslandet mellan liv och död där de existentiella frågorna ställs på sin spets.” (Sörenson 2010, s. 215).

Likt många andra konstnärer med realistisk och figurativ stil drabbades Roland Svensson på 1950-talet av den etablerade konstkritikens motstånd mot figurativ konst. Vid sin separatutställning ”Hav och öar” med 180 verk på Färg och Form 1955 fick han fördömande kritik från dem som företrädde den rådande ”abstrakta konsten”. Deras måttstock var enligt Sörenson att ”att landskapet underordnas och upplöses för gestaltandet av ett inre själstillstånd” (Sörenson 2010, s. 169). På grund av detta motstånd från de etablerade konstkritikerna i Stockholms kulturelit vände Roland Svensson dem ryggen och valde i stället att fokusera på sina naturmotiv. Han bedömde naturen och miljön vara viktigare än det egna själslivet, och hans realism står i skarp kontrast mot den glättiga turistreklam och sockersöta skärgårdsromantik han tog avstånd från. Kanske var det därför som Ulf Linde kommenterade hans ”trubbiga butterhet”. Bo Grandien uppvärderade 2014 Roland Svenssons konsekventa inriktning, de dagliga studierna av färgen, luften och atmosfären, och summerade markörer och kompositionsdrag i bilderna (Grandien 2014 s. 64):

”symmetrin, monumentalisering, sicksackmönstret, de samspelande formerna, stiliseringen, prismatiseringen och geometriseringen – därför att en huvudinvändning mot Roland Svensson en gång var att han inte följde med sin tid utan trampade på i realismens gamla spår i stället för att göra som majoriteten, det vill säga hänge sig åt den icke-föreställande, nonfigurativa konsten.” – Han gav oss ”vinterdagens klara ljus” och klingande färgspel”.

Efter denna kortfattade konstbiografiska bakgrund presenteras ett urval av de skärgårdar och öar som utgör centrala motiv i Roland Svenssons bildvärld.

Möja och Tornö. Sven Barthel och böcker om skärgård

Den fasta punkten för Roland Svenssons liv och verk har varit ön Möja i Stockholms skärgård. Vintern 1934, samma år han kom in på Konsthögskolan, bodde han i Ramsmora på Möja för att teckna och måla runt om vid öns stränder. Han ville vara nära sina motiv på öarna och deltog därför inte under studietiden i tongivande konstnärsfester och kulturella nätverk inne i storstaden. Han följde de bofasta öbornas liv och arbete på nära håll under stränga vintermånader i kyla och mörker, och han målade många porträtt, framför allt Mor Lovisa 1939. På Möja mötte han också författaren Sven Barthel (1903-1991) som bodde i Bergs by, centralorten vid Möja kyrka. Deras livslånga nära vänskap med segelfärder och resor till Stockholms skärgårdsöar, ytterskärgårdarna Lilla och Stora Nassa samt Gillöga, var ett kreativt samarbete som resulterade i många gemensamma illustrerade böcker. En isbrytarfärd under den kalla krigsvintern skildras i Cykloncentrum 1940 och om sina färder till öarna i Stockholms ytterskärgård berättar de i Gillöga, som utkom fredsåret 1945. Därefter följde deras böcker Skärgård 1952 och Svenska Lillö 1973.

Utvecklingen på skärgårdsöarna oroade både Roland Svensson och Sven Barthel, när de såg hur stadsbor köpte upp öbornas jordbruksfastigheter och fiskebodar för att göra om till fritidshus. Boningshus och fiskebodar blev tomma och tysta på vintern. Av den anledningen var han alltid noga med att själv endast hyra fastighet av de fastboende. Denna illavarslande samhällsförändring där skärgårdslivets grundvalar hotades blev ett engagerande tema för dem båda. I sin egen bok Skärgårdsliv i gången tid 1961 skildrar Roland Svensson i text och bilder de fastboendes familjernas historia och hur deras livsvillkor förändrats. Några år senare 1964 gav han ut boken Min skärgård och din, två år efter att den stora bilvägsbron Djuröbron vid Stavsnäs hade invigts.

För en vidare studie av hans engagemang i olika skärgårdsorganisationer hänvisas till Sörensons dokumentation. När han hade etablerat en fast sommarateljé på Tornö 1949 kunde han följa skärgårdsbornas villkor under hela året. Han gestaltade årstidernas växlingar, färgernas dramatik över öarnas klippor, ljuset skiftningar, atmosfären och molnformationer på himlen. När det gällde studier av fågellivet samarbetade han med ornitologer. Genom åren skrev Roland Svensson också mängder av egna illustrerade artiklar om sjöfart, hav och öar i tidskrifter som Tidningen Vi samt På Kryss och Till Rors. Den skärgårdsförfattare i Sverige som han värderade allra högst var August Strindberg, så önskade han kunna skriva.

Redan 1946 hade Roland Svensson börjat skriva illustrerade dagböcker där alla resor, platser och verk skildras, av vilka åren 1946-1960 finns utgivna i Roland Svenssons övärld 1995 genom Bo Grandien (1932-2014), professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. I boken Bilder och minnen 1981 skildrar Roland Svensson sina arbetsminnen med reflektioner kring ett urval grafiska blad och den konstnärliga arbetsprocessen bakom.

”Få konstnärer har levt så envetet i sin miljö som jag har gjort. Efter 60 år kan jag varje sten både över och under vattenytan. Skärgårdslivet är den bästa biten av mitt liv”. (Jubileumskrift 2008, s. 4)

Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Hebriderna – ögrupper i Nord-Atlanten

Efter kriget kunde Roland Svensson planera egna atlantresor till havs, och år 1948 gick den första skotska färden via Edinburgh till de brittiska Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Hebriderna. På Orkneyöarna vistades han på Out Skerries, där han kunde följa med på trålarnas fisketurer. Roland Svensson skapade många goda kontakter med de bofasta öborna och återkom flera gånger till dessa ögrupper under åren 1949-1958. Här mötte han en karg natur med stormar och hårda strömmar, svårtillgängliga skarpa klippor, farliga för sjöfarande, det var ”skeppsbrottens” öar. Till skillnad från skärgården hemma styrde här tidvattenströmmarna de svåra livsvillkoren, många gånger blev öborna inblåsta och helt isolerade under hårda stormar och orkaner. Människans litenhet gentemot naturens krafter blev en konstnärlig utmaning.

Mellan Orkney och Shetland ligger den ensliga ön Fair Isle som blev en stark upplevelse. Han sökte sig till höga utkiksposter på 250 m höga bergstoppar för att få utblick över horisonten, och kunde då urskilja de små fartygen i vattnet nedanför. Ofta målade han från sjösidan där han kunde studera vågornas rörelser och bränningarna, strandlinjer, klippor och bergets formationer. Hur liten människan var framstod i klart ljus inför naturens överväldigande krafter. Utan hamn tvingades man vinscha upp båtarna på land. Under färderna och besöken gjorde han mängder av anteckningar och skisser i dagböckerna, dokumentationer av hus, folkliv och hantverk, samt målade akvareller av landskapet. På ön Foula längst ut i väster om Shetlandsöarna dokumenterade han den ålderdomliga hustypen Black house. Han skriver i dagboken: ”Det är något olycksbådande, något hotfullt över en ö utan hamn. Människan är en fånge som måste underkasta sig naturens ödesbestämda lek. Frånvaron av en god hamn tar liksom initiativet ur deras händer”. (Sörenson 2010, s. 155). 

På Isle of Canna i Hebridernas inre ögrupp etablerade han goda kontakter och återvände sedan hit många gånger, vilket resulterade i flera serier med teckningar och akvareller. Fyrtornet Butt of Lewis på ön Lewis i Yttre Hebriderna blev ett omtyckt motiv. 1951 fick han följa med ett valfångstfartyg ut till den dramatiska klippön St. Kilda, en ö med ett rikt fågelliv som ligger allra längst västerut i Atlanten. Det skulle dock dröja till 1958 innan han fick landstiga på ön, som nu hör till Unescos världsarv. Därefter stod Färöarnas ögrupp på tur i reseplaneringen, där ön Kallsöy och orten Kirkjubö besöktes. Under somrarna dessa år seglade han även till Kökar i Åbolands skärgård och längs Sörlandets kust i Norge.

Vid hemkomsten till Sverige från de årliga atlantresorna publicerade Roland Svensson som nämnts sina resereportage med grafiska illustrationer i bland annat Tidningen Vi, Kryssarklubbens årsböcker Till Rors och i Dagens Nyheter. Det gjordes även radioprogram. Teckningar och akvareller överfördes till litografier som kunde få en vidare spridning. De många årens resereportage, skisser och konstverk till atlantöarna samlade han till sin första egna bok Ensliga öar, som utkom 1954 på Rabén & Sjögrens förlag i samarbete med Tidningen Vi. Den gavs även ut i engelsk översättning, Lonely Isles. I inledningen skriver han:

”Det fanns en tid när människor sökte sig ut till svårtillgängliga öar, där givande fiskevatten, rika fågelberg och jungfrulig mark togs i besittning. Befolkningens fåtalighet och öarnas isolering var en styrka för det lilla samhället. Det blev en tvekamp mellan människa och natur. — Människans mål var inte att övervinna naturen utan att undgå att kuvas av den.” (Sörenson 2010, s. 161)

Boken Ensliga öar fick ett mycket positivt mottagande i svensk media, liksom i engelsk press, nu var han erkänd även som självständig författare. Mot bakgrund av bokens goda recensioner blev det därför en djup besvikelse när akvarellerna och litografierna med atlantöarnas motiv på utställningen året efter 1955 fick så nedgörande kritik.

Svalbard – ett arktiskt land i istidens grepp

Roland Svensson fick en hedrande inbjudan från marinen att som enda konstnär delta i den svenska delen av vetenskapsdelegationen på polarexpeditionen 1957 till Svalbard som anordnades under Det tredje internationella geofysiska året 1957-58. Detta stora internationella samarbetsprojekt samlade 72 nationer, en markering för fredlig avspänning i det kalla kriget. Minfartyget H.M.S. ”Älvsnabben” lastades i Uddevalla hamn med 300 ton utrustning och avseglade 22 juli. Roland Svensson hade förutom sin målarväska och konstmaterial också försetts med radioutrustning av Sveriges Radio. Den första intervjun gjordes med Arne Eld Sandström, expert på kosmisk strålning. Därefter följde intervjun med polarforskaren och meteorologen Jean Lugeon. Roland ställde sin lekmannafråga om ”glaciärernas och inlandsisarnas avsmältning” (Sörenson 2010, s. 220).  Svaret blev att det berodde på solaktivitet och att satellittekniken skulle ge information. Roland Svensson skriver i sin dagbok att han misstrodde vetenskapsmannens tro på en god framtid: ”jag är ingen optimist beträffande människans förmåga att med klokskap förvalta teknikens erövringar”. Hans misstro bottnade i ett motstånd mot det ”oförnuftiga” i det andra världskriget och den stora förödelse som det fört med sig. Mot bakgrund av dagens globala miljösituation framstår det tydligt att Roland Svensson var en pionjär i sina farhågor om inlandsisens avsmältning och klimatförändringarnas betydelse.

Efter tre dagar nådde de västra Svalbard, Prins Karls Forland och fartyget for upp mot nordkusten vid Danskön, ”ett land ännu bundet i istiden”, passerade Mosselbukten i hårda vindar och styrde in i Hinlopensundet. Älvsnabben ankrade vid det nordiska baslägret Kinnvika vid Murchinson Bay på Nordaustlandet, där det på grund av den grova sjön var svårt att föra båtar i land. Roland Svensson noterade moränkustens ”ödslighet” och tecknade och målade längs den karga stranden, vassa stenskärvor, sparsam vegetation. Litografin ”Frostsprängd mark” speglar hans dystra upplevelse av de skarpa klipporna. I dagboken antecknar han (Sörenson 2020, s. 221):

”Det är första gången i mitt liv jag skådar en av människan orörd vildmark, en natur som är fientlig, eller likgiltig för människans id. Jag liksom känner att här går vår gräns”. Han uttrycker också sin längtan till denna natur, ”en längtan efter att i dessa grymma nejder söka livet, ensamhet.”

Väderleken skiftade med dimma och hårda vindar på återfärden mot den västra Kungsfjorden och till gruvsamhället Ny-Ålesund. Det storslagna landskapet med 1200 m höga mörka fjälltoppar, isbelagda glaciärer och jöklar som kalvar i havet har han fångat i litografierna. Bostadshusen vid hamnen kryper tätt ihop nedanför de väldiga ismassorna. Sedan gick färden vidare söderut mot huvudorten Longyearbyen. På H.M.S. Älvsnabbens återresa från Svalbard den 4 augusti, som gick via Bergen och Göteborg, fick Roland Svensson följa med till hemmahamnen Karlskrona. Året därpå gav Bokkonsum ut portföljen Arktiskt land med fem färglitografier 1958.

Tristan da Cunha och St. Helena – vulkanöar i Syd-Atlanten

I mitten av Syd-Atlanten ligger de vulkaniska öarna Tristan da Cunha och St. Helena som är viktiga för många fågelarter, såsom albatrosser, lira och petrell samt atlantpingviner. För sjöfarten har ögrupperna under århundraden varit viktiga platser för att hämta färskvatten. Sedan 1800-talet har de fått stor betydelse som militära baser i det brittiska imperiet och samväldet. Tristan da Cunha och dess ögrupp ligger vid södra halvklotets fyrtionde breddgrad, ”the roaring forties”, mitt i stormbältet vilket innebär att det endast går att landa med fiskebåt eller lossa varor under sjuttio av årets dagar på södra halvklotets vår och sommar. En fiskefabrik etablerades efter andra världskriget i byn Edinburgh of Seven Seas på en landtunga vid öns nordvästra sida. De ca 250 invånarna, som förutom hummerfiske även bedriver jordbruk, boskapsskötsel med kor och får, är helt isolerade resten av året. Ön saknar flygfält och kan inte nås av helikopter. Till den bebodda ön St. Helena är det 240 mil och för att nå Kapstaden i Sydafrika måste fartygen med last och passagerare färdas 290 mil. Storstaden Rio de Janeiro i Sydamerika ligger på 320 mils avstånd. Därmed är det den ensligaste bebodda ön i världen.

På sensommaren 1961 inträffade en katastrof på Tristan da Cunha. Den 2000 m höga vulkanen hade blivit aktiv och efter de första skalven öppnades sprickor i marken och stenblock föll ner från berget. Kratern sprutade aska och lava strömmade ner mot byn och hamnen, fiskfabriken och fiskebåtarna. Radiostationen på ön skickade ut nödlarm om hjälp. Under dramatiska former kunde invånarna lämna ön och räddas ombord på fiskefartyg och kryssningsfartyg i närheten som hört larmet. Via Kapstaden fördes de alla till Storbritannien där de inkvarterades i ett militärläger. Vulkanutbrottet och evakueringen blev en världsnyhet. Tristan-borna trivdes dock inte, de drabbades av sjukdomar och ville återvända. Vulkanaktiviteten avtog året efter och en återfärd blev möjlig.

När Roland Svensson hörde om Tristan da Cunha och hur öns fastboende tvingats lämna sina hem, blev han mycket berörd och började engagera sig i öns historia och invånarnas villkor (Sörenson 2010). Sveriges Radio försåg honom med radioutrustning för att kunna sända dagliga radioinslag. I maj 1963 reste han till Tristan-lägret i England för att träffa dem och han utverkade tillstånd att få följa med på deras hemfärd. 198 personer valde att återvända. Den 27 oktober avseglade M/S ”Bornholm” från Southhampton och efter 17 dygn kunde de ankra utanför byn Edinburgh på Tristan da Cunha den 10 november.

Nu skedde en dramatisk landning via motorlivbåtar och omlastning i grov sjö till de traditionella ”longboats” som skulle ta dem i land. Deras egna fiskefartyg i närheten kunde bistå. Långbåten drogs upp ”på den grymma stranden” en i taget av en grupp starka män. Vädret försämrades, vinden hårdnade och i de höga vågornas brottsjöar blev lossningarna mycket dramatiska och varade i över en vecka. Det visade sig att boningshusen hade klarat sig så alla kunde flytta tillbaka in i sina hem. Roland Svensson dokumenterade för första gången med kamera och samlade in material för radioprogram och artiklar. Han var mycket skakad över de svårigheter som Tristanborna tvingades gå igenom: ”De som lärt känna denna säregna folkgrupp önskade att de kunde få möjligheter till ett produktivt liv. Nu var de beroende av omvärldens stöd.” (Sörenson 2010, s. 236).

Roland Svensson följde med M/S ”Bornholm” till den danska hemmahamnen. I december sände han sina radioprogram från Stockholm om Tristanbornas situation, och började komponera skisser för en serie litografier. Sommaren året efter 1964 trycktes fem litografier i serien Tristan da Cunha -South Atlantic, två utgåvor på svenska respektive engelska, vilka fick god kritik. Bilderna av vulkanön kallades för ”Ö-porträtt” och kritikerna uppskattade deras ”monumentalitet”.

”Längtan att återvända växer i mig”, skrev Roland Svensson, men det skulle dröja tills 1970-talet tills han återkom på sin andra resa. Sammanlagt gjorde han fem resor till Tristan da Cunha. Nu stannade han kvar ett halvår eller ett par månader, vilket gav stora möjlighet till dagboksskisser och att teckna och måla landskapet runt om på ön, men också porträtt, boningshus, potatisåkrar. Till utrustningen hörde även flera kameror och objektiv, och material samlades för en större illustrerad Tristan-bok som skulle skildra invånarnas levnadsvillkor på ett nära sätt. Kvinnors och mäns arbete hade han följt både i hemmen, i jordbruket, mjölkning av kor, äppelplockning och i fiskfabriken. Den allra sista resan genomförde han 1983. Under dessa resor till Tristan da Cunha fick Roland Svensson följa med på strapatsrika sjöfärder till närliggande öarna Nightingale och Inaccessible, nu en fågelö i Unescos världsarv. Många av hans konstverk användes som förlagor till frimärken från postverket för både Tristan da Cunha och St. Helena.

St. Helena och Ascension – eroderad natur

Vulkanöarna St. Helena och Ascension som ligger utanför Afrikas västkust hade länge intresserat Roland Svensson. År 1967 for han bekvämt med kryssningsfartyg, ”ett gungande hotell”, som först ankrade vid Ascension som ligger 112 mil norr om St. Helena. Ön dominerades helt av den amerikansk-brittiska militärbasen och hade flygfält till skillnad från St. Helena. De höga vulkaniska eroderade rödflammande bergstopparna ”Three Sisters” fångade han i en akvarell innan färden gick vidare. Mötet 25 november med centralön St. Helena och dess kala och klippiga vulkaniska bergsformationerna hade dock givit ett dystert intryck. Hans vistelse varade flera månader och resulterade i flera radioprogram och artiklar, en utställning och en bok Ö och människor – En resa till Napoleons ö Sankta Helena som utkom 1968. St. Helena besöktes av många handelsfartyg för färskvatten men ön saknade en större hamn. Ön blev en brittisk koloni i samväldet och 1815 placerades Napoleon i fängelse på ön. Under 1800-talet fanns 4 800 invånare, varav en liten minoritet var vita, medan majoriteten var slavar och slavättlingar samt soldater. Britterna inledde en omfattande förstörelse av öns specifika natur. Skogarnas träd skövlades för båtbyggen, och införda brittiska grödor, växter och djur som grisar och getter, katter och råttor rubbade den endemiska faunan och floran. Molnskogen med träden Cabbage Tree, endemiska växter och djur minskade, bergssidorna eroderade och blev kala. Färskvattnet var i fara.

Idag anses St. Helena vara en av världens mest eroderade öar. Det pågår försök att återplantera molnskogens endemiska trädsorter och därmed kunna rädda fågelarterna i skogens ekologi. Under de månader som Roland Svensson bodde i huvudorten Jamestown studerade han inte bara de små husen inklämda mellan höga branta bergssidor, utan uppsökte även platser på öns norra och södra sida. I norr besökte han Longwood med Napoleons fängelse, skissade och målade akvareller vid Turk´s Camp samt King and Queens rock, där den nuvarande flygplatsen etablerades 2017. Självklara motiv var de kända klippformationerna Lot och Lot´s Wife. Dessa akvareller blev sedan förlagor för flera frimärken åt St. Helenas postverk.

En skärgård i isvinterns grepp- ett konstnärligt miljötema

Roland Svensson var en konstnärlig pionjär i sitt miljöengagemang om klimatförändring och isens avsmältning, som ovan nämnts om polarfärden till Svalbard 1957. Det bör sägas att han även var pionjär för samarbete mellan naturvetenskap och konst. Svenska Polarforskningsinstitutets expeditioner inbjöd konstnärer 1988-89, ett initiativ som sedan utvecklats till ett återkommande konstnärsprogram (www.polar.se). Förra året 2021 ställde ett urval av dessa konstnärer ut sina arktiska motiv på Waldemarsudde, där Roland Svensson-utställningen visats 2010. Roland Svenssons dagböcker från över fem decennier med noteringar och skisser bör vara en ovärderlig källa för studiet av förändring av natur och klimat. För den unga generationen idag i södra delen av Sverige som nästan bara sett milda vintrar, är Roland Svenssons bilder av isvintrarnas landskap, öarnas villkor och skönhet, en viktig påminnelse om vikten av en hållbar naturvård.

Roland Svenssons bilder av inlandsisen och av isvintrar är mer aktuella än någonsin, han har följt och dokumenterat klimatets förändringar i sina dagböcker ett helt liv. Ett centralt motiv i hela hans bildvärld är just vintrarna i skärgården, hur isen förvandlar landskapet och håller öarna i ett fast grepp. På höstarna skildrade han höstens dimma och den fria farleden innan isen lägger sig.

När isen lagt sig kunde han vandra långa vägar mellan öarna, inte sällan riskfyllda vandringar, och gestalta det fridfulla vita snötäcket som bäddade in vinterlandskapet. Skärgårdsbåtarnas transporter i isrännorna gav de fastboende på öarna en kontakt med omvärlden. När isen varken bar eller brast vid islossningen blev man isolerad. För att komma ut på isfritt vatten för att fiska tvingades man bryta is med åror och handkraft.

Under 60- och 70-talets olika politiska rörelser i Sverige var det miljöfrågorna som Roland Svensson ansåg viktigast. I dagboken hade han i juni 1967 före avresan till St. Helena skrivit: ”Människans nya miljö kräver ett engagemang på ett annat sätt” (Sörenson 2010, s. 250). När han återvänt från de långa resorna i Syd-Atlanten har han kunnat se med nya ögon på skärgården hemma under sommarhalvåret på norra halvklotet. Litografiernas skärgårdsbilder fått en ökad färgintensitet, han har återtagit oljemåleriet och givit sommarbildernas ljus en större kraft men också ett större vemod. Målningen ”Sommarnatt Utskärshamn” 1975 blev utgångspunkt för nya oljemålningar med stark poetisk laddning. [Bild 9] En av hans sista målningar ”Vinternatt på Möja” 1986, står uppställd i museiateljén i Ramsmora. som en ”grand finale”.

Reflektioner

När jag haft glädjen att få studera Roland Svenssons konstnärskap och författarskap mer ingående, hans bilder av skärgård och öar, konstaterar jag att jag nog länge har tagit dem för givna. Det är först nu när jag satt mig in i den konstnärliga helheten och integriteten som jag kan förstå och värdera det kulturarv jag fått. Det är konstbilder som funnits hos släkten i Bohuslän och i mitt föräldrahem, i min fars grafiska blad och i tidskrifterna Till Rors, På Kryss och i Tidningen Vi. De kala klipporna i Stockholms ytterskärgård har liknat ”mina öar” i Bohusläns skärgård. Roland Svensson livsintresse för sjöfart, segling och havsfärder, liknar min fars ständiga längtan till havet. Barndomens och ungdomens somrar tillbringades till sjöss i segelbåt och på öarna, vi levde med vattnets och vindens rörelser. Under konstutbildningen i Stockholm på 60-talet längtade jag ut från den mörka och trånga Upplandsgatan där jag bodde, samma gata som han växte upp vid. Min grafiklärare på Konstfack Sven-Olof Rosén, som också valde motiv från kust och fiske, var samtida med Roland Svensson och delade hans folkbildningsideal.

När jag flyttade ut till Vaxholm på 1970-talet längtade jag ofta ut från innerskärgårdens lummiga öar till Möja, Sandhamn och ytterskärgården, där jag kunde känna igen klipporna och mötet med havet och horisonten. I femtio år har jag varit en ”fastboende” hyresgäst på en skärgårdsö, Vaxön, och som ”ömänniska” kan jag förstå öarnas villkor och skönhet. Kanske kan jag också därigenom få en djupare förståelse för villkoren för Roland Svenssons konstnärliga arbetsprocess, hans integritet och konsekventa ställningstagande i sitt skapande. Ulf Sörenson avslutar sitt stora arbete 2010 med ord jag gärna vill instämma i: ”Att ha fått göra resan in Roland Svenssons värld har varit ett privilegium och ett äventyr. Han följde en inre kompass och jag har försökt att följa honom i kölvattnet.”

Sällskapet Roland Svenssons vänner och Roland Svensson-museet

Några månader efter att Roland Svensson hade fyllt 93 år 2003 bildades Sällskapet Roland Svenssons vänner, och han uppskattade detta initiativ där hans son Torbjörn deltog. Vid högsommaren 31 juli detta år gick Roland Svensson bort och han ligger begravd vid Möja kyrka, där även hans fru Ingrid har sin gravplats. Hans efterlämnade produktion är enorm, teckningar och skisser, målningar i akvarell, pastell och olja, grafiska illustrationer och litografier, böcker, reportage och artiklar samt föredrag och radioprogram. Sällskapets syfte är bland annat att främja och sprida kunskap om Roland Svenssons konst, stimulera till studier om hans konst och författarskap. Även ett konstnärsstipendium delas ut. Sedan 2006 ger sällskapet varje år ut en årsskrift med artiklar och material om Roland Svenssons konst. Jubileumsskriften 2008 tar upp Ulf Sörensons bok samt förberedelserna inför minnesutställningen på Waldemarsudde 18 september 2010 till 20 februari 2011, vilken blev en succé med 119 000 besökare. Årsskriften 2014 handlar om tillblivelsen Roland Svensson-museet i Ramsmora, samt ger en kort konstvetenskaplig analys av Bo Grandien (Grandien 2014). År 2018 ger årsskriften en historisk tillbakablick på sällskapets 15-årsjubileum och museets historik. Bildgalleriet på sällskapets webbsida med en illustrerad verkförteckning för varje decennium i hans liv presenterar en god översikt över Roland Svenssons verk.

På sällskapets webbsida kan man även få information om Roland Svensson-museet som invigdes 15 juni 2014, och som nu har en egen webbsida (Se länkar). Museet har öppet året runt, varje dag under sommarhalvåret, under vintern dock endast för bokningar. Eftersom det inte gick att flytta Roland Svenssons ateljé på Tornö, beslutades att flytta all inredning, konstmaterial och konstverk till en ny byggnad vid Ramsmora brygga. Det är alltså en autentisk återskapad interiör från Tornö-ateljén som besökarna får uppleva vid sidan om utställningshallen. Museet som fått många besökare under åren anordnar olika aktiviteter både på Möja och runt om i skärgården, där man kan följa Roland Svenssons fotspår och kölvatten till de platser och motiv som skildras i hans konst. Sonen Torbjörn Svensson är utbildad sjökapten som följt sin fars intresse för skärgård och hav, styrt många kryssningsfartyg till havs samt deltagit i bevarandet av ångbåten Saltsjön. Han ska nu leda en planerad färd i Syd-Atlanten från Falklandsöarna till Tristan da Cunha och St. Helena, en färd i Roland Svenssons kölvatten.  

Roland Svensson. Bibliografi i urval

1940 Med Sven Barthel: Cykloncentrum. Albert Bonniers förlag.

1945 Med Sven Barthel: Gillöga. En utskärgård i text och bild. Albert Bonniers förlag

1952 Med Sven Barthel: Skärgård. Albert Bonniers förlag

1973 Med Sven Barthel. Svenska Lillö. Bonniers förlag.

Roland Svensson. Egna böcker

1954  

Ensliga öar – Iakttagelser och intryck under färder på Hebriderna och i den shetländska övärlden med akvareller, svartkritteckningar och litografier av författaren. Stockholm 1954, Rabén & Sjögren/Vi. 139, 56 illustrationer av RS.

1957

Hav och människor. Stockholm 1957, Rabén & Sjögren/Vi. (133 s.) 8 illustrationer av RS.

1961

Skärgårdsliv i gången tid. En skildring av arbete och lek i Stockholms skärgård i ord och bild av Roland Svensson. Stockholm 1961, Bonniers. 253, [3] s. [Ytterligare utgåvor 1962 (sjunde till tolfte tusendet), 1985 (andra upplagan försedd med nytt förord, 253, [4] s.) och 2006 (nyutgåva med efterord av Bo Grandien och upplagan gavs ut som Skärgårdsstiftelsens vänbok 2006 med förord av Berndt Festin, 276, [2] s.).] 119 illustrationer av RS.

1964

Tristan da Cunha, South Atlantic. Stockholm 1964, Nordiska bokhandeln. 48, [3] s. [Version på svenska.] 24 illustrationer av RS.

1968

Ö och människa. En resa till Napoleons ö Sankt Helena. Stockholm 1968, Bonnier. 192, [19] s. 46 illustrationer av RS.

1981

Bilder och minnen. Med förord av Georg Svensson. Stockholm 1981, Bonnier fakta, cop. 113, [6] s. 152 illustrationer av RS.

1986

Skärgård förr och nu. Stockholm 1986, Atlantis. 18, [2] s. 11 illustrationer av RS.

Källor och länkar

Roland Svensson Museum i Ramsmora, Möja. (Webbsida: www.rolandsvenssonmuseet.se) (Bokning 070-5397323)

Sällskapet Roland Svenssons vänner. (Webbsida: www.rolandsvenssonsallskapet.se)

Skärgårdsmuseet. Museum för skärgårdskultur då och nu. (https://www.skargardsmuseet.org)

Tristan da Cunha ligger på 37 breddgraden och 12 meridianen i Syd-Atlantens centralrygg. (Webbsida: https://sthelena.se)

Litteratur

Backman, Dan (2010). ”Roland Svensson. En rak och direkt havsskildrare”. Rec. av utställning på Waldemarsudde. Svd 2010-09-24.

Carlsund, Otto G. (1943). ”Pastellens mästare”. Aftontidningen 1943-09-24.

Grandien, Bo (1984). ”En längtan till något som en gång fanns”. DN 1984-01-08.

Grandien, Bo (1995). Inledning och bearbetning. I Roland Svenssons övärld. Ett urval av hundra dagböcker 1946-1960. Bonniers förlag Stockholm.

Grandien, Bo (2014). ”Sju ingångar till Roland Svenssons konst”. Sällskapet Roland Svenssons vänner, Årsskrift 2014.

Jungmarker, Gunnar (1956) Svenska grafiker av idag. Utg. FIB:s konstklubb.

Sporrstedt, Bo (1987). ”Samtal med Roland Svensson”. Konstfrämjandets tidning. Synpunkt 1987:2.

Svensson, Georg (1973. ”Konst- öar- hav- människor”. Konsten 1973. Konstfrämjandets Årsbok.

Rhenberg, Mats (1980). En liten skrift om Roland Svensson – med stentryck under fyra decennier.

Rubin, Birgitta (1995). ”I skärgården finns mitt liv”. DN (1995-04-18)

Sörenson, Ulf (2010) Roland Svensson – ömänniskan. Utgiven i samarbete med Sällskapet Roland Svenssons vänner. (Bibliografi , Verkförteckning, ca 300 verk illustr. i färg och svartvitt). Stockholm. Bokförlaget Max Ström.  (ISBN 978-91-7126-175-5)

Sörenson, Ulf (2013). ”Roland Svensson- en biografisk bakgrund”. (s. 50-65) Sällskapet Roland Svenssons vänner Årsskrift 2013.

Wahlberg, Leif (2016) En bibliografi över Roland Svenssons författarskap. Utgiven i samarbete med Sällskapet Roland Svenssons vänner.