Robert Maxwell – en gudfader

Robert Maxwell – publicistikens gudfader

Denna artikel om tidningsmagnaten Robert Maxwell (1923-1991) har tidigare publicerats i tre delar (1, 2, 3) på bloggen lindelof.nu. Här har de tre delarna arbetats samman till en artikel.

Robert Maxwell 1989. Okänd fotograf. [Källa: Creative Commons]
Per-Olov Käll

 

Soldaten

Hans ursprungliga namn var Jan Ludvik Hoch. Han föddes 1923 i en fattig ortodox judisk familj i staden Slatina-Selo i dåvarande Tjeckoslovakien, numera Solotvyno i Ukraina. I hemmet talades som ofta var fallet bland Europas ashkenaziska judar jiddisch. Enligt hans levnadstecknare Gordon Thomas skulle den exceptionellt begåvade unge mannen med tiden tala åtta olika språk flytande [1]. När han vid 2:a världskrigets utbrott kommer till Frankrike börjar han kalla sig Ivan Leslie du Maurier – med inspiration från det kanadensiska cigarettmärket Du Maurier. Efter kriget framträder han slutligen som en av Storbritanniens rikaste och mest högprofilerade bok- och tidningskapitalister, nu med namnet Ian Robert Maxwell. Och så bör väl en äkta anglo-sachsisk kapitalist heta. Det är också med det namnet han under en period på 60-talet tar plats i det brittiska parlamentet som representant för Labour. Den livet igenom av affärer, rikedom och hemliga nätverk besatte Maxwell betraktar sig nämligen med hänvisning till sin fattiga barndom som socialist. En som enligt egen uppgift inte ägde ett par skor före sju års ålder.

Hans livsöde skulle, som man nästan gissar sig till, bli dramatiskt. Liksom hans död. I själva verket har båda fortsatt att ge eko ända in i en av dagens mest uppmärksammade politiska skandaler, Epsteinaffären. Om vi har tur – och rättvisan sköter sin uppgift – kan affären lyfta på förlåten och låta oss se in i okända och för oss normalt osynliga nätverk. Om vi har tur alltså!

Men nu var det september 1938 och Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain hade just flugit till München för att där tillsammans med sin franska kollega Édouard Daladier diskutera fred med Tredje rikets ledare Adolf Hitler och dennes italienske bundsförvant Benito Mussolini. (Det tycks ha roat Hitler att tvinga den flygrädde engelsmannen att sätta sig i ett plan – men vad gör man inte för att rädda världsfreden?) I München kom man överens om att Hitlers krav på ett inlemmande av det visserligen i betydande utsträckning tyskspråkiga men inte desto mindre i Tjeckoslovakien hemmahörande Sudetenland i Tyskland inte var så orimligt som det först lät. Och även om Chamberlain kanske trodde, eller åtminstone hoppades, att han säkrat freden (på Tjeckoslovakiens bekostnad) delades dessa hans förhoppningar på intet sätt av kollegan Daladier. Men denne kom sig å andra sidan inte för att säga något. I sanningens namn fanns vid denna tidpunkt inte heller många handlingsalternativ kvar för Frankrikes del. Förutom krig. I mars 1939 ockuperar Tyskland Tjeckien under det att Slovakien förklarar sig självständigt och allierar sig med Hitler-Tyskland. Den sextonårige Jan Hoch förstår att helvetet håller på att bryta loss och lyckas fly ur landet. Större delarna av hans familj blir dock kvar och kommer snart att duka under i Auschwitz.

Det beryktade mötet i München i september 1938. Främre raden fr.v. Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano, den senare Italiens utrikesminister och Mussolinis svärson. [Källa: German Federal Archive ]
I maj 1940 ansluter han sig i Marseille, enligt uppgift via den franska Främlingslegionen, till den tjeckiska nationella armén. Men nu är det bara en fråga om veckor innan Frankrike självt är besegrat av Hitlers trupper, (se t.ex. Förr och Nu nr 1 & 2 2017). Den tyska strategin att rikta huvudanfallet genom den besvärliga terrängen i Ardennerna istället för – som alla väntar sig – över Belgien och Nederländerna tar det materiellt och i manskap räknat starkare Frankrike fullständigt på sängen. Visserligen inleder Tyskland överfallet genom att i enlighet med krigsspelens standardscenario rycka fram genom Holland och Belgien, men det är en slug krigslist för att få de franska trupperna att överge sina ställningar och rusa fienden till mötes djupt inne på grannländernas territorier. Därmed lämnande ryggen oskyddad och öppnande sig för inringning. I detta läge av total framgång för Hitler tar han sig i likhet med omkring 4000 andra exiltjecker över till England där han ansluter sig till den brittiska armén.

Som brittisk soldat är han framgångsrik och kommer att tjänstgöra på olika ställen i Europa. 1943 ansluts han till North Staffordshire Regiment och deltar i juni 1944 vid landstigningen i Normandie. 1945 har exiltjecken, som endast har tre års folkskola i bagaget, nått kaptensgrad och får av ingen mindre än fältmarskalk Montgomery motta det brittiska Militärkorset. En utmärkelse för att man visat prov på ”exemplariskt mod under pågående strider på land”. Maxwells tjänster tas nu i anspråk av det brittiska utrikesdepartementet, där man noterat hans utomordentliga språkkunskaper, och han tjänstgör två år i Berlin på departementets pressavdelning. Under denna tid blir han också brittisk medborgare och gifter sig med den två år äldre Elisabeth Meynard. Hon är fransk protestant från en hugenottfamilj och kommer senare att grunda den vetenskapliga tidskriften Holocaust and Genocide Studies, som alltjämt existerar [2]. Paret Maxwell får nio barn av vilka sju såvitt bekant alltjämt är i livet. Den yngsta dottern Ghislaine, född 1961, tycks ha varit faderns favorit och när han så småningom är rik nog att köpa en lustyacht döper han den till ”Lady Ghislaine”. Ghislaine Maxwell, som efter sin fars död 1991 flyttar till USA, har av allt att döma spelat en mindre smickrande roll i Epsteinaffären. Huruvida hon gjort sig skyldig till något brott återstår att se.

Prins Andrew och Ghislaine Maxwell. [Källa: Getty Images]
Publicisten

Förmodligen är det i den internationella och mångspråkiga efterkrigsmiljön i Berlin som Maxwells intresse för publicistik och förlagsverksamhet väcks. Liksom antagligen hans intresse för underrättelseverksamhet. Tillsammans med kompanjonen Paul Rosbaud (1896-1963), som arbetar som vetenskaplig rådgivare åt Springer Verlag i Tyskland, förvärvar han 1948 ett mindre bokförlag inom koncernen, Butterworth-Springer. Förlaget är specialiserat på utgivning av bland annat medicinvetenskaplig litteratur. Av de två kompanjonerna är det österrikaren Paul Rosbaud som står för det vetenskapliga kunnandet [3].

Denne kommer längre fram att avskedas av Maxwell. Rosbaud hade dock 1938 hjälpt sin judiska landsmaninna kärnfysikern Lise Meitner att fly undan nazisterna till Sverige. Lise Meitner har gått till vetenskapshistorien som den som först föreslog att det som händer när en uranatom beskjuts med neutroner är att den klyvs (fission). Att hon aldrig belönades med Nobelpriset i fysik för denna strålande insikt får nog anses som ett av Nobelkommitténs misstag.

Lise Meitner omkr. 1906 i Wien. Okänd fotograf. [Källa: Public Domain]
Kompanjonerna byter namn på det lilla bokförlaget till Pergamon Press. I Maxwells habila händer expanderade företaget till att bli ett av de ledande förlagen för vetenskapliga publikationer i den anglo-sachsiska världen. Från att i början av 1960-talet ha ansvarat för ett sextiotal vetenskapliga tidskrifter utgav man i början av 90-talet omkring 400. Den ekonomiska framgången för förlaget – som gjorde Maxwell stormrik – har förklarats med att han tillämpade den äldsta och mest pålitliga av alla affärsidéer: köpa billigt och sälja dyrt. Universitetsbiblioteken var beredda att betala åtskilligt för att hålla sig med de ledande vetenskapliga tidskrifterna, de viktigaste monografierna och gedigna encyklopedier i fysik, kemi, biologi, matematik osv. De som producerade texterna, forskarna på olika universitetsinstitutioner, fick hålla till godo med en mer blygsam slant, ibland kanske inte ens det.

Mot slutet av 60-talet försöker Maxwell bredda sin bas inom den publicistiska världen. Hans försök att förvärva tidningarna News of the World och The Sun resulterade i båda fallen i nederlag mot den australienfödde konkurrenten Rupert Murdoch. 1969 avsätts Maxwell ur Pergamons styrelse sedan han anklagats för att ha trissat upp aktiekursen genom att bolla aktietransaktioner mellan företag som kontrolleras av medlemmar i hans egen familj. Förlagets nya ägare misslyckas dock med affärerna och 1974 kan Maxwell köpa tillbaka Pergamon Press för lånade pengar.

Ett decennium senare, 1984, lyckas Maxwell förvärva Mirror Group Newspapers (MGN) för 113 miljoner pund, där särskilt dagstidningen Daily Mirror blir hans flaggskepp. Tidningen hade grundats 1903 med siktet inställt på en medelklasspublik men hade på 30-talet vänt sig mot arbetarklassen för att bredda sitt publika underlag. Under 30-talet och början av 40-talet visade tidningen, inte olikt Aftonbladet i Sverige, fascistiska sympatier. Efter 1945 sägs tidningen konsekvent ha företrätt Labour. I mitten av 60-talet når tidningen en dagsupplaga av 5 miljoner, vilket alltjämt är oöverträffat i brittisk press. Sedan dess har upplagan oavbrutet sjunkit och ligger idag på runt 500 000.

När Maxwell tog över deklarerade han att ”Labour-linjen” skulle fortsättas och att tidningens redaktörer skulle vara fria att redigera innehållet på det sätt de önskade och utan att han själv la sig i. Som John Pilger visar i sin läsvärda reportagebok Hidden Agenda (sv. titel Den dolda dagordningen, övers. Hans O. Sjöström, Ordfront 1999) var dessa högtidligt deklarerade principer mycket tänjbara [4]. Maxwell kunde naturligtvis inte låta bli att styra sin tidning med hårda nypor och Pilger redovisar sina personliga duster med den egensinnige ägaren.

Under den stora strejken i de brittiska kolgruvorna 1984-85 ställde sig Maxwell och hans tidning på regeringen Thatchers sida. Vi som är tillräckligt gamla har ett livligt minne av de engelska gruvarbetarnas bittra kamp. Nästan lika livligt som vårt minne av den svenska strejken i LKAB:s järnmalmsgruvor i Kiruna, Malmberget och Svappavaara ett och ett halvt decennium tidigare. De engelska gruvarbetarna var organiserade i det mäktiga National Union of Mineworkers (NUM) och hade vid tidigare konflikter kunnat sätta ett mycket hårt tryck bakom sina krav genom att blockera kolproduktionen, vid denna tid Storbritanniens viktigaste energikälla. Nu meddelade regeringen plötsligt att man avsåg att dels lägga ned ”föråldrade” kolgruvor (så särskilt föråldrade med tidens mått mätt var de knappast); dels att privatisera de gruvor som tilläts vara kvar. Detta hotade gruvarbetarnas ställning från två håll och den 12 mars 1984 utlöste NUM:s ordförande Arthur Scargill strejken.

Det kunde tyckas våghalsigt av Margaret Thatcher att ta strid med kolgruvorna, särskilt med tanke på att en av hennes konservativa företrädare, Edward Heath, tidigare tvingats bort från premiärministerposten efter en konflikt med just gruvarbetarna. Men i början på 80-talet hade Storbritannien fått klart för sig att det fanns gott om olja och gas i Nordsjön. ”Kolvapnet” blev därmed mindre verksamt och den stridbara premiärministern, som själv var utbildad kemist och till fullo torde ha insett oljefyndigheternas betydelse (hon var dessutom gift med en förmögen handlare i oljeprodukter), kunde föra den bittra striden till seger. Arbetarna i kolgruvorna gav upp och vände tillbaka till arbetet. Det är en historiens ironi att den brittiska oljeproduktionen i Nordsjön, som nådde en topp med närmare 3 miljoner fat olja per dag vid millennieskiftet, nu är nere på i bästa fall en tredjedel av den produktionen. Storbritannien är åter ett land som måste importera stora mängder av den olja det behöver.

John Pilger redogör i sin bok för de metoder Maxwell använde sig av för att bekämpa gruvarbetarna. Maxwell må ha betecknat sig själv som socialist, men hela hans klassinstinkt i egenskap av en av Storbritanniens mest förmögna företagsledare ställde honom helt på regeringens sida:

I mars 1990 publicerade [Daily] Mirror något som Maxwell själv kallade ’decenniets scoop’. ’SCARGILLS WATERLOO’ löd rubriken över en ledare som var signerad av Maxwell själv. Mirror anklagade Scargill och Heathfield [ordförande respektive generalsekreterare i gruvarbetarfacket; POK]… för att de använt pengar Libyen skänkt till förbundet under strejken till att betala sina egna bostadslån. Historien var fullkomligt gripen ur luften. Scargill hade inga lån på sitt hus och Heathfield ägde inte det hus han bodde i. Maxwell hade betalat 130.000 pund till tre ’källor’, tidigare medarbetare till Scargill. Två av dem var personliga ovänner till honom. ’Huvudkällan’ Roger Windsor, … , utpekades senare i parlamentet som agent för MI5 [en gren av den brittiska underrättelsetjänsten; POK]. En offentlig utredning kom fram till att ’Windsors påstående om att de kontanter han hade fört in användes av Scargill till en amortering på 25 000 pund är fullkomligt osant…’” (Pilger, sid. 418)

Vem var Robert Maxwell?

Det påstås att en viss L en gång karakteriserade en viss S med orden ”en intelligent skurk”. Oavsett ordens historiska autenticitet stämmer de väl in på Maxwell. Pilger, som personligen tycks ha känt Maxwell, citerar kollegan Peter Jays ord om honom:

Han [Maxwell] var en primitiv människa […]. Han skred omkring som en sorts för-moralisk figur, både skrämmande och storslagen. Han levde från den ena minuten till nästa i ett tillstånd av ständigt kaos. Han hade inga personliga intressen, inga hobbies, inga personliga vänner. Det som drev honom var inte pengar, makt eller berömmelse utan rädslan för att ha tråkigt. En lördagsmorgon kunde han ha ett fantastiskt program för att rädda världen från något inbillat hot och på söndagen var alltsammans glömt. För att lätta sin leda kunde han ringa mig klockan fyra på morgonen bara för att fråga hur mycket klockan var.”

Ett roligt citat, därtill litterärt tilltalande. Men kanske lite för litterärt? Maxwell var rimligen inte en sämre skådespelare (i sin härskarroll) än att han kunde visa upp sådana sidor av sig själv som han ansåg det nyttigt att hans medarbetare lade märke till. Den excentriske envåldshärskaren är en klassisk figur, lika gammal som gatan. Pilger undviker för övrigt att kommentera kollegans bedömning. Den ”sanne” Maxwell skulle troligen ha kunnat citera Napoleon Bonaparte när denne enligt sägen yttrade:

Det finns bara en sak som räknas här i världen och det är att ständigt skaffa mer och mer pengar, mer och mer makt. Allt annat är meningslöst.”

Mot slutet av 80-talet hamnade Maxwell i stora ekonomiska svårigheter. Den krisen slutar med att han hittas flytande i vattnet utanför Kanarieöarna efter att ha fallit från sin lustyacht, den omhuldade ”Lady Ghislaine”. Hur och varför han hamnade i vattnet har aldrig blivit slutgiltigt klarlagt. Numera vet vi att Maxwell inte endast rörde sig i den publicistiska världen och umgicks med tidens ledande ekonomiska och politiska makthavare och – förstås – med allehanda societetslejon som gärna frotterade sig med den rika och mäktiga tidningskungen. Som vi ska se hade han även viktiga förbindelser med underrättelseorgan som israeliska Mossad, sovjetiska KGB och kanske även brittiska MI5/MI6.

Fallet Mordechai Vanunu

En dag i mitten på september 1986 lyfte Robert Maxwell telefonluren och ringde upp direktören för Israels säkerhetstjänst Mossad. Direktören hette Nahum Admoni och de två herrarna var tämligen väl bekanta med varandra. Det Robert Maxwell hade att berätta var knappast något som Mossadchefen hade önskat höra.

En av de tidningar Maxwell kontrollerade, Sunday Mirror, hade nämligen kontaktats av en frilansjournalist med namnet Oscar Guerrero. Denne var från Colombia och uppgav sig ha kontakt med en vid den israeliska forskningsanläggningen Dimona i Negevöknen tidigare anställd tekniker. Vad man egentligen sysslade med vid denna anläggning (vars officiella namn idag är Shimon Peres Negev Nuclear Research Center) var länge en väl bevarad hemlighet. Mossad fick snabbt fram att teknikern ifråga var en viss Mordechai Vanunu, som varit anställd som kontrollant vid en av de högst säkerhetsklassade enheterna i Dimona, Machon-2, mellan åren 1977 och 1985.

Mordechai Vanunu var född i en marockansk ortodox judisk familj, som på 60-talet emigrerade till Israel på grund av antisemitiska stämningar i Marocko. Vanunu hade i Israel skaffat sig en teknisk utbildning och därefter sökt – och erhållit – jobb på anläggningen i Dimona. Väl där hade han i hemlighet, kanske utan att riktigt veta varför, fotograferat sin arbetsplats och samlat dokument om de tekniska processer som där pågick. Vanunu uppfattades som en duglig och skötsam enstöring men blev 1985 uppsagd emedan han ansågs stå politiskt för långt till vänster och även gett uttryck åt proarabiska sympatier. Den filosofiskt och politiskt intresserade Vanunu inledde nu en tillvaro som backpacker runt om i världen och hamnade omsider som så många andra likasinnade i Sidney i Australien. Trött på de ashkenaziska (europeiska) judarnas dominans över de orientaliska i Israel avsade han sig i Australien sin judendom och konverterade till kristendomen. Det var också där han stötte på colombianen Oscar Guerrero.

Mordechai Vanunu 2009. Foto: Eileen Fleming. [Källa: OTRS]
Mordechai Vanunu insåg under sin tid vid Dimona att Israel inte bara hade den tekniska kompetensen att framställa kärnvapen utan faktiskt också hade gjort det. Han uppskattade att landet förfogade över ett 100-tal kärnladdningar av varierande styrka. (Idag anses Israel förfoga över mellan 80-400 kärnladdningar.) När vännen Guerrero fick klart för sig vilka sensationella kunskaper Vanunu satt inne med, gav han honom rådet att publicera materialet. En sådan nyhet, hävdade han, skulle i rätt tidning kunna inbringa ett honorar av en miljon dollar. Den allvarligt lagde Vanunu var dock mest intresserad av att hitta en trovärdig tidning, som kunde upplysa världen om att Israel numera utgjorde den femte kärnvapenmakten. En av de första tidningar man kontaktade var Newsweek, som avböjde medverkan.

Guerrero kontaktade då den brittiska helgtidningen Sunday Times, som inte ingick i Maxwells tidningsimperium. Tidningen blev intresserad och skickade en reporter till Sidney för att intervjua Vanunu och försöka kontrollera hans uppgifter. Reportern kunde snart meddela att även om Vanunu inte kunde svara på alla frågor han ställt verkade hans historia, och de dokument han underbyggde den med, påtagligt trovärdiga. Sunday Times redaktion beslöt då att låta Vanunu flyga till London för att man mer på djupet skulle kunna granska hans uppgifter, bland annat med hjälp av kärnvetenskaplig expertis. Tidningen hade goda skäl för sin försiktighet och omsorg om sanningen. Några år tidigare hade man skändligen låtit sig luras av bedrägeriet med Hitlers dagböcker, vilka som bekant var förfalskade.

Oscar Guerrero, kvar i Australien, greps nu av fruktan att Vanunus historia höll på att glida honom själv ur händerna. Han begav sig till London i ett försök att finna Vanunu men utan att lyckas. Sunday Times hade förstått att deras uppgiftslämnare hotades av många faror och hade sett till att gömma undan honom. En tid bodde han i ett oansenligt hotell i det väldiga London. I sin ångest över att riskera gå miste om ett fett gage beslöt Guerrero att istället försöka sälja historien till Sunday Times konkurrent Sunday Mirror. Det var ett beslut så felaktigt som det kunde bli, åtminstone sett ur den om ett skönt klipp drömmande journalisten Guerreros synvinkel. Ty ägaren av Sunday Mirror – och en hel rad andra tidningar – var inte endast en av Storbritanniens mest kända, rikaste och på sitt sätt färgstarkaste publicister; han var även en av Mossads viktigaste agenter.

Det är inte säkert att det var Robert Maxwell som först informerade Mossad om att den före detta Dimonamedarbetaren Vanunu hyste planer på att offentliggöra vad han visste om Israels kärnvapenprogram. Men det var förmodligen Maxwell som först berättade för dem att publiceringen skulle ske i Sunday Times, vilket Guerrero torde ha berättat för honom i syftet att få Sunday Mirror att försöka hinna före. Det stod också snart klart för Mossad att den information Vanunu satt på var alltför omfattande för att en omsorgsfullt skött publicering skulle kunna viftas bort som lösa rykten som av personliga skäl spreds av en avskedad före detta medarbetare, som befunnit sig alltför långt ner i organisationen för att egentligen veta vad det var han sett. Varje kärnfysiker som såg hans fotografier skulle inse att de var äkta och att de visade att Israel var i full färd med att framställa kärnvapen. Den uppkomna situationen fick premiärminister Shimon Peres att tillsätta en krisgrupp. I gruppen ingick Mossads direktör Nahum Admoni. Ett alternativ som diskuterades var att snarast spåra upp Vanunu och låta mörda honom. Detta ska Admoni ha motsatt sig. Åt publiceringen, menade han, kunde man ingenting göra. Däremot var det av största vikt för Israels säkerhet att Vanunu snarast möjligt kunde återföras till Israel, så att man kunde skaffa sig en fullständig överblick över vad han visste samt om han spionerat ensam eller haft medhjälpare. Helst borde en sådan hemtransport ske innan CIA och brittiska MI6 fick chansen att förhöra honom. Men om det ändå skulle visa sig nödvändigt att mörda Vanunu vore det, som Thomas & Dillon påpekar i sin bok, inte första gången Mossad gjorde något sådant på öppen gata i London (sid 151).

Sunday Times begick nu i sin tur det ödesdigra misstaget att istället för att publicera vad man faktiskt visste (Vanunus material hade bland annat granskats av kärnfysikern Dr Frank Barnaby, som under 70-talet förestod Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut, SIPRI) beslutade man att ge Israels regering en möjlighet att kommentera saken. Man presenterade därför för Israels Londonambassadör en sammanfattning av de uppgifter tidningen förfogade över, inklusive kopior av några av de kritiska fotografierna. Kanske tänkte man sig att ställd inför fait accompli skulle Israels regering medge sitt kärnvapeninnehav. Motsatsen inträffade. Ambassaden dementerade blankt att materialet var korrekt:

”having no base whatsoever in reality” (sid 151).

Den sluge Admoni såg nu den lucka som plötsligt öppnat sig genom tidningens agerande och ringde upp Maxwell. De två kom överens om att Sunday Mirrors nästa nummer skulle gå till skoningslöst motangrepp mot Vanunu och Guerrero. Tidningen visade ett stort fotografi av Vanunu och Maxwell dikterade själv det reportage, där Vanunu och Guerrero hängdes ut som två lögnare och svindlare. Den verkliga avsikten var att söka röka ut Vanunu ur hans gömställe. Samtidigt beordrades de hundratals agenter och andra medhjälpare Mossad förfogade över i London att kontakta alla hotell och med hjälp av fotografiet i Sunday Mirror leta upp var Vanunu bodde. Det tog inte lång tid innan man fick napp. Vanunu bodde på dåvarande Mountbatten hotell, nära Shaftesbury Avenue i centrala London.

När Vanunu var lokaliserad beslutade Mossad sig för att arrangera en ”honey trap” (”honungsfälla”) för den ensamme landsflyktige israeliske teknikern. Som Epsteinaffären tycks visa är detta en teknik som Mossad behärskar till fulländning, (om vi nämligen gör det alls inte orimliga antagandet att Jeffery Epstein och Ghislaine Maxwell i verkligheten arbetade för Mossad). En dag när Vanunu tog en promenad i kvarteren runt hotellet, det var förresten den 24 september 1986, råkade han av en händelse på Leicester Square stöta på en kvinnlig amerikansk turist. Kanske frågade hon den allvarlige israelen om vägen till någon viss plats? Hur som helst uppstod en konversation och kanske fick Vanunu veta att amerikanskan, som sa sig heta Cindy, också kände sig ensam i det främmande London. De två kom överens om att träffas igen, men på ett lite roligare ställe: i ”Cindys systers” lägenhet i Rom.

Det behöver inte sägas att de medhjälpare som Sunday Times hade försett Vanunu med fann turisten Cindy ytterst suspekt och varnade honom. Men Cindy kunde sitt jobb. I verkligheten hette hon Cheryl Bentov och var en omsorgsfullt tränad agent för Mossad. (Idag uppges hon vara verksam som fastighetsmäklare i USA [5].) Den ensamme Vanunu gick i fällan. På flygplanet från London till Rom befann sig förutom Vanunu och Cheryl/Cindy en handfull Mossadagenter. I Rom tog paret en taxi från flygplatsen till ”systerns” lägenhet. Där övermannades Vanunu av väntande Mossadagenter och injicerades med en förlamande drog. Några dagar senare hade han via fartygstransport förts till Haifa.

I augusti 1987, elva månader efter kidnappningen i Rom, ställdes Vanunu inför rätta i Jerusalems Kammarrätt i en hemlig rättegång. Åtalspunkterna rörde sig om landsförräderi, svårartat spionage och insamlande av hemliga uppgifter i avsikt att skada staten Israels säkerhet. Rättegången tycks inte ha förlöpt utan tumultartade inslag. Vanunu tilläts inte prata med journalister men hade skrivit kidnappad i Rom, 30/9/86 i handflatan, som han visade upp genom bilrutan på väg till rätten [6]. I mars 1988 dömdes han till 18 års fängelse.

Vanunu avtjänade sitt straff i ett fängelse i staden Ashkelon, de första 11 åren under strikt isolering. Han frigavs i april 2004 men har sedan dess regelbundet utsatts för trakasserier från den israeliska statens sida. Han är alltjämt underkastad en rad restriktioner. Vanunu får till exempel inte

  • lämna Israel;
  • tala med icke-israeliska medborgare utan tillstånd av säkerhetspolisen (Shin Bet);
  • befinna sig närmare än 500 meter från en gränsövergång eller flygplats;
  • befinna sig närmare än 100 meter från en utländsk beskickning;
  • byta bostad utan att i förväg meddela myndigheterna.

Visselblåsaren Mordechai Vanunus fall har många likheter med Julian Assanges. En såvitt jag kan bedöma mycket god genomgång av hans fall hittar man på engelska Wikipedia [7].

Spionen 

Av självklara skäl är det svårt att veta exakt när och hur Maxwells förbindelser med olika underrättelsetjänster inleddes. Troligen var det under efterkrigsåren i Berlin, när han tjänstgjorde på det brittiska utrikesdepartementets pressavdelning. Med tiden skulle han bygga upp ett formidabelt kontaktnät. Maxwell kände verkligen alla. Varje morgon på 80-talet ska han ha ringt upp premiärminister Margaret Thatcher för att berätta vilka rubriker hans stolthet Daily Mirror hade på förstasidan. Han stod i förbindelse med såväl den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov som med USA:s president Ronald Reagan. Med den franske presidenten François Mitterrand påstås han ha varit förtrolig. Något liknande kan sägas om hans kontakter med den östtyske ledaren Erich Honecker och den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt. Och så vidare runt om i världen.

Att han i dessa kontakter hade stor nytta av sina utomordentliga språkkunskaper är givet. Språkkunskaper som i sin tur bars upp av ett osvikligt minne. Det sas om Maxwell att han aldrig behövde anteckna ett telefonnummer; han kom ihåg det så snart han hört det. Minnet var säkert också en tillgång i hans vidlyftiga, komplicerade, mer eller mindre världsomspännande affärsverksamhet med hundratals olika företag vilka enbart han själv tycks ha haft full insyn i och kontroll över. Man kanske kan jämföra med finansmannen Ivar Kreugers hyperaktiva affärsverksamhet på 1920-talet. En annan likhet mellan de två är att när de stod inför hotet av slutgiltig konkurs, båda hastig avled. Diskussionen om dödsorsaken – självmord eller mord? – har aldrig riktigt upphört, särskilt inte i fallet Maxwell.

Att han lockades av staters hemliga förehavanden kan ha berott på en medfödd dragning till det äventyrliga – ett drag som Ghislaine Maxwell och hennes syskon (om dem mera nedan) tycks ha ärvt. Robert Maxwell var dessutom ideologiskt en övertygad sionist. Som jude ville han, som han sa, göra allt som stod i hans makt för att säkra Israels existens. Åtminstone, bör man kanske tillägga, så länge det inte gick ut över hans egna inkomster. Men född som han var i östra Europa tycks han även ha känt ett slags samhörighet med de östeuropeiska länderna och med Sovjetunionen. I själva verket upprätthöll han utmärkta förbindelser med KGB, vars något oortodoxa chef Vladimir Kryuchkov i slutet på 80-talet hjälpte honom att gömma delar av sin privata förmögenhet i det bulgariska banksystemet på betryggande avstånd från brittiska skattemyndigheters insyn. Jag tar här bara upp Maxwells troligen viktigaste – man frestas nästan säga banbrytande – insats som agent för Mossad: hans försäljning av dataprogrammet Promis (Prosecutor’s Management Information System).

Programmet hade ursprungligen tagits fram på beställning av USA:s justitiedepartement, Department of Justice (DOJ). Själva utvecklingen av programmet hade skett vid företaget Inslaw, som grundats av den tidigare CIA-medarbetaren Willam A. Hamilton. Syftet med programmet var att åklagare och andra tjänstemän inom rättsväsendet snabbare skulle kunna kartlägga bakgrunden hos åtalade, fängelseinterner och andra personer de intresserade sig för. Sådana uppgifter fanns vanligen utspridda i många olika dataregister på olika institutioner. Promis kunde gå in i och läsa dessa register, oavsett med vilken programkod och med vilket slags algoritmer de var skrivna. Ett tidigare mycket tidsödande sammanställningsarbete blev därmed möjligt att genomföra inom loppet av timmar, kanske minuter.

Promis var skrivet i programmeringsspråket COBOL och var mycket omfattande. Det innehöll närmare 600 000 programrader. DOJ var stolt över sitt nya kraftfulla informationsverktyg och planerade att göra det kommersiellt tillgängligt. Denna kommersialisering skulle ske via företaget Inslaw, som ägde programkoden. Till dem som fick höra talas om programmet – och bad att få det demonstrerat för sig – hörde den högt uppsatte Mossadfunktionären Rafi Eitan (1926-2019) [8]. Denne gavs personligen en demonstration av programmet av Inslaws vd Hamilton. Eitan insåg omedelbart att Promis var som gjort för att hjälpa Israel att hålla uppsikt över palestinska motståndsmän, som av ockupationsmakten alltid betecknades som terrorister.

Eitan hade ingen tanke på att betala för Promis. Istället såg han till att med hjälp av sina kontakter inom USA:s justitiedepartement erhålla en kopia av programmet utan att det kostade Mossad en enda dollar. När Hamilton omsider fick klart för sig att Mossad stulit det program som hans företag ägde, lät han stämma justitiedepartementet. Väl hemma i Israel satte Eitan skickliga programmerare att gå igenom Promis i detalj och därefter skriva om programmet på ett sådant sätt att frågan om upphovsrätten till mjukvaran inte längre ska ha tett sig juridiskt solklar. Därtill gjorde han något som ur spionagesynvinkel måste betecknas som innovativt. Han försåg programmet med en särskild rutin, en så kallad doortrap (dörrfälla”), som möjliggjorde för Mossad att i realtid följa exakt vad varje nyttjare av Promis använde programmet till. Denna doortrap ska ha varit så skickligt inbakad i programkoden att den var i det närmaste omöjlig att upptäcka.

Nu gällde det att hitta en säljare till programmet. Mossad behövde inte fundera särskilt länge. Det fanns åtminstone en person i världen som både var en pålitlig Israelvän och samtidigt stod på god fot med alla som hade politiskt inflytande. Robert Maxwell fann det vara ett uppdrag i hans smak och begärde 15 procents provision på försäljningspriset, som tycks ha varierat beroende på kund.

Försäljningen av spionprogrammet Promis är en fantastisk, nästan dråplig historia. Thomas & Dillon skriver:

”Mellan CIA, NSA och IOD [Information on Demand, ett av Maxwell ägt företag där dottern Christine Maxwell, äldre syster till Ghislaine, spelade en ledande roll; POK] blev Promis ett kraftfullt verktyg för informationstjänster. I Holland användes det av Intel för att följa den ryska maffians aktiviteter, när den skeppade vapen och droger genom Shipol Airport. I Tyskland använde BND, landets motsvarighet till CIA, mjukvaran för att följa spåren av klyvbart material ut ur det forna Sovjetunionen till Mellanöstern. I Frankrike använde säkerhetstjänsterna Promis för att följa terrorister på deras väg in i och ut ur Nordafrika. I Spanien användes mjukvaran för att hålla koll på de baskiska terroristernas förflyttningar. I Storbritannien användes det av MI5 för att bevaka rörelserna hos de grupper i Mellanöstern som inrättat baser i London. I Nordirland blev det ett vapen för säkerhetstjänsten för att följa hur medlemmar av IRA passerade fram och tillbaka över gränsen till Irländska republiken. I Skottland utgjorde det databas för den omfattande utredningen av sprängattentatet ombord på passagerarplanet Pan Am 103, [attentatet över den skotska byn Lockerbie i december 1988 krävde 270 människoliv; POK]. I Hong Kong använde brittiska MI6 programmet för att följa Triaderna [kinesiska brottssyndikat; POK] och agenter från Folkrepubliken Kina. I Japan användes Promis för att stoppa förbindelser mellan Japans undre värld och dess motsvarigheter i Nordkorea och på det kinesiska fastlandet. Mjukvaran möjliggjorde för Sverige att övervaka utländska diplomater i landet, i synnerhet sådana från Östeuropa som under skydd av diplomatisk immunitet bedrev vapenhandel.” (sid. 108)

All denna verksamhet kunde Israel/Mossad följa medan den pågick med hjälp av Promis. Maxwell var med andra ord en makalös försäljare. Han lyckades inte bara pracka på den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB det israeliska spionprogrammet utan även det hemligaste av allt hemligt: laboratorierna i Los Alamos i New Mexico. Den plats där USA en gång framställt atombomben och där man fortfarande bedrev kärnvapenutveckling. Han lyckades, efter omsorgsfulla förberedelser, även sälja programmet till Kina för 9 miljoner dollar, i dagens penningvärde ca. 19 miljoner dollar. Thomas & Dillon uppskattar att Maxwell totalt lyckades prångla ut den israeliska versionen av Promis för 500 miljoner dollar i dåtidens penningvärde. Den ende han inte lyckades intressera var DDR:s spionchef Markus Wolf, som tackade nej till att köpa Promis.

Mycket talar för att familjen Maxwells förbindelser med underrättelsevärlden har fortsatt in i vår tid. Christine Maxwell, tvillingsyster till Isabel Maxwell (de är födda 1950), har bland annat varit en av grundarna av företaget Chiliad. Enligt Wikipedia är företaget

“a software company involved in the advance of on-demand, massively scalable, intelligent mining of structured and unstructured data through the use of natural language search technologies” [9].

Vilket onekligen låter som en uppgraderad version av Promis. Företagets inriktning mot underrättelseverksamhet framgår klart av en artikel i Business Wire den 3 mars 2008:

For nearly 10 years Chiliad… has been quietly working behind the scenes to develop some of the most powerful and innovative software in the U.S. government’s anti-terrorism arsenal” [10].

Det är oklart om företaget fortfarande existerar, men så sent som 2014 lät man lägga ut ett klipp på nätet, där företagets dåvarande vd Christine Maxwell själv svarar för speakerrösten [11]. Enligt engelska Wikipedia har Isabel Maxwell en lång karriär inom media och som finansiär [12]. Hon beskrivs som en ”Technology Pioneer of World Economic Forum” och anges även som ”Senior Adviser” (vad det nu är) av 2006 års Fredspristagare Muhammad Yunus. Jag kan dock inte hitta hennes namn i den utförliga engelska Wikipedia-artikeln om Yunus. Hennes kontakter med Israel tycks i alla händelser ha varit betydande eftersom hon beskrivs som ”Director of Israel Venture Network and built up their Social Entrepreneur program in Israel from 2004-2010”.

Det är förstås svårt att veta substansen bakom alla dessa titlar och roller. Intressantare är måhända att hon anges som tidigare ordförande i företaget Commtouch. Företaget, numera omdöpt till Cyren, “was incorporated as a private company under the laws of the State of Israel on February 10, 1991” [13]. Företaget beskrivs som ett “cloud-based, Internet security technology company providing security as a service (SECaaS). Det uppges ha drygt tvåhundra anställda och vara noterat på NASDAQ-börsen.

Vad beträffar bröderna Ian och Kevin Maxwell, födda 1956 respektive 1959, har de av allt att döma haft brokiga och i varje fall inte entydigt framgångsrika karriärer som affärsmän. Så sent som den 18 september 2018 deklarerade de dock att de avsåg att grunda en ”UK think tank called Combating Jihadist Terrorism with the aim of better understanding terrorism and its causes” [14].

Hm…

Robert Maxwells favoritdotter Ghislaine, född 1961, flyttade som nämnt till USA strax efter faderns död i november 1991. Hennes involvering med den döde (självmördade) Jeffrey Epstein är väl känd. Detta gör henne ingalunda per automatik medskyldig till de brott Epstein har anklagats för. Någon säker kunskap om huruvida Epstein och Ghislaine Maxwell stod i Mossads sold föreligger heller inte, även om vittnesmål från f.d. underrättelseofficerare inom Mossad gör det troligt. Att Ghislaine Maxwell ännu inte arresterats – eller ens tycks ha förhörts – i affären antyder högt beskydd. För närvarande har hon gått under jorden, även om många journalister intresserar sig för och spekulerar kring denna femme fatales uppehållsort. I likhet med sin far känner även Ghislaine Maxwell till synes ”alla”, vilket framgår av följande axplock av bilder, se [15,16].

Ikaros flyger allt högre…

I juni 1988 fyllde Robert Maxwell 65 år. Han stod nu på toppen av sin karriär. Åtminstone tedde det sig så för omvärlden. Möjligen också för hans lojala hustru och barn, de som troget stretade på i marktjänsten i det hem och inom det företagsimperium den ombytlige och despotiske maken-fadern byggt upp och som han svartsjukt kontrollerade. Det är omvittnat att medarbetare, som inte föll den mäktige bossen i smaken, kunde sparkas för rent bagatellartade förseelser. Robert Maxwell, som inlett sin kometliknande karriär på fåfängans marknad som parlamentsledamot för Labour, tålde inte underlydande som saknade den rätta lyhördheten för sin chefs önskemål. Det påstås att han vid ett tillfälle vid en bättre middag ska ha dragit ner duken och hela bordsservisen, eftersom dukningen inte var arrangerad på det perfektionistiska sätt han ansåg att den borde vara. Personer som är kallblodiga nog att göra sådana saker brukar föra respekt med sig.

Men inför sin 65-årsdag hade den färgstarke tidningsmagnaten till synes lagt världen för sina fötter. Inom några månader skulle han vara ägare av det prestigefulla amerikanska förlaget Macmillan Publishers liksom av publikationen Official Airline Guide, två affärer som tillsammans kostat honom 3,35 miljarder US-dollar. (I dagens penningvärde ca. 7 miljarder USD eller 68 miljarder SEK.) Den summan var större än vad hans eget ”maktbolag” Maxwell Communication Corporation (MCC) var värt. Hans räntebetalningar uppgick nu till 300 miljoner USD per år, (idag ca 620 miljoner USD). Som jämförelse kan nämnas att när e-handelsbolaget Amazons ägare Jeff Bozos 2013 köpte inflytelserika The Washington Post betalade han 250 miljoner USD, vilket på Maxwells tid torde ha motsvarat ungefär 120 miljoner USD. För de flesta av oss oerhörda belopp men Maxwell hörde inte till dem som blir nervösa inför en saftig räkning. Som dekorerad soldat i 2:a världskriget med såväl det brittiska militärkorset som det av Mannerheim instiftade Finlands Vita Ros glimmande på kavajslaget hade han lärt sig ”to keep a stiff upper lip”.

65-årskalas med förhinder

Och nu skulle tidningsvärldens okrönte kejsare firas i tvenne dagar! Eller var det kanske trenne? Hur som helst var tre tusen gäster inbjudna, bland dem presidenterna Ronald Reagan och Michail Gorbatjov samt den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Maxwell tycks nästan ha betraktat dem som sina personliga vänner. Dessa celebriteter valde dock att slingra sig ur inbjudningarna och nöjde sig med att – förutom de obligatoriska personliga gratulationerna till jubilaren – skicka representanter av lägre rang. För den omåttligt fåfänge Robert Maxwell bör detta ha varit en besvikelse. Var det en första antydan om att allt inte stod rätt till med Maxwells rykte?

Att den som skulle firas egentligen var en maffiakung, en gudfader var vid denna tidpunkt inte bekant. Vad de olika underrättelsetjänster som israeliska Mossad, sovjetiska KGB och brittiska MI6/MI5, som Maxwell hade kontakter med, visste är en annan sak. Men inför offentligheten stod den bullrande Maxwell staty över sig själv i blankpolerad sprickfri marmor. Han hade beställt en Festschrift över sig själv, som några av hans redaktörer fick i uppdrag att sammanställa och hans bokförlag Pergamon Press gav ut. Alla festdeltagare uppges ha fått ett exemplar av boken.

Ytterligare personer som uteblev från festen – vilket få torde ha lagt märke till – var representanter för Mossad. Enligt Thomas & Dillon hade vid denna tidpunkt Maxwell – Mossads tidigare så framgångsrika agent – börjat bli ett bekymmer för den israeliska underrättelsetjänsten. Bekymren kan tänkas ha uppkommit på olika plan. Maxwells trohet mot staten Israel kunde inte ifrågasättas; men hans växande ekonomiska problem innebar en svårbedömd riskfaktor. Hans goda kontakter med ryska KGB var i och för sig till fördel för Israel. Maxwell hade ju lyckats med konststycket att sälja det israeliska spionprogrammet Promis till KGB, vilket inte många andra torde ha gått iland med. Men här fanns samtidigt risken att kontakterna blev lite för goda, givet den maxwellska personlighetens vidlyftighet. Ytterligare en grupp som lyste med sin frånvaro på födelsedagspartyt var representanter för det kommunistiska Bulgarien, en annan Maxwell närstående stat.

Enligt Thomas & Dillon gick Maxwells kontakter med den sovjetiska statsapparaten tillbaka åtminstone till tidigt 60-tal. Han ska då genom den dåvarande kommunistledaren Nikita Chrusjtjovs förmedling fått tillstånd att såväl redigera som trycka den officiella tidskriften (?) Information USSR [17]. Något senare kom han, inte minst via KGB-chefen Vladimir Kryuchkov, att knyta allt närmare kontakter med Bulgarien.

I februari 1986 hade Michail Gorbatjov på Sovjetunionens kommunistiska partis 27:e kongress hållit ett viktigt linjetal, något som även Maxwell och dennes närmaste medarbetare noterat. Kryuchkov hade varnat Maxwell för att KGB ansåg att Gorbatjov gick för fort fram i sin reformiver [18]. För affärsmannen Maxwell var detta inte nödvändigtvis någonting dåligt. I det ”kreativa kaos” som kunde förväntas uppstå när Östeuropas kommunistpartier ändrade kursen 180 grader kunde den som satt på riskvilligt kapital skörda många sköna frukter. Maxwell tänkte hinna först till kvarn, en ambition som skulle få långtgående konsekvenser.

I januari 1987 träffades tre män för ett möte på det flottaste hotellet i Bulgariens huvudstad Sofia. Hotellet var Sheraton Sofia, (som alltjämt lär vara ett av de främsta lyxhotellen). De som träffades var förutom Maxwell den inflytelserike bulgariske politikern Andrej Lukanov, som skulle bli Folkrepubliken Bulgariens siste premiärminister, (1996 lönnmördades han i ett ännu ouppklarat attentat) samt Ognyan Doynov, en annan apparatchik på väg uppåt i det bulgariska kommunistpartiets hierarki. Lukanov hade sett till att möteslokalen var omsorgsfullt buggad, medan gourmén Maxwell hade låtit flyga in middagen från Paris. Medan de tre herrarna kalasade på gåslever, rökt lax, confiterad anka och – till huvudrätt – stekt fasan, godbitar som sköljdes ned med förstklassig champagne och årgångsviner från Bourgogne, slöts en viktig affärsöverenskommelse. I ett dokument som de två bulgariska representanterna överräckte till Maxwell fastslogs:

Detta dokument öppnar för Mr Robert Maxwell en möjlighet som vi anser att han kan tillföra en Andra Marknad. Detta för att han ska kunna operera fritt i detta land, utan restriktioner och med fullt stöd av varje regeringsorgan inklusive Darzhavna Sigurnost [den bulgariska säkerhetstjänsten, SD; POK].”

Thomas & Dillon påpekar (sid 160) att en motsvarande frihet aldrig hade getts till någon bulgarisk kapitalist. Maxwell hade i sin ficka fått en nyckel till Bulgarien, en nyckel med vars hjälp han kunde öppna vilken dörr i landet han önskade. Vad var det för slags affärer som de tre männen hoppades så mycket på? Det dokument som överlämnades till Maxwell innehöll bland annat en lång förteckning över tekniska produkter, som västerländska företag var förbjudna att sälja till Sovjetunionen och dess allierade. Det rörde sig om sådant som datorer och annan högteknologi där västvärlden, inte minst USA, intog en ledande roll. Det var Maxwells uppgift att se till att den förbjudna tekniken kom sovjetblocket till godo. I korthet skulle det gå så till att den bulgariska underrättelsetjänstens spioner, som var verksamma i Silicon Valley och andra hightech centra runt om i världen, skulle stjäla intressant teknik (inklusive ritningar, mjukvara etc) som de lyckades komma över. Under diplomatisk skyddsmantel skulle materialen föras till Bulgarien. Där skulle företag ägda av Maxwell omarbeta stöldgodset så att det erhöll en skenbart ny identitet. Den omgjorda utrustningen skulle sedan nyproduceras och säljas inom Östblocket av Maxwells företag. Vinsten från verksamheten skulle tillfalla de tre kumpanerna och deras medhjälpare. För att säkerställa att pengarna skyddades från att spåras tillgreps knepiga konstruktioner med skalbolag i Lichtenstein och stiftelser runt om i världen, arrangemang Maxwell var specialist på.

Med andra ord: synnerligen grov affärsbrottslighet.

Eller?

Om man vänder på perspektivet kan man säga att Maxwell genom sin verksamhet såg till att företag och myndigheter i öststater som Bulgarien, Sovjet, Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Georgien, Rumänien, Slovenien, Tjeckoslovakien, DDR och Ungern kunde utföra sitt arbete med modern utrustning. Vilket naturligtvis ur mänsklig synpunkt var en god sak. Världen blev säkrare då till exempel de datorer som tolkade radarsystemens signaler blev bättre och snabbare (se Lennart Stenflos artikel i Förr och Nu nr 2 2018). Den största faran för världen låg snarare i den sanktions- och blockadpolitik som kännetecknade väst, i synnerhet USA. Politiken inleddes vid det kalla krigets början och har fortsatt till den dag som är. Denna sida av saken tycks inte Thomas & Dillon se.

Hur Maxwell själv såg på sitt handlande är inte så lätt att veta. Att pengarna spelade en viktig roll (en miljardförmögenhet hägrade) är självklart för en person av hans sort. Men det är inte säkert att det uteslutande var pengar som var drivkraften för att engagera sig i ett så pass riskabelt projekt. Där kan också ha funnits drag av gammal kärlek till hembygden. Maxwell var trots allt en jude från Tjeckoslovakien.

I knät på maffian

Vad Maxwell och hans sammansvurna inte riktigt tycks ha förutsett var att själva illegaliteten hos deras affärer ledde till att de fortare än de kunnat ana satt med den internationella maffian i knät. Storgangsters i Moskva, New York, Kina, Japan, Latinamerika o s v ville alla ha sin släng av sleven. Gudfadern Maxwell såg till att de inordnade sig bakom hans egid. Thomas & Dillon skriver att Maxwells företag snart kontrollerade en ”betydande andel av de globala profiterna från gas, telekommunikationer, olja, spel och penningtvätt” (sid 163). Den store Maxwell hade vågat språnget till Rhodos – och störtat ned i en avgrund av svartaste kriminalitet. Men att verksamheten snabbt förlorade varje spår av moralisk legitimitet innebar naturligtvis inte att den inte var lönsam. Den bulgariska regeringen kunde senare fastslå att Maxwell och hans kumpaner hade lagt beslag på minst en miljard USD av landets tillgångar, ett belopp som Thomas & Dillon bedömer vara kraftigt underskattat (sid 166). Vart pengarna slutligen tog vägen lär fortfarande vara okänt.

Maxwell hade dock inte glömt bort sitt publicistiska jag och i mitten av 80-talet hade han parallellt med sina bulgariska affärer köpt in sig i den ryska engelskspråkiga nyhetstidningen Moscow News. Tidningen hade startats 1930 av den socialistiska amerikanska författaren och journalisten Anna Louise Strong (1885-1970) och leddes nu av chefredaktören Jegor Jakovlev. Denne var en varm anhängare av Gorbatjovs politiska nydaning, vilken som påpekats även Maxwell önskade stödja. Maxwells vana att kommendera sina chefredaktörer att driva den ena eller andra ståndpunkten ledde snart till öppen konflikt mellan de två. Moscow News genomgick under åren olika transformationer och lades slutligen ner 2014. Maxwell hade även intressen i rysk TV. Till hans mer festliga utspel hörde att han lovade Mikhail Gorbatjov att grunda ett Gorbatjov-Maxwell-institut och att han skulle satsa 50 miljoner USD i projektet. Men det var bara en av hans många bluffar, som han nyttjade för att knyta folk till sig med tacksamhetsband.

Problem med de lagliga affärerna

När 1980-talet gick in på sina sista år var likväl allt inte frid och fröjd i den av sin glupande aptit på pengar, makt, kvinnor och mat jagade Maxwells tillvaro. Han hade visserligen – inte minst genom sin kriminella verksamhet – förtjänat enorma summor, som han med hjälp av sin revisor ”Dr R” kunnat gömma undan i lämpliga skatteparadis. (Vem denne Dr R var/är avslöjas inte av Thomas & Dillon.) Han hade också sörjt för att hans sju efterlevande barn skulle kunna fortsätta ett liv i lyx, när han själv lämnat scenen. Men den legala, ”vita” sidan av hans affärer hade börjat få problem. Aktiekursen i hans två huvudföretag Maxwell Communication Corporation (MCC) och Mirror Group Newspapers (MGN) visade en sjunkande tendens, vilket var allvarligt med tanke på hans stora skuldsättning. Han inledde då försök att manipulera aktiemarknaden, ett område Maxwell förvisso inte var en novis på. Genom pengar lånade ur egna stiftelser gjorde han jättelika uppköp av aktier i MCC och MGN för att driva upp kursen. Banken Goldman Sachs agerade aktiemäklare genom att sälja bolagens aktier till sina kunder. Operationen ökade dock hans skuldsättning genom att de återköpta aktierna nyttjades som säkerhet för nya banklån. Räntan för de senare hamnade ovanpå de 300 miljoner USD han redan betalade årligen för köpet av Macmillan med mera.

I detta läge bet Maxwell huvudet av skammen (om han nu besvärades av någon sådan) och började regelrätt stjäla pengar ur MGN:s pensionsfonder, som han varit framsynt nog att se till att han själv kontrollerade. Företaget hade 24 000 anställda. Den dag Maxwell dog hyllade Daily Mirror sin hädangångne chef med jätterubriken ”Mannen som räddade Daily Mirror” på förstasidan. Men det var innan de anställda fått helt klart för sig att den döde försnillat deras pensionspengar. Det uppdagades snart att 400 miljoner pund saknades i pensionsfonden, betydligt mer än vad MGN var värt. I det rättsliga efterspel som följde beslöt dock regeringen att kompensera de anställda genom att betala ut 100 miljoner pund och bankerna i City 276 miljoner pund, en summa som täckte 94 procent av de stulna medlen.

Journalisten Seymour Hersh

Men Maxwells exceptionellt höga spel – som om han vore världarnas onde Demiurg personifierad (vilket han kanske var) – kunde inte passera helt obemärkt. Till dem som fick upp ögonen för Maxwell, och började samla material om honom, hörde den amerikanske journalisten Seymour Hersh. År 1991 planerade han att ge ut en bok med titeln The Samson Option: Israel’s Nuclear Arsenal and American Foreign Policy. När Hersh höll på att lägga sin sista hand vid boken kom han över sensationella uppgifter om Robert Maxwell och dennes utrikesredaktör för Daily Mirror, Nicholas ”Nick” Davies. Uppgifterna medförde att boken utökades med knappt tiotalet sidor; sidor som dock gjorde både den amerikanske förläggaren Random House och den brittiska Faber & Faber, som erhållit utgivningsrätten i Storbritannien, eld och lågor. Man såg framför sig en veritabel kioskvältare, som skulle komma ut lagom till julhandeln. I förhållande till vad som senare blivit känt om Maxwell, var det ett relativt begränsat antal uppgifter som Hersh fått tag på. Men dessa var nog så omskakande. De rörde ju en av Europas ledande tidningskungar och publicister. Hersh avslöjade på de nyskrivna sidorna att den ”oberoende” Maxwell i själva verket var spion för Israel och att han och Davies hade förrått den israeliska visselblåsaren Vanunu. En publicist och journalist som tjallar för Mossad och gör sig medansvariga till att en visselblåsare kan gripas och dömas till arton års fängelse! Till yttermera visso hade de två engagerat sig i israelisk vapenexport.

Utgivningen av Hersh bok i Storbritannien hängde på att innehållet kunde hållas hemligt fram till dagen för publiceringen. Detta misslyckades. På något sätt fick Maxwell nys om saken och han tillgrep den juridiska möjlighet som i varje fall i början av 90-talet alltjämt existerade i Förenade Kungariket: publiceringsförbud, ”pre-publication injunction” som den juridiska termen lyder. Det innebar att det inte bara var brottsligt att trycka och distribuera den aktuella skriften, även den som rapporterade om innehållet blev brottslig. (Man får anta att det krävdes en person av Maxwells kaliber att få en domare med på ett sådant beslut.) Som en konsekvens av detta säregna undantag i den brittiska tryckfrihetslagstiftningen hade den givna boksuccén dött knall och fall på tröskeln till öriket.

George Galloway hittar en lucka

Fast inte riktigt ändå. Det fanns nämligen en grupp i Storbritannien som av hävd hade rätt att utan risk för påföljder tala fritt över vilket ämne som helst. Medlemmarna av Underhuset, The House of Commons. Två av dessa, Rupert Allason och George Galloway, hade tagit del av Hersh uppgifter och begärde nu ordet. Det var den 22 oktober 1991 och den förste som talade var Galloway [18]. Inför ett chockerat, tyst parlament läste han högt ur Hersh skildring. Maxwell var ju inte bara en av Storbritanniens mest kända och kanske också mest respekterade personligheter. Galloway kände även till och avslöjade nu Maxwells stöld av sina anställdas pensionspengar. Och eftersom orden uttalades i parlamentet kunde medier och journalister rapportera det som sas utan att drabbas av rättsliga efterräkningar. Att Maxwells tidningar gick till rasande motangrepp mot de två förtalarna av den storartade hedersmannen och godhjärtade filantropen Maxwell säger sig självt. Maxwell själv förklarade med en avfärdande gest att alltihopa var:

– Löjligt. Rena rama påhitten.

I verkligheten hade den sista akten i dramat Maxwell just inletts. Maxwell var nu under daglig press inte bara som en följd av medierapporteringen som avslöjandena i Underhuset resulterade i utan lika mycket från hans alltmer otåliga och nervösa fordringsägare. Fler och fler banker krävde omedelbar återbetalning av givna lån. I väntrummen i Maxwell House på 242 Marylebone Road i centrala London rådde trängsel. En bister samling portföljbärare som fruktade att de miljoner och åter miljoner pund de satsat på tidningsmagnaten var på väg att gå upp i rök. De misstänkte – helt korrekt – att Maxwell inte var solvent.

I detta läge vänder sig, enligt Thomas & Dillon, en alltmer desperat Maxwell direkt till Mossad. Han har, påpekar han, gjort staten Israel och dess underrättelsetjänst stora tjänster. Så stora att han har rätt att kräva att man i detta hans tillfälliga prekära läge bispringer honom med ett handlån. För att lätta på det akuta trycket behöver han omedelbart 400 miljoner pund, (i dagens penningvärde ca 9,32 miljarder SEK). Det är, menar han, inte att begära för mycket. Vad Mossad svarade på denna begäran är inte känt.

Maxwell överlämnar nu skötseln av affärerna i Maxwell House till sonen Kevin och beger sig själv till Medelhavet, närmare bestämt till Gibraltar. Han har gett order om att lustjakten Lady Ghislaine ska göras redo för att korsa Atlanten och gå till New York. Där ska Maxwells fira jul med den omhuldade farkosten som bas. Men väl framme i Gibraltar har Maxwell ändrat sig. Han vill istället resa till Madeira. Så sker. I staden Funchal lämnar han fartyget och tar en taxi till det berömda femstjärniga hotellet Reid’s Palace. Han ber taxin vänta medan han ensam går in i hotellet. Efter en halvtimme är han tillbaka. Vem eller vilka han träffade är okänt.

Den lustyacht som en gång ägdes av Robert Maxwell och då bar namnet ”Lady Ghislaine” seglar alltjämt på haven, numera under annat namn. Foto: Andrew Rutherford [Källa: Creative Commons Attribution]
Lady Ghislaine avseglar nu med sin besättning på ett dussintal personer och med Maxwell som ende passagerare till Kanarieöarna. På eftermiddagen den 5 november hittas Maxwell flytande i Atlanten av en fiskare. Undersökningar visar att han måste ha fallit över bord någon gång mellan klockan 4 och 6 på morgonen samma dag, när båten stävat fram i vattnen utanför Kanarieöarna och det alltjämt är mörkt. De tre läkare, som obducerade kroppen, kunde inte enas om dödsorsaken. Förslaget att han föll över relingen sedan han drabbats av en hjärtattack förefaller dock så osannolikt att det kan uteslutas. Relingen på Lady Ghislaine var enligt Thomas & Dillon för hög för det scenariot.

Återstår självmord eller mord. Självmord är naturligtvis en uppenbar möjlighet, särskilt om man tänker sig att Mossad svarade nej på Maxwells begäran om 400 miljoner pund. Då var allt slut. Men vi vet inte vad Mossad svarade. Om de nu gjorde det. Självmord har också varit den allmänt erkända sanningen om Maxwells död. Det är också en sanning som låter liket vila i frid utan att störa dekorum. För att inte tala om den tillfredsställelse försäkringsbolaget bör ha känt, när det slapp att betala ut livförsäkringen till änkan.

Det som talar emot självmord är att Maxwell inte lämnade något meddelande till familjen efter sig och att hans hustru Elisabeth, ”Betty”, liksom hans barn, uttryckt tvivel på självmordsteorin. ”Han var inte den typen som begick självmord”. Thomas & Dillon argumenterar å sin sida utförligt och med många anmärkningsvärda detaljer för varför de håller det för troligt att Maxwell avrättades av Mossad. Organisationens kompetens på området anses hur som helst odiskutabel. Huvudskälet för Mossad att tillgripa en så drastisk åtgärd skulle vara att man inte längre litade på Maxwell, som i sin tur visste väldigt mycket om Mossad. Man ville begripligt nog undvika att hamna i en situation, där Maxwell kunde bedriva utpressning mot organisationen.

Men oavsett vilken roll den israeliska staten kan ha spelat i Maxwells död, såg man till att ge honom en ståndsmässig begravning. Han gavs en komplett statsbegravning i närvaro av landets president Chaim Herzog, premiärminister Yitzhak Shamir och oppositionsledaren Shimon Peres. Därtill deltog den sittande och sex tidigare av Mossads generaldirektörer. I enlighet med sin önskan begravdes Maxwell på Olivberget, det berg nedför vars sluttning Jesus en gång sägs ha ridit på en åsnerygg för att i triumf rida in genom porten till Jerusalem.

Maxwells triumfatoriska intåg i den heliga staden skedde först efter döden. När stoftet av den man som om sig själv sagt att ”jag är född jude och kommer att dö som jude” sänktes ned i graven uttalade med hög och tydlig stämma Shimon Peres, sedermera Israels president, orden:

– Han har gjort mer för Israel än vad som kan berättas här idag.

NOTER

[1] Huvudkälla till denna artikel är journalist- och författarparet Gordon Thomas & Martin Dillons utomordentliga Robert Maxwell, Israel’s Superspy; The Life and Murder of a Media Mogul, (Carroll & Graf Publishers, New York 2002, 448 sid, ISBN 0-7867-1078-0). Boken är ett mästerstycke av journalistisk research om Maxwells agentverksamhet för Mossad. Den ger också en intressant levnadsteckning av mediekungen.

[2] https://academic.oup.com/hgs/issue/33/1

[3] https://spartacus-educational.com/Paul_Rosbaud.htm

[4] John Pilger, Den dolda dagordningen; Reportage från bedrägeriernas tidsålder (övers. Hans O. Sjöström, Ordfront, Stockholm 1999, 634 sid, ISBN 91-7324-629-8). Boken ger viktiga inblickar i Robert Maxwells agerande som publicist och Pilger själv hade uppenbarligen sina duster med den maktfullkomlige tidningskungen.

[5] https://en.wikipedia.org/wiki/Cheryl_Bentov

[6] https://electronicintifada.net/content/vanunu-epilogue/5226

[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Mordechai_Vanunu

[8] https://sv.wikipedia.org/wiki/Rafi_Eitan

[9] https://en.wikipedia.org/wiki/Christine_Maxwell

[10] https://www.businesswire.com/news/home/20080303005669/en/Chiliad-Company-Solved-911-Connecting-Dots-Problem

[11] https://www.youtube.com/watch?v=tIRL5VHSFkk

[12] https://en.wikipedia.org/wiki/Isabel_Maxwell

[13] https://en.wikipedia.org/wiki/CYREN

[14] https://en.wikipedia.org/wiki/Ian_Maxwell

[15, 16] https://www.gettyimages.se/fotografier/ghislaine-maxwell?family=editorial&phrase=ghislaine%20maxwell&sort=mostpopular# ; https://nypost.com/2020/01/26/ghislaine-maxwell-secretly-visited-prince-andrew-at-buckingham-palace-several-times/ ;

[17] Jag lyckas inte i www.worldcat.org hitta någon publikation med namnet Information USSR publicerad efter WWII. Vilket inte bevisar att den inte kan ha funnits. Kanske någon läsare vet mer?

[18] En rysk kollega som växte upp i Moskva och där upplevde Sovjetunionens sammanbrott 1991, har berättat för mig att ryssarna aldrig förstod vad Gorbatjov pratade om. Kanske var de berömda glasnost (öppenhet) och perestrojka (omvandling) riktade lika mycket till internationella investerare som till ryssarna? Av allt att döma var Gorbatjov mer populär i väst än i hemlandet.

[19] George Galloway, f. 1954, var under ett kvartssekel ledamot av det brittiska Underhuset, huvudsakligen som representant för Labour. I denna artikel berättar han om hur det gick till när han avslöjade Maxwell i parlamentet: https://www.rt.com/op-ed/466983-ghislaine-robert-maxwell-epstein/