Thage G. Peterson: Elin i mitt liv – Om Elin Wägner och mitt unga jag, 2021. (Carlssons)
Ulrika Knutson
Thage G. Peterson var ett av Olof Palmes tunga statsråd, industriminister och försvarsminister och senare riksdagens talman. Han är född 1933, i Berg i Småland. Mindre känt är att han som barn var god vän med Elin Wägner. Trots åldersskillnaden på 51 år fann de varandra, den berömda författarinnan och kyrkväktarns pojke. Nu har Thage G. Peterson samlat sina minnen av Wägner i en bok med den kärleksfulla titeln Elin i mitt liv (Carlssons).
Det är en skrift med unika kvaliteter. Thage G. Peterson påpekar med rätta att ingen som har skrivit om Elin Wägner, från Ulla Isaksson & Erik Hjalmar Linder och framåt, riktigt har förstått att skildra hennes småländska liv på Lilla Björka. Wägners vänner bland Stockholms intellektuella är noga kartlagda, men inte de hemmansägare, handlare och torpare i Berg, som också stod författaren nära. Till biografernas försvar idag kan jag bara säga att källorna är glesa och i många fall svåråtkomliga. Men genom sin bok fyller Peterson en stor brist.
Hans första minne av Elin Wägner är från köket i hemmet Hagtorpet i Berg, i september 1939. Kriget har just brutit ut. Thage är sex år och författaren 57: ”Elin hade kommit på besök för att far skulle klippa henne. De båda hade en speciell relation och när de träffades samtalade de ofta och länge, mestadels med stort allvar.”
Skildringen av hemmet är gripande. Fadern Gustav Edvin Peterson var född 1899. Han växte upp under svåra förhållanden, blev tidigt moderlös, precis som Elin Wägner.
Gustav Edvin var utåtriktad, tyckte om att ”prata med folk”. Han var en mångsysslare av rang. Förutom jordbruket hade han arbete som kyrkvaktmästare, och tydligen som ortens frisör. Han mötte människor i sorg, svepte lik och ordnade begravning.
Modern Martina var född 1897. Hon var en läsande människa, som väckte sonens kärlek till poesi och psalmer. Hon läste också Elin Wägners böcker och diskuterade dem gärna med författaren.
Hemmet var enkelt men gästfritt. Luffare släpptes in och bjöds på kaffe och smålandskringlor, och AK-arbetarna fick värma sig under kalla krigsvintrar. Vid köksbordet i torpet satt också gärna Elin Wägner.
”När mor bakade till jul ville Elin vara med”, berättar Thage G. Peterson. Elin satt vid köksbordet och njöt av doften av nygräddat bröd, och fick brödkakor med hem. Generositeten var ömsesidig. Mor Martina led av bensår och andra sjukdomar, och Elin kom ofta på sjukbesök för att muntra upp. Martina tyckte att det var ”den bästa medicin hon kunde få”.
Som barn måste Thage ha varit en brådmogen liten pojke, med läshuvud och vida intressen. Han led av stamning, och Elin Wägner hjälpte honom med goda råd: ”Ta djupa andetag och prata på! Det kommer att gå bra.”
Med tiden hade de långa samtal inte bara om böcker, utan om krig och fred, Gandhi, kristen tro, kväkarna och kommunalpolitiken. Om man får tro Thage G. Peterson sådde Elin Wägner många tankefrön hos gossen. Just detta att Elin Wägner inte bara betraktade honom som en pojkvasker, utan faktiskt såg honom som tänkande och kännande medmänniska satte spår. Det var inte alla vuxna i Berg som hade den inställningen.
Thage Peterson redovisar en barndomens tagg där den nya prästfrun sagt ifrån att Thage inte fick låna Nils Holgersson av sonen, ”det kunde ju bli fläckar”. Elin Wägner blir upprörd och lånar honom en annan Lagerlöfbok. Vid ett husförhör får Thage revansch, inte bara genom att kunna sin katekes utan han får också berätta att i familjen lästes minsann Elin Wägners böcker, Gammalrödja, Svalorna flyga högt och Den namnlösa. Efteråt kom kyrkoherdens dotter imponerad fram: ”Vad ni måste läsa mycket på Hagtorpet!”
Att Elin Wägner såg till person och stod fri från klasshögfärd är en röd tråd i Thage G. Petersons framställning. Iakttagelsen bär det självupplevdas prägel.
Unge Thage började samla material om Elin Wägner direkt efter hennes död 1949. Då gjorde han sin ”tiggerirunda”, där han cyklade runt i Berg för att samla pengar till en scoutstuga. Men han frågade också ut alla Bergbor om deras minnen och åsikter om Elin Wägner och hennes liv i socknen. Åsikterna gick verkligen isär.
Tre ”stabila karlar” helt på Elins sida var, förutom Thages fader Edvin, även handlaren Gunnar Andersson, postmästaren Erik Karlsson och ordföranden i hembygdsföreningen, Johan Johansson i Lilla Målena. Johan hade en särställning i Elins liv, enligt Thage G. Peterson. Han och Elin var ett radarpar när det gällde socknen, både hembygdsvården och de sociala frågorna. De lät bygga bastu och gräva brunnar. De samtalade också gärna, både om bygdens och världsfredens sak.
Efter Elin Wägners död framstår den gode Johan i Målen som lite väl lösmynt i Thage G. Petersons framställning. Jag skulle ta Johans spekulationer om Elin Wägners kärleksliv, psykologi och humör med en rejäl nypa salt. Jag tvivlar på att Elin gjorde Johan till sin förtrogne i alla dessa intima detaljer. Hembygdsvårdens dramatik är tillräckligt rafflande i egen rätt.
Men själva byskvallret om Elin Wägner har sitt intresse i alla fall. Inte för att skvallret lägger så mycket till bilden av Wägner, men det säger desto mer om byn! Byn närmar sig stora världen och tar mått på den, genom sin berömda invånare.
Ibland blir det fel, som till exempel när det efter Elins död talas om att hon hade en kärleksaffär med en ”ökänd tysk nazist”. För det första hade hon denna relation i början på tjugotalet, långt innan hon bosatte sig permanent i Berg. För det andra var August von Eberlein inte nazist när Elin kände honom, snarare liberal tysk nationalist. Efter 1929 upphör deras kontakter helt. Och även om Eberlein av karriärskäl gick med i nazistiska sammanslutningar i slutet på trettiotalet var han knappast ”ökänd”.
Under sin tiggerirunda erfar Thage vad byborna innerst inne ansåg om Elin. De flesta tycker att hon var skarp och orädd och stod på kvinnornas sida. Hon tog de svagares parti. Torpare, arbetare och småfolk känner respekt för Elins arbete i fattigvårdsstyrelsen. En annan grupp tycker att hon är gåtfull och oåtkomlig. En mindre grupp skvallrar elakt, av olika skäl retar de sig på Elin Wägner. Bönderna gillar inte hennes vurm för ekologisk odling och kamp mot konstgödsel. Någon tycker att hon är snobbig ”överklass”. Ett horn i sidan har några av ättlingarna till förebilden för handlaren ”Franse” i romanen Åsa-Hanna. Handlaren och hans familj utpekas ju som mördare och våldsmän. Det har man inte förlåtit i Berg. Över lag – i Thage G. Petersons bok – verkar det som om en del bybor tolkar in verklighet i romanerna också där det inte finns någon. Men det brukar drabba skönlitterära författare.
Elin Wägner reste mycket till Stockholm, och hennes ”hovchaufför” Roland Johansson vittnar om att hon ofta ville att det vore en hämtning snarare än en lämning till stationen i Alvesta eller Lidnäs. Hon var inte pigg på Stockholmsresorna på senare år, är Thage G. Petersons intryck. Vi får veta att Roland Johansson hade ett stående uppdrag att så ofta som möjligt hämta hem dagstidningar från Växjö och Alvesta. Elin ville avgjort hålla sig à jour med stora världen.
När hon var hemmavid vandrade Elin Wägner vid alla tider på dygnet, under alla årstider, ofta med silverkryckan i hand. Käppen var en trogen följeslagare, skriver Peterson. Andra ”följeslagare” var skrivmaskinen av märket Corona, eldgaffeln och knyppeldynan. Någon stor spinnerska blev inte Elin Wägner, däremot var hon flink vid knyppeldynan, som hjälpte henne att sortera tankarna.
I förbifarten ger Thage G. Peterson små, skakande tidsbilder från gårdagens Småland. Thage hade av skolkamrater fått höra att Förintelsen var något som judarna ”hittat på”, men mötet med flyktingar tillsammans med Elin, unga judinnor från Polen, gav honom annan kunskap. Några av flickorna bar spår av vidriga medicinska experiment.
Vi besöker också fattigstugan, en nödens plats, som den skildrats av Pär Lagerkvist och Astrid Lindgren. Även i Berg luktar fattigstugan av de gamlas orenlighet och – ensamhet. Fattigvård och barnavård var också de frågor som Elin Wägner prioriterade när hon 1938 tog plats i kommunalfullmäktige för ”Opolitiska listan”. I fyra år deltog hon i det sociala med stort engagemang. Men hon ställde inte upp för en andra mandatperiod. 1943 fick hennes väninna Flory Gate ta över.
Thage G. Peterson ger även ett mångfacetterat porträtt av Elins morbror, gamle prosten Alfred Ekedahl. Som ung konfirmand var Elin svärmiskt förälskad i sin stilige morbror. Som radikal vuxen författare kom hon däremot på kant med honom politiskt. Enligt legenden ”predikade han mot henne i kyrkan”, när det handlade om könsroller och skilsmässa. Men samtidigt var Elin Wägner mycket släktkär och höll tät kontakt med prostgården.
Prosten Alfred Ekedahl hade haft en stark ställning i bygden, enligt Thage G. Peterson. Tydligen var denne konservative prästman oerhört älskad. Som spädbarn fick Thage själv tio kronor i dopgåva av prosten Ekedahl, en sedel lagd på dopklänningen. Mor Martina planterade äppelträd för gåvan.
Ekedahl kände till sina sockenbors villkor, och besökte dem i svåra stunder. De som uppskattade Elin Wägner menade att hon visade samma omsorg, gick i morbroderns fotspår på sjukbesök och tröstevisiter.
Vackert är kapitlet om Elin Wägners bortgång och begravning. Efter Elins död i januari 1949 ringer Thages far själv och ensam tacksägelseringning uppe i kyrktornet. Ofta var det Thage eller någon av bröderna som fick klättra uppför den branta trappan: ”Först skedde den så kallade klämtningen, tre slag med kläppen, tre gånger på storklockan om det var en man som var död och detsamma på lillklockan när det var en kvinna eller ett barn som gått bort. Efter klämtningen skulle det ringas allmänt på alla tre klockorna.”
Enligt Thage G. Peterson grät hans far Edvin hela tiden där uppe i kyrktornet. Kyrkväktaren i Berg sörjde av hjärtat en genuint god vän.