Resor i den Ostindiska övärlden – ett fotoreportage
BILD OCH TEXT STAFFAN GUTTMAN
Staffan Guttman är lärare i de estetiska och humanistiska ämnenas didaktik i lärarutbildningen vid Stockholms universitet, såsom kurser i bild och medier, pedagogik och internationell kulturanalys. Staffan Guttmans pedagogiska inriktning gäller främst fotografi, film, teckning och akvarell. Under tre decennier har han gjort ett flertal längre resor i Sydostasien med kulturstudier på Malackahalvön i Malaysia och Sumatra i Indonesien. I Laos har han deltagit i internationellt pedagogiskt samarbete med landets lärarutbildning, samt bedrivit kultursociologiska studier av minoriteter, där fotografier, filmklipp och fältanteckningar samlats in framför allt i landets norra del. Staffan Guttmans foton och teckningar har visats på flera utställningar, såsom Galleri Greger i Stockholm och i Malaqa House i Melaka, Malaysia, där de ingår i den permanenta utställningen. Denna artikel utgör Del I av bildreportaget och Del II presenteras i kommande nummer av Förr och Nu.
Intresset för bildskapande, pedagogik och den ostindiska övärlden
Mitt intresse för bildskapande och pedagogik började tidigt. Pappa var formgivare, mamma förskollärare och bägge hade estetiken som en given del. Själv har jag gått en pedagogisk, beteendevetenskaplig utbildning med den estetiska inriktningen som grund. Det föll sig naturligt att under resorna använda både bild och pedagogik som redskap för fältanteckningar, insamling av bilder med kamera, penna, pensel samt upptagning av autentiska ljud. Med följande bildreportage om den Ostindiska övärlden vill jag spegla mötet med människor och platser.
Intresset för Sydostasien! Det vaknade redan på 1950-talet. Min ingifta morbror hade växt upp i norra Sumatra i Indonesien. Hans berättelser inspirerade fantasier om en fantastisk värld med olika kulturer och språk. Där fanns ljuset och alla synintryck och färgerna. Där fanns musiken, dofterna, smakerna och just mötena med människor. Ett av de främsta matminnena var hans kryddiga Nasi goreng, Fried rice, alltså den indonesiska rätten stekt ris med grönsaker och kött. Minnena av min morbror blev en viktig ingång till de egna upplevelserna av regionen. År 1985 gjorde jag den första långresan i Fjärran östern, vilket också blev inledningen till de återkommande vistelserna i den Ostindiska övärlden. Erfarenheterna av regionen fördjupades sen genom studier i pedagogik, sociologi och inte minst socialantropologi. Arbetet med att dokumentera och samla in bild- och textmaterial hade inletts och kom småningom även att leda till mötet med lärarutbildningen i Stockholm. Det är bland annat där jag sedan 1990-talet jag varit yrkesverksam mellan resorna österut.
DEL 1 – MALACKA, MALAYSIA
I mitten av 1990-talet hade jag alltså redan gjort flera resor i den ostindiska övärlden. Förutom föreställningarna genom min morbrors berättelser var regionens historiska betydelse relativt okänd för mig och uppenbarligen även för många andra i min närhet och i medierapporteringen. Åtminstone hörde och läste jag nästan aldrig om regionens bidrag till kultur och global handel. Bland rapporter från både Indien och Kina verkade Sydostasien ha kommit i skymundan. Under mina resor, intresset för kulturer och en synbart öppen atmosfär i mötet mellan människor ökade erfarenheterna om regionens historiska relationer med omvärlden, vilket samtidigt ledde till att också beskriva upplevelserna med länderna och folken även för andra. Framför allt ville jag berätta om människors vardag. Var skillnaderna med min egen vardag så stora som jag föreställde mig? I vilka avseenden då? Jag använder ett kulturbegrepp i den vidare bemärkelsen, det vill säga som koder genom språk, intonation, gester, föreställningar, produkter, med mera, som vi människor delar för att kommunicera med varandra (Ehn & Löfgren 2009, s 9). Den breda användningen av kulturbegreppet inkluderar då även möten i människors vardag och blir samtidigt överordnat andra begrepp som folkgrupper och kommunikation och även saker människor gör, som bildskapande, drama, musikföreställningar, etcetera.
Från början var det inte klart att stanna till i just staden Malacka[1] i Malaysia. Jag var på väg någon helt annanstans. Nej, det var en japansk väninna som i mitten på 1980-talet tipsade om besöket med orden: ” You must go there. It’s like an untouched historic museum!”. Jag anlände Malacka i slutet av 1980-talet och blev då tagen av dess orörda karaktär. Den gamla hamnen fanns kvar och även flera administrativa byggnader, vilka vittnade om en svunnen storhetstid före och efter koloniseringen. Här fanns också de typiska lägre kedjeliggande bostadshusen med långsmala strukturer. De hade få fönster med flera så kallade luftbrunnar, det vill säga öppningar längs med husen för luftinsläpp. Sedan dess har jag besökt staden ett flertal gånger för att kunna dyka djupare ner i det än gång så kraftfulla men nu förgångna handelsimperiet, i spåren efter dess kultur, arkitektur, kök och kostymering. Det kändes som att besöka historien.
År 1996 var jag tillbaka igen. En motorcykeltaxi tog mig från Malackas busstation mot det guesthouse jag tidigare bott på. Återvändandets entusiasm hade väckts samtidigt som fordonet trixade sig fram på regniga gator mellan övriga trafikanter. Denna gång kom jag med uppdraget att i bild försöka fånga vardagen i människors liv, mötet med platser och människor. Jag tog in på mitt gamla lilla rum på cirka nio kvadratmeter, med madrass på golvet och bordsfläkt och somnade direkt efter flera dagars tåg- och bussresor.
Morgnar är viktiga. I Sydostasien börjar man inte sällan med ris och stuvning eller varför inte nudelsoppa, ett av mina bästa morgonmål, tillräckligt stabilt för att stå sig ett bra tag. Efter frukosten, morgonkaffet och några fältnoteringar var det dags att dokumentera det dagliga livet i bild. Mitt guesthouse låg relativt nära den gamla hamnen, som mellan 1400 och 1900-talen gett staden dess storhet genom internationell handel.
Sundet utanför staden ska under storhetsperioden från 1400-talet och ett par århundraden framåt ha varit full med fartyg på redden inför lossning och lastning. Segelfartygen ankrade vid en nära belägen ö i sundet utanför staden, varifrån varorna togs in till hamnen med mindre farkoster. Bland dominerande handelsvaror fanns kryddor från Kryddöarna, porslin och siden från Kina, bomullstyger och rökelse från Indien. De större fartygen seglade med monsunvindarna och Malacka låg bra till, i sundet mellan Malackahalvön och Sumatra, mitt i korsningen mellan nordost- och sydvästmonsuner som kom växelvis under året. (Berggren 1990, s 51-82)
I skuggan vid kajen
Denna marsdag 1996 satt jag i skuggan vid kajen och fantiserade en dåtid av möten mellan olika tungomål och kulturer. Då som nu under rop vid hanteringen av last. Då som nu med dofter av mat med olika ursprung. Förmodligen klirrade det också på den tiden av mynt och säkert bet någon i metallen för att närmare undersöka dess äkthet. Än idag hittas mynt av olika slag i Malackafloden och jag har sparat några som minne. Lagerlokalerna i Malackahamnen ska ha varit omfattande under dess storhet. I ett par hundra år var ju staden en av världens mest besökta omlastningsplatser, ett av de riktigt stora entrepôt (Hayes Hoyt, 1996, s 11) [2], som tillsammans med andra liknande handelsplatser blev inledningen till the ”Blue Water Trade”[3] och spridningen av politik och Islam i regionen.
Vistelserna i den gamla hamnen väckte intresset att veta mer om stadens historiska bakgrund, ”där allt började”, vilket också är ett malaysiskt[4] talesätt. Förutom hamnbesöken innebar detta också besök i Malackas etnografiska museum, införskaffande av litteratur om utvecklingen och möten med regionens människor. Här följer en övergripande genomgång av Malackas historiska utveckling mellan 1400-talet och framåt mot 1957 då avkoloniseringen gjorde Malaysia och Malacka självständigt. Fokus ligger på den hundraåriga blomstringsperioden, då handelsutbytet byggdes upp från fiskeby till handelsimperium genom inhemska regimer och internationella kolonisatörer (Hayes Hoyt, 1996, s 1; Hall 1994, s 224-225).
Staden som handelsplats lär ha börjat med en exilprins från Sumatra, Parameswara[5], som här grundade en bosättning och namngav den efter Melakaträdet (Hayes Hoyt 1996, s 1-2). Där i skuggan under trädet vid floden ska han ha inspirerats till etableringen genom en alldeles speciell händelse. En mindre hjort ska nämligen ha lyckats sparka ner hans vakthundar i floden, varvid prinsen väckts av insikten att även den svagare parten kan skapa stora saker. Han befann sig ju i exil och därför i ett underläge. Sanningshalten i detta är ju svår att veta, men historien framstår för mig som gestaltande och målande. Kort sagt såg jag Prameswara betraktandes sin bedrövliga situation i exil. Där i skuggan under trädet verkar dock hans initiativ gett resultat. Efter etableringen av handelsplatsen gifte han sig med en muslimsk prinsessa från Aceh i norra Sumatra, Indonesien. Helt följdriktigt konverterade han samtidigt från antingen hinduism eller buddhism till Islam och Malacka blev ett sultanat. Malackasultanatet fick tidigt kontakt med och stöd i handel och politik av Kina, som hade behov av en mellanhamn för sin handel i regionen. Sultanatet utvecklades till ett imperium genom ett system av vasallstater och växande handel, vilket även genererade myter och föreställningar om regionens rikedom. Följande citat kommer från den portugisiska historikern Tomé Pires[6]: “Whoever is lord of Malacca has his hands on the throat of Venice” (Hayes Hoyt 1996, s 21). Malackas storhet lockade internationell handelskraft långt utanför regionen. Först genom fartyg från Indien och arabvärlden. Sedan genom portugiserna, som under 1500-talet etablerat handelskontakter i Sydasien och nu sökte handelspartnern Malacka. Den kontakten ledde dock till konflikter med sultanatet. Malacka blev portugisiskt protektorat 1511 genom en erövring, men som också kom att innebära utökade handelskontakter mellan Kina, Ostindiska övärlden, Indien, arabvärlden och Europa. Under 1600-talet var portugiserna själva utsatta för allt starkare konkurrens från framför allt Nederländerna. Handelssituationen mellan dessa europeiska länder hårdnade och resulterade i ett förödande krig i Malacka. År 1641 blev Malackaimperiet i stället ett holländskt protektorat. Holländarnas styrka byggde mycket på bildandet av det Förenade ostindiska kompaniet (VOC, 1602-1798), som också var världens första aktiebolag, med handel i den Ostindiska övärlden (Berggren, 1990, s 51-82). Samtidigt fick holländarna konkurrens med ytterligare en stormakt i tillväxt, nämligen det brittiska imperiet genom The British East India Company (1600 till 1800-talen). Efter att holländarna avstått Malacka övergick staden till Britterna 1795, som då bildade kronkolonin the Straits Settlements, ingående framför allt Penang, Malacka och Singapore. Syftet var att få kontroll över Malackahalvön, under namnet Malaya, och den oceangående trafiken genom Malackasundet. Genom de allt snabbare så kallade klipperskeppen med transporter av framför allt te mellan Storbritannien och Kina tynade dock den lukrativa kryddtraden av. Haye Hoyt (1996, s 5) refererar till resenärer som i mitten av 1800-talet beskriver Malacka som ett ”picturesq backwater” och ”attractive to imagination”. Under andra världskriget invaderades Malacka och hela Malackahalvön av Japan. Stadens storhet var då ett minne blott. Malacka blev slutligen självständigt i och med avkoloniseringen 1957.
Sittandes i skuggan, som Parameswara, drog jag in dofterna i den gamla hamnen och ”smakade” på historien om den lukrativa handeln. Under storhetstiden var det främst peppar, kryddnejlika, muskot, kinesiskt porslin, siden och bomullstyger från Indien som bytte ägare i staden. Vid en tid på 1600-talet ska man för ett pepparkorn ha kunnat betala sig en normal hyra i London (Hayes Hoyt 1996, s 18).
Numera, år 1996, bestod lasten i Malacka mestadels av timmer och mindre styckegods, som matvaror, mellan Malacka och den sumatranska östkusten. Männens hojtanden hördes genom bullret från maskiner, kedjor och timmer i dofter från cigarettrök, trä, olja och unket hamnvatten. Männen verkade inte speciellt berörda av den tryckande värmen. I Old Malacca berättar Hayes Hojt (1996, s 1-7) om äldre skrifters olika beskrivningar av den dåvarande staden, som både sund och osund och med både högre och lägre luftfuktighet. Förmodligen, skriver Hayes Hojt, var detta beroende av graden av acklimatisering. Moskiterna och febersjukdomar fanns dock kvar, tänkte jag sittandes i skuggan. Moskiterna håller sig visserligen undan det tropiska vita ljuset på dagarna, men febersjukdomar som Dengue och Malaria fanns verkligen kvar. Flera inhemska vänner hade drabbats av bägge.
Till största del hörde sjömännen från Sumatra till malaybefolkningen och var därigenom muslimer (se not 4). Mister Nourkalis bjöd mig ombord för att dela en skål ris av ikan belis, torkad småfisk, och sambal oelek, hemgjord superstark chilipasta. Här fanns möjligheter att träna den knaggliga indonesiskan, tillfällen det ändå finns många av i den ostindiska övärlden. Just detta fartyg fraktade timmer från Benkalis, inte långt från Dumai i Sumatra Indonesien. Jag berättade för besättningen om en tidigare resa jag gjort från Dumai, som slingrat sig genom Sumatras inland mot Pekanbaru i ett brinnande inferno av rökfyllt svedjebruk. Kanske den lossade timmerlasten hade avverkats just där? Mister Nourkalis visste inte säkert, men kände till problemet med svedjebruk. ”Tidak baik untuk tanah”, sa han, ”inte bra för jorden”. Han tog fram en gitarr och vi spelade för full hals. Sång och spel har jag genomgående upplevt som viktig del av gemenskapen i övärlden. Bland andra låtar sjöng vi en ofta förekommande sång i övärlden, Bujangan, ungkarl på indonesiska. Och ungkarlar var vi. ”Begini nasib jadi bujangan”. På indonesiska: så är ödet för en ungkarl.
I magasinets lagringsutrymme
De tidiga och nära kontakterna med Kina har genom århundradena inneburit flera större migrationsvågor över hela Sydostasien och inte minst till handelsplatser som exempelvis Malacka. Här finns flera kinesiska folkgrupper i olika samfund, vilket också avspeglade sig i den gamla hamnens lagermagasin. Förmännen fann jag till största del ha kinesisk härkomst.
I lagerlokalernas skugga var skyddet från solinstrålning och temperatur visserligen lägre, men vinden rörde sig knappt och förmännen flämtade i den tryckande värmen. Det var inte helt säkert att navigera i Malackasundet, berättade man. Dels var de långsamma pråmliknande timmerfartygen låga, vilket innebar kollisionsrisker med den oceangående trafiken. Dels handlade det också om piratverksamheten, men även om piraterna mestadels intresserade sig för de större fartygen kunde man inte vara helt säker. De mindre fartygen kunde ändå bordas och ”tullas” på intjänade pengar i Malacka. Mannen som yttrat de sista orden gned tummen och pekfingret mot varandra för att illustrera sedlar mellan fingrarna. Han såg bort mot magasinöppningen där en timmerlast var på ingång.
I sammanhanget mindes jag en kvällsöl på ett av favoritställena i staden, då en kontrollant från Singapore berättade om sina erfarenheter av hamnpersonalen på östra Sumatra. Då och då träffade han på män som dagtid arbetade i kakiuniformer med streck på axlarna och som på nätterna bytte om till mörka kläder med rånarluva. De gick ut i mörkret med snabbgående gummibåtar för att borda oceanfartygen. Det var svårt att freda sig från piraterna med deras avancerade vapen. Det uppstod en märkbar tystnad vid bordet där vi satt i gathörnet och jag tyckte att skuggorna i gränden fladdrade extra mycket. Tystnaden bröts sedan abrupt vid ett parti biljard. Ämnet var egentligen inget man vanligtvis talade öppet om. I den ostindiska övärlden har jag ganska ofta märkt av en avvaktande inställning till liknande konfliktsituationer. Öron fanns överallt.
Krigsguden Guan Gong
Vid den korrugerade plåtväggen bakom männen i lagermagasinet stod den kinesiske krigsguden Guan Gong (Lord Guan)[7], som en vakande gestalt mot ingången och den inkommande lasten. I kinesisk litteratur berättas det om en tongivande militär general som med stort engagemang, handlingsförmåga och hög moral försvarade Handynastin mot dynastierna Wei och Wu i det turbulenta 210-talet efter vår tidräkning (Guanzhong.2018, s xxiv). Guan Gong ska slutligen ha blivit halshuggen av en ledargestalt inom Wu, men av efterkommande dynastier också blivit så dyrkad genom sin stridsförmåga att han upphöjts till en helig gestalt. Jag fascinerades av denna gudliknande figur, som med rött ansikte och ett speciellt spjutliknande vapen ansågs kunna hjälpa människor att nå framgång i yrkeslivet. Men, och det var spännande i sammanhanget med berättelsen om piratverksamhet, det är ofta poliser och människor i den så kallade undre världen, som är tillbedjare av denna krigsherre. Guan Gong anses nämligen besitta makt över onda krafter. Det röda ansiktet ska möjligen representeras av hans imponerande gestalt och sedan förstärkts av den kinesiska operan, där rött symboliserar lojalitet och rättfärdighet (https://en.wikipedia.org/wiki/Guan_Yu).
Malackafloden, portugiserna och djungelprodukterna
Den sena eftermiddagen hade förändrat det vita ljuset till orange. Jag bröt upp efter flera timmar i hamnen och promenerade vidare. Då och då klövs den stilla floden av de typiska portugisiska fiskebåtarna på väg att lossa lasten av fisk längre upp i staden.
Malackaportugiserna har ett ursprung från den portugisiska koloniseringen 1511-1641 (Hyes Hojt 1996, 37; Berggren 1990, 60-65). Efter den massakerliknande nederländska erövringen stannade dock många portugiser kvar i Malacka. En del av dem skulle så småningom komma att ägna sig åt fiske och näringar i samröre med fisket, som exempelvis smide och restaurangverksamhet. I generationer har mindre fiskebåtar därefter gått ut med lågvattnet och kommit in med högvattnet mot stadelen Kampung Jawa. Fortfarande, 1996, stånkade dessa farkoster i trä ut och in i Malackafloden.
Jag ställde mig på bron att följa de knattrande farkosternas flodfärd. Männens blickar var riktade mot den slingande flodens serpentiner eller så sysslade man med översyn av redskapen. En frisk havsvind drog in med högvattnet och trängde undan lågvattnets lukter av dy och skräp. Husfasaderna färgnyanser skiftade från gult till rött.
Sydostasien – Cheronesus Aurea (Den gyllene halvön)
Så många gånger hade jag vandrat längs floden och tänkt på guld. Tidiga rapporter gjorde nämligen gällande att flodens botten var bemängd av den gula metallen. Exempelvis ska den Grekisk-Egyptiska astronomen och geografen Ptolemaios ha hänvisat till regionen som Cheronesus Aurea, den gyllene halvön, där bibliska legender berättade om världsdelen som ursprunget till kung Salomons välstånd (Hayes Hojt 1996, s 1). Även den italienske resenären Marco Polo ska ha gjort liknande utfästelser från sina resor på 1300-talet efter vår tidräkning. Vilken betydelse detta haft för ryktet om floden som en viktig transportled är naturligtvis svår att veta. Floden blev visserligen viktig, men kanske mest för andra transporter, exempelvis skogsprodukter som rotting, sockerrör, kåda och gummi. (Hayes Hoyt 1996, s 3)
Gummi
Samtidigt med det brittiska imperiets maktövertagande på 1800-talet[8] och behovet av maskindelar, importerades mängder av gummiplantor till Malaya. Planteringen av gummiträden kunde göras effektiv på ett industrialiserat sätt. Träd i långa jämna rader sköt snabbt i höjden och skulle komma att bidra till en lukrativ gummihandel. Man importerade även arbetskraft från södra Indien. Folk av indiskt påbrå är än idag en viktig minoritet i Malaysia och många har sin utkomst i plantagearbete av olika slag.
Här mindes jag ett besök vid en gummiplantage inte långt från staden Malacka. De flesta jag såg arbeta i den besökta gummiplantagen verkade också ha en indisk härkomst. En japansk vän och jag hade träffat en förman som visade oss runt. I skuggan från det tropiska ljuset trivdes myggen utmärkt och jag knäppte igen så många knappar som möjligt. En ung kvinna hade skyddskläder från den vita vätskan som annars lätt fläckade av sig. Hon tittade nyfiket på mig när jag nästan doppade näsan i koppen. En frisk doft med fuktig sav nådde luktsensorerna och hon log ett undersökande leende. Leendet var lite svårtolkat, men det var säkert inte vanligt med besökare som doppade näsan i kopparna, tänkte jag? Vi kändes nog lite exotiska för henne. Efter skörden skulle gummivätskan samlas ihop och bakas till gummimattor för vidare beredning och försäljning.
Tennsmide
Bron Jambatang ledde vidare till gränden Jambatang. Gränden var 1996 fortfarande känd som tennsmidarnas tillhåll och jag stannade upp i ljuden av bankningar mot metall. En äldre man knackade omsorgsfullt loss slaggen från svetsningen till något som jag tyckte liknade skorstensrör eller cisternmynning. Malaysia var länge en av världens främsta producenter av tenn (NE 2022) och jag drog slutsatsen att denna viktiga handel hade fått vidare effekter för även Malacka och inte minst Malackaflodens båttrafik. Det var heller inte ovanligt att se smidesredskap bland andra varuutbud i den gamla staden.
Jag hade fått se mer av vardagen i Malacka. Folkgrupperna med sina olika sedvänjor och språk verkade leva i en slags harmoni. Men vad visste jag om det som skedde under ytan, bakom den välkomnande attityden? Vad tänkte man om mig? I människors samexistens är det ju annars inte helt ovanligt med friktion och konflikter. Fast visst verkade samrådet påfallande stor, åtminstone i de sammanhang jag kunnat besöka. Möjligtvis upplevdes jag inte heller som någon konkurrent, där jag satt under skuggan på kajen eller gjorde besök på båtarna. Och på den helt berättigade frågan om vad jag arbetade med verkade man ha förståelse för svaret lärare. Detta var en av alla gånger jag känt fascination och ödmjukhet över förmånen att besöka historien i en mycket gammal kultur.
Två beslut hade tagits
Jag, som europé, kände jag mig alltid lika välkommen i hamnen och även i andra miljöer i staden. Det var lätt att få kontakt och prata med människor och bygga vänskap. Dofterna och smakerna påminde om min morbrors maträtter och kändes familjära. Genom hans historier hade jag målat upp en bild som inte var helt främmande den jag själv upplevt i Malacka.
Det var snart kväll och jag drog in omisskännliga ångor av heta nudlar med kyckling, en av mina favoriträtter. Det finns olika tillagningar av nudelsoppa i den Ostasiatiska övärlden. Här vid floden serverades en soppa enligt ett kinesiskt recept. Dofterna av mat minde mig om den närmaste framtiden. Två beslut hade nämligen tagits. Ett nära förestående och ett på något längre sikt. Först skulle jag tillbaka till mitt guesthouse och duscha, för att senare på kvällen avnjuta en skaldjursmiddag i den portugisiska bosättningen, the Portuguese Settlement. Det andra beslutet gällde planerna inför en resa i Sumatras östliggande lågländer och söka vidare i människors vardag, vidare i Malackaimperiets kulturella spår. Bildreportaget om detta presenteras i kommande nummer av Förr och Nu.
Staffan Guttman: Teckningar från Resor i den Ostindiska övärlden
Noter
[1] Bildreportaget innehåller flera stavningar på staden Malacka. Malacka är den svenska benämningen på staden. Malacca var benämningen under kollonialperioden. Melaka är det officiella inhemska namnet i modern tid.
[2] Ett ”Entrepôt” kan liknas vid en mellanhamn där varor och tjänster byter ägare. ”Malacca became the most famos entrepôt in the world because it was located at a safe harbour that traders from the South China Sea and the Indian Ocean could reach in a single monsoon.” (Hayes Hoyt 1996, s 11)
[3] “The blue water trade”, det vill säga sjöburen handelsverksamhet med längre destination än den lokala regionen. ”Most lucrative was the ‘blue water trade’, collecting and distributing spices, silk, porcelain, and tea destined for Europe through the Middle East and Venice” (Hayes Hoyt 1996, s 21).
[4] Malaybefolkningen. En term om människor som vandrat söderut från södra Kina och norra Sydostasien och blandats med varandra. Den största delen av befolkningen i Sydostasien ska tillhöra malybefolkningen. Malayerna är till största del muslimer. (Berggren 1990, s 16)
[5] Kortfattat: Parameswara, prins i Sri Vijayaimperiet med huvudsäte i Palembang i södra Sumatra Indonesien (Hayes Hoyt 1996, s 8). Sri Vijaya låg i konflikt med Majapahitimperiet på Java, vilket vid mitten av 1300-talet drev Parameswara i landsflykt. Först till Tumasek på malackahalvöns sydspets och namngav platsen Singapore. Emellertid uppstod ytterligare konflikter med Majapahit och dåvarande thailändska krafter som hävdade kontroll. Parameswara tog sig vidare norrut på Malackahalvön för att slutligen etablera sig i Malacka, då ett fiskeläger. Det tusenåriga Sri Vijayaimperiet är intressant i sammanhanget eftersom Parameswara genom Malackaimperiet lyckades ta kontroll över handeln genom ett system av vasallstater i den Ostindiska övärlden, det vill säga en kontroll som Sri Vijaya tidigare innehaft.
[6] Tomé Pires: Portugisisk apotekare, ekonom, forskare och diplomat, anlände Malacka 1512, just efter den portugisiska erövringen och stannade två år. Bland annat rapporterade han om 100 000 invånare talande 84 språk (Hayes Hoyt 1996, s 18). Hans Suma Oriental (http://www.sabrizain.org/malaya/library/pires.pdf) har citerats flitigt men också ansetts som biased, påverkad av det portugisiska styret som han var.
[7] Guan Gong (Lord Guan) eller Guan Yu (kejsar Guan). Kinesisk militärgeneral (160-220 efter vår tidräkning) under krigsherren Liu Bei från den senare delen av östra Handynastin i Kina. Han är begravd i templet Guanlin i Luoyang Kina.
[8] Det brittiska imperiet övertog förvaltningen av Malacka från Holland år 1795
BILDKÄLLOR
Bild 2. 600_malacca_sultanate_1520_red_rurul05ixab11
Redit, historisk kartamed Malackaimperiet 1520_https://www.reddit.com/r/imaginarymaps/comments/90p805/the_sultanate_of_malacca_in_1520/
Bild 10. Krigsguden Guan Gong. (Wikipedia – https://en.wikipedia.org/wiki/Guan_Yu)
Pixbay, Bild av Guan Gong (Lord Guan) eller Guan Yu, (kejsar Guan) (2022). Gratis foto på Pixabay 2022 (https://www.google.com/search?q=guan+gong&client=firefox-b-d&sxsrf=AOaemvI3bE-kd57ui6YALMw712UGgOdQnQ:1641936421265&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=2ahUKEwit74fp0ar1AhVCpYsKHZFpCJMQ_AUoAXoECAEQAw&biw=1744&bih=1012&dpr=1#imgrc=dv7Y3uHRWKwWXM
Staffan Guttmans utställning på Malaqa House, se länken: https://www.cdulu.com/travel/Malaqa+House+Museum-198.
LITTERATUR
Berggren, Håkan (1990), En okänd värld – malaykulturen och aseanländerna. W&W, Helsingborg, Sverige
Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (2002). Kulturanalyser. Daleke Grafiska AB, Malmö
Guanzhong, Luo (2018). Översättning: Palmer, Martin av en kinesisk förlaga från 1890-talet av kinesiska dokument från år 169-280 efter vårt tidräkning, The Romance of the Three Kingdoms. Penguin Random House, UK
Hayes Hoyt (1996), Old Malacca. Oxford University Press. Kuala Lumpor, Malaysia
Hall, D.G.E. A History of South-East Asia. The Mcmillan Press LTD, London 1994
Nationalencyklopedin (NE) (2022). Om tennets betydelse för Malaysia. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/malaysia/n%C3%A4ringsliv/mineral
Pires, Tomé. Suma Oriental. http://www.sabrizain.org/malaya/library/pires.pdf. 2022.