Håkan Ågren
Författaren och journalisten Håkan Ågren hör till medarbetarna i Förr och Nu. Denna artikel utgör ett kapitel i Håkan Ågrens bok Pulshöjare och stulna harrar, som utkom 2020 på Förlaget K&R AB. Bildurvalet för publiceringen i Förr och Nu har gjorts av Anne Lidén. En recension av boken av Thomas Malm återfinns i detta nummer.
Enligt A E Hotchner sa Ernest Hemingway en gång till honom att han föreställde sig himmelriket som en stor arena ”… där jag hade två ständigt reserverade platser vid barreran och där det rann förbi en forellbäck utanför som jag och mina kompisar kunde fiska i. Det är fortfarande så jag föreställer mig himmelriket”.
En sak är säker; om det finns ett bra fiskevatten i författarnas himmel bör det vara trångt där vid det här laget.
Hemingway var nämligen på intet sätt ensam – det dräller av fiskeskildringar i litteraturen.
I Nere för räkning i Paris och London (1933), berättar George Orwell om sitt slit som diskare i Paris. Dessförinnan blev det dock tid för ja, just det, litet fiske:
“Första dagen var jag alltför slö för att söka arbete, utan lånade ett spö och gick för att fiska i Seine med spyflugor till bete. Jag hoppades att få tillräckligt till ett mål mat, men naturligtvis gjorde jag inte det. Seine är full av mörtar, men de blev listiga under belägringen av Paris och ingen av dem har fångats sedan dess, utom i nät.”
Skämtade han? I annat fall hade han nog fel, åtminstone om man ska tro Hemingways stora 20-talsskildring från samma stad, En fest för livet. Hemingway skriver om de fina fångster som gjordes på spö i Seine ”av den mörtliknande fisk som kallades goujon”. Enligt Hemingway smakade den till och med bättre än färsk sardin och serverades på restaurangerna i Paris.
En författare som ägnade åtskillig tid åt fiske men som inte tycks ha skrivit så mycket om det var Anton Tjechov. Redan som barn metade han tillsammans med sina bröder vid hamnen i Taganrog. Intresset höll i sig när han blev vuxen. Då Tjechov hyrde bostad på den ryska landsbygden förvissade han sig gärna om att det gick att meta eller att sätta ut ryssjor i en damm i närheten.
Ett brev från den 10 maj 1885 andas stor fångstlycka:
“En väldig lake … en duktig abborre … tjugonio rudor … I dag skall vi ha fisksoppa, ugnsstekt fisk och fisk i gelé.”
Av ett brev från september 1887 framgår det att den berömde författaren ibland kunde slarva en hel del med sina fiskeredskap.
“Inga nya idéer, och vad de gamla anbelangar slingrar de om varandra i mitt huvud och liknar daggmaskarna i botten på min gröna fiskelåda när den har stått fem dagar i solen.”(Citaten hämtade från Henri Troyats Anton Tjechov. En biografi.)
Även när det gäller den svenska litteraturen hittar man snabbt åtskilliga fiskeskildringar, eller hänvändelser till ämnet. I särklass stod Albert Viksten.
Viksten, liksom hans fiskekamrat Vilhelm Moberg, berättade bägge målande om den förmodligen urgamla konsten att snara gädda. ”Att fånga gäddor med en snärja från enbuskens rötter var det största äventyret under min barndom”, konstaterar Moberg i Berättelser ur min levnad.
Albert Viksten har för övrigt skrivit en betraktelse om abborrarnas musiksmak. En annan av hans vänner och kollegor, Ivar Lo-Johansson, har i novellsamlingen Vishetslärarna tänkt sig Jesus som en ivrig fiskare.
Hos några författare kan fisket ibland övergå i existentiell ångest. Det drabbar Olof i Eyvind Johnsons Slutspel i ungdomen. Isfisket går dåligt och pirken fastnar i någonting på sjöbottnen:
“Om man drog till så följde väl sjöbotten med opp och blev en oppochnervänd sjö. Inte för att det gjorde något för den förbannade sjöns skull, men man blev väl så våt om fötterna, när det rann över. Och så blev det i alla fall bara en eländig sjö igen. Han satt fast i själva ångestens rot, stod här och tog i ångesten så tvunget som man tar i isigt järn och höll den med sin hand. Man kunde säga att man satt fast på kroken och fiskades av jorden och världssystemet eller åtminstone av samhällssystemet.”
Enok i den finlandssvenske författaren Olof Granholms roman När änglarna flyr fiskar abborre mot bakgrund av inbördeskriget i Spanien på 1930-talet. När han lyckas trä en mask på kroken går tankarna genast till skeendet i Spanien:
“Han hade hört Efraim berätta om de folkfientliga falangisterna som torterade fångar i Spanienkriget och besvärades nu av tanken att han själv var en slags falangist.”
Författaren och landshövdingen Ragnar Casparson växte upp bland bruksbostäderna i Gamla Byn i Avesta. Hans fiske i pojkåren krockade till slut med själva samhällssystemet. Det skriver han om i boken Vårt fattiga liv:
“Tillsammans med ett par jämnåriga hade jag försökt att ta en lax ur fisket, som var reserverat för herrgårdarna på älvens båda sidor. Vi ertappades och fick var sin örfil av ’Skutten’, en gubbe, som övervakade laxfisket.”
I Sven Rosendahls Svedjefinnar kommer en fryst öring till användning på ett högst oväntat sätt. När Heiku i romanen vill hämnas en inbillad eller verklig oförrätt rider han helt enkelt in på en märr bland de många gästerna på festen i ett bondkök, vilt svingande en stelfryst öring omkring sig. En storbonde får ett hårt slag av fisken i ansiktet innan Heiku rider ut ur stugan. ”Bakom honom fylldes mörkret av skrän och tjut”.
Så här tycks man kunna fortsätta hur länge som helst. Det dräller av fiskeskildringar i litteraturen. Ibland finns fisken eller fiskandet bara där som en krok eller ett lockande blänke, försiktigt nedsänkt i bokstavshavet. Mer i förbigående får läsaren av Aarto Paasilinnas Den galne mjölnaren till exempel veta att mjölnaren binder sina flugor (det vill säga insektsimitationer) själv.
I En uppkomlings dagbok berättar Christina Palmgren om sin barndoms västerbottniska laxar. Det är, skriver hon, innan de så kallade regleringarna ska förvandla de vilda forsarna till stilla bäckar och vattenfyllda smala rännor:
“En dag vid artonhundratalets slut kom en engelsman med tåget söderifrån, steg av vid Vännäs järnvägsstation, klättrade ner på perrongen med metspön och håvar. Han hade vid ett brusande fall i Skottland hört talas om laxarna som hoppade i Fällforsen i Västerbotten, Sverige, världens kanske finaste laxar, den berömda västerbottniska glitterlaxen. Och att dessa laxar, som laxarna i Skottland, kunde tas med metspö. Han hade gått till Cook´s resebyrå i London som just öppnat sitt första kontor och en dag stod han där på perrongen i Vännäs och frågade efter skjuts till forsen. Han kom till forsen efter häst, stod i det dånande fallet medan laxarna skrattande hoppade över honom.”
I Richard Fords titelnovell i samlingen Vinterfiske dyker ett Haröra upp. Det är en av världens mest berömda flugor. Det är dessutom en mycket bra novell.
Den tjeckiske författaren Ota Pavels roman De vackra rådjurens död skildrar en judisk familj i Prag från 30-talet och in på 50-talet. Två av nyckelorden är karp och Electrolux. Missa inte denna sympatiska, sorgsna och humoristiska berättelse. Då får ni skylla er själva.
I novellen ”Nålmakarens son” låter Dan Andersson handlanden i den gamla finnmarksbyn en vacker majdag för ungefär 100 år sedan anslå ett meddelande på boddörren:
“Erik Axel Blom är i anseende till den ljuvliga våren bortgången att meta laxöring och samla fågelägg. Ärade kunder kan under tiden handla var fan som helst.”
Även i en gammal irländsk hjältesaga kan man hitta fisk. I sportsmannen och krigaren Finns utbildning, berättas det, saknades bara en sak – poesi.
“Då skickades han till Finn Eces, en lärare i skaldekonsten som bodde vid floden Boyne och vars ambition var att ur den fiska Vishetens Lax. Det blir i stället (hjälten)Finn som fångar den, och när han steker den över elden bränner han tummen, sticker den i munnen för att suga på den och blir därigenom delaktig av laxens vishet.”(Jan Olof Olsson, Margareta Sjögren Irland – den omöjliga ön.)
Pip, huvudpersonen i Charles Dickens roman Lysande utsikter, berättar:
“När vi hade styrkt oss med rommen och mjölken och skorporna och efter denna förberedelse skulle bege oss ut på vår promenad, blev jag åtskilligt överraskad av att se Wemmick ta ett metspö och kasta det över axeln.
– Vad nu då, vi skall väl inte ut och fiska! sade jag.
– Nej, svarade Wemmick, men jag tycker om att promenera med ett metspö.”
Otroligt nog säger faktiskt detta mer om fiske än vad man först kan föreställa sig.
I förordet till Hemingway on fishing skriver Nick Lyons om den särskilda betydelse som han menar att Hemingways långa novell ”Den stora dubbelhjärtade floden” har. Hemingway började skriva den i ett hörn av Closerie des Lilas på Notre-Dame-des- Champs i Paris 1924.
Nick Lyons kan berätta om hur novellen växte fram. I bakgrunden fanns en verklig fisketur som Ernest Hemingway hade gjort tillsammans med två vänner i september 1919. På kaféet i Paris arbetade den unge författaren hårt med novellen. Han ändrade, skalade bort, koncentrerade och slipade av. Till slut återstod inte mycket av den ursprungliga fisketuren. Här hittar Hemingway helt enkelt sitt sätt att skriva, menar Nick Lyons. Hemingway lär sig bland annat, som han skriver till Gertrude Stein, att beskriva landskapet på samma sätt som Cézanne, som om man såg det för första gången …
Hemingways novell är, konstaterar Nick Lyons, inte någon fiskeskildring i vanlig mening.
Trots det vågar man nog påstå att 1924, vid ett bord på Closerie des Lilas i Paris, hittade flugfisket och litteraturen varandra på ett sätt som kanske inte inträffat varken förr eller senare.
