Recension. Peter Ekström: Har revolutionen plats för sorg? Postumt samtal med John Berger.

Peter Ekström: Har revolutionen plats för sorg? Postumt samtal med John Berger.

Anne Lidén

Introduktion

Det har länge saknats en mer heltäckande översikt på svenska av den engelske konstnären, författaren och konstkritikern John Bergers författarskap, som knyter samman alla de olika genrer han arbetat med, som dikter, romaner och pjäser, film och TV, konstkritiska monografier, essäer och artiklar samt konstpedagogiska och politiska debattartiklar. Nu har den svenske konstnären och konstkritikern Peter Ekström (f. 1954) ställt samman en översikt över John Bergers texter under ett 90-årigt liv (1926-2017), med valda citat översatta till svenska. Boken ger en personlig bild av författarskapets sammanhang, teman och motiv. Denna kommenterande recension av boken omfattar även Peter Ekströms tidigare böcker utgivna på förlaget Korpen: Att tänka med ögonen. Vad pågår egentligen på konstskolorna? (2021) samt Att placera sig själv i historien. Konst och marxism (2018). Dessa hör nära samman med hans bok om John Berger.

Med boken Har revolutionen plats för sorg? Postumt samtal med John Berger har Peter Ekström givit en mycket personlig bild av sin läsning av John Bergers texter, ett författarskap som har följt honom under ett helt yrkesliv. Peter Ekström har tidigare varit rektor för Örebro konstskola och skrivit om konstskolornas utbildningar, konstpedagogikens och konstkritikens utmaningar, ur såväl historiska som nutida perspektiv. Författaren hör till redaktionen för nättidskriften Kulturdelen (www.kulturdelen.com). I detta nummer av Förr och Nu 4:22 presenterar Peter Ekström en illustrerad version av bokens konstkapitel, nu med titeln ”John Berger om konsten”.

”Tack också till John Berger, som jag rådfrågat om jag bara hade kunnat” (Ekström 2018).

Det postuma samtalet i boken är format som en dialog där Peter Ekström ställer frågor och presenterar valda citat ur John Bergers texter som ett slags svar eller en kommentar kring en formulerad fråga. Bergers ord sätts in en kontext, där Ekström ger en bakgrund till ämnets tidssammanhang. I bokens inledning resonerar författaren kring det tematiska upplägget där tidiga och senare citat presenteras utan kronologisk följd. ”Det kan vara svårt att hitta en fråga till dina svar”, medger han. Diskussionen, frågor och svar mellan ”jag och du”, pendlar således mellan olika tider och epoker. Genom Ekströms utläggningar och citat av en rad andra forskare, konsthistoriker och konstkritiker sätts dock hans egna frågor och Berger-citaten in ett tydligare meningssammanhang. Referenser till John Bergers texter och forskningslitteraturen om hans liv och verk beläggs i en utförlig notförteckning, där den egna översättningen till svenska redovisas.

När det gäller John Bergers betydelse utgår Ekström från den amerikanska konstkritikern Susan Sontags bedömning att denne intar en unik ställning i engelsk litteratur. De svenska författare och konstkritiker som Ekström anser vara jämförbara med Berger är Carl-Henrik Svenstedt, Sven Lindqvist och Jan Myrdal. Om sin bok 1960 med samlade essäer 1954-1959 publicerade i den brittiska vänstertidskriften New Statesman skriver Berger: ”Titeln Permanent Red var aldrig menad som att jag inte skulle förändras. Det var för att hävda att jag aldrig kommer att kompromissa med min kritik av borgerlig kultur och samhälle.” Den amerikanska utgåvan fick titeln Toward Reality.

Dialog och diskussion runt teman och existentiella frågor

Boken Har revolutionen plats för sorg? Postumt samtal med John Berger består av två delar. Den första större delen består av nio tematiska kapitel där citat ur John Bergers olika artiklar och böcker läggs fram i ett resonemang kring bestämda frågor som Ekström vill diskutera. De tre första kapitlen, Döden, Kvinnan och Fadern tar upp existentiella frågor, nakenhet i konsten, kvinnosyn och feminism. Här behandlas begreppet ”the male gaze”, ”den manliga blicken”, som fick stor betydelse för feministisk konstkritik. Bergers inflytelserika BBC-serie Ways of Seeing 1972 om konsthistorisk bildtolkning citeras. Boken från serien fick stor betydelse för konstutbildningar världen över. Ekström tar även upp en rad av Bergers fadersfigurer och motståndare i litteratur, filosofi och konstkritik. Referenser ges till James Joyce, Herbert Read, Ernst Fischer och Walter Benjamin, samt konsthistorikern Kenneth Clark. Bergers kritiska uppgörelse med Pablo Picasso i sin bok Success and failure of Picasso.1965 väckte stor uppståndelse, eftersom Picasso var berömd och uppburen i radikala kretsar. Berger formulerade en skarp kritisk analys av konsthandeln och konstverkens ekonomiska roll som ”investeringsobjekt”. Denna bild av Picasso kan kanske jämföras med den svenska filmen Picassos äventyr, som parodierar kommersialismen runt konstnären.

I dessa tre kapitel inflikas några få biografiska uppgifter om John Bergers liv (1926-2017). Istället för en kort samlad biografisk översikt över Bergers liv och verk får läsaren ta del av hans liv bit för bit. John Berger växte upp i en engelsk medelklassfamilj, Miriam och Stanley, med sekulär judisk bakgrund, men fadern blev sedan katolik. Vid åtta års ålder skickade de honom till internatskola i Oxford, där han på 1930-talet utsattes för en fascistisk kultur och en pennalism som han hatade. Han rymde sedan från skolan vid sexton års ålder till London 1942, mitt under andra världskriget. Där studerade han konst vid Central School of Art och Chelsea College of Art under 1940-talet, förutom de år då han var inkallad under kriget. Han lämnade Storbritannien 1962 för att aldrig mer återvända, men kunde dock från sin frivilliga exil i Schweiz och Frankrike samarbeta med brittiska institutioner som BBC. I samband med frågor om kvinnosynen nämns Bergers fruar, såsom Pat Marriott och Anya Bostock, som hade rysk bakgrund. Han gifte sig 1973 med Beverly Bancroft och de bodde fyrtio år i bergsbyn Quincy på landsbygden i franska Haute-Savoie, nära Genevesjön. Efter hennes död 2013 flyttade han till Paris med den ukrainska författaren och skådespelaren Nella Bielski, som han samarbetat med under 1980-90-talet. (Maughan 2015). Han dog 2017 i Paris-förorten Antony, och efterlämnade tre barn, Katya, Jacob och Yves. John Berger blev 90 år.

Kapitlet Tecknandet handlar om Bergers konstutbildning i London och diskussionen kretsar kring modellteckning och nakenstudier, krokiteckningen i undervisningen på konstskolorna. Här har Ekström valt citat där Berger upp konstfilosofiska frågor kring minnets och tänkandets roll i tecknandet och han lägger fram sin syn på ”det inre ögat”. Berger säger ”Att teckna är att se, att understryka strukturen av det som syns” — ”att teckna för att upptäcka – det är en gudalik process, det är att finna orsak och verkan”. När det gäller Bergers vidare personliga ställningstaganden angående politik, religion och konst väljer Ekström att introducera dem med en av hans dikter, som tar upp migrantarbetarnas situation:

Rödare för varje dag

löven på päronträden.

Säg mig vad som blöder.

Inte sommaren,

ty sommaren slutade tidigt.

Inte byn,

ty byn trots full på sin väg,

har inte fallit.

Inte mitt hjärta

ty det blöder inte mer

än arnikablomman.

Ingen har dött denna månad

Eller haft turen

Att erhålla ett utländskt arbetstillstånd.

Vi serverade soppa

öppnade ladan för övernattning

inga mer tankar på självmord

än vad som var normalt i november.

Säg mig vad som blöder

Du som ser i mörkret.

Världens händer

Amputerade av vinstbegär

blöder på

gator av blodsutgjutelser.

Politik och religion

Kapitlet om kommunismen inleds med Bergers dikt från boken Sense of Sight 1985. De tre kapitlen Kommunismen, Religionen och Konsten handlar mycket om Bergers politiska och kulturpolitiska ställningstaganden under sitt långa yrkesliv som konstnär och konstkritiker. Ekström nämner att han i sin ungdom var en anarkist som blev marxist, och på frågan om han fortfarande är marxist, pekar Berger på omfattande förödelsen i jakten på profit, och svarar 2011: ”Hur är det då möjligt att inte beakta Marx som förutsåg och analyserade förödelsen?” — ”Ja, jag är fortfarande, bland annat, marxist”. Det antikoloniala motståndets position präglade hans liv. ”Hela historien handlar om hopp, som upprätthålls, förloras och förnyas”, skriver Berger 2007. 

Hur har då John Berger utifrån sin politiska tillhörighet inom vänstern tagit ställning, när det gäller kommunismen? Bland de ledande personer Berger lyfter fram nämns den polsk-tyska kommunisten Rosa Luxemburg, judinna och revolutionär (1871-1919), den franske filosofen Guy Debord (1931-1994), samt den indiska arkitekten och författaren Arundhati Roy (f. 1961). Under det kalla kriget i Storbritannien innebar det stora svårigheter med att kalla sig kommunist, betonar Ekström. Han tar upp vänsterns många och stora besvikelser när det gäller socialismen och en rad världshändelser, såsom Ungern-upproret 1956, Berlin-muren 1962, och långt senare Prag-våren och invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Ur Ungern-krisen föddes The New Left. I sin första konstbok 1957 som handlar om den italienske målaren Renato Guttoso, diskuterar han realism och socialrealism, som var en viktig fråga inom den nya vänstern.

I sin nyckelroman, A painter of our Time 1958, som handlar om en ungersk konstnär och flykting, Janos Lavin, försökte Berger enligt Ekström, ”att problematisera och nyansera” synen på Ungern-frågan. Romanen fick ett mycket hätskt mottagande, och när förlaget utsattes för påtryckningar av amerikanska CIA blev boken indragen. Allt detta bidrog till att John Berger gick i frivillig exil. Under 1960- och 70-talet deltog John Berger i motståndet mot Vietnamkriget och mot militärkuppen i Chile 1973, och han anslöt sig till studentupproret i Frankrike 1968. Vidare tar Ekström upp Bergers uttalande om attentatet mot World Trade Center i New York och hans uttalade kritik mot kriget i Irak 2003-2011. När det gäller hans stöd till maya-indianerna och zapatisternas motstånd i Mexico, berättar Ekström om hur Berger fick träffa zapatistledaren Marcos och tecknade ett porträtt av honom. I Frankrike uppmärksammade han böndernas roll och migrantarbetarnas utsatthet. Under sitt liv har Berger följt Palestinafrågan, stöttat fredsprocessen och solidariserat sig med palestiniernas motstånd mot Israel i intifadans uppror (Haughton s. 22-25). I sin essäsamling Hold Everything Dear. Dispatches on Survival and Resistance 2011 sammanställde Berger en rad texter där han också talar om sin judiska bakgrund, sin smärta över staten Israels förtryck, och hur han identifierar sig ”med den rättvisa saken”. Han blev sedan deltagare i stödkommittén för Russel Tribunalen om Palestina 2015, som lade fram vittnesmål om ockupationsmaktens våld mot befolkningen.

I det något kortare kapitlet Religionen tar Ekström upp frågan om Gudsbild och Gudsnärvaro, exempelvis i naturen, och han ser svårigheter i ”att ringa in din gudstro”. På en fråga från en svensk kulturjournalist 1990 om vilken bild han ser av Gud relaterade Berger till konsten: ”Jag skulle inte välja någon av de religiösa målningarna, varken kristen eller europeisk eller från andra religioner på andra kontinenter. Jag tror jag skulle ta en målning av Cézanne.” Efter en lång beskrivning av ljuset och färgerna, scenen och figurerna i målningen De badande av den franske målaren Paul Cézanne (1939-1906), avslutar han med orden: ”Att allt är en del av samma kropp, inklusive rymden omkring oss, är för mig den mest levande bilden av Gud”. I detta kapitel nämns dock inte att hans far som hade judisk bakgrund blev katolik, och att han fördjupade sina studier om konstnärer med kristna bildelement.

Frågor om konst och konstnärer

Bokens kapitel om Konsten hör däremot till de mer omfattande, det är också detta kapitel som presenteras här i detta nummer av Förr och Nu 4:22 med titeln ”John Berger om konsten”. Förutom sina egna konstupplevelser av äldre konst, såsom Leonardo da Vinci, tar Ekström upp frågan om historiska och samtida perspektiv på konsten från olika epoker, all konst är närvarande i tiden.  Citat presenteras ur Bergers samling About Looking 1980, som utgavs på svenska 1982, Konsten att se. När Berger studerar målningarna i Isenheimaltaret av Matthias Grünewald 1516, anstränger han sig att placera verket i historien och se den som ett vittnesbörd om en tidskontext av förtvivlan, men att han istället ”tvingas placera mig själv i historien”. Och ”tycker jag mig se hur samma verk genom ett under öppnar ett smalt pass genom hopplösheten.” Berger betonar ett aktivt och medvetet seende: Att betrakta en målning är ”ens egen handling att se på den”.

Efter konstskolan i London började John Berger skriva konstkritik 1951, i vänstertidskriften New Statesman, en tid då konstklimatet under kalla kriget var starkt polariserat. Han fick möjlighet att organisera utställningen ”Looking forward” 1952, där en mer realistisk konst visades. Denna grupp och rörelse fick namnet ”Kitchen Sink Realism”, som på svenska betyder ”diskbänksrealism”, en term som främst tillämpats när det gäller film och teater. Trots sin uttalade kritik mot rysk stalinistisk kulturpolitik har han försvarat realismen. När han dessutom presenterade och diskuterade modernismens konst och det tidiga ryska avantgardets konstnärer rönte det missnöje hos mer vänsterdogmatisk internationell press. En rad konstnärer tas sedan upp till diskussion utifrån Bergers texter, framför allt de kända målarna Delacroix och Carravaggio, dock ej i kronologisk ordning. Till Bergers nära medarbetare under många år hörde en svensk målare som var verksam i Frankrike, Sven Blomberg, men denne är mer okänd i Sverige.

En viktig del av konstkapitlet handlar om Bergers bok Art and Revolution som kom ut 1989. Det är en monografi över den sovjetiske konstnären Ernst Neizvestny (1925-2016), en expressionistisk skulptör som verkade i Sovjetunionen fram till 1976, då han tilläts emigrera till Schweiz. Efter en tid i Sverige kunde han bosätta sig i New York 1977, där hans konst nu finns att se i hans studiomuseum på Shelter Island, som också har god information på sin webbsida. Förutom denna samling, finns en stor samling av Ernst Neizvestnys verk i Sverige, i museidelen Tree of Life på Galleri Astley, i Uttersberg. Konstsamlaren Astley Nyhlén blev god vän med konstnären i början 1960-talet, som även fick inviga det nya galleriet i Uttersberg 1977.

Ekström gör inga bildanalyser av specifika verk, utan lyfter fram Bergers redovisning av en berömd händelse kring visningen av experimentell modernism på ”Manege”- utställningen i Moskva 1962, där Neizvestny var en av de ledande. Utställningen blev en publiksuccé, vilket föranledde den ryske presidenten Nikita Chrusjtjov själv att besöka den, och det blev en konfrontation mellan honom och Neizvestny. De förde en hätsk argumentation om konsten under Stalins tid, bland annat i termer av ”änglar” och ”djävlar” och konstnären uttryckte sin kritik mot att personkulten fått dominera: ”Därför är också konsten rutten”. Det hade dock varit värdefullt att få veta mer om Bergers syn på motivvalen i Ernst Neizvestnys expressionistiska bronsskulpturer och monumentalreliefer i betong. Motiven kring mänskligt lidande hämtade denne ur klassisk grekisk mytologi såsom Kentaur, Prometheus, Orpheus och Ikaros, men också från kristen bildtradition med korset och Kristi lidande. Korset och lidandet återkommer i konstnärens senare verk, bland annat i väggreliefen i Asjkhabad 1975 samt i monumentalskulpturen Sorgmask i Magadan 1996, ett minnesmonument över Gulag. En retrospektiv utställning, kallad ”Återkomsten”, visades på ”Manege”-utställningen i Moskva 2016, året för konstnärens död.

Flera av de konstnärer som Berger porträtterat har ofta judisk bakgrund, från östeuropeiska länder, Bernard Meninsky från Ukraina, Ernst Neizvestny från Sovjetunionen och den fiktive konstnären Janos Levin kommer från Ukraina. Han har ställt centrala frågor om realismen, socialrealismen och modernismen. Bergers första konstbok publicerades i DDR 1957 och den handlar om den italienske konstnären och anti-fascisten Renato Guttoso, vars expressionism och realism hade vållat stor uppståndelse på Venedig-biennalerna under 1950-talet. Ekström citerar Bergers utställningsanalys 1952 men nämner inte verkets titel. Här kan jag tillägga att det nog rör sig om Guttosos fem meter stora målning av Garibaldi i ”Slaget vid Ammariglio 1860”, en bild som dominerade utställningen 1952 (Golan 2020). Särskilt stor uppmärksamhet fick hans målning från 1953, ”Boogie-Woogie in Rome ”, på biennalen två år efter 1954. I målningen av den romerska dansklubben har konstnären målat in en abstrakt målning på fondväggen, nämligen Piet Mondrians ”Broadway Boogie-Woogie” från 1942 (MOMA). På så sätt iscensätter Guttoso ett möte mellan abstrakt och figurativ bildkonst, den abstrakta bilden av dansen möter de ”verkliga” svängande kropparna på dansgolvet. Två år senare återkom Sovjets paviljong efter att ha varit stängd under en längre period.

Fotografi och Seendet

De två kortare kapitlen om Fotografiet och Seendet fokuseras på konstfilosofiska och estetiska frågeställningar. Dialogen om fotografiet handlar inledningsvis om fotografi som bildgenre och konstgenre, minne och glömska, och om fotots historia, definitioner och etiska dilemman. ”Ett foto är resultatet av fotografens beslut att det är värt att registrera att denna speciella händelse eller detta speciella objekt har setts”, säger Berger. Fotot ses som en registrering, ett spår av verkligheten, och av ett ”isolerat” ögonblick. Ekström iscensätter sedan genom valda citat en dialog mellan Berger och konstkritikern Susan Sontag, och Ekström kommenterar här hur gränserna mellan ”offentlig” och ”privat” har suddats ut i de moderna bildmediernas spridning. En lång rad kända fotografer nämns, såsom Alfred Stieglittz, Paul Strand och Henri Cartier-Bresson, men också konstteoretiker som Walter Benjamin och Roland Barthes. Viktigt är dock att lyfta fram John Bergers livslånga samarbete med den schweiziske fotografen Jean Mohr. Tillsammans skapade de nya sätt att berätta med foto och text i böckerna A Fortunate Man 1967, om en landsortsläkare, A Seventh Man 1975, om migrantarbetaer, samt Another Way of Telling 1982.

När det gäller det avslutande kapitlet om Seendet återkommer Berger till seendet och tecknandet, att den konstnärliga processen och tecknandet kan ses som en ”upptäcksfärd”. Peter Ekström berättar här om sina erfarenheter från undervisning i måleri och teckning vid Örebro konstskola, och lyfter fram Bergers text ”The Basis of All Painting and Sculpture Is Drawing” från boken Permanent red 1960. ”Teckningen växer fram i en växelverkan mellan vad du ser och vad du tecknar”. Seendet är enligt Berger ”en handgriplig aktivitet”, ”något man gör, inte bara något man passivt låter ske”.  Som ovan citerats ur kapitlet om Konsten, är det ett medvetet förhållningssätt, och ”ens egen handling att se”. Ekström avslutar resonemanget med att poängtera att ”syn” eller ”seende” också betyder ”vision” på engelska, vilket på svenska kan tolkas som ”uppenbarelse”. På så sätt understryker han Bergers framsynthet i sina konstkritiska beskrivningar och analyser. 

Har då revolutionen plats för sorg?

Titeln på boken, Har revolutionen plats för sorg? styr in läsaren på en förväntan att få höra om sorg men också på att få svaret på frågan. Det är just i kapitlet om kommunismen och vänsterrörelsen som Ekström tar upp frågan om besvikelser och sorg, bland annat med ett citat av Thage Danielsson 1985: ”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände”. Mot den ekonomiska världsordningens giriga dominans finns olika motståndskrafter som enligt Berger skapar hoppfullhet. Och Ekström avslutar kapitlet med sina egna ord:

”Att hålla liv i hoppet om en bättre värld, är inte lätt. Att med sorg i hjärtat ändå sträva mot den förändring och förbättring som vissa kallar revolution, är inte lätt. Men det är nödvändigt.”

Berättaren. Appendix med en kronologisk genomgång av John Bergers texter

Bokens andra del med titeln Berättaren, kallad ett appendix, ger läsaren en lång kronologisk översikt över John Bergers författarskap, nära 60 verk redovisas och beskrivs utförligt på ett informativt sätt. Denna del inleds med en kortare lista över Ekströms valda forskningslitteratur om John Berger, en slags källförteckning. Den amerikanske film- och litteraturvetaren Joshua Sperling, vars biografi A Writer of Our Time. The Life and Work of John Berger utkom 2018, är en forskare Ekström frekvent citerar när det gäller John Bergers liv och verk, och denna bok nämns även i inledningen. Sperlings biografi anses ledande inom Berger-forskningen (Robbins 2020).

Av John Berger finns redan en hel del verk tillgängliga i svensk översättning, såsom konstböckerna Sätt att se på konst 1975 (nyutgåvor 1990, 2018), Konsten att se 1982 samt Picasso, framgångar och misslyckanden 1989 och Likt fotografier 1987. Många av dessa har använts i konstutbildningar sedan 1970-talet. Romanen G som hade tilldelats Bookerpriset 1972 gavs ut i Sverige 1985 och Till bröllopet kom ut 1995 kort före King, en gatuberättelse 1999. Av trilogin Into Their Labours med noveller om den franska landsbygden kom Gräs och rötter 1981, Bönder 1987 samt Syren och flagg 1992. Essäsamlingar som publicerats är Rum 19 och andra platser 1997 samt Fickor av motstånd 2002.  Flera av böckerna har nämnts ovan, men här kommer jag främst att fokusera på Bergers publikationer året 1972.

Ways of Seeing BBC2 och Booker-priset 1972

Den konsthistoriska och konstpedagogiska TV-serie John Berger skapade 1972 för BBC2, Ways of Seeing, fick ett stort genomslag inom västeuropeiskt kulturliv och även i konstutbildningen i många länder, och serien anses idag som ”ett landmärke” i BBC:s historia. (Conlin 2020). Bergers kritiska bildanalytiska metoder att jämföra bilder av äldre konstverk, analysera dem i delar rent visuellt och praktiskt med hjälp av TV-mediet, gav betraktarna möjlighet att se dessa bilder på ett helt nytt sätt. Berger synliggjorde även musealiseringens funktioner, som ofta transformerat målningarna till enbart estetiska hyllningsobjekt i museirummen. Att han jämförde med nutida reklambildernas bruk av äldre konstverk öppnade mångas ögon. Som ovan nämnts fick diskussionen om ”den manliga blicken” en stor betydelse för senare feministisk bildtolkning, vetenskapliga studier i semiotik och visuella kulturstudier. Kvinnorna i bilderna visar en medvetenhet om att de är betraktade av män, vilket innebär att kvinnor ser sig själva utifrån ”en manlig blick” och därmed objektifierar sig själva. Efter den första svenska utgåvan 1975, har boken Sätt att se på konst, kommit ut i två nyutgåvor 1990 och 2018, vilket vittnar om dess status som en internationell ”klassiker”.

Detta år 1972 tilldelades John Bergers roman G det prestigefyllda Booker-priset, ett pris en gång instiftat av företaget Booker MacConell. Boken handlar bland annat om historiska uppror och migration. När Berger skulle ta emot priset vid en högtidlig ceremoni på Café Royal i London, höll han ett tacktal, The half I keep, som därefter har blivit historiskt i sitt motstånd mot århundraden av slaveri och rasism. Hans ord väckte de förnäma åhörarnas raseri och hat, och medan han talade hördes burop och visslingar i lokalen. I talet relaterade Berger prispengarna till de vinster instiftaren fått genom en kolonial exploatering av de karibiska folken och som orsakat deras fattigdom. Berger deklarerade att han ville dela priset i två halvor. Den ena delen skulle gå till fotografen Jean Mohr för deras projekt om migrantarbetare, som sedan blev A Seventh Man 1975. Den andra delen skulle gå till de karibiska arbetarna och migrantarbetarna, vilka organiserade sig i den västindiska och brittiska Svarta Panther-rörelsen mot den rasism och det förtryck som de ännu utsattes för. Ekström beskriver åhörarnas raseri på Café Royal och konstaterar att Berger trors allt lyckades få tala till slut: ”så var detta i praktiken ett sätt att bränna alla broar. Londons kulturetablissemang kunde inte välkomna dig efter detta. Den förlorade sonen fick, såvitt det angick dem, fortsätta att vara förlorad.”

I år har det gått 50 år sedan Bergers pristal, och Martyn Hudson hävdar i sin tillbakablick att hans ord haft en stor betydelse för många, och att talet var en ”performance” där konst och politik blev ett. Enligt Bergers förutsägelse skulle den halva som gavs bort förändra den halva han behöll, ”the half I give away will change the half I keep”, något som Hudson menar verkligen skedde för många kommande projekt om migrationen i Europa (Hudson 2022). Många har senare vittnat om betydelsen av Bergers skildringar av den franska landsbygden och hans kritik mot urbaniseringens framfart, ”we need this way of seeing” (McCarraher 2016).  

Samband med Peter Ekströms tidigare böcker. Reflektioner

Något som saknas i Ekströms bok Har revolutionen plats för sorg? är en kortare biografisk översikt över John Bergers liv och verk. Nu förutsätts läsaren redan känna till detta, vilket ställer stora krav på mer ovana läsare. Det direkta du-tilltalet i Ekströms frågor till John Bergers citerade texter hjälper till att skilja dem åt. Att dialogen dock kan bli något oklar för läsaren ibland kan kanske bero på den grafiska designen med ett anonymt streck, istället för exempelvis JB som markering för ett citat av Berger. Varje översatt citat är noga refererad med tydliga noter, även om det inte framgår hur översättningen har språkgranskats. Tränade läsare av vetenskaplig litteratur kan även finna att källhanteringen är något haltande, eftersom det saknas referenser till Ekströms egna bakgrundsbeskrivningar av politiska, historiska och konstpolitiska tidssammanhang, vilka ramar in citaten av John Berger. Det hade varit värdefullt om det fanns något fler referenser till många egna faktabakgrunder. Referenser till sina vetenskapliga källor har Ekström dock redovisat tidigare i sina böcker, varför dessa kunde ha lyfts fram som utgångspunkter. Man kan således med fördel läsa dessa tre böcker i ett sammanhang.

Boken Att tänka med ögonen. Vad pågår egentligen på konstskolorna? som utkom året innan 2021, presenterar utförliga historiska och aktuella källor om konstteori, kulturpolitik och konstutbildningar. Dialogformatet med diskussion och citat som sätts emot varandra, har Ekström även använt i en tidigare bok, Att placera sig själv i historien. Konst och marxism (2018), där han behandlar John Bergers konstfilosofi och kritik. I dess avslutning avtackas denne även här postumt. De tre böckerna har därigenom ett nära samband och de har alla utkommit efter John Bergers död 2017. Här ges inte utrymme att presentera och kommentera det omfångsrika innehållet i dessa böcker, och därför finns det anledning för oss i Förr och Nu att återkomma till Peter Ekströms eget författarskap och konstkritik i ett mer nordiskt perspektiv.

Avslutning

Det är en genomgripande läsning och ett stort och omfattande forskningsarbete som Peter Ekström genomfört vad gäller John Bergers liv och hans texter om konst och politik. Med sin bok Har revolutionen plats för sorg? tillsammans med sina tidigare böcker har Peter Ekström bidragit till att ge John Berger en viktig plats i den svenska kulturdebatten och i konstvetenskaplig forskning. Nu kan många svenska konststudenter och studenter i estetiska ämnen finna inspiration i John Bergers texter. Den fyller en forskningslucka, och boken kommer säkerligen att inspirera till fördjupad forskning inom litteratur- och konstvetenskap, estetiska och visuella studier. Peter Ekströms böcker fyller ett viktigt behov, eftersom det saknas litteratur om konstpedagogiken på konstskolorna och om de estetiska ämnenas didaktik i lärarutbildningarna och skolorna.

Efter John Bergers död 2017 har många Berger-kännare i olika länder skrivit minnesord och artiklar, som vittnar om hans betydelse för dem och för litteratur- och konstkritikens historia. Till sin 90-årsdag 2016 fick han till slut ett officiellt erkännande från den brittiska premiärministern. Många av hans medarbetare och vänner genom åren hyllade honom då i en festskrift: A Jar of Wild Flowers. Essays in Celebration of John Berger. De berättar i 37 olika essäer om sina möten med honom och sina personliga erfarenheter av deras konstnärliga samarbete. Det kan vara på sin plats att avsluta med John Bergers egna manande ord om vi dock ännu lever i en ”Murens period”: ”The Wall is also inside each one of us”. (Robbins 2020 s. 36). ”Och vi kan välja vilken sida vi vill höra till”.

Peter Ekström. Böcker i urval

Ekström, Peter (2022). Har revolutionen plats för sorg? Postumt samtal med John Berger. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Ekström, Peter (2021).  Att tänka med ögonen. Vad pågår egentligen på konstskolorna? Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Ekström, Peter (2018). Att placera sig själv i historien. Konst och marxism. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Ekström, Peter (2014). Okonst. Nora: Nya Doxa.

Ekström, Peter (1997). Några skärvor färg: Folke Skoghäll.

Ekström, Peter (1993). Bildernas förräderi. Torsby: Heidrun förlag.

Referenser

A Jar of Wild Flowers: Essays in Celebration of John Berger. Amanjit Chandan & Yasmin Gunaratman (red) 2016. (416 s.) London. Zed Books.

Conlin, Jonathan (2020). “Lost in Transmission? John Berger and the origins of Ways of Seeing”. (s. 142-163). History Workshop Journal Issue 90. Oxford university.

Golan, Romy (2020). “Renato Guttoso´s Boogie Woogie in Rome (1953). A geopolitical tableau.” (s. 1009-1027) Association of Art History 2020.

Haughton, Hugh (2019??) “Seeing and Nothingness: John Bergers Moment”. (s. 1-26). Raritan Volume 38:2.. Ruttgers university. [Https://raritanquarterly.ruttgers.edu]

Hudson, Martyn (2022). “The Half I keep´: John Berger´s Booker Prize Speech fifty years later.”   Race&Class, Vol 62 (pp. 107-111. Sage Institute of Race Relations.

Maughan, Philip (2015). “I think the dead are with us”- “The artist, film-maker and  writer John Berger at 88”. The NS- Interview. New Statesman Juni 2015

McCarraher, Eugene (2016). “The Art of Resistance. John Berger, Critic & Prohpet”. (s. 12-15). Commonweal July 2016.

Robbins, Bruce (2020). “Ways of beeing: John Bergers life between aesthetics and politics.” (s. 32-36). The Nation Febr 17 2020. Columbia univ.