Tillie Olsen. Jag står här och stryker.

Ulrika Knutson

  Vem blir odödlig författare med ett samlat verk på 127 sidor? Vanligt kan det inte vara. På rak arm kan jag komma på två – Sapfo och Tillie Olsen. Men Sapfo på Lesbos lär dock ha skrivit nio tjocka böcker med lyrik som gick förlorade. Kvar finns en enda hel dikt och några fragment. Tillie Olsen publicerade bara fyra noveller, ett romanutkast och en liten bok med den talande titeln Tystnader. Men detta räckte för att hon skulle inta en välförtjänt plats på parnassen i USA, som en av de stora amerikanska berättarna. Kanske hade det inte ens behövts alla hennes 127 sidor för detta. Kanske hade det räckt med fjorton. Novellen Jag står här och stryker är fjorton sidor lång.

  Tillie Olsen föddes i Omaha, Nebraska 1912, som Tybile Lerner, ett av sex barn till judiska invandrare från Kiev i nuvarande Ukraina, då en del av det ryska riket. Även om man ska akta sig för att göra för starka självbiografiska tolkningar av Tillie Olsens noveller, så använder hon gärna yttre drag ur familjens och sin egen historia. Hennes föräldrar var judar och kommunister, och tvingades fly undan de våldsamma pogromerna i sviterna av 1905 års revolution. Särskilt brutalt behandlades judar i Kiev och Odessa, med tsarens goda minne. Tsarmakten gjorde allt för att leda den upproriska mobbens uppmärksamhet bort från makten, mot judarna. Hundratusentals judar i det ryska imperiet skadades eller mördades efter 1905 års revolution. Många flydde till USA, till Palestina och till olika europeiska länder, även Sverige.

  Lilla Tybile var en studiebegåvning och uppmärksammades för sin litterära talang redan i skolan. På high school var hon redaktör för skoltidningen. Hon spåddes en lysande framtid, men livet och den stora depressionen kom emellan. Som artonåring blev hon gravid, och fick en dotter. Fadern lämnade snart familjen och som ensam mor fick Tillie ta de jobb hon fick, som servitris, städerska och fabriksarbetare. Dottern fick hon tidvis lämna bort till barnhem och sanatorium. Tillie gifte om sig med Jack Olsen, kommunist, tryckare och fackföreningsman. Tillsammans fick de fyra barn, samtidigt som Tillie jobbade omväxlande på kontor och fabrik. Under depressionen skrev hon också för Partisan Review, bland annat ett målande reportage om en generalstrejk i San Fransisco 1934. Hon avslutade sin artikel med orden: ”Det är sent, och jag är trött och febrig. Förlåt mig om orden också blir febriga och förvirrade. Om jag kunde skulle jag ge mig av, men ni förstår, jag skriver på slagfältet.” Hon kunde inte desertera och lämna de strejkande åt sitt öde.

  Hon tillbringade själv några månader i fängelse, för spridande av flygblad med uppviglande innehåll.

  Åren som fattig småbarnsmamma, trängd mellan omsorgens, försörjningens, poesins och politikens plikter, gav Tillie Olsen material för livet. Redan som tjugoåring påbörjade hon en proletärroman med teman från barndomen, men det blev aldrig mer än ett utkast, som hon gav ut många år senare, på sjuttiotalet, under titeln ”Yonnondio: From the Thirties”.

  Namnet i titeln hämtade hon från den amerikanske poeten Walt Whitmans nationalepos Strån av gräs, från 1861. Yonnondio var en vis hövding bland irokeserna, präriens ursprungliga härskare. Den unga Tillie Olsen fick tidigt ett starkt förhållande till Whitman. Hon delade hans demokratiska patos och öppet nyfikna blick på tillvaron. Whitmans utsträckta armar vill ta hela Guds skapelse i famn. Tillie Olsen kallade sig ateist, men Whitmans personliga religiositet tilltalade henne. Hans demokratiska credo utplånar alla slags hierarkier, mellan man och kvinna, människa och natur, stort och smått, profant och heligt. På ett finurligt sätt gjorde Tillie Olsen Whitmans världsbild till sin. När hon skildrar den utsläpade småbarnsmammans värld består den förvisso av alla småbarnsmammans vardagliga attribut; mjölkstockning, strykbräden, pottor, välling, tårar och skrubbade knän, men vardagen utgör inte den lilla världen. Hos Olsen är det vardagen som rymmer hela skapelsen. Konstens och kärlekens mirakel ligger alltid nära smutsen och slitet,  Kaos är granne med Gud också hos Tillie Olsen.

1957 fick hon ett genombrott med den lilla novellen Jag står här och stryker. Den publicerades som en av ”1957 års bästa amerikanska noveller” och har behållit sin klassikerstatus sedan dess. Den ändrade Tillie Olsens liv. Hon som avbrutit sin skolgång som sextonåring fick nu ett stipendium till Stanfords och Radcliffes universitet. Hon började en litterär utbildning och blev snart uppskattad lärare och föreläsare i kreativt skrivande. Paradoxalt nog befästes hennes skrivkramp på universitetet. Hon blev en av de mest uppskattade lärarna i kreativt skrivande i USA, men publicerade själv inte mycket.

  Ändå använde hon sin skrivkramp till en originell  litterär studie med titeln Silences (Tystnader), 1978. Här gör hon en klassanalys och listar allt som hindrar en författare från att skriva, hur livet går emellan. Det är kärleken, könsrollerna, kvinnans underordning, barnen, försörjningsplikten, fattigdomen, fördomarna om kön, klass och ras. Det kan vara spriten, längtan, den frätande självkritiken. Men Tillie Olsen stannar inte där, utan korsklipper sina småbarnsmammor med de stora genierna som också tystnat, som Nathaniel Hawthorne och Herman Melville, eller Virginia Woolf, som tystade sig för alltid genom att dränka sig i bäcken.

  Tillie Olsen utgår inte från att all tid som inte tillbringades vid skrivbordet var bortkastad. Tvärt om, kanske kärleken och barnen krävde större konstnärliga insatser än en aldrig så genial roman? Alla dessa litterära mästerverk som gick förlorade – var det rent av en nödvändighet för att livet skulle kunna levas fullt ut? Tillie Olsens antydda poetik är utmanande i en tillvaro som kräver att allt sätts på sin rätta plats: proletärerna i fabriken och genierna i akademien. Men Tillie Olsen är inte för inte Walt Whitmans lärjunge. Alla människor är skapande varelser, och Skapelsen är och förblir det största konstverket.

På sextiotalet gav Tillie Olsen ut sin enda novellsamling, som då döptes efter den längsta berättelsen, Ge mig en gåta. Det är samma samling om fyra noveller, som nu kommer ut på svenska igen, i översättning av Else Lundgren, under titeln Jag står här och stryker.

  Gamla Eva i den längsta novellen, Ge mig en gåta, är en skapande människa som aldrig har skrivit, men väl läst de stora mästarna. Nu på ålderdomen, när hon är trött och nästan döv, öppnas möjligheten att söka sig inåt, till minnena av litteraturen, poesin och sångerna. Hennes barn ömkar henne, sonen tycker att mamman aldrig förverkligade sina möjligheter. Det är kortsynt, menar modern. Nu ska hon äntligen använda tystnaden som sin samlade förmögenhet. Nu har hon äntligen tid att läsa, tänka och minnas. Men hennes make sedan femtio år, den otålige David, har helt andra planer. Han tycker att de ska sälja huset och flytta in på fackföreningens bekväma äldreboende. Han lockar med ett trivsamt socialt liv, god mat, service dygnet runt. Eva behöver aldrig städa mer – och hon kan gå med i en läsecirkel! Det som David ser som den stora lyckan växer till ett existentiellt hot för Eva. Han vill beröva henne den välsignade tystnaden. Skilsmässan hägrar.

  Då vrids scenen ett halvt varv. Eva är hängig och besöker doktorn, men får inte veta vad David och de sju barnen får höra, att hon har cancer i långt framskridet stadium. Det gamla paret flyttar hem till en av döttrarna, och Eva ser med blandade känslor på de stojiga barnbarnens framfart. Mitt i bullret kan Eva ändå stjäla sig till sin åtrådda introspektion. David, som inte fått sin vilja igenom, växer i stället i sitt kärleksvärv. Ge mig en gåta berättar om drömmar och besvikelse, konst och liv, och kärlekens outgrundliga vägar.

  Eva är grundmurad ateist och ogillar när dottern söker sig till religionen och tänder ljusen till shabat. Eva är en modern amerikanska och tänker sannerligen inte återgå till det gamla landets instängda kvinnoroll, som en förlegad Yiddische Momme. Men ju närmare döden desto tydligare blir livet, och Evas liv innehöll alla en Yiddische Mommes omsorger och nu står barn och barnbarn i kö för att tacka henne, utan att förolämpa henne för mycket. På tröskeln till evigheten inser Eva – mänsklighetens moder – att kärleken och konsten är två sidor av samma sak.

  Berättaren i Jag står här och stryker kanske är en av döttrarna till den gamla Eva. Hon är orolig för sin nittonåriga dotter Emily, som uppenbarligen är en begåvad ung kvinna. Hon har just gjort succé som melankolisk komiker. Emily, som alltid varit så sjuklig och tyst, och undanskymd av talträngda syskon och kamrater. Men Emily har nog också stora problem, som bara antyds, genom att modern liksom övar sin inre monolog inför ett möte med en psykolog, socialarbetare eller mentalskötare. Det får vi aldrig veta.

  Vi får lära känna Emily, den äldsta, som en gång var moderns vackraste barn. Men i takt med olyckorna och fattigdomen kom koppärren, magerheten, lungsoten. Lilla Emily var mörk som sin pappa, hon ”såg utländsk ut” och kunde aldrig konkurrera med lilla syster som var knubbig och blondlockig, Shirley Temple upp i dagen! Lillasyster knyckte Emilys skämt och idéer, och Emily sa aldrig ifrån.

   Halva novellen består av moderns blytunga skuld för att hon var tvungen att lämna bort Emily till daghem och sanatorium, där hon for illa bland pennalistiska kamrater och sadistiska föreståndare. Men hur skulle hon annars ha gjort? När en granne säger att mamman aldrig såg på Emily med ett leende går ett kallt stråk genom läsaren, som om det öppnades en vindsdörr i texten.

  Tillie Olsens prosa är enkel och ren; inga utsvävningar, aldrig ett ord för mycket. Man häpnar över hur mycket liv som får plats på dessa fjorton glesa sidor som utgör Jag står här och stryker. Berättelsen vänder ibland ut och in på sig själv. Vem är det egentligen som modern beskriver? Är det sin äldsta dotter, eller är det sina egna planer och konstnärliga drömmar och begravda förhoppningar som modern talar om? Vems nerver är i olag? Vem talar med terapeuten eller mentalsjukhuset? Vi vet inte, det kan vara alla kvinnor som samtidigt fattar kvinnoarbetets nödvändiga kvastar, trasor och strykjärn, men som ändå kan skilja subjekt från objekt. Den som står här och stryker är varken strykjärnet eller klänningen som ligger platt och själlös under metallen. Inte heller hennes oroliga och begåvade dotter ligger slak på strykbrädet. Det är inte säkert att hon kommer att bli en stor konstnär, men hennes liv är inte förspillt. Emily har redan blommat och det räcker långt. Det är novellens andemening. Det som är livet.    

För vidare läsning Om Tillie Olsen: