PÅSKBREV

Anders Björnsson

Idag, 22 mars, har det varit många väderlekar. Det regnade småspik på morgonen, så bröt himlen upp och jag fick motljus när jag satt vid ratten. Efter lunch såg det hotfullt mörkt ut, men nu tittar månen fram snett bakom min fåtölj. Jag gick i kavaj, utan överrock, för första gången i år.

Vi förbereder oss för det värsta: stambyte. Medan de härskande anser att man borde tänka på kriget. I bägge fallen har vi planerat att dra oss tillbaka till Giresta, på behörigt avstånd från amerikanska baser, för att undvika att bli överösta av slipdamm i det ena fallet och bli måltavlor i det andra.

I slutet av våren ska före detta befälselever från A8 i Boden samlas på Norrlands nation i Uppsala. Sådana möten på olika platser i landet har blivit en oregelbundet återkommande sed bland kamraterna. Förre arméchefen Anders Brännström har lovat att tala vid middagen. Och jag har ombetts att säga några ord till kaffet. Då tänkte jag fokusera på två personer. Först Boden-pojken Gunnar Svensson, även känd som Helmer Bryd, en av nationens hedersledamöter. Gunnars familj var våra närmaste grannar under hela min uppväxt. Sedan Harry Sernklef. Han var min musikskolerektor, duktig klarinettist som spelade i hovkapellet. Han skrev också militärmusik, bland annat Flygvapnets paradmarsch och Generalfälttygmästaren. Den senare potentaten var under 1800-talet chef för landets artilleri. Nu jagar jag fullgoda inspelningar av dessa båda herrars musikaliska bravader. Det är ett angenämt nöje, inte helt utan ansträngning.

Jag fortsätter att samla privatband av Nils Linde, kunglig hovbokbindare. Lagom pensionärsaktivitet, inte sant. Bland de hittills tjugo finns två Anatole France, ”Drottning Gåsfot” (i Hjalmar Söderbergs översättning) och ”Gudarna törsta” (i Hugo Hultenbergs), båda med Bertil Bull Hedlunds överdådiga illustrationer. Trots att det inte handlar om några förstautgåvor, tycks den svenska originaltexten ha bevarats. Och här är det någonting att verkligen fröjdas åt. Anatole Frances frodiga berättarstil, hans många lärda utvikningar kommer till sin fulla rätt. I en pågående diskussion om moderna och föråldrade versioner av ett och samma verk tycks utfallet inte alltid bli lika entydigt. Slavisten och översättaren Nils Håkanson har belagt (bland annat i dagens SvD-streckare) att det i översättandet slarvades mer förr än nu. Och inte kan man väl sörja över att gammalstavning har försvunnit i senare, reviderade upplagor, menar han och med fog. (Fast han skriver ”stafvning” istället för ”stafning” när han vill vitsa; fv blev det, enligt min farfars fars svenska ordbok, blott när ordstammen följdes av en vokal.) I förordet till den senaste nyöversättningen av ”Krig och fred” visar Barbara Lönnqvist att vissa föregångare uteslöt partier av verket. Lars Kleberg har påtalat det samma om Tjechov.

Tidiga påsken nalkas. Stekt fjärsing ställs strax på bordet. Den fisken liksom krullar sig i pannan. Paneringen, försiktigt saltad och pepprad, fräser behagligt. Till detta krävs egentligen endast litet skirat smör med ett par droppar soja i. Nå, inte blir man kock bara för att man lagar mat jämt och ständigt, nej då. Däremot, tycker jag, kan matlagandet liksom boksamlandet bidra till att kulturarvet inte helt förskingras eller begravs, under kommersialismens och dagsländekulturens muntra färla.