Tidsbild

Resebrev från Sydfrankrike. Juni 2018.

Per-Olov Käll

Anlände igår till Abeilhan, vår lilla franska kommun som ligger i den f.d. regionen Languedoc-Rouissillon i Sydfrankrike. ”Före detta” därför att för två år sedan slogs vår region samman med sin västra grannregion, Midi-Pyrénées, och bildade den nya storregionen Occitanie (sv. Occitanien). Den som är intresserad kan se vår regions flagga på bilden nedan, på den andra den sittande presidenten. Hon heter Carole Delga, är socialist (Parti socialiste) och skulle antagligen ha gjort sig bra i huvudrollen i filmen Amelie från Montmartre. (I verkligheten spelades rollen av en annan fransk skönhet, Audrey Tautou.) Man kan lägga märke till att president Delga på fotografiet inte tvekar att visa sina framtänder. För den som finner detta påpekande något egendomligt tillägger jag genast att jag strax återkommer till ämnet.

De franska regionerna motsvaras väl närmast av våra län. Och Frankrikes regionala utveckling påminner om den svenska: mindre enheter slås samman till större. Vilket förmodligen kan motiveras både med ekonomiska och andra (rationella) skäl. En viktig skillnad kvarstår dock. Medan Sverige i den stora kommunreformen i början på 1970-talet reducerade antalet kommuner från drygt 2500 (år 1930) till 290 har Frankrike i stort sett behållit sin traditionella kommunala struktur. Det finns drygt 36 000 kommuner i Frankrike. Uttryckt på annat sätt betyder det att medan det genomsnittliga antalet invånare per kommun i Sverige är 34 000 är det i Frankrike 1800. Ungefär. Den kommunala demokratin är således på ett helt annat sätt levande i Frankrike jämfört med Sverige. Ett arv från 1789.

När vi var här i påsk möttes vi av snöslask på gatorna (även om det försvann snabbt) men nu är temperaturen den för säsongen normala, det vill säga runt 30 ^oC. Rikligt med regn har gjort att grönskan överväldigar och trädgårdarnas blomsterrabatter är som psykedeliska färgexplosioner. Livet är ibland vackert.

I morgon åker vi antagligen upp i bergen för att bada i floden Orb. Den floden har sin upprinnelse i Centralmassivet (Massif Central) drygt 800 meter över havet och efter 1400 kilometers vindlande och krumbuktande genom det languedocska landskapet lämnar den Frankrikes jord och rinner ut i Medelhavet vid Valras-Plage, en populär semesterort.

Om det finns ett hinsides paradis – vilket jag i motsats till muslimska självmordsbombare tvivlar på – kommer man där att kunna sitta under trädens skugga vid en flod Orb och läsa en intressant bok. Låt oss säga Balzacs Förlorade illusioner eller Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette.

Varför Marie Antoinette? Därför att hon blev ofrånkomlig i det ögonblick jag började intressera mig för den stora franska porträttmålaren Élisabeth Vigée-Lebrun (1755-1842), som målade tjugo eller trettio porträtt av den franska drottningen. Till denna märkliga konstnär hoppas jag återkomma i en senare artikel.

Stefan Zweig, som var österrikisk jude, skrev om Marie Antoinette en bok som verkar lika omsorgsfullt förarbetad som den är elegant skriven. Elegans, fördomsfrihet och kultiverad stil utmärkte honom. År 1942 begick dock Zweig tillsammans med sin dåvarande hustru självmord i Rio de Janeiro på flykt undan Hitler. På ett sätt erinrade hans öde om Marie Antoinettes. Åtminstone så till vida att han från en uppburen ställning fick se sitt liv ödelagt. Som framgångsrik och rikligt honorerad författare hade han i mitten på 1930-talet från sitt hus i Saltzburg på gränsen till Bayern kunnat blicka tvärs över dalen mot det grandiosa hus i Obersalzberg, som den uppåtgående politiska stjärnan Hitler låtit uppföra åt sig. Fast utan att riktigt inse vad som komma skulle. Han skildrade detta i sin läsvärda självbiografi Världen av igår (Die Welt von Gestern), avslutad samma år som han tog sitt liv med en överdos ”Veronal” (Barbital).

Om Marie Antoinette sas det att hon, när hon hörde att Paris kvinnor var på marsch mot Versailles för att kräva av kungen att han beordrade Paris bagare att baka bröd så att det även räckte till de fattiga, ska ha yttrat:

-Om de saknar bröd kan de väl äta kakor.

Men den historien är en skröna. Enligt den bild Zweig ger var Marie Antoinette inte cynisk på det sättet. I unga år var hon i huvudsak en lättsam ”partypingla”, som bara inte kunde låta bli att gäspa när det blev tal om politik, Versailleshovets strikta etikettsregler eller – för den delen – mer intellektuellt krävande samtalsämnen. Fast hon saknade inte smak eller känsla för estetiskt raffinemang. Det tycks numera belagt att den som verkligen uttalade sig på detta sätt, kanske i en likartad situation, var Ludvig XIV:s gemål Maria Teresia av Österrike. Ej att förväxla med Marie Antoinettes mor, som hette likadant och var Österrikes kejsarinna. Det påstås att den seriöst statsbyggande Ludvig XIV ska ha blivit djupt generad över sin gemåls billiga kommentar.

Marie Antoinette hyste uppenbarligen en stor beundran för Vigée-Lebruns talang som porträttmålare. Det var hon inte ensam om. Med tiden skulle snart sagt varje europeiskt hov av någon betydelse slå upp portarna för den flitiga fransyskan, som oförtrutet målade sig igenom Europas överklass. Till beundrarskaran sällade sig sådana som Katarina II av Ryssland, även kallad ”den Stora”. Vigée-Lebrun kom att tillbringa sex år i Ryssland.

På Salongen i Paris 1786 hade den trettioettåriga Elisabeth Vigée-Lebrun låtit ställa ut detta självporträtt, där hon omfamnar sin lilla dotter. Tavlan har titeln Moderskärlek. Att säga att den väckte skandal är nog för starkt. Men den framkallade motvilja hos delar av publiken och ironiska kommentarer från etablerade konstkritiker.

Detta förvånar oss. Är det inte en rätt typiskt romantisk (eller snarare romantiserande) bild av en mors kärlek till sin lilla dotter? Att handen som hållit i penseln tillhör en mycket skicklig konstnär är odiskutabelt. Men balanserar inte för oss uttrycken i moderns och barnets ögon på gränsen till det sentimentala?

Det ”fel”, som för oss är osynligt men inte var det för det sena 1700-talets konstpublik, är att modern, Vigée-Lebrun, genom sitt leende blottar tänderna. Århundraden av konstnärstradition hade lärt porträttmålarna att man inte visar upp sin modells tandstatus, som ofta var dålig. Så gjorde man bara inte. När visade Leonardo da Vincis Mona Lisa sina tänder sist?

Vigée-Lebrun bryter mot en etablerad konstkonvention och ådrog sig kritik för detta. Det var hon nog i och för sig beredd på. Men det är överraskande att en så sentida skribent som Simone de Beauvoir inte heller kan låta bli att reta sig på sin landsmaninnas leende. I sin Det andra könet (Le Dieuxième sexe, 1949), sedan länge upphöjd till en feminismens klassiker, skriver hon:

”Det är också hennes person som är hennes huvudsakliga – och ibland hennes enda – intresse: madame Vigée-Lebrun upphör aldrig att fästa sitt leende moderskap på duken.”

Jag diskuterar inte de Beauvoirs yttrande vidare. Ett intryck är att hon inte var särskilt intresserad av Frankrikes många kvinnliga konstnärer.

Men att Madame Vigée-Lebrun var konstnärligt djärv och förmår bryta mot traditioner, innebär inte att hon var politiskt radikal. Tvärtom. Den Franska revolutionen är för henne en styggelse. Inte så få av de ädlingar hon försörjer sig på att avbilda (Marie Antoinette!) mister i de tumultartade striderna åren efter 1789 sina huvuden. Den 6 augusti 1789 – samma dag som Ludvig XVI och Marie Antoinette under bevakning av Nationalgardets trupper förs från Versailles till Tuilerierna i Paris – sätter hon sig tillsammans med sin dotter i en diligens, som för henne ut ur Frankrike. Exilen kommer att vara i tretton år till dess Frankrikes nye statschef förste konsuln Napoleon Bonaparte knäpper med fingrarna och ber henne återvända till Paris.

Nåväl, om Marie Antoinette nu inte var cynisk – eller för den delen sexuellt liderlig på det sätt som de populära, mer eller mindre pornografiska underjordiska antirojalistiska pamfletterna gjorde gällande – var hon och hennes hov inte desto mindre bortskämda och ansvarslösa. Därtill mycket dyra i drift.  Bakom allt detta låg en slags sorglöshetens naivitet, som ledde till att hon och hennes make (Ludvig XVI, som dock ska ha tvekat) kunde dras med i Gustav III:s och Axel von Fersens vidlyftiga planer att förmå kungaparet att fly ur Louvren och ställa sig i spetsen för det utländska motståndet mot den nyupprättade republiken. Efter detta odiskutabla landsförräderi – lysande skildrat av Ettore Scola i filmen ”Natten i Varennes” – kunde historien nog bara sluta på ett sätt.

_ _ _ _ _

Ett av våra kulinariska vattenhål i Languedoc är ”Petit Pierre” i Bouzigues. Egentligen är det en ostronproducent, en av många i Bouzigues, där det även finns gott om solbrända turister och en hel del villor, som ger ett intryck av att ägaren är stadd vid kassa. När man går in i den lilla butiken möts man på höger sida av ostronbaljor med flödande vatten (ostron som vi antar nyligen skördats ur havet) och den som vill kan handla ett tjog eller två direkt över disk. Som väntat varierar priset med ostronets storlek och kvalitet.

Men man kan också slå sig ner och avnjuta sina ostron på plats i den lilla serveringen i sällskap med ett glas vin eller två. Restaurangen, i detta sammanhang en hyperbol, är mycket rustik och man sitter på brädor, som verkar ha tillhört förlista fiskefartyg. Men utsikten över Étang de Thau, där de omfattande ostronodlingarna befinner sig, är inte att klaga på. I bakgrunden skymtar på avstånd staden Sète, en av Frankrikes stora hamnstäder.

Också Sète (uttalas Säät) är flitigt besökt av turister. En tidig svensk sådan var August Strindberg, som ägnade staden ett stycke i sin reseskildring Bland franska bönder utgiven 1889 på Bonniers förlag – hundra år efter Franska revolutionen . Strindberg stavar dock stadens namn Cette.

Strindberg roades av de populära båtturneringar som arrangerades i staden – och för övrigt görs så alltjämt – där studenter utrustade med trälansar söker putta ned varandra i vattnet. I bokens andra avdelning, ”Autopsier och interviewer”, skriver han i kapitel 7, som har rubriken ”Languedoc och Provence”:

”Det är en solig söndagseftermiddag, när vi stiga ur tåget och direkt därifrån råka in i en brokig folkmassa, skrattande, handklappande, skrikande utmed kanalstranden och spärrande vår väg upp till staden. Och vi kastas huvudstupa in i en folkfest. På vattnet uppföres nämligen en tävlingsstrid, en tornering mellan besättningarne i tvenne bjärt målade båtar. Trummor och pipor ljuda från musikkårer i båtarnes förstävar, och från trampoliner i aktern söka vitklädda kämpar med sköldar och lansar av trä att stöta ner varandra i vattnet. Det är en livlig scen, och när en hjälte plumsar ner, åstadkommer folkmassan på stränderna ett stort larm.” [1]

Det är fortfarande lika varmt här i Le Midi (Sydfrankrike) och efter att även denna dag ha tillbringat ett antal timmar vid floden Orb drabbas vi av en omåttlig kaffetörst. För att råda bot på detta begär stannar vi på hemvägen vid torget i byn Murviel-lès-Béziers och går in i det närbelägna Café Le Nouveau. Just som vi kommer in i lokalen, där ett dussin karlar uppehåller sig, ser vi på en storbildskärm att åttondelsfinalen i fotbolls-VM mellan Frankrike och Argentina just ska börja. När Marseljäsen ljuder över fotbollsarenan stämmer grabbarna i baren i med full bas och som blyga svenskar (utan så värst mycket annan nationalhymnserfarenhet än Du gamla, du fria) känns det som om taket ska lyftas av lokalen.

Man får erkänna att det är skillnad på nationalhymn och nationalhymn.

Den välkända refrängen till Marseljäsen, som skrevs och komponerades av officeren Claude Joseph Rouget de Lisle i Marseille (därav namnet) den 24-25 april 1792, lyder:

Aux armes, citoyens

Formez vos bataillons,

Marchons, marchons!

Qu’un sang impur

Aubreuve nos sillons ! 

I fri översättning (ej av mig):

Till vapen, medborgare,

Ställ upp på raka led,

Framåt, framåt !

Låt fiendens orena blod

Flyta på vår jord !

Den som vill kan höra hur den låter med Edith Piafs oförgätliga röst [2].

NOTER

[1] http://runeberg.org/strindbg/franbond/0183.html

[2] https://www.youtube.com/watch?v=JJsAguWQvdQ