Pontus Ljungbergs konst och den gåtfulla verkligheten

Pontus Ljungbergs konst och den gåtfulla verkligheten

Anne Lidén

Introduktion

Den rikt illustrerade boken om och av konstnären och arkitekten Pontus Ljungberg (f. 1945) ger en utförlig tematisk och delvis kronologisk presentation av hans många verk och motiv, oljemåleri, offentliga porträtt- och arkitektuppdrag. När det gäller alla monumentala verk finns endast ett fåtal med, men de omnämns i bokens lista över offentliga uppdrag. Den öländske målaren och författaren Lennart Sjögren (f. 1930) har på ett inkännande sätt skrivit en översiktlig och sammanfattande text om vad som är unikt och självständigt i Pontus Ljungbergs konstnärskap. Bild 1. Sjögrens text skapar på ett koncist sätt en reflekterande bakgrund till hans verk, konstnärliga förhållningssätt och relation till sina motiv. Varje målning och motiv, grupperade efter genrer och platser, ges en generös visuell plats med färgbilder och fungerar som en utställningskatalog över hans retrospektiva separatutställningar på Ljungbergmuseet 1995 och 2015. Boken inleds med en rad självporträtt i halvprofil från 1970-och 80-tal där konstnären riktar en allvarligt uppfordrande blick mot betraktaren, men den avslutas med några självporträtt och familjeporträtt 2020 där konstnären som stolt fiskare visar fångsten, och där blicken präglas av ren fiskelycka, familjelycka och stor livsglädje. I en tidigare artikel i Förr och nu nr 4-21, Bröder på fisketur, har jag skrivit om dessa fiskebilder och om Ljungbergmuseet i Ljungby. I denna kommenterande presentation vill jag komplettera med referenser till biografiska källor och litteratur om Ljungbergfamiljen samt några övriga verk från utställningar genom åren.

Den långa konstnärliga utbildningen 1966-1976 på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och arkitektutbildningen på KTH, har givit Pontus Ljungberg en bred kunnighet i många konstnärliga tekniker som teckning, akvarell och grafik samt mosaik och monumentalmåleri, vilket framgår den långa förteckningen över hans många utställningar och uppdrag. Exempel på denna bredd visas i prisdiplomakvareller och foton av hans ritade byggnader, men det är oljemåleriet som står i centrum i denna utgåva av Almlöfs förlag. Pontus Ljungberg har idag sin verksamhet som konstnär baserad i Rimforsa, i byn Fullmestad vid sjön Nimmern, Östergötland. Den grafiska formgivningen är gjord av konstnären och förläggaren Karin Almlöf (f. 1959), på hennes förlag i Hägerstad Ateljéhus i Rimforsa. Urval av konstbilder har de gjort i ett gemensamt samarbete. Boken kan också jämföras med förlagets retrospektiva utställningskatalog från 2015, Pontus Ljungberg, konstnär och arkitekt. Bild 21-22. Genom denna sammanställning av sina verk sex år senare kan Pontus Ljungberg nu se tillbaka på hela sin produktion, vilket gör att man kan följa den konstnärliga utvecklingen från 60-talet och framåt. Det är denna unika väg och utveckling som Lennart Sjögren följer i sin text.

Att skapa sin egen konstnärliga bana. Stockholm och Öland

I självporträttet från 1970 framträder konstnären ensam i tidstypisk röd manchesterkostym från Mah Jong, nu vuxen 25-åring som från Stockholm kommit på besök i hemstaden Ljungby. Bild 2. Han står bredbent med grova stövlar på granntomten bredvid föräldrahemmet och riktar sin systemkamera mot sin barndoms uppväxtkvarter vid Strandgatan. Han fotograferar föräldrarnas nybyggda stora trähus, ett bostads- och ateljéhus målat i intensiv klarblå nyans, intill faderns ateljéhus från 1952. Ansiktet är dolt bakom kameran men det ljusa håret sticker upp. I bakgrundens landskap skymtar mörkgröna cypresser som ska växa till en tätare häck utmed gångvägen från Drottninggatan ner mot Lagan och Ljungsätersbron. Senare ska fadern Sven Ljungberg köpa denna granntomt för att utöka sitt trädgårdsland för grönsaker och blommor och bygga ett litet lusthus intill bron. Trots sin starka förankring med familjebanden till Ljungby, Ljungberg-kvarteret och Ljungbergmuseet, har Pontus Ljungberg aldrig själv varit verksam som konstnär i Ljungby eller haft sin egen ateljé i hemstaden. Nu har han skapat sin egen självständiga konstnärliga bana i Stockholm, utanför Ljungby. Han ska måla andra landskap, hus och människor.

Det var i Stockholm 1966 han bildade familj med sin första fru Pia Ljungberg (1942-1989) och de fick sonen Kalle 1972. Hon var konstförmedlare av färggrafiska blad bland annat i Konstfrämjandet och hon drev ett galleri vid Pustegränd på Söder i Stockholm. Då målade han i hemmet på Söder först på Ringvägen och senare under 70-talet på Tavastgatan. I porträttet av Pia på Ringvägen lyser det röda bordet och den gula lampan hoppfullt mot snölandskapet, det bleka vinterljuset och den mörka molnfyllda himlen utanför. Bild 3. Pia vilar tryggt i sin läsning. Ett annat porträtt av Pia i boken är målat på sommaren samma år i en solbelyst trädgård på ön Silba i Kroatien, där de blå ränderna på hennes klänning tävlar i glädje med solskuggorna som spelar runt henne vid det vita bordet. Många av dessa målningar gjordes även i färggrafiska blad, som hade stor spridning via Konstfrämjandet, men dessa nämns ej i boken. Senare flyttar familjen ut till Saltsjö Boo 1980 i Nacka, där han etablerar sin ateljé och verkar i tjugo år fram till år 2001. Han bygger även en ateljé vid Löttorp på Öland 1979-1980 och senare ett sommarhus 1985. Bild 4. På resan till Paris 1981 fångar han sonen Kalle som i djup lugn koncentration är försjunken i sitt tecknande. Kalles siluett speglar sig i arbetsbordet och genom fönstret avtecknar sig grannhuset med takås och skorstenar. En tung sorg drabbar dem hårt 1989, då Pia tragiskt omkommer i en otäck trafikolycka. Tillvarons grundvalar skakades om.

Mitt i denna stora och svåra förlust fortsatte Pontus Ljungberg med att rita den första delen av Ljungbergmuseet på faderns egen tomt i Ljungby. Efter många turer och byråkratiskt motstånd blev bygget klart, med hjälp från brodern Jonas Ljungberg som var ekonomiskt utbildad. Detta familjestyrda och konstnärsdrivna konstmuseum kunde invigas den 24 september 1990 av dåvarande utbildningsminister Bengt Göransson, vilket blev ett stort evenemang i Ljungby!. Nu kunde den stora släkten och familjen Ljungberg se en ny och en hoppfull framtid och planera för konstutställningar och möten med alla besökare. Deras stora konstsamlingar har nu blivit tillgängliga för alla, och museet fungerar som ett stadens konstmuseum och ett livaktigt kulturcentrum. Den andra etappen av museets utbyggnad blev klar 2002. Det skulle dock dröja ytterligare några år tills Pontus Ljungberg själv blev museichef 2008, och han kunde då utveckla det till Kronobergs läns bildkonstmuseum.

På utställningen Unga Tecknare deltog Pontus Ljungberg med teckningar, bl. a. en gruppbild av familjen på utflykt i skogen, Rast i skogen 1969. Bild 5. Efter ett kungligt inköp blev det senare en donation till Moderna museet. Dessa blyertsteckningar har legat till grund för ett par stora oljemålningar i boken. Skissen av björkskogen 1970 har utarbetats till en stor bild, Skogen 1972, där en mörk småländsk stenmur och enar skymtar långt bortom de svartvita björkarna. Långt senare återkommer en mäktig björkskog i en monumentalmålning i Vilans skola i Nacka år 2000, där vita stammar och gula vinstockar lyser mot en starkt blå bakgrund. Från teckningens gruppbild med brodern och kusinerna har han lyft ut en figur, kusinen Petter som står längst bort med ryggen mot betraktaren vänd in mot skogen. Detta motiv utvecklar han till en enskild målning, Petter och ormen 1971. Bild 6. Ryggmotivet återkommer sedan i fler porträtt.

Fenomenet med en enskild figur som huvudmotiv har Lennart Sjögren tagit fasta på i sin karaktärisering av hans konstnärskap:

”Personerna och tingen i Pontus Ljungbergs måleri blir till solitärer vare sig det handlar om en biskop, en förbundsordförande inom en idrottskrets eller en enbuske, ett stilleben där ingen människa syns till men där konstnärens egen närvaro känns tydligare.” (s. 12)

Sjögren använder beteckningen ”solitär” som en egenskap hos motivet, exempelvis när det gäller porträtten (s. 77): ”Här är det den ensamma, pregnanta människan som ser oss rakt i ansiktet.” Men han ser också begreppet ”solitär” som en del av konstnärens ”grundläggande egenart”, vilket kan uppfattas som en konstnärlig integritet genom konstnärskapets olika faser. (s. 28).  ”Den solitära grunden är densamma: det här har jag sett, jag har målat det”. Sjögrens beteckning diskuteras även nedan.

Inledningsvis betonar Sjögren Pontus Ljungbergs inspiration från utställningar av den italienske målaren Giorgio de Chirico (1888-1978), vilka han besökte vid tidiga besök i Paris. De Chiricos konstinriktning i början av 1900-talet, ”pittura metafisica”, handlar om bilduttryck där dröm och verklighet vävs samman, motiv med italienska piazzor med sneda perspektiv, arkader och figurer i skarp belysning, ånglok och statyer. Tåget är ett återkommande inslag i de Chiricos eget tidiga måleri, och denna detalj använder Ljungberg även i sina egna målningar, som ett visuellt ”Chirico-citat”. Flera hyllningar av de Chirico i boken vittnar om Ljungbergs stora uppskattning, särskilt hans underfundiga helfigursporträttet av mästaren, Chirico misterioso 1981. Bild 7. Det svarta tåget med ångloket som avtecknar sig i mörk siluett vid horisonten tuffar här inåt i bilden.

Pontus Ljungberg skildrar på ett drömlikt sätt hur Chirico själv har kommit på besök i hans egen trädgård på Öland, i målningen La Visite de Chirico, vintermöte 1982-1983, där Chirico ses omfamna hans egen fågelskrämma utanför ateljén. Bild 8. Bilden kan ses som en direkt parafras på de Chiricos egen målning 1922 med motivet Den förlorade sonen. Fågelskrämman har en tom uppochnervänd målarburk som huvud. Nästa målning 1983 skildrar ett nytt besök av den italienske mästaren. I bilden skymtar bakom fågelskrämman hans självporträtt i vitklädd helfigur med svarta träskor, bara ett öga syns bakom burkhuvudet, vänt mot betraktaren. I ytterligare en målning, en akvarell, Självporträtt med tåg och fågelskrämma 1981, håller han den tomma burken intill sitt allvarliga ansikte, ”en face”, och tåget är nu på väg ut ur bilden. Fågelskrämman är annars en trogen följeslagare i boken, 1981 och 1986 står den parat som Trädgårdsvakt utanför ateljén på Öland.

Enligt Sjögren påminner De Chiricos drömlika målningar om Pontus Ljungbergs moders konst, tecknaren Ann Margret Dahlquist – Ljungberg, en bildvärld ”mellan det drömlika och den nära fysiska verkligheten”. Sjögren resonerar i sin text kring bildernas komplexitet och han ser mångbottnade sidor mellan saklighet och romantik, och han sätter dem i relation till Italiens konsthistoria, medeltidens och den tidiga renässansens traditioner. Men han berör även de naiva och humoristiska dragen, vilka bottnar i folklivsskildringens tradition.

”Detta logiska iakttagande sammanvävt med drömmen blev särskilt tydligt i några av hans tidigare målningar, men lyssnar man noga in mot hans bildvärld överhuvudtaget finner man en glimring av det gåtfulla också i det mest vardagliga föremålet.” (s.5)

En detalj i Parisporträttet av sonen Kalle 1981 visar en uppochnedvänd bok vid bordet som har termen ”Les Realismes” (i pluralis) längs ryggen, vilket antyder att det enligt konstnären kan finnas flera sorters ”realismer” och perspektiv på vad som är verklighet. Lennart Sjögren resonerar kring just detta, verklighetens karaktär och olika realism-begrepp, och han presenterar en rad olika nyanser av hur man kan uppfatta verklighetens visuella dimensioner. Han tar upp förhållandet mellan ”saklighetens realism” och ”romantisk realism” eller ”romantisk saklighet”, och han använder begrepp som ”naivistisk realism” och ”gladlynt realism”, vid sidan om titeln ”den gåtfulla verkligheten” och en ”metafysisk känsla”. När Christer Fällman recenserade den retrospektiva katalogen 2015 i tidningen Corren finner han att Pontus Ljungberg påverkats av både ”faders realism och moderns surrealism” och att han rör sig mellan ”saklig realism och djupdykningar i det undermedvetna” (www.almlof.se).

Hus och trädgårdar, landskap, natur och djur. Målarresor till Italien 1980-tal.

I Pontus Ljungbergs landskapsmåleri finns många årstider, platser och landskap representerade, allt från höstbilder i Ljungby, vintermotiv i Stockholm och Saltsjö Boo till de många sommarbilderna från Öland, Halland och Italien. Sjögren menar dock att han varit sin ”geografiska trakt trogen”, det småländska landskap som han själv känner igen från sitt eget norra Öland. Han understryker att konstnärens kunnande bygger på noggranna naturstudier och ett naturvetenskapligt intresse. Efter resan till de vulkaniska Galapagos-öarna i början av 1990-talet kommer ett nytt mer expressivt bilduttryck fram i hans verk, där exempelvis lavalandskapets eruptioner kräver ett grövre och mer pastost anslag och mer experimentella bilder med blandteknik. Pontus Ljungberg söker sig nu även till Östergötlands landskap, kring Kindabygden och Vättern, något som återkommer när han målar mer laddade mytiska motiv och atmosfärer, som Skymning och Vid sjön Nimmern.

Fiskebildernas glada saklighet och rättframma realism som familjeporträtt vid Vätternfisket bryter av mot de mer mytiska 90-talsbilderna och innebär en återkomst till det tidigare landskapsmåleriet på 80-talet och till porträtten. De ljusa och glada blomsterakvarellerna från trädgården på diplomen för Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser ansluter till detta tonläge, här prunkar blommor i alla färger, såsom vallmo och vilda röda näckrosor. Höga stockrosor, kejsarkronor, iris, allium och lupiner samsas här med låga tulpaner och klängväxter som kaprifol och klematis.

Till mellersta Italien hade fadern Sven Ljungberg rest på målarresor sedan 1950-talet och ibland fick familjen följa med. Med ett enkelt staffli och små dukar kunde han fånga solljuset i ljusdränkta landskap utomhus, vilket framgår av sonens porträtt i boken, Sven målar i Toscana 1986. De bodde då ofta i Castiglione della Pescaia, Toscana, där de kunde göra utflykter i det omgivande landskapet, till genuina byar och små städer. Bild 10. 1985 fick Pontus Ljungberg ett resestipendium av RESO till den intilliggande semesterbyn Riva del Sole i pinjeskogen. Några år senare 1989 gör han här det intensiva dubbelporträttet av sina föräldrar på väg från morgondoppet genom pinjeskogen till sin semesterstuga. Bild 9. Pontus Ljungberg besökte bland annat staden Tirli, där han i målningen Vinkällaren återger de italienska husens byggnadsstilar. Bild 11. Han fascinerades av övergivna bilvrak och jordbruksmaskiner i Det blågula vraket och Räddningen, målningar som återknyter till en mer mystisk Chirico-stämning.

I början av 1980-talet hade Torsten Bergmark bjudit in familjen Ljungberg till sitt hus och sin ateljé i staden Cupra Marittima i regionen Marche på östra kusten vid Adriatiska havet. I det omgivande landskapet låg många små byar, där bönderna arbetar på fälten och vinodlingarna, vilket erbjöd mängder av spännande motiv. Här målade Pontus Ljungberg ett porträtt av sin far, Sven på Torstens terrass 1982, ett porträtt som inleder bokens avdelning med porträttuppdrag. En ovanlig bild av fadern i målarhatt, nu ensam på sin stol med vilande händer, tankfull och meditativ, inför den vida blå havsutsikten. På 1990-talet köpte han en egen lägenhet för familjen här i Cupra, vilket möjliggjorde flera målarresor hit för hela familjen. På sin sista målarresa hit sommaren 2010 avled Sven Ljungberg och han målade in i det sista, hans sista målning blev oavslutad. De båda sönerna vakade vid hans sida.

Vinstockar dag och Ridåer för Måltidens hus i Grythyttan

Några små teckningar med skisser av hårt beskurna vinstockar här vid Cupra Marittima 1991 utvecklade Pontus Ljungberg sedan vidare året efter till flera målningar i blandteknik, Vinstockar -dag, Vinstockar- natt 1992 samt Vinstockar och björkar 1993. Bild 12. Om dessa bilder har vännen och TV-producenten Lennart Rudström skrivit boken, ”Den elektriska vinstocken” 1993, som därefter blev en film 1995. Dennes tankfulla ansikte framträder på två av vänporträtten, det ena vid stranden mot solnedgången över Kalmarsund, och det andra med den uppslagna boken om vinstocken i handen. Målningarna med vinstockar utgjorde förlagor till Pontus Ljungbergs monumentaluppdrag för Gastronomiska teatern i högskolan Måltidens hus i Grythyttan 1994-1995, textila ridåer och reliefer, Rött vin och Vitt vin, som vävdes av Handarbetets vänner. Två vänporträtt i boken har anknytning till detta verk. Vännen och arkitekten Magnus Silfverhielm 1995 hade ritat den svenska Sevillapaviljongen 1992, som utgör grunden för byggnaden till Måltidens hus. Måltidsexperten Carl Jan Granqvist i Grythyttan var drivande bakom den nya högskolan. På väggen bakom honom hänger förlagan till ridån, Vinstockar och björkar. I fönstret står ett glas med rött vin. Vid vernissagen av den retrospektiva utställningen 20 maj 2015 spelade Per Thornberg saxofon framför målningen Vinstockar-dag. Och för utställningsaffischen valdes målningen från 1992-93 där Karin sitter bland vinstockar.

Resan till Galapagos-öarna. Nya bilduttryck 1990-tal

Resan till de vulkaniska Galapagos öarna i Stilla Havet i början på 1990-talet innebar en vändpunkt och en förändring i Pontus Ljungbergs måleri, både vad gäller teknik och bilduttryck. Mötet med en opåverkad natur och en ursprunglig djurvärld gav mycket starka intryck. Han brottas med själva färgen och duken, lägger på pastost med grövre penseldrag. Lavalandskapet, lavastenar och klippor gestaltas i ett nytt ”vildare” formspråk som ger en drabbande bildupplevelse för betraktaren. Starka kontraster mellan svärta och starkt rödgula toner dominerar bilderna av lavalandskapet. Sjögren formulerar hur bilderna återspeglar en ”symbios” av rymd, klippor och vatten, en naturens obönhörliga suveränitet både kan skrämma och trösta. Den höga skarpa och kärva klippan reser sig i eget majestät mot en himmel formad i färgens skulpturala relief. Bild 13.

Sjögren ser Galapagos- sviten som en ”nästan sakral bildvärld”, och han noterar att de bryter av mot de offentliga porträttens måleri, vars psykologiska skarpsyn och saklighet i detaljer och interiörer visar stor personkännedom hos konstnären.  Ett mer ”romantiskt” landskap finner han i landskap som Molnet 1992, Mellan himmel och jord 1993 och Landborgen 1994. Jag iakttar en ny visuell hetta och dramatik i rödgula och svartblå nyanser i de landskapsbilder som följer efter mötet med Galapagos. Till denna grupp hör målningarna Gläntan, Skeppsbrottet och Draken 1993, liksom bokens omslagsbild, Drömmen om gammelgäddan 1997.

Fåglar spelar en särskild roll för Pontus Ljungbergs. Som ung pojke fick han följa med sin far och lyssna på fåglarnas sång, vilket han berättade för mig 1985 i samband med min bok om Sven Ljungberg. Hans mor skrev roliga illustrerade verser om fåglar och naturen. Bild 14-15. Det färggrafiska bladet 1986 med ett ensamt träd med fågelholkar i ett flammande höstlandskap tyder på fågelintresset. Målningen Min fågel 1990-tal, som liknar en vit vikt papperssvala, är också tecknad som en liten personlig signatur i hans dedikation till mig i boken. Vid sidan av en humoristisk bild av en Ugglejakt -Merde!, en impressionistisk studie av de utspärrade vingarna på en död nötskrika, båda från 1980-tal, och den tjuvaktiga tropiska fregattfågeln 1997, får en liten hackspett bli ett huvudmotiv bland björkar samma år. Konstnären har även låtit en liten sädesärla slå sig ned uppe på muren bakom biskop Ragnar Persenius i Uppsala, hans officiella porträtt 2021. I bokens landskapsbilder lyser dock fåglarna med sin frånvaro och jag undrar om fågelskrämmorna på Öland som fått en framträdande plats, kan tyda på att fåglarna numera ses mer som hans konkurrenter om trädgårdens bär än som vänner.

Porträtt av familj och vänner. Offentliga porträttuppdrag

Pontus Ljungbergs porträttkonst har fått internationell uppmärksamhet.  På Ljungbergmuseet har han genomfört många återkommande utställningar av Porträtt nu i samarbete med Det Nationalhistoriske Museum på Fredriksborgs slott i Hilleröd (DNM). Samarbetet startade 2007 med utställningar av J. C. Jacobsens internationella porträttpris, sedermera kallat Carlsberg Foundation Portrait Award. I den retrospektiva boken får därför hans människoskildringar en framträdande roll, allt från porträtt av nära familjemedlemmar och vänner till de officiella porträttuppdragen. Bland de tidiga porträtten vid sidan om hans självporträtt kan nämnas målningen 1975 av vännen och konstnären Hans Olov Abrahamsson, som han fångat i sin läsning i vilstolen omgiven av trädgårdens högskommargrönska. Familjeporträtten av hans första fru Pia, sonen Kalle, brodern och föräldrarna har nämnts ovan, men i boken förekommer ytterligare porträtt av dem. Med åren har familjen utökats med ny familj och barn och flera brorsbarn.

Framför allt vill jag lyfta fram Pontus Ljungbergs betydelsefulla porträtt 1995 av sin mor, konstnären, författaren och fredsaktivisten Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg, även kallad Gittan. Bild 16. Här har han fångat hennes beslutsamma integritet både vad gäller sitt konstnärskap och sitt politiska engagemang i freds- och miljörörelsen samt i kvinnorörelsen. Målningens skarpa kontraster mellan rött och svart ger en klar bild av hennes starka ställningstagande genom åren. Atombomben i Hiroshima väckte hennes vrede och hon kämpade mot planerna på en svensk atombomb. Tillsammans med andra kämpande kvinnor som systrarna Rut och Renate Schäffer sökte hon påverka människor och makthavare när det gäller fred och nedrustning. Även om hennes röst tystnat finns hennes texter att läsa, och de är än mer aktuella idag. Därför vill jag nämna Thomas Millroths monografi som skildrar hennes författarskap och konstnärskap och som utkom på Almlöfs förlag 2016, samtidigt med en retrospektiv utställning på Ljungbergmuseet. Hon tillhörde museets grundare och hennes grafik finns alltid utställd, och hennes konstnärskap kräver en egen artikel.

En viktig medlem i Pontus Ljungbergs familj som är porträtterad i flera målningar i boken är hans andra fru, konstnären och den grafiska formgivaren Karin Almlöf (f. 1959), som med sin son Petter kom in i hans liv i början på 1990-talet. Hon förde med sig sitt förlag, Almlöfs förlag i Stockholm, vilket innebar att familjens konstverk nu kunde spridas i flera vackra konstböcker. I Saltsjö Boo föddes deras son Erik 1994, hennes glädje skildras i bilden Havande 1994, och några år senare föddes sonen Johan 2000. När familjen utökats gick flyttlasset 2001 till Hägerstad prästgård i Rimforsa, Östergötland, där Pontus Ljungberg byggde om boningshuset och ritade det gemensamma Ateljéhuset 2004 som stod färdigt året efter 2005. Sedan 2007 har Karin sitt förlag och sin egen ateljé i huset. I samma trakt bodde hennes föräldrar, konstnären Bertil Almlöf och Ingrid i Hovstad, med en ateljé i Örberga vid Vättern. Deras porträtt är representerade tillsammans med alla söner i hela den stora familjen. Ett tidigt porträtt av Karin Almlöf från 1991 var med på utställningen 2015 och kan ses på museets hemsida, men det är inte med i boken. Bild 17. För boken har de valt fiskebilden från 2021 av hur en glad och triumferande Karin, tronande framför båtens Mercurymotor, håller upp sin stora abborre mot betraktaren. En sann fiskelycka!

Några offentliga porträtt har koppling till Småland, Växjö stift och Kronobergs län, nämligen de två porträtten vardera av Anders Wejryd 2008 och 2014, samt Lars-Åke Lagrell 2006 och 2012. Bild 18. Anders Wejryd var först biskop i Växjö stift 1995 -2006 och därefter ärkebiskop i Uppsala 2006-2014. Det rör sig här om två offentliga porträttuppdrag, men han var även en god vän till familjen. Som ärkebiskop invigde han den 25 maj 2002 Sven Ljungbergs monumentalverk i Annelunds begravningskyrka i Ljungby, dagen före moderns begravning i denna kyrka. Han var även officiant vid Sven Ljungberg begravning i Ljungby kyrka den 19 augusti 2010. Pontus Ljungberg har inte avbildat Anders Wejryd i sakral skrud utan i mer vardagliga ämbetsdräkter. På det första porträttet sitter en glad biskop på balustraden, och de stiliga tornen på Växjö domkyrka avtecknar sig mot horisonten. På det andra porträttet framför arbetsrummets bokhylla i ärkebiskopssätet i Uppsala ser han mer tyngd ut av ämbetets allvar, men ändå med en eftertänksam blick. Genom fönstret skymtar västfronten på den stora gotiska domkyrkan, katedralen i tegel, och gaveln på lärdomens högborg, Gustavianum.

På första porträttet av Lars-Åke Lagrell som landshövding i Kronobergs län 2006 sitter han elegant klädd i mörkt blå kostym och röd slips i sin ämbetsstol på residenset i Växjö. På det andra porträttet som ordförande i Svenska fotbollsförbundet 2012 sitter han i lediga vardagskläder mer beslutsamt i arbetsstolen framför en jättelik grön fotbollsplan med spelare. På bordet ligger PM med spelnoteringar. Han ler lika finurligt på båda bilderna och har sin mobiltelefon redo i högra handen. Hedersuppdraget, porträttet av Gunnar Nordahl 1994 för Gripsholms porträttsamling återger många detaljer ur hans liv; fotot på ”GreNoLi”-killarna, en MILAN-flagga och epitetet La Cannoniere, men framför allt i förgrunden, en svartvit fotboll!

Reflektioner och slutord

När jag sammanställt olika källor och biografiska berättelser kring de olika platserna, konstverken, Ljungberg-familjen och Pontus Ljungbergs egen verksamhet som konstnär och arkitekt, har jag funnit att boken ger en utmärkt överblick över konstnärens produktion och konstnärliga utveckling genom åren. Lennart Sjögrens text ger en god karaktäristik av de olika ”realismerna” och förändringarna, från livfull realism och drömbilder, såväl mörk expressiv dramatik som inkännande psykologiska porträtt, till glada fiskebilder och familjelycka. Människorna i hans liv träder fram i de många familje- och vänporträtten på ett nära och intimt sätt. De många offentliga uppdragen som utförts parallellt med eget måleri och grafik, understryker konstnärens hårda vardagliga arbete i att kombinera de olika sidorna i verksamheten. Det är också viktigt att nämna att Ljungbergmuseet på detta sätt är ett familjestyrt och konstnärsdrivet personhistoriskt museum.

När Sjögren nämner den viktiga influensen från den italienske målaren Giorgio de Chirico, ger han inga exempel på vilka målningar som kan ha inspirerat Pontus Ljungberg. En jämförelse kan dock göras mellan de Chiricos egen målning med det bibliska motivet Den förlorade sonen från 1922 och Pontus Ljungbergs målningar med de Chiricos besök, La visite de Chirico 1982-83. Här i dessa parafraser har den bibliske statyfadern blivit de Chirico själv, och de Chiricos modelldocka sonen har bytts ut med hans egen fågelskrämma. De Chiricos drömbilder av italienska städer, torg, hus och antika statyer har influerat många arkitekter under 1900-talet, sannolikt även Pontus Ljungberg

Det som jag dock undrar något över är begreppet ”solitär” som Sjögren använder. ”Solitär” betyder enligt ordboken, ”ensamlevande”, ”ensamstående” och ”isolerad”. En bild som har ett enskilt föremål eller en individ som huvudmotiv, utgör enligt honom en ”solitär”, vare sig det är en vante eller en biskop. När det gäller porträtten lyfter Pontus Ljungberg fram individen i centrum, men de är ofta i relation med interiör och signifikanta attribut. När begreppet ”solitär” förs över till konstnärens förhållningssätt, kan det dock finnas risk att det kan missförstås. Att Pontus Ljungberg försökt stå fri från trender och följa sin inre integritet är tydligt, solitär i betydelsen ”enastående”, men denna hållning bygger på en solid grundtrygghet i släktens hantverkstradition.

I sin verksamhet uppfattar jag inte att han har varit någon ensam ”solitär” utan tvärtom, ett drivande personligt nav i ett livaktigt kulturcentrum, oavsett om det varit i Stockholm, Rimforsa, Löttorp eller i Ljungby. Vid en sammanställning av Pontus Ljungbergs mångåriga aktiva verksamhet med utåtriktad konstförmedling, gallerier, utställningar, böcker och TV-program, samt som ansvarig för konstpedagogiken vid Ljungbergmuseet och stora arkitektuppdrag, kan jag inte se en ensam eller isolerad konstnär. Den retrospektiva boken visar hur hans egen familj har vuxit, och hans generösa konstbilder utstrålar livsglädje och familjelycka över barn, barnbarn, släktingar och vänner.

Bakgrundsfakta om konstnären och arkitekten Pontus Ljungberg

Pontus Ljungberg föddes 1945 och växte upp i Ljungby i ett villakvarter, Kungsgatan – Strandgatan vid Lagan, där den stora konstnärsfamiljen bodde, fadern Sven Ljungberg (1913-2010), modern Ann Margret Dahlquist-Ljungberg (1915-2002) och brodern Jonas (f. 1949). Om sönernas barndom och uppväxt har Sven Ljungberg berättat om i alla sina självbiografiska böcker och även haft dem som modeller i många konstverk. I huset intill bodde farbrodern, målarmästaren och konstnären Sigge Ljungberg (1906-1979). Farfadern Elof var målarmästare och hade uppfört bostaden vid Kungsgatan, där farbrodern målaren Kalle Ljungberg sedan var bosatt. Här i hantverkssläkten fick sonen Pontus lära sig måleriets och hantverkets grunder i olika material. Han deltog i flera av sin fars monumentala verk, bland annat mosaikerna i Folkets Hus Stockholm samt i Skogsägarnas hus i Växjö där han avlade sitt gesällprov, under den tid han gick sin akademiska konstutbildning i Stockholm. Övriga monumentalverk är listade i bokens monografiska förteckning.

Pontus Ljungberg har varit verksam som konstnär och arkitekt i Stockholm och Saltsjö Boo under åren 1966-2001. Varje sommar har han vistats på Öland, i sommarhuset och ateljén i Löttorp. Han har under 1980-talet även bott och målat i mellersta Italien, i Toscana, trakten runt Castiglione della Pescaia på västkusten samt i Marche, vid Cupra Marittima på östkusten, där Ljungbergfamiljen köpte en lägenhet på 90-talet. Sedan 2001 har han varit verksam i Rimforsa, Östergötland, och är numera bosatt i byn Fullmestad, Rimforsa, inte långt från Hägerstad Ateljéhus. Landskapet kring sjöarna Nimmern och Åsunden i Kindabygden har blivit hans motiv, liksom Vättern. Samtidigt har han hela tiden sedan starten 1990 tillsammans med sin broder Jonas Ljungberg aktivt deltagit i Ljungbergmuseets verksamhet i Ljungby, med utställningar och publik. Sedan 2008 har han varit dess museichef.

Pontus Ljungberg har ritat sina egna ateljéer där han varit bosatt genom åren, från första ateljén på Öland 1979-80 och sommarhuset 1985, senare vid Boo gård vid Saltsjö Boo 1980-2001 till det stora Ateljéhuset vid Hägerstad prästgård i Rimforsa, som ritades 2004 och som stod färdigt 2005. Här hade han sin ateljé tills han flyttade till sitt hus i Fullmestad 2007. Vid sidan om en rad andra offentliga arkitektuppdrag ritade han och deltog i bygget av Etapp I av Ljungbergmuseet i Ljungby 1990 samt utbyggnaden i Etapp II år 2002 med stor utställningshall, café och konstpedagogisk verkstad. Bild 20.

En del av hans arkitekturelement är inspirerade av medeltida kyrkoarkitektur och den romerska basilikan, som han studerat på sina resor. Återkommande kännetecken i hans hus är de rundbågiga fönstren, placerade som portikfronton ovanför en entrédörr eller i högt i ett gavelfält, likt ett antikt tympanon-fält. För att skapa optimala rum och väggar för konstnärer att arbeta i en ateljé, är det bra med högt sittande fönster som släpper in ljuset ovanifrån. På så sätt lämnas väggarna fria för arbete med konstverken eller som en effektiv utställningsplats. Och Pontus Ljungberg utnyttjar hörnens potential som ljusinsläpp från sidan, genom långsmala fönster längs husknuten. I flera av hans målningar har de smala fönstren vid husknuten fått en viktig roll, som i målningen Genomsikt 1981, av Ölandsateljén. Ljungbergmuseets byggnad har enligt traditionell museiarkitektur, takfönster i de stora utställningshallarna, vilket ger ett fint ljus över konstverken.För de publika utrymmena passar gallerier och sidofönster ut mot trädgården och Lagan.

Källor

Bildkällor: Alla fotografier av Pontus Ljungbergs verk är publicerade med konstnärens tillstånd.

Brevväxling, samtal och intervjuer med Sven Ljungberg 1983- 2010.

E-post med Pontus Ljungberg november 2021 och augusti 2022.

E-post med Karin Almlöf augusti 2022.

Litteratur

Fällman, Christer (2015) Recension Pontus Ljungberg, konstnär och arkitekt. Almlöfs förlag. 2015. Corren. (www.almlof.se)

Lidén, Anne (1986). Sven Ljungberg, målare. Stockholm. Bonniers.

Lidén, Anne (2022). ”Giorgio de Chirico. Drömbilder av Italiens torg, hus och statyer” Förr och Nu 3-22.

Ljungberg, Sven (2006). Julgravyrer 1944-2006. Hägerstad. Almlöfs förlag

Ljungberg, Sven (2007). Hemma och borta. Stockholm. Karin Almlöfs förlag.

Ljungberg, Sven (1997). Minnesbilder. Stockholm. Bonnier Alba.

Millroth, Thomas (2016). Ann-Margret Dahlquist – Ljungberg. Hägerstad. Almlöfs förlag.

Pontus Ljungberg. Konstnär och arkitekt. Utställningskatalog. Hägerstad. Almlöfs förlag.

Rudström, Lennart m.fl. (1993) Den elektriska vinstocken. Hägerstad. Almlöfs förlag.

Sellgrad, Rolf (1976). ”Verkligheten i blodet. Pontus Ljungberg, målare och arkitekt”. (s. 10-13) Populär tidskrift för konst Synpunkt nr 1976: 6-7