Priset för ett paradigmskifte eller det politiserade museet:

Medelhavsmuseet – en fallstudie

Marie Louise Winbladh

Marie-Louise Winbladhs artikel handlar i huvudsak om Medelhavsmuseet i Stockholm, där hon varit anställd som museiintendent 1971-2007, ansvarig för Cypernsamlingen och under 20 år för de grekisk-romerska samlingarna. Medelhavsmuseet hyser världens största samlingar av cypriotisk skulptur och keramik, näst efter Cypernmuseet i Nikosia. Det är en unik samling föremål, främst för att de härrör från arkeologiska utgrävningar, med goda data om plats och datering. Marie-Louise Winbladh producerade ett fåtal större utställningar och utarbetade allt från synopsis och katalog till att anställa guider och göra egna visningar. Förutom detta utåtriktade arbete var hon även ansvarig för klimatet (dvs relativ luftfuktighet och temperatur) i utställningar och magasin för förebygga och åtgärda skador. Denna artikel som diskuterar förändringarna i början av 2000-talet med nedmontering av verksamhet, föremålsvård och personal, bygger på hennes böcker Mobbning i statens tjänst: om maktmissbruk i museivärlden, Stockholm 2015, samt Arkeologens eskapader. En museikvinnas memoarer, Stockholm 2020.

Bakgrund

Medelhavsmuseet i Stockholm är ett svenskt statligt arkeologiskt museum med inriktning på samlingar från medelhavsländerna och Främre Orienten. Museet bildades 1954 då de existerande Egyptiska museet och Cypernsamligarna slogs samman. Övriga samlingar från Grekland, Italien och Iran är till omfånget ganska marginella. De flesta föremålen från dessa länder förvärvades genom inköp och donationer. Museets samlingar är sedan 1982 utställda I Inteckningsbankens gamla lokaler vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Fastigheten är den äldsta i området, med rester av murar från mitten av 1600-talet och drottning Kristinas tid. Palatset på tre våningar byggdes ursprungligen för fältmarskalken Gustaf Horn under 1642-1648, men en brand förstörde den magnifika byggnaden 1873. Bankchefen Johan Henrik Palme lät bygga om huset om till en affärsbank, Stockholms Inteckningsbank, med en bankhall på bottenvåningen. Palme lät arkitekten Rudolf Arborelius förverkliga sina idéer, inspirerad av kortilen (gården) i Palazzo Bevilacqua i Bologna med en stor täckt bankhall omgiven av arkader och övre gallerier. Dekorationen utfördes i vitt och grönt med rader av palmer i medaljonger längs väggarna för att hedra familjen Palme. Huset fortsatte att fungera som ett bankkontor för den Svenska Handelsbanken som stängdes först 1977. Den förgyllda bysten av grundaren Johan Henrik Palme placerades i en nisch i fasaden på museibyggnaden där han ännu sitter. Bankdirektören var halvbror till Sven Palme, farfar till Olof Palme, Sveriges statsminister som mördades 1986.

Under åren 1971-2000 var vi ett fåtal anställda på Medelhavsmuseet, var och en med sitt expertområde. Museet hade ingen egen konservator men jag inledde tidigt ett oerhört givande och intressant samarbete med konservatorer, ingenjörer och kemister på Riksantikvarieämbetet. Bristen på anslag och lokaler var alltid kännbar men vi strävade alla efter att sprida kunskap om museet och dess rika samlingar. Några av oss lyckades anskaffa medel genom privata sponsorer, Vitterhetsakademien och olika fonder. Jag ritade och färdigställde vår nya cypriska basutställning som stod öppen för besökare 1989-2004. Ett viktigt inslag här var att organisera ett lämpligt mikroklimat i montrarna för att bevara de känsliga föremålen från Cypern. Museet hyser världens största samlingar av cypriotisk skulptur och keramik, näst efter Cypernmuseet i Nikosia. Det är en unik samling föremål, främst för att de härrör från utgrävningar. Det betyder att vi exakt vet varifrån de kommer och hur gamla de är. Från 1971 har jag nära samarbetat med konservatorer och kemister för att förebygga och åtgärda skador. Det dröjde decennier innan begreppet relativ luftfuktighet och klimat blev accepterade begrepp inom museivärlden, utanför konservatorernas specialiserade krets. Jag hade samlingsansvar för drygt 12,000 föremål, 5000 lådor med skärvor och andra fragment samt ett hundratal flyttkartonger med fragmentariska statyer från de svenska grävningarna på Cypern. Under mina första 20 år på museet var jag även till stor del ansvarig även för de grekisk-romerska samlingarna.

Förändring och paradigmskifte med Statens Museer för Världskultur

Då Statens Museer för Världskultur (SMVK) bildades år 2000, uppstod ett paradigmskifte inom svenskt museiväsende ur ett socialdemokratiskt prestigeprojekt. SMVK är en statlig myndighet under Kulturdepartementet och är uppdelat i fyra museer och en administrativ sektor. Förutom Medelhavsmuseet ingår även Etnografiska museet och Östasiatiska museet i Stockholm samt Världskulturmuseet i Göteborg. Ganska omgående, på hösten år 2000, kunde de tidigare anställda på de fyra museerna konstatera en skärande kontrast mot den tidigare verksamheten. Kunskap och erfarenhet betraktades med misstänksamhet. De anställda på museerna I Stockholm försökte inledningsvis men förgäves hävda att föremålen, samlingarna, väl ändå måste stå i fokus för museernas verksamhet? I magasinen förvaras fortfarande oskattbara samlingar utan någon som helst insyn. Det satsades väldiga summor på ”digitaliseringen” av föremål men vad gör man för de fysiska föremålen? Dessa problem diskuterade jag ofta med vår dåvarande chef Bengt Peterson och med konservatorerna. Mina kollegor var ointresserade, kanske beroende på bristande kunskap.

                      Och ja, all sakkunskap avlägsnades medan administrationen i Göteborg och i Stockholm svällde till otymplighet. Vilket är logiskt; då ledningen saknar kunskaper är det mer praktiskt att sådan saknas på museerna så att inte intendenterna och andra kan komma med sakkunnig kritik.

Ett ständigt problem för cheferna har förstås varit att verksamheten måste styras enligt de regleringsbrev från riksdag och regering man måste förhålla sig till. Men man behövde inte ha gjort sig av med all kompetens, inklusive de konservatorer utan vilka samlingarnas fysiska existens ständigt är hotad. Och nej, Världskulturmuseernas ledning har aldrig brytt sig om kunskap och har aldrig varit intresserad av att vårda de ”fantastiska samlingarna”. Drastiska åtgärder, inte minst de politiskt styrda, har ofta fått allvarliga ekonomiska konsekvenser. Även så i detta fall då det fatala föraktet för kunskap även det kan omvandlas i ekonomiska termer. Kunniga intendenter och konservatorer avskedades och deras kunskap och erfarenhet användes inte vilket är kapitalförstöring. Avvikande åsikter straffades omgående och ledde I många fall till att dissidenten fick lämna sitt arbete.

Medelhavsmuseet har alltid varit ett mindre museum I marginalen vilket dock inte motsvaras av de väldiga samlingarna. Cypernsamligarna har haft täta besök av forskare från andra länder ända sedan 1930-talet. Inte förrän 1982 fick museet som ovan nämnts egna lokaler på Fredsgatan 2 I Stockholm. Förvandlingen från detta särpräglade museum med världsberömda samlingar till en mer eller mindre anonymiserad institution inom SMVK har varit dramatisk, i synnerhet om man hela tiden befunnit sig i stormens öga där det dock inte varit särskilt lugnt. Detta har självfallet påverkat både utställningarnas utformning och deras innehåll. Möjligen är detta inte något som besökarna märker men en faktakunnig måste uppröras över att relevant information inte längre kan erbjudas allmänheten. Å andra sidan angår detta alla som med sina skattepengar avlönar all irrelevant personal som knyts till myndigheten såsom byråkrater, konsulter och politiskt styrda tjänstemän. Utan kunskaper om museernas innehåll och uppdrag.

Kritik mot paradigmskiftet                    

Henrik Berggren, historiker och författare, skrev en artikel I DN 2007 om situationen på SMVK. Han noterade att de starkaste reaktionerna kom från de drabbade konservatorerna, alltså de personer som ansvarar för själva föremålssamlingarna. Konservatorerna hävdade att den drastiska minskningen av ”bevarandepersonal” hotar museernas internationella ställning och vetenskapliga integritet. De varnade för att satsningen på den växande administrationen och marknadsföringen skedde på bekostnad av föremålsbevarandet. SMVK:s ledning hävdade att nödvändig kompetens skulle hyras in på projektbasis I stället för att ha fast anställda konservatorer. Ledningen fastslog att det skulle blir för dyrt att ha särskild personal vid de tre Stockholmsmuseer som ingår i SMVK: Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet. Lite märkligt, menar jag, eftersom alla museerna tidigare haft medel till detta trots oändligt mycket magrare resurser än som nu fanns.

                      Problemen inom de fyra Världskulturmuseerna visade sig redan från början och fick sitt uttryck i internt missnöje och personalkriser. Själv märkte jag det mest då jag inte tilläts utföra de arbetsuppgifter jag tidigare fullgjort I 30 år. På hösten år 2000 hade jag färdigställt en utställning om de svensk-grekiska utgrävningarna på Kreta där jag själv deltagit sedan 1974. Planeringen var klar och vernissagekort skulle skickas ut. Men den nya museichefen Sanne Houby-Nielsen stoppade utställningen med motiveringen att den var undermålig. Hon försökte även stoppa publiceringen av min bok Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá. Det lyckades dock inte eftersom den bekostades av Kulturrådet. Problemen inom SMVK hade även sin grund I att alla beslut fattades I Göteborg där ledningen fanns. Valda delar av viktig information sipprade ned till den berörda personalen långt senare.

                      Överintendent Eva Gesang-Karlström försökte få till stånd en fungerande ledningsgrupp med cheferna för de fyra Världskulturmuseerna utan att lyckas. 2005 tog hon därför hjälp utifrån för en översyn av hela organisationen inom Statens myndighet för världskultur. Utredningen kostade 257,000 kronor. Konsulterna Reino Wikmalm och Leena Svensson intervjuade ett trettiotal personer på olika nivåer och förstod att det fanns olika syn på verksamhetens uppdrag, kritik mot ledarskapet och att information och insyn fungerade dåligt på flera plan. Tidigt förstod vi anställda att de intervjuade personerna var utvalda eftersom de aldrig kritiserat SMVK. I dag finns ingen dokumentation av vad konsulterna kom fram till eftersom myndigheten ansåg att en skriftlig dokumentation hade blivit för dyr. Detta kritiserades av statsvetaren Jan Turvall vid Göteborgs universitet som ansåg att det är klart olämpligt för en statlig myndighet ge ett uppdrag och sedan inte dokumentera det. Möjligheten till insyn minskar och det är svårt att se hur skattepengarna används. (Torgny 2006). Jag tillhörde ej de utvalda intervjuobjekten men lyckades ändå få byta några ord med Wikmalm, en sympatisk, kunnig och lågmäld person. Han var oerhört kritisk till ledningens agerande och instämde i den kritik ett fåtal av oss hade vågat framföra. Sannolikt var detta orsaken till att rapporten förblev otillgänglig.

                      Samma artikel (Torgny 2006) nämner antropologen Magnus Fiskesjö som utnämndes till chef för Östasiatiska museet där han dock inte blev långvarig. Vid sin avgång 2005 förklarade han att: ”Det fanns en stark vilja bland oss museichefer för att hitta sätt att samspela med varandra utan att varje museum skulle förlora sin identitet. Men byråkraterna i myndighetsledningen var rädda för idéer underifrån och kringskar i stället vårt mandat”. Fiskesjö framhöll att museicheferna inte hade förtroende att avgöra vilka utställningar som gick ihop med museets profil, och själva inte längre fick besluta om nya förvärv till samlingarna. Vid sin avgång skrev han ett brev till dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky där han beskrev atmosfären inom myndigheten:  ”tabu, rädsla och förbud i stället för bejakande av kompetens och kreativitet”.

Eftersom dessa händelser i hög grad drabbat både anställda, föremål och besökare på Medelhavsmuseet finns mycket att berätta. Men ingen finns nu kvar att redogöra för hur ett fåtal personer sedan ett par decennier kunde producera stora utställningar med många besökare samt förvalta och vårda tiotusentals föremål i magasin och förråd. Utan några moderna hjälpmedel. Debatten i media har förts av journalister och byråkrater som saknar kunskaper och erfarenhet av museiarbete och samlingar. För en museianställd som upplevt detta oerhörda paradigmskifte har aldrig funnits något forum. 

                      År 2007 tvingades jag lämna min anställning på grund av ”arbetsbrist”. Lite märkligt eftersom jag var den enda med kunskap om Cypernsamligarna. Inte bara på museet utan även i hela landet. Men jag har med stort intresse under en rad av år följt debatten om Statens museer för världskultur (SMVK) i media. Jag har skildrat nedmonteringen av verksamhet, föremålsvård och personal i boken Mobbning i statens tjänst: om maktmissbruk i museivärlden, Stockholm 2015. Händelseförloppet beskrivs även i boken Arkeologens eskapader. En museikvinnas memoarer, Stockholm 2020. Ingen av de många artiklar jag skrev till tidningarna blev antagen. Fullt förstående eftersom jag ansågs partisk.

Konsekvenser. Den nya Cypernutställningen                 

Museernas roll att samla, studera och visa föremål har alltid varit den traditionella kärnan i deras verksamhet. Museernas huvuduppgift har tidigare varit att bevara, visa, studera och tolka föremål. Besökarna erbjöds utställningar och professionell vägledning. Men under de senaste decennierna har flera museer i stället blivit ett säte för politisk korrekthet och opportunism. Verksamheten har populariserats, vilket i sig kan vara positivt men inte då de används som ett instrument för propaganda. En av de mer förödande konsekvenserna är att professionella museimän har tvingats lämna sin arbetsplats och marknadskriterier har införts som en utvärdering av deras arbete.

Byråkraterna inom Statens Museer för Världskultur (SMVK) var från början angelägna om att avlägsna särarten för varje museum och tvinga dem att underordna sig en centraliserad budget. Årtionden av samlad kunskap samt ansvar för museer och magasin har ödelagts. Denna process blev väldigt tydlig just på Medelhavsmuseet då konservatorer och intendenter tvingades lämna sin arbetsplats. Vid millennieskiftet fanns ett tiotal sakkunniga föremålsintendenter; idag finns ingen. Ämnesexperter har ersatts av inhyrd personal, ofta helt okunniga om museets samlingar som de ska presentera för besökarna. Ytliga PR-jippon, avsedda att väcka tillfällig uppmärksamhet, har ersatt intressanta utställningar med syfte att förmedla djupare kunskap.

                      Den nya utställningen om Cypern i Medelhavsmuseet invigdes på våren 2009 och är bara ett exempel på vad som händer när man väljer att lägga resurser på inramning och yta, på arkitektfirma och scenografi i stället för kunskaper. Ända sedan 1970-tal har jag fått erfara att externa arkitekter och ”scenografer” tämligen ohämmat fått härja med föremål då det estetiska uttrycket ansågs viktigare än aktsamhet och vetenskaplig information om föremålen. Ibland med katastrofala följder då inlånade föremål förstördes. De större katastroferna förhindrades dock oftast genom museets tidigare chefer. Den berömda Cypernsamlingen har visserligen fått en påkostad och stilig inramning i den stora bankhallen, men arkitekterna saknade information om föremålens ursprung och innehåll. Kanske fanns det ingen att fråga.

Synen av de enorma kilformade blocken som reser sig under takfönstret på innergården är anslående. Den stora gruppen av terrakottaskulpturer från Ajia Irini är innesluten i en enorm blockliknande konstruktion; en sju meter hög monolit och som väger åtta ton. Men den forntida Ajia Irini-helgedomen på Cypern saknade i stort sett byggnader och ritualerna genomfördes i det fria. I utställningen får besökaren i stället en känsla av att vara instängd i en grotta i stället för på en kultplats i under bar himmel. Den väldiga terrakottagruppen grävdes fram av arkeologerna i Ajia Irini år 1929. De fann en unik, orörd tempelplats med 2000 terrakottastatyer uppställda runt ett altare av sten. Figurerna dateras till ca 950 – 550 f Kr. Intill låg den heliga kultstenen i basalt, fylld av inneboende magiska krafter!  Närmast altaret fanns tjurar och stridsvagnar. Längst bak de största statyerna. Inga inskrifter finns från denna plats och man vet ej vem guden var. Sannolikt var han en fruktbarhetsgud, då fruktbarhet och rika skördar var viktiga för detta åkerbrukande och boskapsuppfödande folk på det forntida Cypern.

Besökaren informeras i den nya uppställningen om att han ’kliver in på en rekonstruerad kultplats’, vilket saknar all relevans med den verkliga fyndplatsen. Kulten utspelade sig under bar himmel,

men här har man valt att fösa in både folk och föremål i en mörk grotta. I taket blinkar små lampor. En enorm spegel täcker ena väggen och det är svårt att urskilja vad som är riktiga skulpturer och vad som är spegelbild. Kanske är detta typiskt för vårt tid; effekten är mycket viktigare än innehållet som mera blir en illusion.

De stora blocken är ganska vackra, men dominerar för mycket och motsäger själva innehållet av Cyperns kulter och kultur – solljus från en blå himmel, smala byggkonstruktioner av trä och vit kalksten samt helgedomar ute i det fria där så många skulpturer i utställningen hittades.

Tyvärr finns en rad faktafel i utställningen eftersom det inte fanns sakkunnig personal på plats när utställningen producerades 2009. Den tidigare ansvarig intendenten hade tvingats lämna museet på grund av ’brist på arbetsuppgifter’ som det brukar heta. Det viktiga var i stället en effektfull inramning som förväntades locka besökare. Museer har å andra sidan en viktig uppgift i att förmedla kunskap till besökarna men möter här bara tomhet i stället för en genuin upplevelse av föremålens ursprungliga sammanhang.

Politisering på bekostnad av folkbildning                   

Världskulturmuseernas generaldirektör Eva Gesang-Karlström, som var överintendent 2002–2008, valde att avskaffa museicheferna och ersätta dem med platschefer. Hon har kritiserats på grund av sina åsikter om professionalism och innehåll. En journalist noterade att hon hade beslutat att avskaffa museicheferna för att ersätta dem med byråkrater och en växande marknadsavdelning. Den nya generaldirektören Ann Follin som tillträdde 2015 förklarade att museet nu skulle fokusera mer på att främja ”migration, integration, demokrati och mänsklig kreativitet” i linje med det nyliberala politiska paradigmskifte som hade brett ut sig i Sverige. Generaldirektörens avsikt var också att ”fördubbla antalet besökare” genom att gå från vad ”vi tycker är viktigt för vad publiken tycker är relevant”. Politiseringen av museer har lett till att museerna ibland används som ”politiska” verktyg för regeringen, bland annat för att ”stärka tolerans för mångkultur” (Wong DN 8/9 2016). Relevanta akademiska kvalifikationer, expertkunskap och erfarenhet anses bara vara i vägen. I samma artikel påpekade Wong att världskulturmuseer kan vara ”extremt politiserade” och han jämförde situationen i Sverige med museer i andra länder. Metropolitan Museum i New York och British Museum har styrelser med expertis som ska förhindra okunniga politiska infall.

                      De svenska Världskulturmuseerna har kritiserats hårt i media, i ett antal debatter, av politiker och av forskarsamhället. Kungliga Vetenskapsakademin och Svenska Akademien har slagit larm. Framstående forskare vittnar om en ”förlust av vetenskapligt tänkande”. Svenska Akademien ansåg att ”Sveriges ansvar som förvaltare av ett internationellt kulturarv hotas” (Publikt 19/9 2017). Politisering av museer är förödande. Att prioritera identitet istället för merit är oftast katastrofalt med inkompetens och brist på expertkunskap som en följd. Den tidigare kulturministern Alice Bah Kuhnke var okunnig om museernas verkliga syfte och fokuserade istället på normkritik och multikulturalism. Sakkunniga har ersatts av experter på könsfrågor och multikulturalism för att ge en politiskt korrekt prägel på verksamheten. Ett sekel av mödosamt uppbyggd kunskap har snabbt eliminerats.

                      Kulturarvspolitiken förmedlas till allmänheten bland annat genom museerna. Några av dem har använts till att föra ut en identitetspolitisk agenda, och museichefer med en avvikande åsikt har uppmanats att lämna sin tjänst. Denna utveckling yttrar sig även på andra plan inom museerna: kommunikatörer och politiskt korrekta tjänstemän har ersatt akademisk kunskap. Interaktiva utställningar om normkritik har fått ersätta föremål, vilka förpassats till magasinen.

Identitetspolitik innebär bland annat att verksamheten måste anpassas till behov hos olika grupper. Man väljer exempelvis att inrikta sig på grupper med avseende på hudfärg, kön, sexuell läggning eller liknande (Smedjan 2017).

                      Peter Luthersson från Lunds universitet har beskrivit den aktuella situationen i en sorgligt aktuell artikel. Han är bland annat ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund och har haft en rad uppdrag i kultur- och utbildningssektorn. Hans artikel har rubriken ”Bildningshatet bubblar i Sverige” och inleds med en beskrivning av de famösa förslagen regeringen lade fram om nedläggning av de svenska medelhavsinstituten i Istanbul, Aten och Rom. I artikeln hävdas att förslaget uppvisar avlägsna men likväl otvetydiga likheter med Mellanösterns monumentkrossare. Samhället hotas av en godtycklig nedmontering av de bildningsrester och kulturfragment som ännu existerar.

                      Luthersson skriver vidare om Världskulturmuseerna som han anser vara Marita Ulvskogs ”groteska skapelse”. Artikeln nämner också Tommy Svensson, myndighetens förste generaldirektör och utnämnd av tidigare kulturministern Marita Ulvskog. Luthersson hävdar att Svensson rekryterade Ann Follin, myndighetens nuvarande generaldirektör, som han anser vara propagandachef och inte tycker att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet har så stort propagandavärde. Mitt intryck är att Världskulturmuseernas ideologi kvarstår och att målet är att myndigheten fortsätter att vara storskaligt, likriktat, ideologiskt och hemsökt av fanatism och utan respekt för kompetens, erfarenhet och vetenskapligt kunnande. Ofta drog jag mig till minnes vårt första möte med Världskulturmuseernas ledning i Göteborg på hösten år 2000 då det framgick att just kunskap och erfarenhet uttryckligen betraktades som en belastning.

                      En annan tänkvärd artikel är skriven av Christer Lindberg, professor i socialantropologi vid Lunds universitet och docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi (Lindberg 2016). I artikeln redovisar han sin syn på kulturpolitiken och museernas framtid. Lindberg beskriver den chock han fått några år tidigare då en museipedagog tyckte att museerna borde sluta med utställningar och låta publiken roa sig i magasinen på egen hand eftersom det skulle vara mer demokratiskt. Kort innan Lindberg skrev sin artikel hävdade en intendent på Etnografiska Museet att museet inte borde ha några föremål alls eftersom de ändå bara var en belastning. Självfallet var han ironisk. Flera gånger mötte jag denne sympatiske och kompetente forskare då vi utbytte information och beklagade situationen. Lindberg betonar vidare att Världskulturmuseerna från början erkänt att deras uppdrag var politiserat och på intet sätt handlade om att förvalta ett kulturarv.

                      På Världskulturmuseet i Göteborg skulle mångfalden plötsligt mötas och integreras i samhället och publiken lockas med shower, underhållning och installationer. Detta blev tydligt under 2000-talets första år. Tyvärr är ingen, varken politiker eller ledning, intresserad av det kulturarv som museet förvaltar. Lindberg hävdar att det vore bättre att lägga ned Statens museer för världskultur vars otympliga administration av chefer, mellanchefer och högste chef bromsar varje aktivitet i de fyra museerna. Förutom att de kostar skattebetalarna enorma summor till ingen nytta alls. Påkostade installationer, arkitektur och design framhävs på bekostnad av innehållet. Lindberg framhåller även ett annat allvarligt hot som består av brist på kunskap om föremål och samlingsbestånd. SMVK:s nuvarande generaldirektör Ann Follin vill tillsätta globaliserings- och genusintendenter så länge de är politiskt korrekta. Lindbergs artikel avslutas med att påminna de ansvariga om att museernas primära uppdrag är ’att förvärva, bevara och främja sina samlingar till skydd för kulturarvet’. Han menar att Sverige är ett ”kulturellt U-land där verksamheten är centralstyrd och måste vara politiskt korrekt för att få anslag”. Så rätt så, tänker jag uppgivet. Så synd att ledningen för myndigheten inte läser och beaktar dylika kloka synpunkter. Möjligheten finns förstås att de inte kan tolka innehållet i Lindbergs artikel eftersom de inte förstår betydelsen av samlingar, föremål eller ens innebörden av sitt uppdrag. Arbetsbördan för politiker och tjänstemän är oerhörd och ingen kan kräva att de ska vara tyngda av vare sig utbildning eller kunskaper.

                      Kinakännarna Louise Brown och Ola Wong är starkt kritiska till Statens Museer för Världskultur. I en debattartikel från 2016 ifrågasätter de också rekryteringen och sammansättningen av den nya chefsgruppen. SMVK vill spara pengar genom att slå samman all verksamhet eftersom hyran för museernas lokaler är för hög, men sammanslagningen har alla förutsättningar att kosta mer än den sparar och drabba verksamheten. Många konsulter kommer dock att tjäna på processen, skriver de. När den nya överintendenten Ann Follin tillträdde hösten 2015 med en månadslön på 95,000 kronor påbörjade ledningen arbetet med att förnya och omorganisera SMVK. Kinakännarna betonar att förnyelsen innebar att man skulle prioritera ”politiskt mästrande i mångkultur, genus, integration och den unga generationens engagemang” på bekostnad av områdeskunskap och kompetens. Flera medier rapporterade om risken att SMVK kommer att bryta mot museernas etiska regler, vad gäller att skydda kulturarv. Brown och Wong menar att SMVK:s nya ledningsgrupp inte stämmer överens med deras egen agenda att eftersträva mångfald och olika bakgrund. I likhet med Follin kan de inte några utomeuropeiska språk och har inte doktorerat. För att utveckla organisationen har Follin hyrt in en konsult för 230,000 kronor, för att fundera kring vad som händer i vår omvärld. Enligt offerten ska ”Känslan som folk har när de går därifrån vara Visionärt, Långsiktigt och skaka om”. Ytterligare 110,000 kronor har gått till chefstester. Besparingen kostade 336 000 kronor. Här kan jag tillägga att just ordet ”’vision” var ledningens favoritord från år 2000. Museichefen på Medelhavsmuseet använde uttrycket flitigt vid varje möte men hade vissa problem att visualisera en konkret innebörd.

                      Världskulturmuseerna har hela tiden ignorerat behovet av specialkunskap och konservatorer har avskedats, det vill säga de personer som är nödvändiga för att vårda samlingarna. Alla utställningar inom SMVK var från början förknippade med enorma kostnader eftersom bristen på innehåll måste ersättas av en spektakulär inramning. Det finns emellertid andra typer av skador och icke-ekonomiskt mätbara förluster, omätbara på kort sikt, men på lång sikt är de ännu mer förödande. Det ena är museets rykte som säte för kunskap och världsberömda samlingar, vilket måste betraktas som ett faktum men gäller framför allt de unika Cypernsamlingarna. Den andra är själva samlingarna, som riskerar att förstöras genom otillräcklig eller obefintlig övervakning. Eftersom allt ska mätas i pengar kan man hävda att unika antika föremål skulle vara värda tiotals miljoner, kanske mer, på marknaden. Men deras värde är högre än det eftersom de utgör en viktig del av det svenska kulturarvet. I tider av kulturell snålblåst är det fullkomligt ofattbart att enorma summor förslösas på ”’konsulter” vilka inte åstadkommer någonting mer än att berika sig själva. Byråkrater och tjänstemän, gärna politiskt tillsatta, har höga löner som en museiintendent bara kan fantisera om. Men det riktigt tragiska är alla de museianställda som helt saknar kunskaper om de samlingar de ska förvalta.          

Samlingarnas betydelse

Medelhavsmuseet i Stockholm anses allmänt ha de viktigaste samlingarna i världen av antikviteter från Cypern näst efter dem på Cypern, och genom den nya politiska styrningen är ett stort kulturarv nu i fara. Det är uppenbart att varken den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke eller Världskulturmuseerna förstår eller uppskattar dessa cypriotiska skatter, inte värda att visa eller vårda. Medelhavsmuseets huvuduppgift är nu att vara en modern, professionell institution där varken kunskap och erfarenhet har något värde. En stor del av Cypernsamlingarna förvaras ännu i ett avlägset magasin, långt borta från personal och museum, utlämnade till högre makters omsorg. Samlingarna som helhet är fortfarande till stor del gömda för både den svenska allmänheten och internationella besökare. 

De magasinerade Cypernsamlingarna befinner sig ännu i stora flyttkartonger av papp som måste packas om vart femte år på grund av vikten. Detta har dock aldrig hänt trots att 25 år har gått sedan vi gjorde denna ompackning. Väldiga fragment av taktegel, keramik och skulpturer ligger packade i lager i kartongerna. Varje lager har information om ursprung, fyndomständigheter och exakt proveniens. När kartongerna går sönder och all information försvinner, är fynden av inget värde för forskare. Kartongerna förvaras nu i Tumba utanför Stockholm, tillgängliga för ingen. Innan jag lämnade museet sökte jag om tillstånd att få besöka magasinen en sista gång vilket inte beviljades. Eftersom det kulturella klimatet idag är inriktat på allt annat än antikviteter, bryr sig ingen om detta underbara material. De svenska arkeologerna förde förgäves alla dessa fynd till Sverige. Det vore bättre att sälja de stora fragmenten av terrakotta för att spara pengar till lokalhyra. Kanske skulle de kunna göra någon samlare glad. Men i Sverige anses det mer passande att förstöra fornfynd än att låta allmänheten få del av dem. Sedan har vi då de magasinerade föremålen – krukor och skulpturer I terrakotta, 5000 skokartonger med skärvor, unika föremål I brons och järn. Ja, ska man överhuvudtaget behålla dem eller kanske till och med sälja dem som dåvarande kulturministern Marita Ulvskog föreslog 1999? Om samlingarna ska få finnas kvar, ska de vårdas eller få vittra sönder? De utgör ett svensk kulturarv även om de härrör från arkeologiska utgrävningar i andra länder I andra länder.

                      I augusti 2021 förelåg en rapport om SMVK:s långsiktiga lokalförsörjning. I rapporten ’tydliggörs i myndighetens Policy bevarande av föremål och bygger på flera olika bevarandestrategier, där konservering och förebyggande konservering är de två huvudsakliga delarna. Policyn gör klart att ett av myndighetens övergripande mål är att skapa goda förutsättningar för samlingarnas långsiktiga bevarande. Bevarande sker idag i huvudsak genom skadeförebyggande insatser som strävar efter att reducera miljöns skadliga inverkan på materialen så långt det är möjligt. Syftet är att, under överskådlig tid, säkerställa ett stabilt tillstånd för föremålen.’

                      Ord betyder tyvärr ingenting om det inte ligger handling bakom. Välvilliga löften saknar betydelse om kunskap och vilja saknas.

Länk till Marie Louise egen blogg:

http://cypernochkreta.dinstudio.se

Tillstånd

Alla fotografier i artikeln har publicerats med tillstånd av upphovsrättsinnehavaren.

Marie-Louise Winbladh Bibliografi

Cypriote Antiquities in the Medelhavsmuseet, Stockholm 1977.

Möte mellan kulturer, Medelhavsmuseet, Stockholm 1992.

The Cyprus Collections in Medelhavsmuseet, Stockholm 1994.

Den skäggiga Gudinnan. Forntida kulter på Cypern, Stockholm 1995.

An Archaeological Adventure in Cyprus. The Swedish Cyprus Expedition 1927-1931. Stockholm 1997. (In English, Swedish and Greek)

Minoer och mykenare på Västkreta. De Svensk-Grekiska utgrävningarna i Chaniá (Minoans and Mycenaeans in west Crete. The Greek-Swedish Excavations at Chaniá), Stockholm 2000.

Kreta. Myter och mat i Minoernas värld, Natur & Kultur, Stockholm 2004

Cypern: kärlek, krig och kult, Sekel Bokförlag, Lund 2010

The Bearded Goddess, Androgynes, goddesses and monsters in ancient Cyprus. Armida Edition, Cypern 2012

The Cyprus Adventure 1927 – 1931, Galeri Kültür Kitabevi, Lefkoşa 2013 (Bok med fotografier från 1920/30-tal om bl a den Svenska Cypernexpeditionen. Engelska, grekiska och turkiska.

Adventuring with Cyprus. A Chronicle of the Swedish Cyprus Expedition 1927 – 1931. 2016

The Origins of The Cypriots. With Scientific Data of Archaeology and Genetics, Galeri Kültür, Lefkoşa 2020)

Källor och referenser

Arbetstagarkonsultrapport. ATK Arbetstagarkonsultation AB, Stockholm 2007

Berggren, H., ”Poängen med pyramider”, Dagens Nyheter 4 juli 2007

Brown, L. och Wong, O., ”Konsulterna blir rika när världskulturmuseerna måste spara”, Göteborgs-Posten 9/10 2016

Lindberg, C. 2016, ”Vad händer egentligen på museerna?”, Kvartal Vol. 3

Luthersson, P. 2016, ”Bildningshatet bubblar i Sverige”, Barometern 28/12 2016

Petersson, A., Statens museer för världskulturs långsiktiga lokalförsörjning – en fördjupad förstudie av olika handlingsalternativ, dnr 134/2021-1.3 med bilagor, Stockholm 2021

Publikt 2017, ”Kritiska mot hur museet styrs”, 19/9

Timbros webbtidning Smedjan 2017, ”De hetaste kulturpolitiska frågorna inför valåret”, 12/11

Torgny, K., ”När starka viljor möter byråkrati”, Göteborgs-Posten 21/11 2006

Världen Idag 2016, ”Normkritiken under attack”, 7/11

Wong, O., ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”, Svenska Dagbladet 8/9 2016

Wong, O., ”Bah Kuhnkes kulturpolitik hotar kulturarvet”, Svenska Dagbladet 29/9 2016

Wong,O.,”Rapporterna om museernas framtid bör kastas i papperskorgen”, Dagens Nyheter 20/10 2016

Wong, O.,”Politiseringen ett hot mot kulturen”, Göteborgs-Posten 19/2 2018