Resor i den Ostindiska övärlden – ett fotoreportage. Del 2 Sumatra

Resor i den Ostindiska övärlden – ett fotoreportage. Del 2 Sumatra

Bild och text Staffan Guttman

Inledning

Vid mitten av 1990-talet hade jag redan gjort flera resor i ostindiska övärlden [1]. Kännedom om regionens historiska betydelse i mitt hemland Sverige har dock förefallit märkligt begränsad. Detta till trots av de sjöburna handelsresorna Svenska Ostindiska Kompaniet anställde genom övärlden till Kina mellan 1731 och 1813. I Del 2 av mitt fotoreportage fortsätter jag berättelsen om regionens betydelse i övärlden och omvärlden genom erfarenheter från egna resor och berättelser från min ingifta morbror som växt upp i Sumatra, Indonesien. Detta tillsammans med intervjuer och samtal med befolkningen i övärlden samt litteratur som hanterar den historiska utvecklingen. Jag har rest med penna och kamera och med kulturella ögon haft sikte på möten i vardagen och saker människor gör, där kommunikation och handel framstått som allt viktigare under arbetet. Del 1 av fotoreportaget om Malacka är publicerat i Förr och Nu nr 1-2022.

DEL 2 – Sumatra, Indonesien

Morgon i den gamla hamnen

Malackahamnen år 1997. De första morgonvindarna hade börjat dra in från diset i Malackasundet, men ännu lägrade sig mörkret. Jag satt i kantinen med ett kokt ägg och kopi hitam, svart kaffe. Visum och biljett var klara för överfarten till Sumatra, Indonesien. I dunklet satt människor av olika åldrar och i accessoarer jag kände igen från tidigare resor i Indonesien. Yngre och äldre kvinnor i tunna slöjor med spets och pärlor och män i olikfärgade turbaner, med nystrukna batikskjortor och större klockor av metall. Hals, armar och fingrar besmyckades med guld och silver. Flera med infattningar som ametist, rubin, kristall, solsten. Låga fraser av Bahasa Indonesia, det indonesiska språket.  Något annat jag kände igen vid färjeläget var aromen från röken av Kretek. Kretek är en inhemskt indonesisk cigarett, med tobaken blandad av torkad kryddnejlika.

Jag kom att tänka på Bit, en tysk globetrotter jag träffat tio år tidigare på resa från Singapore till den indonesiska övärlden. Destinationen var då Pulao Batam för vidare resa till Tanjung Pinang och Siakfloden upp genom Sumatras lågländer mot Pekanbaru. Bit hade kommit till Sydostasien från Indien och levde på uppköp av allt möjligt som kunde avyttras längs vägen. Överflödet av de orientaliska inköpen skulle sedan säljas av på olika marknader i Tyskland. Han hade visat mig smycken i silver och guld, värdefulla stenar, fossiler och annat. Han liknade en medeltida sjörövare, med sitt halvlånga krusiga hår, blå- och vitrandiga byxor, utanpåskjorta och ett tjockt tovigt skägg. Ansiktsdragen vara skarpa och hade ett medryckande leende. Han var fyrtiotre år, men såg äldre ut genom de skarpa dragen. Vi beslöt att slå följe på vidare resa i övärlden. Det var han som visade mig Kretek. Som icke-rökare var cigaretten ändå intressant för mig, eftersom tobakskonsumtionen i Indonesien verkade så hög. Och varför var tobaken uppblandad med kryddnejlika? Väl i färjeläget i Pula Batam gick Bit direkt till en ambulerande försäljare och inhandlade ett paket Kretek och visade cigaretten. Därmed lät han fingrarna glida nerifrån och upp för det konformade rökverket, med ett cigarrettpapper fläckat av fettet från kryddnejlikan. Han tände cigaretten och ansiktet krympte ihop då röken begärligt inhalerandes för att sedan blåsas ut i ett blåvitt moln, som en ånga där vi stod. Det doftade verkligen av kryddnejlika. Han hostade så det skrällde och ursäktade en dåliga vana.

Dari mana, mister? väcktes jag av en raspig röst ur morgonmörkret och mötte blicken från en medelålders man med läderartad hy och halsduk. Han log ett tandlöst leende, drog ett bloss på en Kretek och det smällde till då glöden nådde fröna i kryddan. Alltså: Var kommer du ifrån? Saya dari Swedia, bapak, dan akan pergi ke Dumai dan Pekanbaru, svarade jag: Jag kommer från Sverige och är på väg till Dumai och Pekanbaru. Vi samtalade sedan lågt i den tidiga morgonen. Det vill säga, han ställde frågor och berättade varifrån familjen kom och jag hankade mig fram på knackig indonesiska. Mannen och hustrun hade varit på besök i Malacka för att träffa sonen som gästarbetade i Malaysia, vilket inte var ovanligt. Malaysias ekonomiska framgångar hade inneburit både temporära och stadigvarande migranter från Indonesien och angränsande länder. Nu skulle paret tillbaka till Dumai, destinationen över sundet, med ett antal kartonger och säckar av varor.

Det började ljusna och båten som skulle föra oss över sundet hade stått på tomgång en bra stund en bit från färjeläget. Med vrålande motorer la den nu till vid kajen närmast oss. Vi steg ombord och båten tuffade ut ur hamnen för att successivt öka farten i Malackasundet. Det kändes spännande att återigen besöka Sumatra och Indonesien.

Sumatra och handelsvägarna

Ön är efter Borneo den största av tusentals öar i den Ostindiska övärlden, som också kan kallas den malajiska arkipelagen. (Loeb 1935, s 4; Landguiden.se[2]), Klimatet är som på Malackahalvön, det vill säga varmt och fuktigt genom läget i korsningen mellan nordost- och sydvästmonsuner. Ekvatorn går genom Sumatras mitt, lite söder för Singapores’ läge. Till storlek och utformning liknar ön Sveriges form. Från norr till söder sträcker sig ett vulkaniskt bergslandskap som bidrar till en näringsrik jordmån. Flodsystemen är omfattande och till gagn för agrikultur, framför allt på öns östra sida där flodslam bidragit till så kallade alluviala slätter, alltså en lerig och god jordmån. Floderna har genom historien varit huvudsakliga transportvägar för både människor och handel, med produkter från inlandet mot kusterna och den vidsträckta mangroven. Mangrove fungerar som barnkammare för småfisk, men ger även ett virke som är motståndskraftigt mot fukt och mögel, vilket varit attraktivt för avverkning. I den höglänta provinsen Minangkabao har bland annat guld utvunnits (Wheateley 1961, s 309). Kort sagt hade handeln på Malackahalvön tillsammans med östra delen av Sumatra producerat jordbruks- och skogsprodukter, ädla metaller som tenn och guld tillsammans med övärldens fiske samt kryddor från Kryddöarna. Tillsammans med oljeprodukter och gummi genom kolonisationen i övärlden ökade sedan handelsplatsernas styrka genom import och export av varor som porslin och siden från Kina samt tyger och rökelse från Indien. Ett regionalt system av handelsvägar hade etablerats, vilket blev en del i den begynnande globala handelsverksamheten från 1500-talet (Berggren, 1990, s 29 och 57). Den Ostindiska övärldens betydelse i Sverige verkar för mig dock ha kommit i skymundan för händelserna kring stormakter som Kina och Indien. Idén med detta bildreportage är därför att lyfta fram regionens betydelse något ur skuggorna. Idag, år 2022, konsumerar Nordeuropa både livsmedel och kultur i ökad utsträckning från regionen. Även turistresorna till övärlden har ökat markant, vilket leder till ett intresse att veta mer om produkternas ursprung som del även i Europas utveckling

Produktion och handel har både lett till ökat materiellt välstånd i övärlden och till utbredningen av olika trossystem, vilka färdats genom handelsvägarna (Berggren 1990, s 35). Det gäller Buddhism, Hinduism, Kristendom och inte minst Islam, som idag är den största monoteistiska religiösa inriktningen i de västra delarna av den Ostindiska övärlden. Vidare finns animistiska inslag i utövandet av de större religionerna, vilket jag upplevt som viktiga i den lokala organisationen av vardagen (Berggren 1990, s 35; Loeb 1972, s 79, 89–90). Jag tänker exempelvis på ceremonier kring födelse- och fruktbarhet samt initierings- och dödsriter. Därför har religionsutövning i regionen för mig inneburit en kulturell komplexitet av större och mindre trossystem, som inte alltid varit lätt att förbinda med en eller annan större religion.

Dofterna i Dumai, doften av Indonesien

Det varma och fuktiga färjeläget i Dumai doftade av maträtter, Kretek och bensin. Stånd med klädesplagg i batik fanns sida vid sida med försäljning av sirligt utformade smycken. Män i vita skjortor, med fingerringar av infattade stenar ropade ut inköpsförslag. En uppenbar skillnad här jämfört med liknande platser i Malaysia var de minst sagt ivriga cykeltaxiförarna, så kallade becak. Ett femtontal cyklar följde varje steg vi tog från färjeläget. Vi, var mina nya medresenärer Nathalie från Frankrike och en tysk man som kallade sig Uncle. Vi beslöt att till fots ta oss till busstationen, som faktiskt låg längre bort än vi först trott. Längs med den långa och fuktiga vandringen följde oss utropen från taxiförarna med vad jag visste vara orimliga taxor. Jag kände att här startade kampen om normalpriset, så kallat Harga biasa. Harga betyder pengar, biasa normalt. De första intrycken efter inresa till Indonesien, då som tidigare, var en förmånskänsla att kunna besöka en riktigt gammal och rik kultur. Då tänker jag på de olika folken, ceremonierna, klädedräkter, maten, mötena och berättelserna, samtalen, sångerna, språken. De olika folkgrupperna har ofta sina egna språk, inte sällan helt skilda från varandra. Den officiella kommunikationen i övärlden förs dock via Bahasa Indonesia, en standardiserad form av Malaj (Loeb 1935, s 11), ett Austronesiskt språk talat i större delen av Ostindien. Indonesien är också ett land där många människor dagligen måste kämpa för sin överlevnad. Ofta har jag funderat över detta, ett land med till synes oändliga resurser.

Efter sedvanligt prutande om biljettpriset och ömsesidigt samtycke kunde bussen avgå. Passagerarna var i alla åldrar med säckar och kartonger med matvaror samt hopbundna levande kycklingar, ankor och andra djur som lamm och getter. Doften av Kretek låg som en dimma i kupén. Det blev en ryckig färd i hög fart på slingriga vägar med hög batakmusik[3] i alltför klena busshögtalare. Vi hasade upp och ner på de nersuttna sätena medan konduktörerna krånglade sig genom bussen för att ta upp betalning längs vägen. Ibland hängde de halvt utanför och annonserade förbipasserade om destinationen, med handdukar bundna som turbaner. Delar av resan gick genom hav av brinnande terräng och jag förstod anledningen till handdukarna när konduktörerna försökte skydda näsa och mun från den stickande, tjocka röken. Bränderna kom från svedjebruk som alltså var ursprunget till röken ända till Malackahalvön och även la övriga delar av regionen i en säsongsdimma av aska. Jag hade flera gånger noterat den vita dimman i Malacka. Ibland hade den liknat snö och inneburit att skolor och andra institutioner temporärt behövt stänga.

Den vådliga färden påminde mig om min morbrors berättelser om osäkra livsvillkor i Indonesien. Han var uppväxt i Medan på norra Sumatra med en mamma från Java och pappa från Nederländerna. I efterspelet av den japanska annekteringen och befrielsen från Holland skedde en våldsam frigörelsekamp mellan inhemska politiska fraktioner (Berggren 1990, s 169). Personer med föräldrar av olika nationaliteter, så kallade Indos[4], hade i princip att välja mellan att stanna kvar och riskera utstå repressalier eller fly. ”Bättre fly än illa fäkta”, hade han sagt och jag mindes det bittra ansiktsuttrycket. Det gav ett lika intensivt pinat uttryck som glödande inlevelsefullt vid berättelserna om mat, språk och annan kultur.

Pekanbaru och Tommys’ Place

Pekanbaru är huvudort i provinsen Riau[5], där ”pekan” betyder marknad och ”baru” betyder ny. Staden är också provinsens ekonomiska centrum. Den ligger i inlandet längs med Siakfloden på östra Sumatra. Idag, 2022, har staden ett invånarantal på dryga miljonen, med en dramatisk tillväxt genom bland annat förekomsten av olja från mitten av 1970-talet. Inlandet är traditionellt befolkat av Orang Siak[6], en etnisk minoritetsgrupp som förutom att samla skogsprodukter även ägnat sig åt svedjebruk, vilket jag haft i tankarna under bussfärden från Dumai.

Jag hade varit i Pekanbaru tidigare. Första gången med Bit. Då var vi på väg till Sumatras högland för vidare resa söderut mot Java. En annan gång kom jag ensam på väg norrut över Alasdalen mot provinsen Aceh, dit herr Uncle i vårt sällskap dagen efter vår ankomst reste vidare mot. Nu hade jag kommit för att besöka lågländerna och arkipelagen österut, i kölvattnet efter Malackaimperiet. Främst var jag intresserad av möten med lokalbefolkningen och deras vardag. Ännu var jag dock i Pekanbaru. De centrala delarna verkade ha utvecklats sedan de tidigare besöken, med fler kontorsliknade byggnader knutna till oljeutvinningen med försäljning av industriella produkter som motorer, fordon och däckservice. Något shoppingcentrum hade också kommit upp. Staden inhyste även ett universitet, några turistattraktioner och ett antal moskéer. De öppna marknaderna fanns kvar, med utbud av mat och de så kallade warung med öppen utskänkning av vällagade lokala maträtter till ett rimligt pris. Här var det lätt att göra bekantskaper med både de som tillredde maten och deras kunder. Möten och kommunikation har jag alltid upplevt vara lätt i Indonesien.

Ur dagboken lördag den 8 mars 1997. (Cafébok 8, 8 mars 1997):

Det är morgon bland hönsen utanför Tommys’ Place, det Guesthouse i Pekanbaru jag tidigare tagit in i. Då och då gal en färgglad tupp som fräser runt och sätter på hönsen. De flaxar vilt i jakten och fjädrarna flyger. Jag har vaknat efter sju timmars skönhetssömn, morgondushat och sitter med en kopi hitam, svart kaffe, och några kex. Nathalie och Uncle, ressällskapet, sover ännu. Gårdsplanen består av vildvuxet gräs, några fruktträd, en tvättlina och djupa hjulspår i leran efter nattens regn. En bit ifrån hörs trafikbruset av staden. Jasman och jag småpratar på verandan. Jasman och Amy är vänner och förestår detta Guesthouse.

Denna uppfriskande morgon slingrade jag mig sen ut mellan de smala gångarna från Tommys’ Place och vidare in i staden. Klockan närmade sig nio och rusningstrafiken hade börjat avta. Dammet virvlade längs huvudgatan och här och där arbetade människor med att sätta upp dagens warung, med rätter som Nasi Goreng, ris med kyckling eller biffkött samt grönsaksblandningar och flertal frukter och fruktjuicer. Man hälsade ”Selamat pagi”, god morgon, och ställde frågor om vart jag var på väg och om jag ännu hade ätit? ”Terimakasi Ibu, saya suda makan”, svarade jag. Alltså Tack madam, jag har redan ätit. Sedan strosade jag vidare på högbron över Siakfloden. Härifrån sågs folk hålla sina morgonbestyr i floden; som att tvätta kläder och göra sin mandi mandi, morgontvagningen, vilket innebar att skopa vatten över sig.

Jag vek in mot matmarknaden. Den hade varit igång sedan tidigt och en kaskad av uppmuntrande inköpsförslag strömmade mot mig under strövandet bland utbud av grönsaker, frukt och fisk. Dofter blandades med dofter och färger med färger. Ivriga försäljare agerade som i ett skådespel, som för att uppmärksamma den presumtiva köparen på kvalitet och kvantitet av just sin vara. Försäljare hjälpte försäljare och en del inhemska kunder agerade upprymt som medaktörer. Kanske för att underlätta sina egna inköp, men säkert också för glädjen att vara del i ett dramaspel. Försäljningskulturen har jag upplevt som ett vanligt inslag i den Ostindiska övärlden, vilket också kunde relateras till min morbrors berättelser. ”Föreställning i stället för reklambroschyrer”, ekade hans ord. Att pruta i Indonesien var verkligen ett viktigt sätt att kommunicera, inte endast för en varas pris, utan också för utbyten av annan information. Att vara tillsammans under glädjefyllt skratt var betydelsefullt. Men bakom teaterföreställningarna visste jag ju sedan tidigare att aktiviteterna för många här också var en kamp för överlevnad, en kamp om begränsade resurser.

Att leva på ett minimum

Säkerheten. Öppenheten för samvaro i Indonesien har jag alltså upplevt som stor, om så bara för att säga hello mister. Men, som sagt hade min morbror berättat om osäkra livsvillkor för många i landet. Under mina resor hade jag också iakttagit en viss vaksamhet hos lokalbefolkningen gentemot varandra, vilket jag tycker skymtas i agerandet hos skådespelet på matmarknaden ovan. Det är viktigt att kunna skratta bort en hotande konflikt, ”så att man inte behöver tappa ansiktet”, som min morbror brukade säga. Kanske är ”Street-smart” en talande ordkombination, som jag också hade försökt öva mig i. Följande tillfälle är en sådan situation. Det var en speciell händelse i hamnen vid Siakfloden där båten anlände Pekanbaru från Tanjung Pinang. Jag hade närmat mig kajen med en ryggsäck och stannat tvärt av en ingivelse jag än idag inte kan förklara. Jag minns hur jag vände mig och då haft en ung man tätt nära inpå. Jag förstod omedelbart vad detta handlade om, men bad ändå om ursäkt och räckte honom handen. På var sida lite bakom syntes två andra unga män som gav intrycket att bevaka situationen. Jag försökte le indonesiskt och vandrade sen vidare och såg mig om först efter ett tag. Då var de försvunna, men jag kände länge av betraktande ögon och osäkerheten i hamnen.

Hamnen vid Siakfloden. Det var denna båt som tolv år tidigare tagit Bit och mig från Tanjung Pinang utanför Singapore och vidare genom Siakflodens våtmarker mot Pekanbaru. Resan hade tagit två dagar och två nätter genom träskmarker och spridda byar på pålar. Jag hade efter Bits’s enträgna förslag använt tiden till att öva Bahasa Indonesia. Bahasa betyder tala, alltså tala indonesiska. Att kunna några ord skulle komma att betyda mycket när det gäller att pruta priser så att både försäljare och köpare blir nöjda. Medresenärerna hade med förtjusning och ibland också deltagande gapskratt deltagit i mitt lärande. Det var alltid kul att kommunicera och höra utifrån komna besökares uttal.

Under resan genom flodsystemet hade Bit berättat hur han tidigare smugglat guld från Indonesien till Indien, som vid tiden 1985 varit en stängd marknad för utländska produkter. För en once, dryga 28 gram i Indonesien, kunde man få mångfalt igen i Indien. Det gällde först att träffa rätt försäljare, med rätt guldkvalitet på 24 karat, därefter komma ut ur Indonesien och in i Indien utan att bli upptäckt, för att sedan hitta rätt uppköpare. Hittills hade han undgått bli ertappad. Smuggling kunde ge dryga eftergifter. Flera fall hade suttit fängslade i åratal. Ändå hade han genomfört smugglingen.

Jag upplevde Bit vara av en komplex natur. Ibland hade jag undrat om han levde på speciella kickar. Berättelserna om sina resor och alla möten hade visserligen gett mig insikter och inspiration om landet och människorna, men hans humörsvängningar resulterade inte sällan i obehagliga situationer som faktiskt förolämpade andra. Mer än en gång under vår gemensamma resa hade jag upplevt oro då han farit ut i obehagliga ordväxlingar, när priset inte gick hans väg. Ibland fick han som han ville, men eftersmaken kändes besk. Så många gånger under besöken i denna övärld har jag som ovan nämnt upplevt det viktiga i att vara överens om priset, att inte öppet ge uttryck för åsikter och känsloutbrott som riskerar förolämpa motparten. Min morbrors ord: Det gäller att rädda ansiktet, annars kan det gå illa. Det finns flertal historier om att löpa amok i Sydostasien. Amuk är ett malajiskt ord som i princip betyder ”raseri utan självkontroll” i tillräckligt trängda lägen.

Förutom denna speciella sida hade jag sett Bit helt inriktad på produkter, priser och resor. Han tog sig fram så billigt som möjligt och kallade det ”hard travelling”. Denna form för resande såg han som en bedrift i jämförelse med andra mer ordnade sätt att ta sig fram. Det fanns en poäng i hans syn, tyckte jag. Att resa med honom innebar inte sällan möten med människor som annars inte var helt lätt att träffa som europeisk resenär. Det blev alltid ett möte med orang biasa, vanligt folk, alltså människor med mer eller mindre begränsade resurser. Men han kunde också röra sig i andra sammanhang. En dag tog han andäktigt fram ett tygpaket ur sin noggrant hopknutna bruna ryggsäck och vecklade fram tunna fossilplattor av förstenat trä i olika färger. De var utsökt detaljerade och såg nästa ut som glasskivor. Dessa var avsedda att avyttras på Bali på ett utvalt hotell som frekventerades av tänkta köpare. Det skulle han också lyckas med fick jag veta efter någon månad då vi återigen möttes upp. Förutom humörsvängningarna tyckte jag hans envetna entreprenörsanda liknade den jag sett så mycket av i samhällen med begränsade sociala välfärdssystem. Det var samtidigt inte svårt att dra paralleller med de system av handel som fanns i alla tänkbara sammanhang i den Ostindiska övärlden. Vad kan du sälja mig? Vad kan jag sälja till dig? Att så mycket som möjligt maximera profiten för överlevnad och bekvämlighet.

Livet i Indragiris floddelta

Vi långväga resenärer förväntades ha betalningsförmåga och fick ofta kämpa för Harga biasa. Denna gång var dock Amy med vilket underlättade betalningsprocessen. Vi, som med mig själv blev Amy, Jasman och Nathalie var på väg till Airbagi, en by i arkipelagen vid Indragiris floddelta i provinsen Riau

Beskrivningar om malajbefolkningens ursprung är komplex. Min syn bygger dels på information från standardkällor (Se fotnot 3-7) [7]. Dels från websidor om provinsen Riau, som Guiding to Indonesia[8] och Wikipedia (2022)[9]. Min syn har sedan stärkts genom egna erfarenheter från möten som samtalen med Amy och även mr Dollah, pensionerad universitetslärare i Pekanbaru som jag träffade för en intervju i hans hem 1997. Jag fick kontakt med honom genom Enny, universitetsstudent i Pekanbaru. Hon hjälpte till med översättningen av mr Dollahs indonesiska. För mig löper informationen slutligen samman med min morbrors berättelser om sin uppväxt i Sumatra. Sammantaget från ovan nämnda källor tycker jag följande översikt är rimlig om malajbefolkningens ursprung, dess undergrupper, sysselsättning och i vissa fall sedvänjor.

Folk från södra Kina och norra Sydostasien har under århundraden och i olika vågor av politisk oro migrerat söderut, för att blandas med varandra och utgöra en samlad austronesisk gruppering kallad orang melayo, malajbefolkningen. I huvudsak har de antagit Islam som religiöst trossystem. När det gäller benämningen malaj är det intressant att en viktig huvudort för handel och sjöfart på Sumatra under tiden för de blomstrande imperiebyggena kallades Malayu, dagens Jambi. Sedan etableringen i den ostindiska arkipelagen har malajerna därefter fördelas på flera undergrupperingar som definierat sig etniskt gentemot varandra med avseende på utkomst, religion, klädedräkter, ceremonier och språk, men kommunicerat med varandra på det regionala språket Bahasa Indonesia, indonesiska. I östra Sumatra och livet kring Indragirifloden skulle vi komma i kontakt med flera av dessa folkgrupper. Enligt mr Dollah har folken hamnat där genom provinsens framstående agrikultur, industri och handel. Mer information om grupperna och dess ursprung finns under fotnot sju[10].

Det var slående för mig att se hur folken under generationer slagit ner sina bopålar längs med de lukrativa handelsvägarna i regionen. Intrycket under våra resor gav vidare att olika yrken var fördelade längs med de etniska grupperingarna, men att alla mer eller mindre var involverade i verksamheter och med koppling till agrikultur och handel. Det jag sett i de avlägsna lågländerna i Riauprovinsen tydde på en fortsatt stor vitalitet gällande fiske, agrikultur och handel. För en utifrån kommen besökare var det dock inte helt lätt att se tydliga skillnader mellan de olika folken och vilka som arbetade med vad. Snarare verkade livet i floddeltat sammantvinnat, där de olika verksamheterna kompletterade varandra för en gemensam överlevnad.

Efter en het och fuktig dag i lokalbussen genom låglandets femtiotre broar och ut mot kusten, rullade vi in i regionens huvudort Tembilahan. Därifrån tog vi oss med motorbåt till övärlden i Indragiriflodens delta och Sungai Berapit, kanalen mot byn Air bagi. Air är det indonesiska ordet för vatten och bagi i detta fall dela upp, vilket här innebär något liknande, landet i flodsystemet., berättade Amy. Nu ville han visa sin uppväxtort, med de olika folkgrupperna sida vid sida. Här var alltså ytterligare ett tillfälle i regionen då jag kände av förmånen att kunna besöka en värld som i århundraden kontrollerats av imperiebyggen som Malackaimperiet.

Air Bagi. Här mötte oss ett mäktigt mottagande där hela byn verkade vilja delge sina leenden. Framför allt barnen hade svårt att släppa vårt sällskap och Amy hade fullt sjå att vänligt men bestämt fösa undan dem för utrymmet att ens kunna gå längs kajen. Byn kantades av trottoarer på pålar, med husgavlarna åt kanalen. Flodtransporter kom och gick med farkoster som pompong, sampan och något större träfartyg kallat kapal[11]. Bland transporterna fanns livsmedelsprodukter och bränsle samt kopra. Kopra är torkad frövita från brända skal av gamla kokosnötter, där fett och matolja utvinns genom pressning. Kopra i deltat har traditionellt hanterats av folkgruppen Bugis.

Området kring byn var belagt med gamla kokosnötskal i överlappande mönster. Skalen var tillräckligt porösa att kunna behålla fukten, berättade Amy. Detta sätt att utnyttja den sanka marken skulle jag upprepade gånger se under turerna genom kanalsystemen. Det var inte helt lätt att hålla balansen på de hala skalen, som också hade skarpa kanter. 

Onsdag den 12 mars 1997 kom Amys vän Gepaeng på besök. Ur Caféboken (Cafébok 8, onsdag 12 mars 1997):

Vi tar Gepaengs pompong till Kampung Baru och Amys’ systers hus. Byn ligger på var sida om floden och kantas av träkajer. Filéer av fisk torkar i solen och utsöndrar doften av hav. Vattnet i kanalsystemen är bräckt genom närheten till havet. Olika mindre farkoster i trä ligger förtöjda vid pålar. Då och då far en båt förbi i kanalen med passagerare på väg in i eller ut ur flodsystemet.

Familjen hade en dagligvaruhandel med förnödenheter, som bränsle till matlagning och transporter, batterier, snacks, godis och läskedrycker, is och ishinkar, plastburkar och tomflaskor. Även grönsaker som lök, ingefära och naturligtvis kokos. Kokospalmen var vanlig i lågt liggande landområden i den Ostasiatiska övärlden och gav fruktsaft, kokosmassa, kopra och även trävirke till byggnationer. De läderartade bladverken användes till tak och även till dekorationer i lokala ceremonier. Även Nipahpalmens[12] bladverk användes till takbygge och olika religiösa riter. Den var vanligt förekommande längs med kanalerna och familjens lanthandel innehöll också produkter som dess klara och söta frukter samt sav till matlagning och palmvin.

Amys’ nya systerdotter sov i en upphängningsanordning som svängde och guppade vid minsta beröring. Mormodern, Amys’ mamma, pekade på anordningen och sa att rörelserna vaggade bebisen på samma sätt som rörelserna i livmodern under havandeskapen.

Sen lunch i familjens hem. Anrättningar dukades fram med kyckling och biffkött i kokossås, smaksatta med koriander tillsammans med grönsaker och kokt ägg. Som sedvanligt är åt vi med högerhanden och doppade maten i en sås av soja med lök och finskuren chili. Under resorna i övärlden har jag upplevt den inhemska matkulturen som varierad, vällagad och smakrik. Som avslutning kom det skivor av mango och klasar av små och söta bananer som tidigare på dagen hade skördats utanför huset. Nathalie, Amy och jag intog måltiden under andäktig tystnad för att riktigt känna på smaken, utväxla blickar och smacka till. Fler än en gång i övärlden har jag hört människor säga att en riktigt god måltid ska man kunna känna på med handen.

Ur Caféboken (8, 1997): ”På kvällen går vi upp på en av träbroarna över kanalen och spelar och sjunger och dricker den speciella alkoholdrycken som Gepaeng gillar”. ”Båtarna kommer och går i mörkret under oss. Åtta gäss kommer simmande i rad och passerar under den sjungande skaran och glider vidare i mörkret”. Träplankorna var fortfarande varma efter dagens tropiska hetta. Kvällen hade nu gett en viss svalka. Jag bjöds på en Kretek och glas av Gepaengs Arrak, vilket gav en smakblandning av tobak, kryddnejlika och den brända alkoholen. Kryddnejlikan gav läpparna en söt och lätt bedövning. Stjärnhimlen öppnade sig och jag la mig på rygg och betraktade stjärnhopen Orion med Orions bälte som långsamt steg över horisonten. En elegant stjärnbild jag har upplevt både på norra och södra halvklotet. Förutom Orion såg jag det Södra korset, som liksom polstjärnan på det norra halvklotet alltid finns nära zenit. Våra indonesiska värdar sjöng i stämmor med två gitarrers ackompanjemang (Ljudband 5), där jag vartefter trakterade en av dem. Sången av Bujangan och andra indonesiska låtar från Sumatra och Java ekade över vattnet. Förutom detta hördes ljuden av vatten efter fiskarnas sprattlande efter insekter, idisslande gräshoppor och ur buskagen ett och annat fågelljud.

Morgon tisdag den 11 mars 1997. Denna dag begav vi oss med Gepaengs pompong för ett besök till Concong Luar i utloppet mot havet. I dessa områden har orang laut[13], havsfolket, slagit sig ner sedan generationer. Orang laut är välkända inom näringar gällande bland annat fiske och vi skulle där införskaffa oss kvällens middag. Pompongen knattrade ut i kanalsystemet och vidare genom den frodiga grönskan av bland annat Mangrove och Nipah. Växterna välvde sig över oss och ibland måste vi maka undan lövverket och dess skarpa kanter. Deras valv skyddade märkbart för solinstrålningen, som ökade mot middagen med solen i Zenit. Längs vägen tog Gepaeng upp lokala resenärerna på väg till eller från släkt, vänner och bekanta.

När kanalen blev bredare fläktade det behagligt och gav kroppen tillfälle att torka något i den annars fuktiga luften. Olika farkoster passerades. Här och där en kanot varifrån man la ut fiskfällor. Jag funderade på hur det var att sväva längs med kanten av växtligheten i ljuden från flora och fauna, utan det ekande motorbullret. Vi såg sedan en mångfald av fisk, några mindre krokodiler och andra reptiler som exempelvis ödlor och ormar, samt band av apor klängande i lövverken. Pompongen knattrade även förbi gnagare och olika fåglar som papegojor.

Efter ett par timmars färd närmade sig äntligen kusten. Vi hade nu nått längst ut i Sumatras östra lågländer och framför oss låg Concong Luar, en vital handelsplats och jag tänkte på beskrivningarna av de gamla imperierna och handelsvägarna längs med kusten. Boplatsen var uppbyggd kring utloppet med Riaubukten och låg på pålverk, höga nog för att klara det starka tidvattnet. Bostadshusen var placerade i längor längs med träbryggor, på liknande vis som i Air bagi. Här ägnade man sig åt fiskeredskap och hantering av nyfångad fisk.

Det hade blivit sen eftermiddag och vi stuvade ner oss i Gepaengs pompong för tillbakafärden genom kanalsystemet. Befolkningen som tidigare följt oss längs bryggan för inhandlandet av dagens fiskmiddag ställde upp sig för ett samfällt farväl. Efter övernattning i Air bagi och båten till Tembilahan väntade oss resan tillbaka till Pekanbaru. Nathalie och jag hade bestämt oss för en gemensam vidare resa till provinsen Jambi och staden med samma namn, staden som en gång hette Melayu, vilket skulle utgöra sista besöket på min resa i Malackaimperiets spår.

Jambi, sista anhalten

Jambi var en av viktiga centralorter i Sri Vijayaimperiet, vars kontroll övertogs av Malackaimperiet från 1400-talet. Staden hade nära kontakter med övriga viktiga handelsplatser i Riauprovinsen och på Malackahalvön. Floden Batang Hari ska ha blomstrat under imperietiden med jordbruksprodukter och andra värdefulla handelsvaror över hela regionen. När Nathalie och jag var där, 1997, hade staden runt 400,000 invånare, mot dagens cirka 600,000 år 2022. Vi hade hamnat på ett varmt och fuktigt äldre hotell mitt i staden och ägnade dagarna åt att flanera i den fuktiga hettan. Husen liknade arkitekturen i de äldre Indiska städerna jag tidigare varit i. Stadens historiska betydelse var inspirerande och bland upplevelserna här blev vårt besök i hamnen ett av bestående minnen. Vi hade bjudits ombord på ett indonesiskt bugisskepp, ett av de i huvudsak segeldrivna fartygen i handelsflottan som fortfarande trafikerade den ostindiska övärlden. Än idag, tänkte jag lyriskt, sköttes alltså mycket av sjötransporterna av dessa ståtliga vita träfartygen. Namnet på just detta skepp var Bintang Zara och skulle till Palembang och Jakarta med vad jag förstod vara bomull.

Efter det inspirerande och fantasieggande besöket i hamnen skildes Nathalie och jag åt. Vi var bägge lite tagna av att resa åt olika håll, men hon skulle vidare till en nationalpark på Sumatras högland och jag senare till Singapore på Malackahalvöns sydspets. Min resa i Malackaimperiets spår var till ände.

Sammanfattningsvis

Upplevelserna i Indonesien hade varit tudelade. Å ena sidan det fantasieggande mötet med handelsvägarna och en folkkultur rik på deltagande samtal. Fascinationen över färgglada accessoarer, utsmyckningar genom ädla metaller och stenar. Det varma klimatet med vitt dagsljus, sprakande soluppgångar och nergångar samt mörka magiska nätter med gräshoppor och cikador. Det har inte funnits ände på intresse att knyta vänskap och dela en kryddnejlikedoftande Kretek över en kopi susu, kaffe med mjölk. Detta står mot den mer osäkra situationen i vardagen och den oändliga kampen om normalpriset och om egentligen vad som helst. För att inte tala om den materiella fattigdomen med sanitära problem[14] jag sett i regionen och med detta svårigheter att få till dagens försörjning. Jag kunde bara ana samband mellan det vidsträckta landet fördelat på tusentals större öar och svårigheter med statlig kontroll av ekonomi och välfärd, tillsammans med umbärandena genom fyrhundrafemtiotal års kolonisation. Självständigheten efter andra världskriget hade också som sagt inneburit inbördeskrig mellan olika synsätt på hur landet ska regeras. Partier med å ena sidan kommunistiska och andra sidan islamistiska utfästelser hade kolliderat med mer demokratiska synsätt. Detta i ett geopolitiskt sammanhang med friktionen mellan stormakter som det kommunistiska Kina och det kapitalistiska USA och Europa. Ibland kände jag mig som en vandrare genom historien.

Sammantaget framstår den mänskliga kulturen i den Ostindiska övärlden som mångfacetterad och trots vissa svårigheter ändå lever sida vid sida inom väl definierade etniska grupperingar med kulturella särdrag. Det gäller en samhällsorganisation som inkluderar kosmologi, mat, klädedräkter, skilda språk, med mera. Folkgrupperna delar även det indonesiska språket i kommunikation mellan varandra. Som annars genom mänsklighetens historia har det alltså inte varit lätt alla gånger att samsas om sånt som territorium. Även om det då och då syns tecken på friktion i den dagliga samvaron behandlar inte föreliggande fotoreportage ett konfliktperspektiv som umbäranden genom kolonisationen. Inte heller den omfattande piratverksamheten eller slavhandeln som förekommit i bland annat Sumatra (Hall 1955, s 362 och 417). Detta skulle föranleda en helt annan resa. Fokus i detta reportage finns i stället på olika kulturella aspekter som underlättat det gemensamma livet. Här verkar fördelning av utkomst tillsammans med en lukrativ handelsverksamhet genom det sjöburna handelsnätet vara betydelsefullt. Berggren (1990, s 47): ”Tilltro mellan människor är något som växer fram ur en stadigvarande kontakt eller affärsförbindelse”. Jag tyckte mig ha sett tydliga exempel på dessa kultursociologiska effekter under resan i Malacka och i Sumatras östra lågländer. Under resorna i spåren efter Malackaimperiet har jag i allt väsentligt erfarit en sprudlande övärld med ömsesidiga kulturella utbyten och en livlig och diversifierad handel.

Bit då? Honom träffade jag en sista gång flera månader senare på en ö i södra delen av Siamesiska golfen, denna första resa i den Ostindiska övärlden 1985. Han hade kommit förbi där jag grillat middagsfisk. ”So now you know travelling, my friend”, hade han bullrat. Fossilerna hade han till slut och med god förtjänst lyckats avyttra på Bali. Därefter hade han anslutit sig till en grupp som tillbringade en del av året längs stränderna på nämnda ö och under monsunen i Indien. ” Next stop is India, you see”, sa han. Jag tänkte på vad han skulle göra där, efter det han tidigare berättat om försäljning av ädla metaller, men han sa ingenting och jag frågade heller inte. Dagen efter fick jag från min hydda bland de skrovliga granitklipporna syn på en figur med krusigt hår och tovigt skägg, stående en bit ut från stranden med vatten upp till midjan och armarna utsträckta, som en svan som torkade vingarna efter bad. Bit skrattade bullrande med orden. ”How did you know I was here?”. ”I didn’t”, svarade jag. Han, som ofta hade talat om dussinturismen i rätt negativa ordalag med näskydd och solkräm, hade nu fält ut sina armar för att få lite solbränna just där. Han skrattade åt min retsamma reflektion. ”My friend, life is complex you see!”. “I knew you’d made it as a traveller when I saw you barbeque the Stingray last evening”!

Till slut!

Min morbrors oförglömliga berättelser har i mycket underlättat resorna i Malackaimperiets spår. Det har ofta känts som att återuppleva färger, dofter, historier och samvaro som han talade om. I denna mening har det varit som att återvända till kända marker. Tack morbror Look! Salig i åminnelse.

Tack Bit, medresenär under 1985 och som inlevelsefullt introducerade mig till Indonesiens kulturer och dess människor, även om det då och då hettade till när du prutade till det allra bästa priset. Jag lärde mig mycket av dig och ditt vakande öga. Tack för att du visade mig Kretek. Och varför har tobaken blandats med torkad kryddnejlika? Intressant här är följande som en indonesisk advokat berättade för mig under en båtresa till Medan på Sumatra. Efter att handeln med kryddor och därmed produktionen av den samma blev allt mindre lönsamt anställdes i Batavia, dagens Jakarta, stora bål av kryddnejlika, peppar, muskot etcetera, för att något få upp kryddpriset. Sen bjöds olika prominens in att åse de brinnande kullarna under ett eller flera glas stark dryck med delikata maträtter. Jag vet inte om detta är ett skäl till kryddblandningen i Kretek. Men tanken är fantasieggande.

Tack också Nathalie, min trogna medresenär i provinsen Riau. Det kändes vemodigt att skiljas vid din buss mot nationalparken på Sumatras högland. Du var en trygg, mjuk och empatisk vän som väckte mycken glädje med dagliga hyss och skratt. Det var lätt att resa med dig. Tack! Vi hördes av per telefon efternågot år. Du hade rest vidare till Celebes på nya äventyr.

Tack Amy med familj samt vännerna Jasman och Gepaeng. Ni gjorde resan till Indragirifloden möjlig. Den har lämnat minnen för livet och jag kommer gärna igen.

Tack mr Dollah, som tydliggjorde befolkningssammansättningen i regionen. Tack även till studenten ms Emmy, som på ett medkännande och kunnigt sätt hjälpte till med den engelska översättningen av mr Dollahs indonesiska.

Bilaga till Resor i den Ostindiska övärlden

Referemser och Bildkällor

Berggren, Håkan (1990), En okänd värld – malaykulturen och aseanländerna. W&W, Helsingborg, Sverige

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (2002). Kulturanalyser. Daleke Grafiska AB, Malmö

Hayes, Hoyt (1996), Old Malacca. Oxford University Press. Kuala Lumpor, Malaysia

Hall, D.G.E (1994). A History of South-East Asia. The Mcmillan Press LTD, London

Loeb, Edwin (1972). Sumatra – Its history and people. Oxford University Press, Malaysia

Nationalencyklopedin (NE) (2022). Om tennets betydelse för Malaysia. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/malaysia/n%C3%A4ringsliv/mineral

Pires, Tomé. Suma Oriental. http://www.sabrizain.org/malaya/library/pires.pdf. 2022

Redit, bild Malackaimperiet 1520_https://www.reddit.com/r/imaginarymaps/comments/90p805/the_sultanate_of_malacca_in_1520/

Wheatley, Paul (1961). The Golden Khersonese – Studies in the Historical Geography of the Malay Peninsula before A.D. 1500. University of Malaya Press, Kuala Lumpor

Wikipedia – https://en.wikipedia.org/wiki/Guan_Yu

Noter

---

[1] Resor i den Ostindiska övärlden Del 1. Fotoreportage Staffan Guttman. Tidskriften Förr och Nu nr 1- 2022.

[2] Landgudien.se: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/indonesien/skriv-ut-alla-kapitel/

[3] Batakmusik. Sumatras batakbefolkning har i generationer varit bosatta i Sumatras inland. Folkgruppen är kända för en sofistikerad kultur med bland annat en medryckande musik som jag tycker liknar ”pacifickänsla”.

[4] Indos, en mer eller mindre officiell benämning på människor med en indonesisk och en utländsk förälder

[5] Pekanbaru, huvudort i Riau: (https://hmn.wiki/sv/Pekanbaru).

[6] . Orang Siak. Undergruppering av Malajbefolkningen med ursprung från sultanaten i provinsen Riau.

[7] A History of South -East Asia (D.G.E. Hall, 1955, s 7), The Golden Kersonese (Wheately, 1961, från s V), Suma Oriental (Pires, 1512–1515, från s 129).

[8] Guiding to Indonesia 2022: http://guidingtoindonesia.blogspot.com/2013/04/riau-province.html

[9] Malays (Ethnic group): https://en.wikipedia.org/wiki/Malays_(ethnic_group)

[10] Orang Bugis har ursprung från Sulawesi, alltså dagens Celebes (mr Dollah, ljudband 7, 1997; https://sv.wikipedia.org/wiki/Bugineser). I sekler har de varit involverade i sjöburen handel och på så sätt varit intressanta för det koloniala handelsnätet. Dagens benämning på deras fartyg är talande som kapal bugis, bugisskepp. Orang Bandjar har ursprung från södra Kalimantan, alltså den delen av ön Borneo som utgör indonesiskt territorium. Enligt Amy hade de flesta invånarna i Air bagi ursprung från orang Bandjar. Orang Minangkabao härstammar från höglandsprovinsen Minangkabao på Sumatra. Befolkningsgruppen har en matrilinjär samhällsordning och enligt detta system är det modern i storfamiljen som har ansvaret för familjeinstitutionen och sörjer för vem som ska gifta sig med vem. Män som av olika skäl inte har haft någon trolovad inom familjerna har ofta migrerat och kommit att ägna sig åt bland annat handel. Orang Siak har ursprung från sultanaten i Riau och i generationer ägnat sig åt skogssvedjebruk för kultivering av bland annat gummi och ris. Genom den holländska kolonisationen har deras levnadsvanor kommit att ändras, bland annat genom förekomsten av tenn, beskrivet i D.G.E Hall (1955, s373). Orang Batak, har sedan generationer varit bosatta i Sumatras inland i trakterna kring Lake Toba och med agrikultur som utkomst, bland annat våtris och bomull. Innan de större religionernas inflytande har de haft rykte om sig att vara huvudjägare. Under den holländska kolonisationen vid mitten av 1800-talete konverterades många till kristendom (Hall 1995, s 622).

[11] Pompong; motordriven mindre träbåt för folk- och produkttransporter. Sampan; något större träbåt för produkttransporter, drivet av åror och segel. Kapal; något större motordrivet träfartyg för produkttransporter. (noteringar genom Amy i Cafébok 8, tisdag 11 mars 1997)

[12] Nipah. Unlike most palms, the nipa palm’s trunk grows beneath the ground; only the leaves and flower stalk grow upwards above the surface. The leaves extend up to 9 m (30 ft) in height (https://en.wikipedia.org/wiki/Nypa_fruticans)

[13] Orang laut, havsfolket bördigt från Kalimantan, den indonesiska sidan av ön Borneo. Befolkningen har traditionellt hanterat sysselsättningar kring fiske.

[14] Toalett- och duschbestyren har inte alltid varit lätt, tycker jag. Ofta har dessa faciliteter varit inrymda som en del av köksregionen i närheten till vatten, med några brädor eller tygstycke som enda skydd för insyn. Duschen har skett genom så kallad mandi-mandi, att man skopar över sig vatten. Detta vatten har ofta varit bräckt genom den sanka marken närhet till havet.

---