Recension:

Andra delen av Hemsöborna utkommen!

Del två av Anders Källgård (PerArt Förlag)

(Omslagsfotot till Anders Källgårds bok är taget där Carlsson hittills antagits ha försvunnit.)

Thomas Malm

Dessa rader med anknytning till August Strindberg och hans folkkära roman Hemsöborna kom till på Nobeldagen, den 10 december 2021. Det råkade bara bli så, och kanske skulle han ha sett det som smått ironiskt eftersom Svenska Akademien aldrig tilldelade honom Nobelpriset i litteratur. Till sin grämelse fick han istället uppleva hur Selma Lagerlöf kammade hem det 1909. Vem av de två som bäst skulle ha förtjänat utmärkelsen går självfallet att tvista om, men litteraturhistorien går ju hur som helst inte att ändra på i efterhand.

Eller går det?

Något postumt Nobelpris lär inte bli aktuellt för Strindberg, men ett originellt komplement till hans samlade verk har nu gjorts av läkaren och skriftställaren Anders Källgård. Det är inte så att han i dammiga arkivgömmor helt sensationellt återfunnit det bortglömda manuskriptet till del två av Hemsöborna och ombesörjt att den kommit i tryck 134 år efter den första – nej, han har själv författat den! Någonstans hörde jag om en forskare, som så till den grad fascinerats av Strindbergs brev att vederbörande citerat flera egna alster under förespegling att de var av mästarens hand. Källgård har dock inte producerat ett dylikt skälmstycke, utan redovisar tydligt att det är han själv som står bakom vad han kort och gott kallat Del två och som på omslaget fått den förklarande undertiteln En fortsättning på Hemsöborna.

I decennier har det vänts ut och in på det mesta som har med den mångfacetterade Strindberg att göra: hans prosa, dramaturgi, influenser, kärleksliv, infernokris, rasism, måleri, fotograferande, alkemiska experiment och så vidare. Det har till och med gjorts röntgenanalyser av pappersark för att utröna vilka textändringar som gjorts med hans eller förläggarens penna. Hemsöborna har inte heller undgått att locka till akademiskt studium, vilket bland annat framgår av att litteraturhistorikern Lars Dahlbäck 1974 blev filosofie doktor på en avhandling om verket. Så kanske var det bara en tidsfråga innan någon gav sig i kast med att blåsa nytt liv i den Carlsson som har den centrala platsen i Strindbergs odödliga skärgårdsskildring.

Att skriva uppföljare till bortgångna författares berömda böcker är i och för sig inte så ovanligt. Med bistånd av John Dickson Carr gjorde till exempel sir Arthur Conan Doyles son Adrian det i novellsamlingen The Exploits of Sherlock Holmes (1954), och på senare år har ju David Lagercrantz nått internationell framgång med inte bara en utan tre deckare i Stieg Larssons Millennium-serie. En annan Larsson, Björn, rönte uppmärksamhet med den fiktiva självbiografin Long John Silver (1995), som tog vid där Robert Louis Stevenson slutade i Skattkammarön (Treasure Island, 1883). Enligt Stevenson undkom Silver rättvisan för att därefter aldrig höras av igen, vilket säkerligen fått åtskilliga att undra över hur denne enbente pirat framlevde resten av sina dagar. På Skattkammarön fanns även en maroon, strandsatt, som Ronald Frederick Delderfield hade mer att berätta om i Ben Gunns äventyr (The Adventures of Ben Gunn, 1956), vilket tillika resulterade i en brittisk teveserie.

Vi kan också tänka på den av evangelisterna omnämnde rövaren Barabbas, vars levnadsöde 1950 skildrades så briljant i en roman med samma namn att det året därpå renderade Pär Lagerkvist Nobelpriset. Sedan finns de som menat att Frälsaren visst inte dog av den korsfästelse Barabbas varit ämnad för, vilket Faber Kaiser gjort dubiösa utläggningar om i Jesus died in Kashmir (1977). Men vadan denna idé att även återuppliva en kanalje som Carlsson?

Jo, det är så, förklarar Anders Källgård, att han som åttaåring såg teveserien Hemsöborna 1966 och fick en pocketversion av boken, vars layout blivit förebild för hans egen fortsättning. Den fram till nu enda delen blev den första roman han läste, och alltsedan dess har han funderat över vad som hände efter den dramatiska avslutningen med likfärd över isar och vakar. Att Carlsson överlevde snöovädret var han övertygad om. Hur det gick till vore bra synd att avslöja här, men det blev början på en skröna som Källgård måste ha haft mäkta roligt av att fantisera ihop.

Om Carlsson skulle följa livets vägar bortom Hemsö – verklighetens Kymmendö – vore ett gott tips att han sökte lyckan som immigrant i USA. Men att låta en historia utspelas på en väldig kontinent är inte Källgårds melodi. Han är nämligen tvättäkta nesofil, det vill säga passionerad ö-älskare. Det framgår av alla hans tidigare nio böcker, från debuten Myteristernas ättlingar (1986) till Norges öar (2018). Jag är förresten själv drabbad av samma åkomma, liksom huvudpersonen i Del två. Källgårds argument från tidigare skrifter känns lätt igen när han låter Carlsson docera om ölivets fröjder: ”Att ha vatten omkring sig ger trygghet. (…) Öar har egna, klara och fasta gränser. (…) Själva avståndet kan vara en fördel i vår feberaktigt jäktande och upprörda tid, när det händer så mycket och känns så osäkert på fastlandet.”

När Carlsson far ut i vida världen, gör han det därför via Australien – som han kallar ”Augustralien” – till Samoa, där han faller för en kvinna av helt annat slag än Madam Flod på Hemsö. Resten är en underhållande odyssé, där hjälten – om det nu är så vi uppfattar honom – möter en rad färgstarka personligheter, både fiktiva och verkliga. Till de senare hör den redan nämnde Stevenson, som också hade en nesofil ådra, och den av Oscar II utsände småländske överdomaren på det politiskt instabila Samoa, Conrad Cedercrantz.

                    

Så småningom återvänder Carlsson till Hemsö – att tre femtedelar av boken utspelas i Sverige kan vi väl avslöja – och under det att Källgårds berättarglädje sprudlar hinner han sätta ett och annat hittills okänt avtryck i historien, inte helt olikt Forrest Gump i filmen med samma namn. Vid en middag på Grand Hôtel i Stockholm framkastar han till exempel tanken att ”vi bör belöna de bästa forskarna, de viktigaste vetenskapliga bragderna, de människor som gjort stora insatser för människornas bästa”. Det tål att fundera på, genmäler hans bordssällskap – Alfred Nobel. Och, jodå, Carlsson stöter ihop med Strindberg också.

Författaren tar ut svängarna så det står härliga till, men hela tiden med god blick för miljöer och historiska detaljer. Bland annat finns Carlsson på plats när det tyska örlogsfartyget Adler går i kvav under en storm. Vid inloppet till Apias hamn sticker en del av vraket alltjämt upp över lagunytan. Det har naturligtvis den erfarne ö-resenären Källgård koll på. Jag anar även att äldre tiders skärgårds- och söderhavsskildrare bidragit med inspiration, däribland Willy A:son Grebst som hade förkärlek för just Samoa och ett vidlyftigt förhållande till sanningen. Särskilt tänker jag på dennes utläggningar om barberarna i Apia, som ingår i Vildt Lif (1908) och rymmer en del paralleller till vad Carlsson har för sig i denna tropikstad.

Här och var märks också författarens medkänsla för öbor och deras hotade livsföring. Sommargäster invaderade redan på Carlssons tid skärgården, och välbärgade riktade hungrande blickar mot egendomar som skulle kunna gå att förvärva med hjälp av pengar och listighet. När enslingen Albin på Kråkholmen blir utsatt för lurendrejeri och inte riktigt begriper att han går med på försäljning, är det en parallell till vad som skedde på Hawaii och många andra platser där den inhemska befolkningen förlorade sin mark till främlingar.

Redan i andra kapitlet, som utspelas på Samoa, slås jag emellertid av att det är något som stör mina litterära smaklökar. Och det rår varken Strindberg eller Källgård för, ja, inte Carlsson heller för den delen. Det är det där med familjelivet i Söderhavet. Madam Flods son Gusten – jodå, fullt möjligt. Men Carlsson – nej. Allt är statstelevisionens fel!

Precis som Källgård minns jag teveserien Hemsöborna från pojkåren, samt från en repris eller två. Det jag såg – i svartvitt – finns tillsammans med en och annan replik inpräntat i mig på sätt som jag inte varit riktigt medveten om förrän nu. Sif Ruud spelade ”gumman”, Madam Flod, och var som klippt och skuren för rollen som rekorderlig änkefru. Carlsson gestaltades av Allan Edwall, som med sin yviga mustasch såg ut som en farfar från anno dazumal. I själva verket var dessa skådespelare, som här gjorde sina livs roller, bara 50 respektive 42 år. Men gamlingar var de i ögonen på en sexåring, som jag själv var den gången. Allan Edwall skulle för resten av sin karriär bli något av en specialist på att spela kluriga gubbar, original, vilket kulminerade med hans tolkning av Ronjas kompis Skalle-Per, han som alltid hade funnits enligt rövarhövdingen Mattis.

För mig har Carlsson också alltid funnits. Men han är nättopp den siste jag tänkt på som en tvillingsjäl till Erik Axel Karlfeldts ”Svarta Rudolf”. Jag har bara inte kunnat föreställa mig hur även Carlsson ”drömmer om flickornas kransar/och svävande bruna ben/på stranden av blåa slätter/vid Samoamånens sken”. De kransar som bands och de ben Carlsson såg sväva omkring, de hörde hemma på en svensk skärgårdsö med logdans till fiol och handklaver. Detta sagt med all beundran för Edwalls rollprestation – just därför att den var så övertygande, att den dansade in i mitt lättpåverkade barnasinne och har blivit kvar där. 

Men, men … efter att ha njutit av Anders Källgårds härliga opus och de smakfullt inpassade teckningarna av Johnny G. R. Ahlborg, har jag ändrat uppfattning. Det är ju klart att Carlsson skulle till ”Augustralien” och Söderhavet. Trots allt har märkligare svenskar än han hankat sig fram i dess palmsusande verklighet för att i ett och annat fall återvända till fäderneslandet med berättelser som satt andras fantasi och reslust i rörelse. Och tänk vilken härlig ny teveserie det skulle kunna bli! Läs boken, så förstår ni vad jag menar – både del ett och två.

Not

Författarfotot samt teckningar och textutdrag ur Del två återges med tillstånd av Anders Källgård och PerArt Förlag.