RIKEDOM

Anders Björnsson

 

Det var en januarikväll så tyst. Snön hade äntligen lagt sig på marken och trädens grenar. Gatlyktorna sken rätt in i sovrummet. Jag tog fram en volym från lyrikhyllan. Erik Blombergs tolkningar av tysk, engelsk, amerikansk, fransk och kinesisk poesi, Jorderingen, utgiven på Norstedts 1954. Den häftade utgåvan är välanvänd och håller på att falla sönder. Den borde bindas. Omslaget är gjort av Lars Rolf.

 

Jag satt med brevkniv – första arket, ett förord, av någon anledning ännu ouppsprättat – och läste med förtjusning.

 

 

Några av dessa dikter skulle jag vilja höra på min begravning! Av Andreas Gryphius, av John Donne, av Edgar Lee Masters, av Henri Michaux. Eller av Chan Chiu-ling:

 

Fullmånen över sjön

gör hela himlen ljus

och skänker hjärtan skilda från varandra

en lång och tankfull natt …

Det blir ej mörkare för att jag släcker ljuset.

Så lämnar jag mitt brev åt månen

och går till sängs och väntar goda drömmar.

 

”Ibland är det nog lika svårt att tolka lyrik som att skapa den”, skriver Blomberg. ”I själva verket gäller det här ett återskapande, delvis av samma slag som en utövande musikers. Tonerna bli levande även för den som inte kan läsa notskriften. Många dikter på främmande språk ha upptäckts, även av lyrikkännare, först i översättning.”

 

Erik Blomberg var, förutom översättare, själv skald, konsthistoriker, kulturkritiker. Fri intellektuell med tydlig vänsterprofil. Hans mest kända dikt är väl den han skrev över de fem demonstrerande arbetare som militären sköt ihjäl i Ådalen 1931. Han var en modern människa, men inte modernist. Så långt ifrån en strukturalistisk textkritiker man kan komma. För att förstå dikten måste man förstå människan, skriver han. Och vidare:

 

”Formförnyelsen är inte något privilegium för dagens dikt – som man ibland tycks tro. Den har pågått i alla tider, och överallt. Där den är väsentlig, betydelsefull motsvarar den en vidgning av det mänskliga medvetandet. I formens djup och renhet spelar sig människans längtan efter klarhet och befrielse – i en västerländsk folkvisa om Jesu födelse lika väl som i en kinesisk dikt som syrsan som renhetens symbol. Här mötas öst och väst. Här sluter sig jorderingen.”

 

Det är så vackert. Först när jag har slagit igen boken och släckt sänglampan, märker jag att Blomberg med förkärlek använder sig av verbens pluralformer, där det så ska vara.  Och detta är ett decennium efter det att TT upphörde med detta bruk. I lagspråket fortsatte det ännu en tid. I luthersk liturgi hänger det kvar som atavismer. I den svenska skaldekonsten är den praktiserade formläran både strängare och mera vidlyftig än i dagligt tal: ”Klunkom, Welam Welamsson! – gudlov vi have Sturen/instoppad i buren!”

 

Vilken rikedom! Ordkonsten, liksom bildkonsten och tonkonsten och byggnadskonsten, rymmer allt det som vardagsverkligheten inte alltid mäktar ta hänsyn till. Inte åsikten om vad som är rätt och fel, utan just det klara och osökta, det som ger sikt. När vi försvarar människovärdet bevarar vi något som vi inte vill vara utan. Vi är rädda om klenoder som har följt oss genom livet eller som har betytt något i andra människors liv. Antikviteter har inte bara bytesvärde, de har också bruksvärde.

 

Ja, jag skulle vara en fattigare man, om jag inte ägde Jorderingen. Jag skulle berövas något, om jag inte fick lyssna till det enkla som är så svårt att säga och fick skåda verbformerna som har talat till andra. Ur Des Kaben Wunderhorn:

 

Tre ryttare redo ur stadsporten ut, adjö!

I fönstret satt flickan och tittade ut, adjö!

Och ska vi nu skiljas, så säg ingenting,

men räck mig din gyllene fingerring!

Adjö, adjö, adjö, att skiljas det är som att dö.