Recension

Vad folkets kultur är och kan vara:

En antologi av Folket i Bild/Kulturfront i Västmanland-Dalarna

Anne Lidén

Den 28-29 mars 2020 skulle ett planerat tvådagars seminarium kring temat Folkets kultur ha genomförts i Norberg om inte covid-pandemin hade satt stopp för det. Arrangören avdelningen Västmanland-Dalarna i Folket i Bild/Kulturfront beslöt då att ändra inriktningen på seminarieprojektet, som ursprungligen var tänkt som avdelningens 10-årsjubileum med många framgångsrika lokala kulturprojekt och mötesserier i samarbete med bland andra ABF och arbetarekommun. I stället för ett seminarium på plats med 14 inslag skulle det nu bli en tryckt bok, där många fler kunde publicera sina föredrag. Projektet utvidgades och man inbjöd andra författare och kulturarbetare inom och utom FiB-rörelsen i olika delar av Sverige att vara med i diskussionen kring folkets kultur. Syftet med boken var att ”synliggöra” folkets kultur.

Detta ambitiösa projekt har resulterat i en antologi med dubbelt så många bidrag, som uppvisar en stor bredd av deltagare från många olika kulturinriktningar och konstuttryck, såväl amatörer som professionella i kultursektorn, kulturskribenter, journalister och forskare. En del av de tillkomna bidragen har publicerats tidigare, bland annat i ”nya” Folket i Bild/Kulturfront som startade för femtio år sedan 1972. Boken inleds med Hans O. Sjöströms intervju 1981 med Ivar Öhman (1914-1989) som var ”gamla” FiB:s redaktör 1934-1962, vilket ger en god historisk inblick i den tidigare perioden. De många FiB- ombuden ute på arbetsplatserna som sålde både tidningar och böcker hade en stor folkbildande betydelse och så även konstklubben med grafiken. Jan Myrdals artikel Ta tjuren vid hornen publicerades redan 1974 i den nystartade FiB/K. Antologin speglar en mångårig diskussion om begreppet ”en folkets kultur” som är en av tidningens grundläggande paroller, och kan även ses som en del i FiB/K:s femtioårsjubileum 2022.

Redaktionsgruppen bestående av Arne Andersson, Jan Fredriksson, Per-Erik Hästö, Peter Nyblom och P-O Tellander satte samman antologin som kunde utkomma året efter 2021 på FolketsKultur förlag i Norberg. De gav boken titeln Vad folkets kultur är och kan vara, vilket anger en öppenhet i diskussionen kring kulturbegreppen men framför allt ger många goda exempel på konkreta konst- och kulturprojekt som genomförts med anknytning till FiB-rörelsens historia och verksamhet. Många av projekten hör hemma i mellersta och norra Sverige men det ges även exempel från södra landsdelen. Mot bakgrund av att det saknas forskning om både den gamla och den nya FiB-tidningen fyller antologin en lucka.

Antologin är uppdelad i fem delar, där den första med rubriken Minnen och erfarenheter har flera historiska tillbakablickar som grundas i personliga minnen av att växa upp i ett arbetarhem. Berättelserna handlar om far och son, mor och dotter, glädjen över att bygga sommarhus och skaffa en Volvobil, få åka på cykelsemester med fadern till fjällen för att fiska och det stora behovet av att läsa och bilda sig, behovet av att få skapa och uttrycka sig. Berättelserna visar hur stor betydelse FiB:s folkböcker hade för ”det läsande svenska folket”. Många författare kunde här få sin debut och nå en bredare publik. Ett exempel på en klass- och bildningsresa visar artikeln om författaren och diktaren Werner Aspenström, bondestudenten från Smedjebacken som sökte sig till akademiska studier i kyrkohistoria och religion och senare blev motsträvig medlem av Svenska Akademien. Han valde den kyrkliga folkhögskolan i Sigtuna i stället för den arbetarrörelsens Brunnsvik, som låg nära hemorten. Antologin lyfter också fram kvinnornas roll i arbetarrörelsen med Elma Danielsson (1865-1936) som ett lysande exempel. Hon växte upp i Falun men arbetade sedan i Malmö med den socialdemokratiska tidningen Arbetet. År 1888 blev hon ordförande i det nystartade Malmö Kvinnliga Arbetarförbund, och den diskussionsklubb hon startade 1900 blev senare socialdemokratiska kvinnoförbundet S-kvinnor 1922. Trots att hon var en pionjär och central agitator i arbetarrörelsen har hon fått stå i skuggan av sin man Axel Danielsson som var Arbetets redaktör.

Den andra delen av boken har sitt fokus på Den lokala kulturens kraft, med exempel på Arne Anderssons trettioåriga erfarenhet av att leda teaterprojekt med lokalt förankrade historier där amatörer deltagit tillsammans med professionella skådespelare. I artikeln ”Folkkultur – utifrån en teatererfarenhet”inleder han med en historisk tillbakablick på 70-talets fria teatergrupper och de många teaterprojekt runt om i landet som varit inspirerade av Sven Lindqvists bok Gräv där du står 1977. Han tar även upp en rad estetiska principer om konstnärlig gestaltning, om realismens nivåer med idé, form och publik men också platsens och tidens betydelse. Som exempel på lokalsamhällets centrala roll i det praktiska arbetet med teaterspelen lyfter han fram ”Spelet om Norbergsstrejken” som handlar om en gruvarbetarstrejk 1891-1892. Arne Andersson tog initiativ till spelet i samarbete med författaren Sture Karlsson 1975. Det manus som växte fram var baserat på berättelser från de deltagande arbetarna och amatörerna, liksom historiskt källmaterial från lokala arkiv. På så sätt bottnade alla medverkande i spelet i sina olika rollgestaltningar, som speglade deras egen lokala historia. Spelplatsen förlades till Storgruvan i Klackberg, ett gruvhål som skapade en realistisk och dramatisk bakgrund. Spelet framfördes 1976-1992, då spelet aktualiserade hundraårsminnet av strejken. Lars-Erik Lärnemarks kompletterande artikel ger en bakgrund till de kulturella och sociala processerna kring teaterprojektets organisering, finansiering och inverkan på det lokala samhället.

Att en del historiska händelser kan vara kontroversiella och traumatiska för ortsborna visar Arne Andersson i pjäsen Resa utan slut, som framfördes i Jönköping 2008. Den handlar om det så kallade Teaterupproret 1948, då en folkmobb i staden jagade och misshandlade män och kvinnor som tillhörde resandefolket. Tack vare det stora stödet från ABF och folkrörelserna, lokala och regionala organisationer kunde fördomarna diskuteras och bearbetas. Karin G. Hästö belyser den dramapedagogiska betydelsen för deltagarna i historieprojekt med tidsresans metod, som startades av museipedagogerna på Jamtli friluftsmuseum i Östersund inspirerad av ”living history”.  Besökarna aktiveras i rollspel under sin vandring. Hon berättar om sina erfarenheter från ett dramapedagogiskt stadsvandringsprojekt i trästaden Säter, ”Säterstampen”, hur man levde för 100 år sedan. Här kunde stadskvarterens innegårdar och gränder utnyttjas som spelplatser. De medverkande amatörerna var av alla åldrar och kunde i sina roller gestalta sin egen lokala historia. 2012 genomfördes ett liknande projekt kring 100-årsjubileet av Säters sjukhus.

Arne Andersson lyfter också fram ett par pjäsexempel från Norge 2005-2006, Zarina och Där stjärnorna bor, i vilka han samarbetat med Samiska teatern i Mo i Rana och Nord-Tröndelag för ett teaterprojekt i Röjrvik vid sjön Limingen/Lyjmede nära den svenska gränsen. Röjrvik har en tusenårig sydsamisk kulturtradition och den fick genom teaterprojektet ny belysning för hela orten. Här utgick arbetet från ett stort insamlat material från ett brett intervjuarbete, där man samlade berättelser. Spelet ägde rum på en gård som ägdes av samernas kooperativ och för teaterscenen, skådespelarna och publiken byggdes tältkåtor av olika storlek. Den första pjäsens berättelse handlar om en sydsamisk kvinna, Zarina, som en kall vårvinterdag står vid Lyjmede strand står och väntar på sin make som är på hemfärd. När han närmar sig stranden lyfter han sin hand till hälsning och hon vinkar tillbaka, men då brister plötsligt isen och han drunknar i det mörka vattnet. Enligt historien stannade Zarina på denna strand i fyrtio år, i begrundan över sin otillräcklighet, att inte ha kunnat hjälpa. Därefter byggdes en fortsättning med pjäsen Där stjärnorna bor. I dagens kartbok över Röyrvik kallas stranden Sarinatangen.

En spelscen ut pjäsen Där stjärnorna bor. Foto Arne Andersson.

Den tredje delen Samhället & folket i bild utgörs av Peter Nybloms fotografier och fotoprojekt. Hans skildringar av den svenska landsbygden, årstider, högtider, folkparksfester, övergivna hus och fabriker är fyllda av en vemodig stämning som ger utrymme för reflektioner kring utflyttning och nedläggning. Särskilt talande är bilden från Fagersta bruk. Förmannens bruna kavaj hänger kvar på sin galge och hans skyddshjälm ligger på hatthyllan, precis som han hade lämnat dem när han blev uppsagd. Författaren Werner Aspenströms jordkällare i Torrbo får exemplifiera landsbygdens kloka lagerhållning.

Bokens fjärde del Tankar om folkets kultur är mer teoretiskt och ideologiskt inriktad och tar upp olika perspektiv från diskussionen kring FiB-parollen ”för en folkets kultur”, där flera av artiklarna varit publicerade tidigare. Jan Myrdal (1927-2020) diskuterar i sin artikel ”Ta tjuren vid hornen”, som publicerades 1974 i början av nya FiB, vikten av att i arbetet för ”en folkets kultur” skapa en bred samhörighet med olika folkgrupper. Arbetarklassen är inte en ensam aktör utan behöver brett samarbete med småborgerliga grupper, såsom bönder eller hantverkare, småföretagare och tjänstemän, kring de demokratiska landvinningarna från franska revolutionen. Principen blir ”arbetarrörelsen och demokratin”, där arbetarklassen har förbundna, ”det arbetande folket”. På så sätt ska personer med olika trosuppfattningar och partitillhörigheter samarbeta kring parollerna. Såsom ett negativt historiskt exempel ger han Lasalle, som förespråkade isolering av arbetarklassen från den breda demokratiska rörelsen och allianser med småbourgeoisien. Detta innebar nederlag för den anti-fascistiska kampen. Myrdals kritiska historiska tillbakablick visar hur de folkliga rörelserna i Sverige under decennier byråkratiserats och blivit till ”apparater”, där det praktiska kulturarbetet under lång tid motarbetats av statlig byråkrati, såsom nedläggning av tidningar. Myrdal diskuterar också den teoretiska motviljan mot begreppet ”folkets kultur” som framfördes av dåtidens ”officiella vänster”. Denna vänsterkritik bör enligt Myrdal tas upp till diskussion, men man bör inte se denna teoretiska akademiska vänster som någon huvudfiende. Eftersom Myrdal inte ger något konkret exempel på någon text eller annat belägg på denna teoretiska vänsterkritik, blir det sannolikt ett problem för dagens läsare att förstå vad denna kritik bestod i. För dagens debatt är det dock värdefullt med Myrdals tydliga beskrivning av ett principiellt förhållningssätt i enhetsfrontsarbetet, att finna vänner för det gemensamma arbetet mot ”den växande fascismen”.

Jan Fredriksson utgår från Vilhelm Mobergs Min svenska historia när han diskuterar definitioner av folket respektive folkets kultur, en historiesyn där ”det är folket som är den drivande kraften”. I sin artikel FiB & folkets kultur formulerar han sig i ”vi”- form vilket betyder att han talar för Folket i Bild som organisation, mer programmatiskt: ”Vi vill med vår tidning ta upp kampen om det samhälleliga medvetandet”. Det innebär att ta strid om kulturen och människors tänkande. Valet står mellan att passivt följa makthavare eller göra motstånd. Han ger historiska exempel på motstånd, såsom arbetarrörelsen, ABF och Folkets hus, fackföreningsrörelsen och gruvstrejken 1969 samt rösträttsreformen 1918 då nationell och kommunal demokrati erövrades. Kritiken mot arbetarrörelsens acceptans av den borgerliga elitens kultur på 1930-40-talet, en ”kulturell hegemoni”, visas i citat Gunnar Hirdman och Rickard Sandler. Klasstillhörighet och vardagsliv bestämmer det kulturella bagaget. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink presenteras som arbetsplatsskildring och Zlatans självbiografi som uppväxtskildring. Folket i Bilds uppdrag, ”vårt uppdrag”, är enligt Fredriksson att skildra folkets vardagsliv och egna erfarenheter. Det blir i vissa fall problematiskt med ”vi”- formen då den breddas till stå för ett retoriskt vi, mänskligheten eller hela svenska folket. Att texten är skriven före Rysslands invasion i Ukraina och Sveriges ansökan om Natomedlemskap blir tydligt i de avslutande samhällsfrågorna om klimathotet, stormakterna och krigen. De hot han befarar har nu inträffat. Mångfalden i media till trots finns enligt Fredriksson ”bara en åsikt”, som om det fanns en ”kommandocentral” som styrde.

Pia Höjeberg hör till antologins kvinnliga författare som kortfattat tar upp kvinnokulturens roll i folkets kultur, liksom Anne Seppänen och Karin G Hästö betonar hon det skapande uttryckets kraft i kvinnliga hantverkstraditioner. Det mänskliga skapandets långa historiska rötter exemplifieras av grottmålningarna och Mesopotamiens världsarv. Jan Arvid Götason tar upp frågan om hotet mot mångfalden av världens språk, där han presenterar sin forskning om språket hos Guugu Yimithirr, ursprungsfolk i Australien. Han efterlyser en ”återskaparrörelse” när det gäller det folkliga kulturarvet. Utifrån detta exempel diskuterar han svenska dialekter och frågan om hur Kulturutskottet 2018 behandlat frågan om en svensk Ordbok över Sveriges dialekter.

Margareta Zetterström berättar i sin artikel (2014) ”Folkets kultur?” om det kulturarbete på enhetsfrontsbasis som bedrevs kring Folket i Bild Kulturfront under 1970-talet. Från slutet av 60-talet fanns mängder med fria teatergrupper, musikgrupper och protestsångare, filmskapare och konstnärer, grävande journalister och mediefolk, kultur- och litteraturforskare. Vid sidan om aktiva studiecirklar och möten gav man ut Sjuttiotalets kulturfront 1976, Fyra röster om kulturfronten 1977 och Åttiotalets kulturfront 1980. Hon var redaktör för antologin Våra författare Del 1 och Lars Åke Augustsson för Våra författare Del 2. Den frågan som Zetterström problematiserar i sin artikel är tidskriftens förhållande till äldre tiders kultur. Hon tar upp klassisk musik och opera. Sådana kulturuttryck anser många fibbare hör till en överklasskultur, vilket hon menar vara en ”total felsyn”. Istället borde Folket i Bild/Kulturfront bekämpa den ”förödande” åtskillnaden mellan ”finkultur” och ”populärkultur” och inrikta sitt kulturarbete på ”återerövring”. Denna återerövring av ”äldre tiders författare och konstnärer”, det historiska kulturarvet, anknyter till det som Myrdal kallar ”det kritiska övertagandet”. I linje med detta föreslår Zetterström att tidningen även borde lägga större vikt vid att skildra problemen och svårigheterna för kulturutövarna i Sverige, där statliga medel och arbetsmarknad krymps ned. Att Folket i Bild/Kulturfront säger nej till statligt presstöd, behöver ju inte innebära att man är emot allmänt statligt stöd till Operan, symfoniorkestrar, teatrar. I sina konkreta förslag på hur tidningen ska kunna arbeta praktiskt med samtida kulturskaparna betonar Zetterström att parollen ”en folkets kultur” är ett ”socialt begrepp” och ”inte etniskt”.

I fjärde kapitlets avslutande artikel ”Måste vi sluta att tala om folkets kultur?” problematiserar Knut Lindelöf på liknande sätt den borgerliga bildning som han mött under sin uppväxt. Han berättar om sina egna läserfarenheter och viktiga kulturmöten, och han jämför med berättelser av jämnåriga ”klassresenärer”, hur de växt upp i hem utan böcker och med borgerlig bildning ”utan räckhåll”. Erövrandet av det borgerliga litterära kulturarvet är en mödosam process. Som exempel lyfter han fram Crister Enanders bok Skimrande speglar, som han ser som ett ”kraftfullt manifest för borgerlig bildning” och ett rakryggat försvar för ett klart ”förnuft”. Lindelöf kritiserar kulturrelativismen på 90-talet, urholkningen av kulturkampen och byråkratiseringen av kultursektorns styrning och tillrättaläggande av historiska texter. Den fria tillgången till källorna är grunden för folkbildningen. Han kritiserar också Sverigedemokraternas användning av begreppen folk och folklighet, som på ett ohistoriskt nationalistiskt sätt definierar svensk kultur utifrån etnicitet, ras och religion som ”en egen” exkluderande kultur gentemot andra kulturer.

I bokens femte del Vad säger oss vår samtid? ges några exempel på olika aktuella konst- och kulturprojekt som utgör breda folkrörelser, såsom fotografi och fotoutställning, dans och folkdans, körsång, folkmusik och amatörteater. Falu Fredskör och Amatörteaterns riksförbund presenteras kortfattat, liksom Balladen om Storbranden 2014. Fotografen Peter Nyblom berättar om raggarkulturen på 50-talet, som idag lever vidare i nostalgiska musikprojekt som Rockabilly- musiken, eller i renoveringen av gamla amerikanska ”raggar-bilar” som visas upp i olika motorträffar och ”cruising”-event. Bitte Assarmo ger i sin artikel om särarten i det svenska kulturarvet många personliga exempel på det hon upplever som ett positivt släktarv. Det är något hon inte vill förneka eller ta bort, inte heller romantisera utan förstå och värna. Förutom fattigdomen och vägglössen fanns årstidsväxlingar och högtider, åkrar och jordgubbsland, insjömete och blåbärskräm, Folkets park och dansbandsmusik. I mötet med andra kulturer kan hon värdesätta sin egen svenska kultur. Hon ställer frågan: ”Hur ska den, som förnekar sin egen kultur, någonsin kunna förstå andras?” 

Fotografen Elisabeth Ohlsson och författaren Annica Carlsson Bergdahl har i sitt utställningsprojekt på Gävle länsmuseum visat foton av kroppsarbetet. Denna vandringsutställning har också resulterat i en fotobok, som Pia Höjeberg berättar om i sin artikel. I över trettio personliga porträtt skildras individer inom olika yrkesarbeten, där kroppens arbete står i centrum. Porträtten kompletteras med deras personliga berättelser om sitt arbete, exempelvis av Karin Stockel som är smörjare på LKAB och som har startat föreningen Gruvkvinnor. Slaktaren Bortlomiej Banas från Polen nämner sina arbetskamrater från Vietnam, Australien, Chile, Ryssland och Ghana. Maskiner, robotar och hjälpmedel tas upp liksom det ökade arbetstempot och stressen.

Reflektioner

När den nya Folket i Bild/Kulturfront startade i början av 1970-talet för femtio år sedan var det många och stora förhoppningar hos läsarna som skulle infrias. Diskussionen om parollen ”För en folkets kultur” var livlig. När jag läser Stefan Westrins jubileumskrönika i FiB/K i oktober 2022 kritiserar han just denna paroll för att vara ”luddig”, men betonar den mångfald av röster som kommit fram under femtio år. Denna antologi av FiB avdelningen Västmanland/Dalarna speglar den bredd som tidningen haft under åren, olika konst- och kulturuttryck som har sin förankring i de lokala folkrörelserna. I motsats till något ”luddigt” visar bokens alla bidrag att det är i det konkreta praktiska kulturarbetet som parollen får sin innebörd. Många varierade metoder ges för det kulturella skapandet, både för idéer och finansiering, även om normativa pekpinnar om ”den enda vägen” förekommer. Många olika kulturbegrepp behandlas i bidragen, allt från beteckningar av folkbildning, folklig kultur och folkkultur, arbetarkultur och proletärkultur, vardagskultur och kvinnokultur, fritidskultur och familjekultur till kritik mot finkultur och populärkultur. Minoriteternas identitet i samisk och finsk kultur behandlas. Folkrörelsernas kultur tas upp när det gäller folkhögskolekultur och världskultur, kollektiv kultur och demokratisk kultur. Man problematiserar borgerlig kultur, kulturrelativism, etniska kulturer, svensk kultur och kulturarv, samt kulturell hegemoni. En motståndskultur och en mer stridbar kulturkamp efterlyses. På detta sätt blir denna antologi en inspiration inte bara för FiB- avdelningarnas arbete utan även för många andra kulturgrupper som vill starta gemensamma projekt.

Däremot diskuteras inte specifikt begreppen mångkultur och invandrarkultur trots att dessa begrepp dominerat den officiella kulturdebatten under många år. Många av projekten har sin historiska förankring i små orter på landsbygden eller i småstäder, ”gräv för du står”, varför storstadskulturens olika samtida uttryck inte får någon större plats. Återblickar, minnen och historiska perspektiv dominerar. Det som präglar bokens projekt är framför allt kroppens uttryck och kroppsarbetet, det kollektiva minnet, och en delad glädje i ett gemensamt skapande i grupper. Framtidsperspektiven på kulturen är färre, liksom tankar om vad en folkets kultur kan vara inom press och media, utbildning och vetenskap. Margareta Zetterströms artikel är ett undantag, då den tar fasta på behovet av att ge mer utrymme för individuella konst- och kulturuttryck som musik- och bildskapande och litterärt skrivande samt kritisk kulturjournalistik. Hon ger många inspirerande konkreta förslag på hur tidningen kan bygga ett stödjande nätverk för bland annat kritiska författare, bildkonstnärer och musiker. Den borgerliga bildningstraditionen och kulturen utgör en svår utmaning, vilket Knut Lindelöf också diskuterat i sitt inlägg om förnuftets roll i kulturen. Därför blir det en central uppgift för en kulturrörelse att förverkliga ”det kritiska övertagandet”.  

Fotografierna i artikeln är publicerade med upphovsrättshavarens tillstånd.