Pilgrimsfärd för rättvis värld. Möten med kyrkorna i Israel och Palestina.

Recension

Anne Lidén

Pilgrimsfärd för rättvis värld. Möten med kyrkorna i Israel och Palestina. Antologi av Sune Fahlgren (red), Anna Karin Hammar, Anna Hjälm & Samuel Rubenson med flera. (19 författare). Spricka förlag 2023. (351 sid. Illustrerad) (ISBN 978-91-986349-7-6). En studiehandledning med diskussionsfrågor till studiecirklar om boken ges ut av studieförbunden Bilda och Sensus.

Boken Pilgrimsfärd för rättvis värld. Möten med kyrkorna i Israel och Palestina skiljer sig både från vanliga kortfattade reseguider som turister kan bära med sig under färden, och från specifika pilgrimsguider med bibeltexter och böner för utvalda platser. Denna fullmatade studiehandbok ger på ett lättillgängligt sätt en rik, fördjupad information och kunskap om Israel och Palestina, det kristna kulturarvet och de heliga platsernas roll i historien och i nutiden. Förutom en mängd praktiska personliga råd och tips inför resan, angående allt från visum, valuta och säkerhet, hälsoråd, klädsel och väderlek samt boende och kommunikationer, tar boken fasta på besökarens etiska inställning och förhållningssätt, uppträdande, vett och etikett. Antologins artiklar blir på detta sätt ett utmärkt diskussionsmaterial för en pilgrimsgrupp som förbereder sig tillsammans inför sin gemensamma resa, för en temaresegrupp eller för dem som vill lära sig mer om regionen.

Målet för denna färd är Det Heliga Landet, det historiska Palestina, Terra Sancta, centrum för tre världsreligioner, judendom, kristendom och islam. Staden Jerusalem, Al Quds, med sina murar och portar ses som en gemensam helig plats för dessa abrahamitiska religioner och utgör därmed ett viktigt pilgrimsmål för miljontals pilgrimer från hela världen. I den gamla staden stod en gång Salomos tempel och här ber judar vid den Västra muren av tempelplatsen. Här avrättades Jesus på Golgata och de kristna vandrar längs Via Dolorosa till den tomma graven i Gravkyrkan, som också kallas Uppståndelsekyrkan. Klippmoskén på moskéområdet Haram as-Sharif, vördas som platsen för Mohammeds himmelsfärd och är ett mål för den muslimska pilgrimsfärden, hajj. Klippdomen med sin lysande gyllene kupol har också blivit en visuell symbol för staden i sig. Bokens syfte är att lyfta fram de kristna kyrkorna och deras verksamheter, vilka utgör en mindre del som ofta kommer i skymundan i debatten om judar och muslimer. Den kristna närvaron under två tusen år i det heliga landet med dess platser har skapat en stabil kontinuitet, vilket gör att de palestinska kristna församlingarnas med sin långa erfarenhet intar en viktig nyckelroll i arbetet för en framtida fred och försoning.

Oavsett om du reser i tankens geografi eller sätter dina fötter på marken i Israel eller Palestina, så förmedlar denna bok viktiga ingångar, insikter och perspektiv. (Antje Jackelén s. 14)

I sitt förord framhåller ärkebiskop emerita Antje Jackelén Svenska kyrkans ställningstagande i dokumentet, Positionspapper för en rättvis och hållbar fred mellan Israel och Palestina, där man betonar ett etiskt medvetet och solidariskt resande. Med ”tankens geografi” visar hon att boken har en betydelse som kunskapskälla om det heliga landet och kan användas i många utbildningar, i folkbildning för en bredare allmänhet samt för dem som saknar möjlighet att resa.

Initiativtagare till boken är organisationen Kairos Palestine Sweden som ansluter till de samlade kyrkoledarnas ekumeniska samlingsdokument i Jerusalem, Kairos Palestine 2009. Dess svenska ordförande Anna Karin Hammar, präst och teolog, deltar med flera artiklar om folkrättsliga frågor kring ockupationen och grunderna för en rättvis fred, som jag avslutningsvis vill återkomma till. Teologiska resonemang förs kring frälsningshistorien och dess universella roll, ”bekännelsesituationen” i det heliga landet och vägar till en framtida fredlig samlevnad. Hon har även utformat guiden för vandring i Jesu fotspår till Betlehem, Jordanfloden, Nasaret, Galiléen och Jerusalem, där bibelns berättelser står i centrum. Anna Hjälm, teologisk forskare och ledare för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem tar upp dialogens betydelse i deras akademiska kurser, och flera författare redogör för icke-våldsprincipen inom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel. Kyrkohistorikern Samuel Rubenson berättar om ekumeniken och bakgrunden till fördraget Status Quo 1852 samt om de olika kyrkofamiljernas historia, byggnader och liturgi: de bysantinska, orientaliska, katolska och reformatoriska kyrkorna. David Neuhaus redogör för olika aspekter av de kristna medborgarnas villkor i dagens Israel, såsom hebreisktalande och arabisktalande kristna palestinier, kristna migranter och utvandrare, samt messianska judar. Huvudredaktören Sune Fahlgren, teol. dr. vid Enskilda högskolan och pastor i Equmenia-kyrkan, har varit ledare för studieförbundet Bildas center i Jerusalem, Swedish Christian Study Centre, som utarbetat en studiehandledning för boken. Han ger en kortfattad bild av olika historiska epoker i det heliga landet och Jerusalem: martyrernas tid, den bysantinska eran och den muslimska epoken, korsfarartiden, det ottomanska väldet och det brittiska Palestina-mandatet samt de nuvarande Palestina, Israel och Jordanien. När det gäller förberedelserna hemma inför resan, diskuterar han även olika inriktningar, upplägg och förhållningssätt för en pilgrimsfärd. En lång rad praktiska råd, tips och information ges om planering inför resan och genomförande av vandringen, samt tips om aktiviteter efter resan.

Denna antologi är uppdelad i fem pedagogiska delar och rikt illustrerad med aktuella foton och informativa kartor. En historisk karta över bibliska orter i Palestina på Jesu tid inleder, och det ges även en källkritisk granskning av turistkartor. Källuppgifter och referenslitteratur tas upp löpande men det finns också lästips för de studiecirklar som kan använda denna studiehandbok inför resan. Diskussionsfrågorna i studiehandledningen från Bilda och Sensus är uppdelade för sex cirkelmöten kring bokens delar. Ordförklaringar är till stor hjälp för att förstå viktiga begrepp, såsom antisemitism, korståg, kyrklig mark eller messiansk. Omkring 30 organisationer för fred och mänskliga rättigheter i Israel och Palestina presenteras med kontaktinformation. Därutöver redogörs för olika institutioner med teologisk utbildning och forskning samt organisationer för bistånd, fred och samhällsutveckling. Fokus ligger dock på att kunna följa kyrkornas platser i kartorna över Jerusalems fyra kvarter i Gamla staden: armeniska kvarteret, kristna kvarteret, muslimska kvarteret med moskéområdet och det judiska kvarteret, samt stadsdelarna västra och östra Jerusalem med synagogor, kyrkor och moskéer. En av de unga kristna palestinierna uttrycker en önskan om att kyrkor och institutioner i Gamla staden skulle ha mindre prägel av utländsk närvaro och politik, och att de lokala kristna församlingarna borde få större inflytande i en mer ”levande” tradition.

Pilgrimskapet – alternativ etisk turism

Vad är det för land som pilgrimen möter? Det heliga landet är idag svårt sargat av en långvarig konflikt, ockupation och många krig sedan 1948, med katastrofen al Nakba, då 750 000 palestinier fördrevs som flyktingar från sina byar och städer. När staten Israel hade bildats blev de förbjudna att återvända och över 450 byar förstördes. Landets splittring och ockupationens riskabla villkor med taggtrådsstängsel, checkpoints och vägspärrar kan skapa en känsla av hopplöshet och avskräcka många resenärer från besök. Genom historisk bakgrundskunskap, traditioner och sammanhang, visar bokens olika perspektiv dock på hoppfulla vägar mot en fred, byggd på folkrätt och mänskliga rättigheter. ”Vägen till fred är alltså rättvisans fred”, understryker antologins redaktör Sune Fahlgren, som har lång erfarenhet av att leda studieresor i det heliga landet. Bokens material har samlats in under ett år från maj 2022 till maj 2023, vilket innebär att den speglar relativt aktuella omständigheter och villkor för turism och pilgrimsfärder i Palestina och Israel. Författarnas resonemang om möjligheter för en framtida fredlig samlevnad i Israel och Palestina är dock inte färgade av höstens attacker och vinterns brutala och skoningslösa israeliska militära offensiv och etniska fördrivning av palestinier, eftersom boken utkom några månader före krigsutbrottet i Gaza i oktober 2023. Pastor Jonas Thorängen är samordnare för det Ekumeniska följeslagarprogrammet (EAPPI), som utifrån principerna icke-diskriminering och icke-våld värnar de israeler och palestinier i fredligt arbete som behöver skydd. Han benämner konflikten ”asymmetrisk” vilket innebär att palestinier är i ett ojämlikt underläge. Idag mitt under brinnande krig är det heliga landet inte en säker plats att resa till, och svenska myndigheter har uttalat en offentlig avrådan. Med bokens långa tidsperspektiv ska pilgrimsgrupper i sina studiecirklar ändå kunna se framtida möjligheter för sin resa.

Framför allt tar antologins författare ställning för en alternativ etisk turism som tar hänsyn både till folkrätten, mänskliga rättigheter och hållbart klimatansvar. Kritik riktas mot massturismens ytliga paketresor med snabba luftkonditionerade bussar som jäktar mellan platser för flyktiga upplevelser, där man fotograferar kända religiösa motiv som kan ”bockas av”. Här förordas en mer fördjupad, långsam och reflekterande pilgrimsfärd till fots eller med tåg, lokal taxi eller buss, som ger möjlighet till fler möten med ortens befolkning och till naturupplevelser. Pilgrimen är en främling, peregrinus, som ska uppträda som en respektfull gäst på de heliga platserna och i möten med den lokala kulturen. Sedan 1900-talets början har antalet turister och pilgrimer till det heliga landet ökat och idag utgör turistindustrin och pilgrimsfärderna en betydande del av ekonomin både i Israel och Palestina, men den sliter också på miljön. Gentemot en aningslös slentrianmässig turism, framhävs vikten av att resenärer visar en hållbar livsstil och reser klimatsmart. Utbudet är stort av minnessaker och billiga kopior. Genom att stödja de kristna gästhemmen, den palestinska folkliga kulturen och hantverket, främjar man den turistnäring som den kristna befolkningen livnär sig på, en solidarisk handel. En presentation ges av autentiska palestinska produkter som är gjorda av lokala hantverkare runt om Jerusalem. Skulpturer och sniderier i olivträ och konstverk i pärlemor, liksom den handmålade keramiken är tusenåriga traditioner som gått i arv. Det palestinska broderiet med korsstygnsbroderi, tatriz, ska vara märkt på rätt sätt, liksom sjalen, kaffiyeh, från Hirbawi-fabriken i Hebron. Hälsoprodukter som olivtvål och olivolja från Nablus är väldoftande likt böneljusen och enkla att forsla hem. Sötsaker som dadlar, kakor och kaffe samt kryddor är lätta i bagaget och kan bli fina presenter.

I den växande pilgrimsrörelsen i de nordiska länderna, som också nämns i boken, används ofta de sju gemensamma nyckelorden för pilgrimskapet: långsamhet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, frihet, delande och andlighet. En del av dessa nyckelord tas upp av bokens författare, men Sune Fahlgren har utifrån Dag Hammarskjölds bok Vägmärken formulerat några alternativa ledord som har en mer personligt medvetandegörande roll: ödmjukhet, lärande, beredskap, solidaritet och hållbarhet. När det gäller hänsyn till naturen använder han även begreppet ”skapelsevänlighet”. Dessa kan kompletteras med begrepp som öppnar sinnet för att kunna låta sig påverkas och förändras under färden (Fahlgren s. 261-265):

Ödmjuk och saktmodig

Lärande i praktiken

Beredskap till omställning

Solidaritet och frihet

Hållbar hälsa

Pilgrimsfärden börjar hemma. Sune Fahlgren ger rådet att en pilgrimsgrupp i sina förberedelser väljer en tydlig inriktning för sin färd, för att nå en mer fördjupad erfarenhet och upplevelse. Boken ger material för flera inriktningar, som alla rör medvetandegörande och förändring. För det första kan man lägga upp program som ger god tid för meditativ stillhet och andakt vid de heliga platserna, samt för möten med andra kristna. Ett annat alternativ är att låta naturen och ekologiska frågor stå i centrum för gruppens individer under vandringen, och ett tredje alternativ är att fokusera på frågorna om fred, rättvisa och försoning i möten med personer och lokala föreningar.

Ekumeniskt samarbete – en ledstjärna

Som titeln anger handlar boken främst om de olika kristna kyrkogemenskaperna och församlingarna, deras verksamhet, betydelse och villkor idag, och den ger en bild av de kristna kyrkofamiljernas mångfald. En rikhaltig information ges om de olika kyrkosamfundens historiska roll, byggnader och utsmyckningar, gudstjänstpraktik och liturgi. Palestinierna har genom historien på plats förvaltat den kristna tron och kulturarvet i det heliga landet, tagit hand om byggnader och konst samt visat gästfrihet för pilgrimer, vilket skapat en lång kontinuitet och närvaro. Läsaren får även möta en rad palestinska kristna församlingsmedlemmar och höra deras syn på de palestinska kristnas roll i samhället, lutheraner, kopter, katoliker, kväkare, melkiter och ortodoxa. Dessa unga kvinnor och män berättar hur de ser på sin framtid i Israel och Palestina, där alla på olika sätt tvingas leva med en militärmakt som upprätthåller en ohållbar och brutal ockupation av det palestinska folkets land, även betecknad som apartheidpolitik. Svåra restriktioner innebär att många kristna exempelvis hindras från att besöka sina kyrkor i Jerusalem vid viktiga högtider, en diskriminering som gör att en del välutbildade kristna överväger att emigrera. Men dessa unga röster ger också uttryck för en positiv framtidstro, och trots dagliga trakasserier med id-kontroller och diskriminering i Israel och Palestina vill de ändå bo kvar i sitt land. David Turjman förklarar sitt val (s. 58): ”Att stanna kvar är mitt sätt att stå emot våldet, ockupationen och lögnerna.” På så sätt visar han prov på sumud, envishet och uthållighet.

Ekumeniskt och interreligiöst samarbete och utbyte är bokens ledstjärnor, vilket ger en läsaren en inblick i både likheter och skillnader i värdegemenskap mellan de tre religionerna och olika kyrkosamfund. Hur de tre religionernas och kyrkosamfundens olika tideräkningar för helgdagar och högtider påverkar samhället och vardagslivets rutiner klargörs på ett tydligt sätt. Judendom och islam följer exempelvis en månkalender med rörliga datum för högtider. Veckohelgen börjar med den muslimska fredagsbönen, följs av lördagens judiska sabbat och avslutas med söndagens kristna mässa. Turister och pilgrimer möter en stor mångfald av ritualer och språk i den ”levda religionen”, särskilt i Jerusalem. De kristnas historiskt goda samarbete med muslimer berörs liksom en nära judisk-kristen dialog.

Kyrkohistorikern Samuel Rubenson ger en rik och varierad bild av ett aktivt kyrkoliv i Jerusalem. De olika kyrkosamfunden som är verksamma i både Israel och Palestina presenteras i historisk ordning, liksom tillhörighet för patriarkat och stift samt deras utbildningar. De Syrisk-ortodoxa och Armeniska apostoliska ortodoxa kyrkorna ligger i det armeniska kvarteret. De bysantinska Grekisk-ortodoxa, de Etiopisk-ortodoxa samt de Koptisk-ortodoxa kyrkorna finns i det kristna kvarteret. De Rysk-ortodoxa kyrkorna har även säte i det stora Ryska kvarteret utanför murarna. De Grekisk-katolska kyrkorna – melkiterna, unierade med Rom, har säte i kristna kvarteret, liksom den Romersk katolska kyrkan som har sina kloster och institutioner innanför den Nya porten. Franciskanerna har det historiska uppdraget att beskydda det heliga landet, Custodie Terrae Sanctae. Anglikanska kyrkan har byggt Christ Church innanför Jaffaporten och St. George katedralen i Östra Jerusalem. Den Luthersk-Evangeliska kyrkan (ELCJHL) med Återlösarens kyrka, gästhem och biskopssäte återfinns nära Gravkyrkan i Muristan-området i det kristna kvarteret. Baptisterna, som grundade församling 1980, har ett centrum i Västra Jerusalem och samarbetar nära med synagogorna.

Här är man van att samlas kring olika tungomål och olika fromhetsriktningar. — När söndagsmorgonen gryr börjar Uppståndelsekyrkan att fyllas. Nu flyter de olika traditionerna samman. Alla firar sin liturgi, var och en på sitt språk. (Samuel Rubenson s. 127, 133)

Den Heliga Gravens kyrka som också kallas Uppståndelsekyrkan är kristenhetens gemensamma centrala pilgrimsmål och ”alla kyrkors kyrka”. Samuel Rubenson berättar detaljrikt om delaktigheten, hur de olika kyrkornas liturgi framförs och möts under dygnets alla timmar i Gravkyrkans olika kapell, vid Golgatastenen och smörjelsestenen. Han skildrar livfullt lördagens natt, då den grekisk-ortodoxa tidebönen, vigilian och matutinen, delas med franciskanernas latinska midnattsmässa, syriska hymner och lovsång på armeniska, tillsammans med en rysk kör, etiopisk bekännelse och psaltarsånger på arabiska. I ett annat stycke skildrar han dock vilken kaotisk trängsel som uppstår under Påskfirandet, då pilgrimer från alla världens hörn samlas för att fira Uppståndelsens fest. På långfredagen släcks alla ljus i Rotundan med gravkapellet, för på påskafton ska den heliga elden tändas och spridas, en 1500 år gammal sed. Den grekiske patriarken och en armenisk präst bär fyra buntar vaxljus, 33 ljus för Jesu levnadsår. När dessa tänts inne i graven och burits ut kan elden spridas under stort tumult till alla ljusbärare som samlats i kyrkan, vidare i processioner ut i staden. Därefter färdas elden vidare i lerkrus över hela världen. I gryningen på påskdagen ligger kyrkan tyst och kaos har lagt sig. Det gemensamma påskfirandet blir liksom Pingstens firande exempel på ekumenisk ”receptiv mångfald”. I adventstid och julfirande är den gemensamma platsen Födelsekyrkan i det närliggande Betlehem.

Det ekumeniska arbetet i Jerusalem är dock ingen idyll, fastlår Samuel Rubenson, här är det en kamp: ”En strid om kvadratmetrarna, om luften och elden, om närhet och närvaro. Alla vill komma intill. Alla vill vara just här, just nu. Vara där tid och rum upphör”. Trots all kaotisk strid finns här en vänskap och respekt, vilket han menar visas i alla gemensamma böner och möten, såsom hos ”De ekumeniska vännerna”, Ecumenical Circle of Friends. Respekten för reglerna i dekretet Status Quo gör att konflikterna kan hållas tillbaka i Jerusalem. Medan turister kan röra sig fritt i Gravkyrkan, bör präster i de olika samfundens följa sin fasta placering. På moskéområdet säger avtalet att judar och kristna fritt kan besöka platsen, men de får inte be där. Enligt aktuella överenskommelser mellan kyrkoledarna och det islamiska Waqf ska dekretet följas.

Pilgrimsgruppens karaktär. Böner och minnen

Inom de kristna kyrkosamfunden har det vuxit fram olika praktiska traditioner för pilgrimsfärder i det heliga landet, pilgrimsfärderna har därigenom utvecklat olika karaktär. Sune Fahlgren beskriver tre olika betoningar när det gäller att genomföra vallfarten. Pilgrimer från väst – präglade av protestantismen- vill se de geografiska platserna och knyta an till Bibelns berättelser, och på så sätt görs Bibeln mer levande. Denna inriktning med fokus på bibeltexter betecknas som exegetisk. De katolska pilgrimerna vill fira mässa på de heliga platserna och för detta ändamål har det på flera håll iordningställts kapell eller lokaler utomhus för gudstjänst. Exempel på denna liturgiska inriktning kan ses bland annat på Saligprisningarnas berg, på Herdarnas äng och vid Tårarnas kyrka på Olivbergets sluttning. Pilgrimer från de ortodoxa kyrkorna lägger stor vikt vid beröring och kroppslig kontakt i besöken på det heliga platserna, en taktil karaktär. I sakramentala uttryck kramar man pelare, kysser stenar och ikoner, doppar sig i Jordanflodens vatten och går barfota längs Via Dolorosa.

Bönen utgör ett centralt gemensamt element i de tre abrahimitiska religionerna, ordet Gud uttalas på varje språk. De flesta pilgrimshandböcker innehåller religiösa texter anpassade att läsas i olika sammanhang och vid olika tider, eller vid särskilda platser och stationer, så även denna pilgrimsbok. Förutom historiska böner av bland annat Heliga Birgitta finns flera nyskrivna böner och en del tonsatta. Vid sidan av kristna böner finns muslimska och judiska. Den judiska El´anu bönen innehåller orden (s. 109):

Vi ber av hela vårt hjärta att våldet ska upphöra.

Låt dagen komma, då ondska ger rum för godhet,

när krig och hunger ska utrotas, och alla äntligen ska leva i frihet.

Herre, i Din nåd och barmhärtighet.

Den helige Franciskus och franciskanerorden har som ovan nämnts en särskild närvaro på många platser i det heliga landet, framför allt i Jerusalem och Betlehem. En franciskansk välsignelse lyder (s. 109):

Må Gud välsigna oss med obehag

Inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer

Så att vi får leva på djupet i våra hjärtan.

Må Gud välsigna oss med vrede

Över orättvisor och förtryck och utsugning

Så att vi kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Pilgrimen ber en egen bön eller ber böner tillsammans med sina medvandrare i en andaktsstund. Den meditativa stillheten under färden och vandringen ger utrymme för att tänka och reflektera utan att bli störd av hektiska krav eller stressfyllda intryck. Många pilgrimer har vittnat om att pilgrimsfärdens stora värde bestått i att just få egen tid att tänka, vilket visar sig i bokens fokus på att vandraren visar en öppenhet i sinnet.

En pilgrim följer i tidigare resenärers spår och lämnar liksom dem vid hemkomsten vittnesmål om sin resa. Under nära två tusen år har människor från hela världen genomfört resor, pilgrimsfärder och vallfart, till det heliga landets många platser och viktiga byggnader. Dessa är förknippade med gestalter, berättelser och händelser i de religiösa skrifterna, främst i städerna Jerusalem och Betlehem. Medeltidens pilgrimsmärken användes som ”bevis” för ratt man som kristen fullgjort sin botgöring, men idag utgör inte pilgrimsfärd ett påbud inom kristenheten. Flera historiska bevarade reseminnen nämns i boken, bland annat av en spansk kvinna vid namn Egeria, som år 384 skrev sina Resebrev från det heliga landet om påskfirandet i Jerusalem. Ett av de mest kända vittnesmålen är det svenska helgonet Heliga Birgittas berättelse om sitt besök i Födelsekyrkan i Betlehem 1372, då hon fick en uppenbarelse av Jungfru Maria och Jesu födelse. Svenska missionsförbundets Paul Peter Waldenström genomförde sin Palestinaresa 1894 och vid hemkomsten efter fyra månader skrev han boken Till Österland om länderna i Mellanöstern. Svenska konsulatet 1903 och Svenska Jerusalemsföreningen 1925 representerar en lång svensk närvaro i den heliga staden. Selma Lagerlöfs roman Jerusalem 1901-1902om Nås-bornas färd till heliga staden 1896 speglar den protestantiska svenska missionstanken, men förutom deras längtan till närhet skildras också svårigheter i deras möte med annorlunda seder.

Pingstpastorn Lewi Pethrus skriver i boken Resor och rön i Palestina 1922 om sin kulturchock i mötet med för honom främmande religiösa ritualer och symboler: ”Protestanten, som kommer till Jerusalem, full av varma känslor för de heliga platserna, får vid själva inträdet i Gravkyrkan en kalldusch genom den vidskepelse och det bedrägeri han genast möter” (s. 263). Glädjen han kände över att befinna sig på platsen för Jesu kors på Golgata överskuggade dock de negativa intrycken. Många resenärer har en förväntan att få en bekräftelse på sina egna föreställningar om Jerusalem. Enligt Sune Fahlgren upplever dock många att de heliga kyrkorna och platserna inte stämmer med Jesusbilderna från deras barndom eller ungdom, från söndagsskolans flanellograf-bilder eller från konfirmationslägret. ”Sådana upptäckter behöver inte bli en besvikelse”, om man förbereder sig och övar en öppenhet inför resan, och ”låter sig utmanas”. För nutida turister och pilgrimer blir det dock svårt att blunda för missförhållanden man tvingas möta i det heliga landet, taggtråd och murar, checkpoints och ständiga säkerhetskontroller med beväpnade soldater. Det går knappt att undgå att se kontrasterna mellan bosättarnas ljusa rena nybyggen och palestiniernas gamla slitna hus i flyktinglägren.

Positioner mot ockupationens apartheid och för folkrätt, rättvisa och fred.  

Boken Pilgrimsfärd för rättvis värld redovisar hur olika kyrkor och kyrkosamfund samt freds- och människorättsorganisationer tagit ställning i Israel/Palestina-konflikten och hur de verkar för fred på olika sätt. Detta underlag är till hjälp i pilgrimsgruppens förberedelser inför färden och i diskussioner under och efter resan. I det fredsarbete som bedrivs såväl i Israel som i Palestina visar det sig att det ofta är kvinnor som är aktiva för icke-våld och fred inom de organisationer som skildras i boken, exempelvis ”Mödrar för fred”, Women Wage Peace. Internationella fredsaktivister som deltar i olika stödaktioner får stöd av de unga israeler i en växande israelisk fredsrörelse som vägrar värnplikt i ockupationsarmén. Vi får möta Jasmin från Israel som engagerar sig i demonstrationer mot husrivningar och fördrivningar.

Svenska kyrkans olika positionsdokument och samtalsdokument för en rättvis och hållbar fred presenteras kortfattat (s. 253). Equmeniakyrkan uppmanar ledare i Israel och Palestina att respektera mänskliga rättigheter och internationell rätt. Katolska kyrkan som spelade en nyckelroll 1948 när det gäller Jerusalems historiska status som corpus separatum, verkar för att denna särskilda status ska ligga fast. Vatikanen kräver internationellt skydd för staden som är helig för både judar, kristna och muslimer. De stöder förslaget om en tvåstatslösning. Kyrkornas världsråd, som 2002 grundade det internationella solidariska Följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, har alltsedan 1967 fört fram kritik mot ockupationen och mot den långa illegala muren som byggts 2005 i huvudsak på palestinsk mark. Stödet för en tvåstatslösning innebär dock inte neutralitet gällande mänskliga rättigheter och internationell rätt. Flera kyrkosamfund har tagit avstånd från att det ”skulle finnas någon biblisk rätt eller historisk rätt” eller ”ett gudomligt löfte”, utan basen för fred ska vara folkrätten (s. 317). ”Svenska kyrkan måste starkt avvisa alla resonemang och tankemodeller som innebär att anspråk på landområden motiveras med historiska eller religiösa argument” (s. 318). Anspråk på landområden måste grundas på folkrätten.

Vi har idag kärlekens kraft i stället för hämndens kraft, och odlar livets kultur i stället för dödens kultur (s. 24, Kairos Palestina § 3.4.5)

I två avslutande artiklar i boken tar Anna Karin Hammar, ordförande i Kairos Palestine Sweden, upp en diskussion kring folkrättens betydelse i arbetet mot ockupation och för en rättvis fred (s. 313-322). Först redogör hon för rörelsen ”Kairos Palestine”, en överenskommelse som de samlade palestinska kyrkoledarna undertecknade i december 2009. Inspirationen kom från ”Kairos Sydafrika” 1985, ett upprop mot apartheid. Tio år senare genomgick Sydafrika en metamorfos från apartheid till jämlikhet och demokrati, där försoning var ett ledord. Jämförelser har gjorts av många mellan det sydafrikanska apartheid-systemet och Israels diskriminering av palestinier. Kairos Palestine har idag vuxit till en rörelse, ”Global Kairos for Justice”, och kyrkor i hela världen samverkar ”för att erkänna och upprätta det palestinska folkets rätt till liv, värdighet och självbestämmande”. Deras dokument och källmaterial från juli 2022 har dokumenterat israelisk apartheid, A dossier on Israeli apartheid (s. 310-311). Kyrkornas världsråd använder numera termen apartheid om Israels förhållande till Palestina i dokumentet Seeking Justice and Peace for all in the Middle East.

Staten Israels nutida politiska handlande skall bedömas på samma sätt som alla andra staters handlande och utsättas för samma kritiska granskning. — Det är inte judendomen eller det judiska folket som i detta fall är aktör, utan staten Israel (Anna Karin Hammar s. 318).

En informativ historisk bakgrund och översikt ges av centrala internationella lagdokument som rör det historiska Palestina, nuvarande Israel och Palestina, vilka baseras på folkrättens överenskommelser, sedvanerätt och FN-resolutioner. I delningsplanen för Palestina 1947 gavs landområden för både ett judiskt och ett arabiskt-palestinskt ”hemland”. FN-resolutionen 181 lade en grund för en tvåstatslösning. Israels bildande 1948 innebar en ensidig judisk stat, då palestinska flyktingar förvägrades att återvända hem till sina byar och städer. Efter sexdagarskriget 1967 och ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza, stadgade FN-resolutionen 242 samt resolutionen 338 från 1973 att ockupationen skulle hävas. FN-resolutionen 194 fastslår att flyktingarna har rätt att återvända. Friendly relations-deklarationen från 1970 angav att territorier som ockuperats med våld eller hot är illegala. Den fjärde Genèvekonventionen 1949 stadgade att en ockupationsmakt ej får flytta sin befolkning permanent till ockuperat område. Dessa FN-resolutioner och konventioner har legat till grund för fredssamtalen, Osloprocessen och Osloavtalet 1993. Således bedöms ockupationen och bosättningarna som illegala, medan en tvåstatslösning däremot bygger på en flerfaldig folkrättslig grund. Enligt Anna Karin Hammar är folkrätten ”det viktigaste alternativet till orättfärdig våldsutövning och den starkes rätt”. Staten Palestina har sedan den inrättades 1988 erkänts av 136 länder i världen, inklusive Sverige.

Anna Karin Hammar lägger också fram tankar kring en annan väg mot fredlig samlevnad. Bland annat hänvisar hon till den kände israeliske filosofen Martin Buber och hans tanke om det heliga landet som en ”binationell stat”. Dessa tankar har vidareutvecklats av de israeliska forskarna Amos Goldberg och Bashir Bashir till en ”egalitär binationalism”, som skulle ge det judiska och det palestinska folket en jämlik rätt. Folkrättsforskaren Sune Persson menar att FN-resolutionen 181 skulle kunna ligga till grund för denna jämlika stat för både judar och palestinier. Enligt Hammar krävs det då ”en transformation som erkänner båda folkens lidanden” (s. 322).

Jämförelser och reflektioner

Boken Pilgrimsfärd för rättvis värld bygger till viss del på den tidigare pilgrims- och reseguiden Resa på helig mark. En resehandbok till Israel/Palestina av Göran Gunner & Per Wirtén som gavs ut 1990 på Verbum förlag. En jämförande omläsning visar att de två böckerna kompletterar varandra på ett bra sätt. En översiktlig historik från omkring 12 000 f. kr ges som bakgrund till konfliktens historia kring ”ett land – två folk”, de många krigen och den nationella palestinska rörelsen för ett enat oberoende Palestina, samt till fredsprocessens utveckling. Guideboken Resa på helig mark inleds med en historisk kommenterande reseskildring i Paul Peter Waldenströms fotspår, från dennes resa 1894 som ovan nämnts. Från Turkiet färdades han landvägen från Syrien och Golan mot Palestina och Jordanflodens källflöden. Gunner & Wirtén följer Waldenström i Jesu fotspår genom Galiléens många heliga bibliska platser och berättar om hans intryck och möten. De följer hans resa vidare till städer på Västbanken och till sist den heliga staden och Gravkyrkan. De olika kvarteren i Jerusalem beskrivs utförligt, liksom Östra och Västra stadsdelarna. Vi får möta judiska rabbiner och kristna präster och höra till deras församlingsarbete och tankar, visioner och drömmar. Vi får höra röster från israeler i bosättningar och kibbutzer, samt palestinier i städer och flyktingläger, men till stor del rör det sig om män. I den nya boken 2023 framträder en mer jämlik representation, då läsaren får möta såväl unga kvinnor som män i församlingarna.

De föreslagna rutterna med bil eller buss i Gunner & Wirténs nu klassiska och heltäckande reseguide är förlagda till många områden och regioner i hela det historiska Palestina och Israel, från norr till söder. I detaljerade illustrerade kartor beskrivs många små städer och byar på landsbygden, ruiner och utkiksplatser samt naturområden, flora och fauna. Med hjälp av kartorna kan man följa med på färden, som om man reser i ”Tankens geografi”. Författarna klargör tydligt vilka palestinska byar som 1948 ockuperats, förstörts och/eller gjorts om till israeliska städer och byar. Det blir en resa i det ”glömda och gömda” Palestina. En historisk tillbakablick på varje plats och en initierad beskrivning av jordbruk och små industrier ger en god kunskap och inblick i levnadsvillkoren för det palestinska folkets samhälle. Städernas småindustrier samt byarna med odlingar av frukt, oliver, dadlar och vin, bildar ramen för den palestinska folkkulturen. Det är denna folkets kultur som skapar det palestinska folkets identitet, och som alltjämt utgör grunden för livshållningen sumud, uthållighet och resiliens.

Efter Osloavtalet 1993 och handslaget i Washington 13 september mellan ledarna Yassir Arafat och Yitzhak Rabin, gjorde författarna uppdateringar och tillägg i en ny utgåva 1996. Då hade de ockuperade landsdelarna delats in i A, B och C-områden och den Palestinska myndigheten inrättats 1994 på Västbanken och i Gaza. Inom A-områden som är 18% har den Palestinska myndigheten störst makt, främst i städer. I B-områden med 21% delas inflytandet, medan den israeliska militärmakten styr enväldigt i C-områden som utgör 61 %. Det innebar att Israel styr över 80% med militära makt över land, över civilrätt och säkerhetskontroll, alltså en asymmetrisk och ojämlik fördelning. Över 80% av vattentillgången är även under israeliskt styre. Detta lapptäcke av områden var tänkt att fungera som en övergångsfas och en bräcklig kompromiss, men det har blivit alltmer permanentat under den militära ockupationen.

Läser man den äldre Resa på helig mark med all fakta och information som ges om levnadsvillkoren när det gäller Västbanken och Gaza, byar, flyktingläger och städer, parallellt med den nya boken Pilgrimsfärd för rättvis värld får man ett gott underlag för jämförelse och kan se utvecklingen i dessa olika områden. På så sätt framgår vilka förändringar som skett. De illegala bosättningarna har ökat enormt och palestiniernas jordbruksmark och tomter har minskat ytterligare, särskilt tydligt märks det när det gäller Jerusalems förorter och runt Betlehem där nu den höga illegala separationsmuren reser sig. I de städer som palestinierna har inflytande över har det skett en omfattande samhällsutveckling av utbildning, muséer, kultur och sjukvård. Försöken att skapa industrier för en ekonomisk hållbarhet har mött desto större motgångar. Att de enorma svårigheterna och de stora bristerna i detta uppsplittrade system blivit helt ohållbara är många överens om. Kravet som världssamfundet ställer är att Israels ockupation hävs och att palestinierna får sin frihet och sitt självbestämmande.

Boken Pilgrimsfärd för rättvis värld ger sålunda inte bara ett rikt underlag till dem som vill få fördjupad kunskap och förståelse om det heliga landet inför en pilgrimsfärd, utan den utgör också gott faktaunderlag för en bredare allmänhet som vill få en bakgrund till aktuella händelser i regionen.  Eftersom boken utkom tiden före krigsutbrottet i Gaza hösten 2023, är avsnittet om Gaza-regionen inte längre aktuellt, varför en kommentar om detta kan vara motiverad här (s. 27). De kristna församlingarna i Gaza består till en tiondels procent av regionens befolkning. Året efter det palestinska valet 2006 startade den israeliska blockaden av Gaza som varat från 2007 fram till idag. Regionens utveckling av turism och pilgrimsfärder har därmed förhindrats genom åren. Man nämner den svenske politikern Carl Bildt som var övervakare i det palestinska valet 2006, och som då hävdade att det hade gått rätt till. Vid Gaza krigets utbrott i oktober 2023 blev Carl Bildt intervjuad i svensk TV. Enligt hans uttalande vore det allra bästa om det blev ”en stat med två folk”, men han beklagade att han dessvärre inte kunde se någon politisk möjlighet för denna typ av statsbildning. Det enda alternativ som finns idag är enligt hans mening en tvåstatslösning, vilket får stöd av många länder och internationella organisationer. Som ovan nämnts har denna lösning stöd i folkrätten.

När denna recension skrivs i mars 2024 pågår Israels storskaliga utplåningskrig, trots krav på vapenvila, och nödhjälp kommer inte fram till de många behövande. Efter månader av bombkrig mot Gaza består denna landremsa till stora delar av ett grått ruinlandskap med ödsliga husskelett och rasmassor. Inga pilgrimer kan besöka sina heliga platser och byggnader, då kyrkor skadats och moskéer raserats.  Omkring två hundra viktiga historiska kulturarvsplatser har lagts i ruiner, flera av dem världsarvsklassade. Man kan inte besöka museer, kulturcenter, bibliotek eller arkiv då många av dessa hus och samlingar förstörts av bomber. Ovärderlig konst, hantverk och kulturminnen är för alltid borta. Inga guider kan visa besökare runt, då många kulturarbetare, journalister och lärare har dödats. Hur man mitt i denna fasansfulla krigskatastrof ska kunna se en fredlig framtid, är det många som frågar sig.

På ett hoppfullt och inspirerande sätt visar dock boken Pilgrimsfärd för en rättvis värld att diskussionen om en rättvis fred är nödvändig att föra trots krigets mörker. Kyrkosamfunden och de kristna församlingarna i det heliga landet har med sitt framgångsrika ekumeniska och interreligiösa samarbete såväl i Israel som Palestina visat att de spelar en central roll i detta mödosamma vardagliga fredsarbete, för frihet och en rättvis fred. Den unga kristna generationen i Israel och Palestina som vi får möta i boken kan uppmuntra cirkeldeltagare, samt svenska och nordiska läsare till lärorika möten om villkoren för de heliga platserna idag. Genom pilgrimsfärden till det heliga landet kan man ta sin del i ett gemensamt långsiktigt ansvar för kulturarvet i det heliga landet.

Litteratur

Fahlgren, Sune (2010) (red.) Ett sanningens ögonblick: tro, hopp och kärlek mitt i det palestinska lidandet: Kairos Palestina 2009. (Övers. från engelska och arabiska). Studieförbundet Bilda för kyrka och samhälle 2010.

Gunner, Göran & Wirtén, Per (1990/1996) Resa på helig mark. En resehandbok till Israel/Palestina. 2:uppl. Verbum förlag 1996.

Studiehandledning: Pilgrimsfärd för rättvis värld. Möten med kyrkorna i Israel och Palestina. (s. 1-8) Utgiven av studieförbunden Bilda och Sensus. Nedladdningsbar pdf.

Fotorättigheter

Fotografierna har publicerats med tillstånd av Spricka förlag.