Palestinska kvinnors konst: Gemenskap med personliga berättelser och uttryck

                                                  

Anne Lidén

De palestinska kvinnornas konst präglas idag av starka och vitala uttryck i en rik variation av medier och stilar i de konstverk som visats i många internationella grupputställningar runt om i Mellanöstern, USA och England. Utställningen Framed/Unframed. Women Representation in Palestinian Art 2011 på Birzeit Museum i Ramallah innebar att kvinnornas konst blev mer uppmärksammad. I samband med internationella kvinnodagen 8 mars 2020 ställde femtio palestinska kvinnor ut över 200 verk i utställningen Palestinian Story: Palestinian Women Global Art Exhibit på det amerikanska Palestine Museum US i Woodbridge, Connecticut (palestinemuseum.us). Deras bilder skildrar inte bara personliga upplevelser och minnen, utan uttrycker estetiska ställningstagande i centrala frågor kring palestinsk kulturell identitet och historia. Palestinska kvinnor har deltagit aktivt i samtidsdebatter, skrivit artiklar och böcker om den palestinska konsten och uppbyggnaden av palestinsk kultur såväl i Palestina som internationellt. Artikeln tar upp några exempel på framstående kvinnliga konstnärer under 1900-talet fram till idag. De kommer från olika palestinska regioner, har växt upp som flyktingar i grannländerna, eller är födda i en palestinsk familj i diasporan. Alla har varit verksamma internationellt med sin konst. Artikeln är en fortsättning på min artikel om ”Palestinsk konst” i Förr och Nu 3/2020. 

Blomstrande inhemsk konst och kultur före 1948. Europeiskt inflytande.

Från många länder i världen har konstnärer i århundraden besökt Det Heliga Landet för att söka andliga och religiösa motiv i det palestinska landskapet, byar och städer. Vid de heliga platsernas byggnader har de många gånger sökt ett meditativt uttryck i bilder med pilgrimer i bön, marknadsstånd eller fridfulla pastorala vyer med herde och djur. Västerländska konstnärer har också lockats av föreställningar om orientalisk mystik och exotism. Målningar som nu hänger i världens museer har genom åren bidragit till en kolonialistisk syn på den palestinska kulturen, folket och kvinnorna. Den inhemska konsten och hantverkskulturen i Palestina har dock tusenåriga livaktiga traditioner och visar en bred variation i bysantinsk och islamisk konst för synagogor, kyrkor, kloster och moskéer, i flera material som sten, glas, metall och keramik samt trä och textil (Boullata 2009; Nastas Mitwasi 2006). Den gamla Jerusalemskolans kristna ikonmåleri och den palestinska arabiska arkitekturens form och uttryck har fått internationell betydelse under många hundra år. Palestinska konstnärer och hantverkare i städer och byar har målat altarbilder, ikoner och religiösa bilder, skapat reliefer och skulpturer i trä och sten. Kvinnorna har skapat ett högtstående hantverk i keramik och textil, såsom vävda mattor och hemtextilier, men framför allt regionernas dräkter vars mönster och broderi blivit en central identitet för den palestinska konsten. Att rekonstruera konstsamlingar och konstverk och skildra den inhemska konsten i Palestina före 1948 ses idag som en central uppgift för både palestinska och israeliska konsthistoriker (Ankori 2005; Boullata 2009). Det fanns ett rikt kosmopolitiskt konst- och kulturliv med välutbildade konstnärer, och det är viktigt att dokumentera försvunna och konfiskerade palestinska konstsamlingar för att påvisa den omfattande plundringen 1948.

 

 

I palestinska konst- och hantverksfamiljer i städer och byar har flickor kunnat få en traditionell konstnärlig skolning. Under brittiska mandatet på 1900-talet gavs skolutbildning till flickor, som även kunde söka sekulära konstnärliga utbildningar. Utbildning var en central fråga för den första palestinska kvinnoorganisationen, Arab Palestinian Women´s Union (APWU), som bildades 1921. En del palestinska kvinnor fick även möjlighet att söka sig till europeiska konstutbildningar i Paris, Rom och Florens förutom till grannländernas konstskolor i Kairo, Beirut och Amman. Till de kvinnliga pionjärerna i början av 1900-talet hör konstnären Zulfa al-Saádi (1905-1988), elev till den framstående ikonmålaren Nicola Saig (1863-1942). Hon ställde ut sina verk på Palestinas första konstutställning 1933, såväl broderi som oljemålningar med figurativa stilleben och porträtt samt heroiska scener med kalifer ur Palestinas historia (Ankori 2006, s. 38; Boullata 2009, s. 68-92; Nastas Mitwasi 2015 s. 19). Hennes stilleben med blå lysande kaktusblommor 1931 sågs som ett mästerverk. Den palestinska konsthistorien visar att hantverkskonstens tekniker i textil, metall och glas jämställdes i värde med ”fina” oljemålningar från konstateljéer, likt sekelskiftets Arts and Crafts rörelse i England. Med europeiskt inflytande under brittiska mandatet växte dock avståndet mellan hantverk och akademisk konst. Vilka band visar de palestinska kvinnornas konst idag mellan moderna stilar och äldre hantverkstraditioner? Vilka motiv och uttryck väljer de i sina verk och vilka frågor vill de väcka hos besökarna?

 

Palestinska kvinnor i konstnärlig utbildning. Pionjärer.

Bland de första arabiska kvinnor som blev antagna till den hebreiska konstskolan Belzalel Academy of Art and Design i Jerusalem på 1940-talet var konstnären och designern Naheel Bishara (1919-1997) (Ankori 2006, s. 41ff). [Bild 1, 2] Hennes önskan att studera i England stoppades av familjen, och först långt senare kunde hon utbilda sig till inredningsarkitekt i Chicago. Vid sidan om måleriet utförde hon sedan flera offentliga uppdrag i Jerusalem. Framför allt bedrev hon ett mycket aktivt arbete med att stötta och bevara de palestinska bykvinnornas broderikonst. Nästan alla hennes tidiga verk försvann dock under katastrofen Al Nakba 1948 och försök görs att rekonstruera hennes samling. Konstskolan Belzalel Academy of Art and Design, som antog kvinnliga studenter, deltog också i sionistiska kampanjer för att locka judiska besökare och bosättare till Palestina (Boullata 2009 s. 77; Kohn et al 2015 s. 80; Alm 2019, s. 49-52). [Bild 2, 3]. Det var ett led i en kolonial appropriering av Palestinas hantverk och industri, som sedan legitimerades genom en israelisk lag om att övergiven egendom skulle tillhöra Israel. Flera av dagens palestinska konstnärer har dock utbildats i denna konstskola.

 

Den första palestinska kvinnan som fick möjlighet att studera konst i Europa var målaren Sophie Halaby (1905-1997), som tillhörde den framstående konstnärssläkten Halaby inom det palestinska rysk-ortodoxa ikonmåleriet (Boullata 2009 s. 166-173; Halaby 2015; Schor 2019). Från Kiev hade familjen återvänt till Jerusalem 1917 där hon gick i brittisk skola. Under åren 1928-1933 studerade hon på konstskolor i Italien och Frankrike, där hon inspirerades av de franska impressionisterna. Från studioteckningar och porträtt i tempera övergick hon efter hemkomsten till Palestina till att måla akvarell i ljusa färger. Byggnader i Jerusalem och Jericho eller en havsutsikt från Jaffa hör till hennes motiv, men främst av allt valde hon att som friluftsmålare skildra landskapet utanför murarna. [Bild 4, 5] Såsom de flesta andra förlorade hennes familj mycket av sina ägodelar, konstsamling, möbler, böcker och musikinstrument, när de tvingades fly hals över huvud 1948. Genom den rysk-ortodoxa kyrkan lyckades de till sist få ett hus i Östra Jerusalem, som sedan kom att tillhöra staten Jordanien.

 

Sophie Halabys liv och konst har blivit mycket uppmärksammade de senaste åren, inte bara för hennes bevarade verk, utan främst genom hennes självständiga estetiska förhållningssätt och den konstnärliga integritet hon behöll genom livet. Varje dag vandrade hon ut i landskapet runt Jerusalem och uppsökte platser som lockade hennes öga. Favoritmotiven fann hon runt Olivberget där hon också hade god utsikt över Jerusalem. Hennes måleri karaktäriseras av en lyrisk och ljus tonskala, där dagsljuset och växtligheten dominerar i ett poetiskt uttryck. Hon levde sitt liv i konsten, vardagens poesi. Hon ordnade inte stora utställningar utan ställde ut sina målningar i all anspråkslöshet bland alla broderade dräkter och kuddar i den broderiaffär som hennes syster Asia drev i deras hus. På så sätt presenterades konsten och broderiet som en enhet. 1986 genomfördes dock en stor samlingsutställning ”Tallat”. En släkting Samia Halaby (f. 1936), nu verksam som konstnär i New York, har berättat om hennes konstnärskap (Halaby 2015).

Minnen av krig och katastrofer. Al Nakba – fördrivning och flykt 1948

När hennes födelsestad Jaffa krossades av de sionistiska militära styrkorna 1948 var Juliana Seraphim (f. 1934) fjorton år gammal (Boullata 2009 s. 150 ff, 173 ff.). Invånarna tvingades att fly i fiskebåtar och de sökte skydd i staden Sidon längs kusten i Libanon. Efter en konstnärlig utbildning vid det amerikanska universitet i Beirut på 1950-talet har hon fått representera palestinsk och libanesisk konst på många internationella utställningar. De feministiska motiven skildrar starka kvinnor. [Bild 6] Hennes eleganta dramatiska stil är influerad av den europeiska surrealismen, men har också släktskap med den mytiska bildvärld som skapades av den palestinske skulptören och grafikern Mustafa Hallaj´s (1938-2002).

 

Konstnären Tamam al Akhal (f. 1935) växte också upp i kuststaden Jaffa och genomled traumat då de palestinska invånarna fördrevs från staden. (Nastas Mitwasi 2006 s. 30-31; Boullata 2009 s. 100, 128). [Bild 7] Familjen tvingades fly i fiskebåt till ett av Beiruts många flyktingläger, där hundratusentals palestinska flyktingar samlats. Genom FN:s flyktingorganisation UNRWA fick hon möjlighet att slutföra sin skolutbildning i Beirut. Minnena gestaltades senare i en lång serie konstverk.

Under sin konstnärliga utbildning på 1950-talet i Kairo mötte hon konstnären Ismail Shammout och de gifte sig 1959. Tillsammans byggde de sedan upp konst- och kulturarvssektionen inom PLO, den Palestinska Befrielse Organisationen, som bildades 1964. Året efter bildades kvinnoorganisationen General Union of Palestinian Women (GUPW), för att förbättra de palestinska kvinnornas villkor i flyktingläger och ockuperade områden. Paret verkade i Beirut men vid Israels invasion 1982 tvingades de fly till Kuwait. Numera har hon sin ateljé och konstnärshem i Amman, Jordanien. Hennes bilder skildrar scener från palestinska städer och byar i de ockuperade områdena, ofta med hästmotiv, en vit häst, som frihetssymbol för motståndsvilja. Tillsammans med sin man fick Tamam al-Akhal en gång besöka sitt barndomshus i Jaffa, ett av de bevarade husen. Nu beboddes det av en israelisk-tysk konstnär, Shushana Finkelstein, som behållit inredningen och öppnat galleri. När hon berättade att hon var ägare till huset och bad att få komma in i sitt barndomshem, slängde Shushana igen dörren framför hennes ansikte. Denna chock och förnedring har hon skildrat i en målning. [Bild 8]

 

 

Måleri och skulptur med rötter i hantverkstradition, keramik, textil och glas.

Till de drivande grundarna av den palestinska konstnärsorganisationen 1975, hör konstnären Vera Tamari (f. 1945), som nämnts i min första artikel om ”Palestinsk konst” (Challenges of Identity 2019; Lidén 2020). Efter första intifadan bildade denna konstnärsgrupp New Visions Group 1988, organiserade en rad internationella utställningar, och grundade Al-Wasiti Art Centre i Jerusalem 1994, som blev mycket betydelsefullt. Vera Tamari föddes i Jerusalem men hade sin familjebakgrund i Jaffa. Efter högre konstutbildning i Beirut med grundlig kunskap om Mellanösterns arkeologi, studerade hon keramik och konst i Florens och islamisk arkitektur i Oxford. Sedan hon återvände till Västbanken har hon varit verksam i Ramallah som en mycket framgångsrik konstnär, lärare i islamisk konst och curator för museer och utställningar vid Birzeit universitetet. Hennes breda repertoar omfattar såväl teckning, måleri, skulptur, grafik och foto som installationer, vilka visas på många internationella museer och gallerier. De tidiga keramiska verken med polykroma djupreliefer i terracotta berättar om naturen, kvinnorna och en familjehistoria före Al Nakba 1948, med en stil i den palestinska keramikens kulturtradition. Verket Oracles of the Sea- Jaffa Sea gestaltar mötet då hennes förfäder från havet såg staden Jaffa, vilket skapar en rumslig dialog. Verket påminner om kanaaniternas och feniciernas historiska profeter och myter (Nastas Mitwasi 2015 s. 31). [Bild 9, 10, 11]

I senare konstinstallationer har Tamari iscensatt keramisk skulptur med plexiglasfoton till en rumslig dialog, såsom i Tale of a tree 2002, som handlar om skövlade olivträd. Hennes verk kan ses digitalt i Birzeit University Virtual gallery, bland annat hennes installation Go for a ride? 2002, som skildrar hur israeliska militärfordon vid andra intifadan 2002 krossar privata bilar på gator i Ramallah och utanför hennes bostad.

 

 

Till de konstnärer som anknyter sitt måleri till en palestinsk textil tradition hör Jumana al-Husseini (1932-2018) och Juliana Habibi Kandalaft (f. 1947). Jumana al-Husseini var sexton år gammal när deras hem i Jerusalem bombades 1948. Hennes far den palestinske motståndsledaren Jamal al-Husseini hade dock tvingats i exil redan 1936. Hon fick sin utbildning i Beirut och där har hon varit verksam som väletablerad och framgångsrik konstnär, med oljemåleri, akvarell och stora broderier (Boullata 2009 s. 146 ff). I en lyrisk och poetisk personlig stil gestaltar hon likt textilapplikation minnet av sin födelsestad Jerusalem som en himmelsk sagodröm. [Bild 12, 13]. Med tekniken vitt i vitt och guldfärg som accenter liknar målningen en tunn och svävande väv.

 

Juhaina Habibi-Kandalaft (f. 1947) föddes i Jerusalem, har gått konstutbildning i Haifa men är idag verksam i Nazareth i Israel. Hennes motiv handlar om livskraft och hopp om fred i skildringar av landskap, växter och djur. [Bild 14, 15] Hon återskapar också nostalgiska minnen av den gamla kulturen under fredstider, med apelsinplockning på landet. Bildernas dekorativa uppbyggnad påminner mycket om mönstret i en vävnad, en anknytning till hennes kulturarv från de palestinska bykvinnornas textila bildspråk.

 

Inspiration av palestinsk glaskonst, islamiska mönster och kalligrafi

Till de mest kända palestinska konstnärerna hör Samia Halaby (f. 1936), som föddes i Jerusalem och växte upp i Jaffa. Hon upplevde den traumatiska fördrivningen 1948 och flykten via Beirut till Cincinnati, USA. Efter konstutbildningen inriktade hon sig på 1960-talet mot abstrakt konst. Under många årtionden har hon varit lärare på konstskolor, såsom Yale School of Art. Under många resor till Palestina och arabiska länder fördjupade hon sina studier i arabisk arkitektur, mönsterornament och kalligrafins visuella betydelse för konsten, och hon fann likt kollegan, konstnären och konsthistorikern Kamal Boullata (1942-2019), en nära samhörighet till sina egna konkretistiska verk (Boullata 2009). På 1990-talet blev hon en ledande konstnär inom kinetisk och elektronisk konst för datorgrafik och tryckta bilder, men målar samtidigt stora monumentala dukar med akryl. [Bild 16, 17]

Halabys formvärld kan förknippas med det palestinska traditionella islamiska hantverket i keramik, sten, metall och mosaik, men också med den kristna glaskonsten. Många av hennes verk är tillägnade hemlandet och Jerusalem, hennes barndomsstad. Under de fem decennier hon varit verksam som konstnär, konsthistoriker och konstkritiker har hon gjort affischer och anordnat många utställningar i USA för att uppmärksamma palestinsk och arabisk kultur och liv. En retrospektiv utställning över femtio års konstnärskap visades 2010 på Ayyam gallery, Dubai. Som nämnts har hon lyft fram Sophie Halabys konstnärskap i ett flertal artiklar, och 2001 kom hennes bok Liberation Art of Palestine, där hon ger en bred översikt över den moderna palestinska konsten.

 

En som tillhör en mellangeneration är den palestinsk-amerikanska målaren Manal Deeb (f. 1968), som föddes i Ramallah och emigrerade vid 18 års ålder till USA, där hon studerade konst i Chicago. Hon arbetar med blandtekniker, som pastell, bläck och akryl på stora dukar. Motiven utgår ofta från ett foto med hennes självporträtt, som kombineras med foton av hemlandets bykvinnor i arbete, hennes minnesbilder av det egna kulturarvet som hon lämnat. [Bild 18] Den palestinska dräktens mönster interfolieras med den arabiska kalligrafin, ord och textslingor i en dekorativ form, som anknyter till den palestinsk-islamiska arkitekturens dekorer med korancitat. Under 2016-2020 har hon haft en rad utställningar i bland annat London och Amman.

 

 

Motstånd mot instängdheten i Gaza.

Konstnären Laila Shawa (f. 1940) föddes i Gaza under brittiska mandatet. Hennes far var en inflytelserik borgmästare i Gaza och hon fick möjlighet att studera konst i Kairo, Rom och Salzburg på 1960-talet. Laila Shawa återvände sedan till Gaza och har blivit regionen trogen. Från ett figurativt traditionellt oljemåleri har hon utvecklat en bildvärld influerad av islamisk konst, dekorativa mönster och kalligrafi, men även samtida graffiti och slagkraftig popkonst. [Bild 19, 20, 21].

 

Med sin långa bildserie Walls of Gaza visar Laila Shawa motstånd mot den brutala blockaden av Gaza, som gjort regionen till ett ghetto. Till den yngre generationen av konstnärer i Gaza hör Dina Mattar (f. 1985). Efter sin konstutbildning vid Al-Aqsa universitetet bor hon i Gaza och är verksam i konstgruppen Eltiqua. Hon har skapat en livaktig figurativ bildvärld med starka gestalter i klara och lysande färger i en dekorativ stil som påminner om textila uttryck. [Bild 22].

 

Mot bakgrunden av de svåra dagliga villkor som invånarna i Gaza tvingas utstå, kan man förundras över den livsglädje som Mattars bilder utstrålar. Formspråket anknyter till 1970-talets glada färger då palestinska färgstarka affischer med motståndskämpar spreds internationellt. Bilden Long live women påminner om äldre palestinska affischer för den internationella kvinnodagen 8 mars, en dag med stor betydelse för kvinnorna i motståndskampen (Banat 2018, s. 51). [Bild 23]. Det blommiga geväret för fred är även Shawas signum. Den ångest som barnen i Gaza måste uppleva under bombningar och attacker skildras dock tydligt i Shahd Abusalamas teckning. [Bild 24]

 

Utmaningar för samtiden. Skulptur, foto, video, installation och performance

Den postmoderna samtidskonsten erbjuder en mängd medieuttryck och gränsöverskridande former för visuell kommunikation, där skulptur, videofilm, tidsbaserat drama och rumsliga ramar skapar en arena för nya konstnärliga uttryck, på offentliga platser och gallerier. En av de mest kända palestinska konstnärerna inom den internationella samtidskonsten är Mona Hatoum (f. 1952) som föddes i Beirut (Ankori 2006 s. 121-154; Boullata 2009 s. 175-182). Hennes familj hade flytt från bombningen av Haifa 1948. När inbördeskriget i Libanon bröt ut 1975 befann hon sig i England, varför hon stannade där för sin konstutbildning som avslutades vid Slade School i London 1981. I ett intimt personligt videokonstverk har hon visualiserat sin mors röst på arabiska i text och ljud, vilket visar betydelsen av ett muntligt kulturarv. Verket Under Siege maj 1982, består av plexiglaskub där konstnären agerar med sin kropp under sju timmar, insmord med lera som hon smetar på kubens insida när hon faller och reser sig, om och om igen. Detta verk framfördes i London nästan som förebud till Israels militära invasion av Libanon månaden efter. Mona Hatoum reagerade starkt på bilderna av de massakrer av utsatta palestinier som sedan skedde i Beiruts flyktingläger Sabra och Shatila. Sina upplevelser gestaltade hon genom body action-art och performance i verket Negotiationg Table 1983, där hon synliggör de blodiga mänskliga offren som ofta glöms bort i de ändlösa fredsförhandlingarna som pågår år efter år. [Bild 25].

Hennes kropp på bordet syns lindad med blodiga bandage och insvept i en genomskinlig plastpåse, en likpåse, omknuten med rep kring hals och anklar. Med blodig ögonbindel ligger hon helt stilla i tre timmar inne i plastpåsen. Denna perfomance har hon sedan kunnat återskapa ett flertal gånger på 2010-talet. Mona Hatoum ställer ofta utmanande frågor om de katastrofer som drabbat palestinierna, och de performativa konstverk hon gestaltar fysiskt empatiskt med sin egen kropp har djupt berört och upprört besökare i hela världen. År 1996 fick hon till slut möjlighet att besöka sin mors Palestina och se Jerusalem, staden i familjens drömmar. Uttryck av disorientation och alienation präglar dock Hatoums skulpturala verk om moderns minnen av sitt hem, kök och badrum, med tvålar från Nablus, diskborstar och möbler. Dessa föremål bearbetar Hatoum till skrämmande skulpturer i ödsliga rum, tvålar med sylvassa nålar, diskborste med vassa stålbultar. Med tvålar kommenterar hon i Present Tense, en absurdistisk karta, Osloavtalets fragmenterade uppdelning 1994 av de palestinska områdena. Ett rivjärn, ett vardagligt köksredskap, omskapas till en väldig två meter hög stålskulptur med spöklikt hotfullt uttryck, Grater Divide. [Bild 26]

 

Liknande diskuterande installationer har gestaltats kring hemlöshet och kroppslighet av palestinsk-amerikanska textilkonstnären Mary Tuma (f. 1961), som gått textil konstutbildning i Egypten och USA (museum.birzeit.edu; marytuma.com). Hon är nu verksam som lärare i textil design vid University of North Carolina och har deltagit med sina textila verk i många av de palestinska utställningarna i USA under 2000-talet, såsom den mörka spöklika paraden av kroppslösa dräkter. [Bild 27]

 

 

Hennes far Jamal Badran (1909-1999) som hade sin verkstad i Jerusalem hör till de mest framstående palestinska konsthantverkarna, bland annat med restaureringar i Al Aqsa moskén 1971. Dottern Samira Badran (f. 1954) föddes i Tripoli, Libyen, där fadern efter 1948 fått uppdrag som lärare i konst och konsthantverk av Unesco (Ankori 2006 s. 29-32; Boullata 2009, s. 26, 70-77; 272-274). De återvände till Ramallah där hon började sin konstutbildning. Ockupationen efter kriget 1967 innebar att Samira Badran fortsatte sin utbildning i Egypten, Italien och Spanien. Hon är nu verksam i Barcelona, men har deltagit flitigt i de internationella palestinska utställningarna i Mellanöstern och Europa under 2000-talet. Likt andra har hon skildrat katastrofer som Jaffas fall. Den insnärjda kroppen och de runda gallerformerna i hennes surrealistiska självporträtt 1978 blir ett återkommande tema i hennes expressionistiska oljemålningar. [Bild 28] Expressionistiska starka uttryck har utvecklats till multimedia installationer. Verket Have a pleasant stay! är skapat som ett rum för empati och reflektion, men utgör också en relationell gestaltning som väcker känslor av fängelse och klaustrofobi hos besökaren. [Bild 29].

 

 

Platsspecifika video- och fotoinstallationer. Exempel Betlehem.

Den palestinska fotografen och videokonstnären Larissa Sansour (f. 1973) växte upp i Beit Jala nära Betlehem (Nastas Mitwasi 2015 s. 39-43, 79-84; larissasansour.com). Den första intifadan 1987 tvingade henne att söka konstutbildning i London och USA, där hon 2000 fick en Master of Art i New York. Hon har dock alltid återvänt till sin familj och fokus i hennes konst är de palestinska motiven. Med fotografi, videofilm och skulptur skapar hon fantasifulla sci-fi filmer och installationer, inspirerade av västernfilmer och populärkultur, verk som ställer utmanande frågor om den palestinska samtiden. I Space Exodus 2009 framträder hon själv som den första palestiniern på månens yta, där hon placerar Palestinas flagga. Videoinstallationen Nation Estate 2012 skildrar i 9 minuter hur en kvinna reser till den palestinska staten, som består av ett gigantiskt höghus på ett område omgärdat av höga murar, liknande Tempelbergets område, här en nation i vertikal form. Kvinnan passerar en rad säkerhetsspärrar och checkpoints och anknytningarna sker genom hissar. Varje stad i de palestinska områdena har sitt eget våningsplan, Jerusalem på 13:e våningen och Ramallah på 14:e våningen medan hennes hemstad Betlehem ligger uppe på 21.a våningen. Från kulverten vandrar hon med sin väska över Krubbans torg förbi Födelsekyrkan i Betlehem, där turistskyltarna pekar ut viktiga platser. [Bild 30]. Hon tar hissen upp till Betlehem och sin lägenhet, där hon kan laga en tabouleh och vattna sitt olivträd. [Bild 31]. Genom fönstret kan hon på andra sidan om separationsmurens vakttorn se Klippdomens gyllene kupol som lyser i kvällssolen.

 

 

Till Sansours videoinstallation hör också en poster, Nation Estate, skapad som en parafras på en äldre turistaffisch från 1936 designad av Franz Kraus. Den producerades då för Tourist Association of Palestine, som var en sionistisk organisation för att få fler besökare och bosättare till det israeliska statsprojektet. Med surrealistisk humor och mörk ironi, använder Sansour populärkultur och reklamspråk för en visuell gestaltning som utmanar betraktarna och tvingar till reflektion över det palestinska folkets orimliga villkor. [Bild 32]

 

I den förra artikeln om Palestinsk konst i Förr och Nu 3-20 berättade jag om konstnären och konsthistorikern Faten Nastas Mitwasi (f. 1975), född i Beit Jala, Betlehem, och hennes konceptuella rumsinstallation med id-kort (Lidén 2020). Julen 2020, efter ett år präglat av pandemin, har Faten Nastas Mitwasi deltagit med digital konst i ett virtuellt palestinsk-svenskt konstutbyte med Lunds församling, ett projekt kallat Christmas 2020. [Bild 33, 34] Här redovisar hon foton från projektet om bönen Gud visa barmhärtighet, God have mercy!, en bön som judar, kristna och muslimer delar. På 14 platser runt sin hemstad Betlehem har hon använt taggtråden som sin ”penna”, och skrivit bönen Herre förbarma dig! God have mercy! i arabisk skrift. Taggtråden är likt en sytråd av metall ”broderad” i de israeliska militära stängsel med taggtråd som hindrar invånarna i Betlehem att resa fritt i sitt land. Frågan kan ställas: Hur visas barmhärtighet för det palestinska folket? Visar människor barmhärtighet för varandra? Bland hennes foton finns även en graffiti-bild som målats på den israeliska höga separationsmuren, där bönerna uttrycker hopp; ”Challenging empire: God, Faithfullness and Resistance”. Hon relaterar med sin schablonbild till den månghundraåriga islamiska konstens kännetecken, den arabiska kalligrafins skönhet i ornamenten. Den knyter också an till den omfattande ”street-art” som präglar stadsmiljöerna på Västbanken och som fått stor internationell uppmärksamhet (Banat 2018; Alm 2019). I denna visuella kultur förekommer taggtråden som en aktiv motståndssymbol vid sidan av nyckel, flagga, karta och kaffyeh. Här skildras många kämpande kvinnor, men gatukonsten är dock vanligen utförd av män.

Murar, galler och taggtrådsstängsel, instängdhet, surrealism, absurditet och böner om hjälp, som gestaltas i de tre foto- och videoinstallationerna Have a pleasant stay!, Nation Estate och God Have Mercy!, är något som alla besökande turister och pilgrimer i Det Heliga Landet har upplevt och kan känna igen från sina färder mellan checkpoints och säkerhetsbarriärer. De ser ett sargat land och en olöst konflikt som berör alla människor i världssamfundet.

 

Personliga berättelser, självständighet och motstånd

Denna korta översikt av några framstående palestinska kvinnor som har deltagit i de talrika konstutställningarna under 2000-talet, uppvisar stora variationer i konstnärliga stilar och uttryck allt från traditionell figurativ stil, surrealistiska och abstrakta former till moderna och postmoderna multimedia uttryck. I bilderna ger dessa kvinnor sina personliga berättelser om egna familjetraditioner, minnen och drömmar, men framför allt stoltheten över gemensamt kvinnligt och folkligt kulturarv, sin identitet och sina mänskliga rättigheter. Existentiella frågor kring identitet, hemtillhörighet och plats behandlas liksom gestaltningen av emotionella och psykologiska effekter av instängdhet, fragmentering, utanförskap och isolering. Här finns också en hög estetisk kvalitet, en stark färgrikedom och en livsglädje som ger framtidstro. I sin recension av Woodbridge-utställningen 8 mars 2020 skriver Margaret Olin, forskare om israelisk och palestinsk konst vid Yale-universitetet, att sökandet efter en palestinsk identitet präglar många verk (Olin 2020): ”The convergence of Diaspora and Homeland around lost cityscapes suggests the extent to which the preservation of Palestinian identity is felt urgently everywhere”. Ofta framställs dock kvinnor ensamma, menar hon, och relationer till barn och män är sällsynta i bilderna. Till skillnad från det traditionella palestinska modersidealet i verk av manliga konstnärer, vilka presenterades i min förra artikel, träder kvinnan här fram som självständig individ av egen kraft.

 

Palestinska och israeliska konsthistoriker har i sina forskningsresultat kring rekonstruktion av de inhemska palestinska konstsamlingarna före 1948 visat, att det fanns en blomstrande kosmopolitisk inhemsk kultur i Palestina (Ankori 2006; Boullata 2009; Makhoul 2013). I början av 1900-talet förde den sionistiska turistreklamen på konstskolan Belzalel trots det fram budskapet att landet Palestina skulle vara sterilt, öde och primitivt, ”barren, desolate and primitive” (Alm 2019, s. 52). Efter andra världskriget spreds missuppfattningen i västerländsk press, media och filmer, att den israeliska staten hade bildats för ”ett folk utan land” i ”ett land utan folk”. Detta synsätt skulle nämligen då kunna rättfärdiga det brutala militära våldet 1948 och förbudet för de palestinska flyktingarna att återvända till det land de bebott sedan årtusenden. För palestinierna är det nödvändigt att återta sin konsthistoria och rätten till sitt eget kulturarv. Konstnären Emily Jacir (f. 1970), vars projekt om 418 förstörda byar beskrevs i min förra artikel, har i sitt konstprojekt Ex Libris 2010-2012 fotograferat mängder av palestinska böcker registrerade som ”övergiven egendom” i det israeliska nationalbiblioteket. [Bild 35] En intensiv kulturdebatt pågår om den plundring, looting, som bedrevs 1948. Frågan är hur palestinierna ska kunna återfå rätten till sina boksamlingar, konstverk och kvinnornas textila kulturarv (Saca 2006; Sherwell 1996).

Genom den palestinska myndighetens upprättelse 1994 och grundandet av staten Palestina kan de palestinska konstnärerna nu bygga upp museer, gallerier och konstinstitutioner, ställa ut sina verk och driva aktiva debatter om den palestinska konstens villkor. De många utställningarna som organiserats under 2000-talet visar att de kvinnliga konstnärerna har varit drivande i det internationella kultursamarbetet. Manifestationerna och utställningarna kring den internationella kvinnodagen 8 mars riktar fokus på de palestinska kvinnornas dagliga kamp idag.  [Bild 36]

 

För att nå kvinnors jämställdhet har det palestinska kvinnoförbundet GUPW många hinder att övervinna. Ett hårt arbete pågår sedan länge med att driva kvinnornas krav i NGO-organisationer och folkrepresentation, vilket framgår av både FN-och EU-rapporter (Richter-Devroe 2011). De grundläggande kvinnofrågorna om familj, trygghet och barnomsorg, hälsa, arbete och utbildning, genomsyras dock alla av frågan om ockupationens attacker, pålagor och effekter. Flera andra av årets dagar har i Palestina markerats för motståndskamp och solidaritet, Land Day 30 mars, Al Nakba-dagen 15 maj, Kulturfestivalens dag 29 juli och FN:s solidaritetsdag den 29 november. Till alla dessa dagar har de palestinska konstnärerna under många år skapat slagkraftiga affischer som med en hög estetisk effekt fört fram det palestinska kulturarvet. Och därför finns det anledning att i Förr och Nu återkomma till den palestinska populärkulturen och den livaktiga gatukonstens bilder.

Avslutning

De palestinska kvinnornas konst som visats på utställningarna under 2000-talet visar ett nära och intimt samband mellan akademiska moderna konststilar och den palestinska folkkonsten med äldre hantverkstraditioner. Med sin konst har de överbryggat det avstånd som det koloniala europeiska inflytandet i Palestina skapade på 1930-talet mellan akademisk skolning och konsthantverkets skicklighet. De kvinnliga konstnärerna har med sina personliga berättelser och starka uttryck skapat gestaltningar av hög estetisk kvalitet, konstverk som reser existentiella frågor kring palestiniernas upplevelser och dagliga livsvillkor. Besökarnas empatiska förmåga utmanas och konstverkens visuella kraft ger underlag för eftertanke och reflektion. Att dessa starka kvinnor kunnat bana vägen i den palestinska konsten är en stor inspiration för den unga skapande generationen idag.

Utställningar i urval

1994  Forces of Change: Artists of the Arab World, The National Museum of Women in the Arts, Washington, DC

2003  Made in Palestine. Station Museum, Houston (Vandringsutställning)

2006  Three Arab artists. Samia Halaby. Guggenheim Museum New York.

2011  Framed/Unframed. Women Reprsentation in Palestinian Art. Birzeit Museum sept-okt. Curator Vera Tamari.

2017  Land of Dreams. 31 Artists from the Middle East. London.

2018  Labor of Love. New Approaches to Palestinian Embroidery. Palestine Museum US, Woodbridge

2018  51 Year of Ockupation. Zawyeh Gallary. Jerusalem

2019  Challenges of Identity. Beirut.

2020  The Palestinian Story: Palestinian Women Global Art Exhibit. Palestine Museum US, The museum of the Palestinian People.

Referenser

Alm, Eray (2019). “The Art of Resistance in the Palestinian Struggle against Israel”. (Pp 45-79).Turkish Journal of Middle Eastern Studies Vol 7 no 1.

Ankori, Gannit (2006) Palestinian Art. London: Reaktion Books.

Banat, Bassam Youssef Ibrahim (2018) Palestinian Women and Resistance. Al -Quds university Jerusalem. Dept of Applied Sociology.

Boullata, Kemal (2004). “Art under the Siege” (pp. 70-84). Journal of Palestinian Studies.

Boullata, Kemal (2009), Palestinian Art: 1850-2005. London: Saqi Books.

Boulus, Jana (2015). An Artistic Intifada: Young Palestinian Women´s Non-violent Resistance through Art. The Atkin Paper Series. ICSR. London.

Challenges of Identity: A Talk and Art Exhibition by Four of the Founders —of the Modern Art Movement in Palestine. Exhibition catalogue April 30- May 11, 2019. Institute of Palestine Studies Beirut.

Den Andre. Grupputställning med 13 palestinska konstnärer. The Other. Group exhibition by 13 Palestinian artists. October 2011. Utställningskatalog, Svenska Kyrkan & Sensus. (Https://www.yumpu.com)

FN-resolutioner om Palestina: 181, 194, 242, 338, 1397, 1402, 1515, 2334 (https://www.un.org/question-of-palestine) (unscr.com).

Gandolfo, K. Luisa (2010) “Images of War, Resistance, and Identity in Palestinian Art. Radical History Review. Issue 106-2010. (pp 47-69)

Gonzalez, Olga (2009). Culture and Politics in the Visual Arts in the Occupied Palestinian Territories. Malacester International Vol 23. Malcester college, USA.

Halaby, Samia (2015) “Sophie Halaby. Palestinian Artist of the Twentieth Century”. (pp. 84-100) Jerusalem Quarterly 61.

Halaby, Sami (2001). Liberation Art of Palestine. Palestinian Painting and Sculpture in the Second half of the 20^thcentury. H.T.T.B Publishers.

International Day of Solidarity with the Palestinian People. United Nation Unesco.

Kohn, Aylet & Cohen-Hattab, Kobi (2015). ”Tourism posters in the Yisuv era: Between Zionist ideology and commercial language”, (s 69-91) Journal of Israeli History Vol 34 nr 1.

Lidén, Anne (2020). ”Palestinsk konst”. Förr och Nu 2020:3.

Makhoul, Bashir & Hon, Gordon (2013). The Origins of Palestinian Art. Liverpool university Press Nov 2013.

Nastas, Faten Mitwasi (2015). Reflections on Palestinian Art: Art of Resistance or Aesthetics. Diyar publisher. Beit Jala.

Olin, Margaret (2020). Telling Her Story. 50 Palestinian women let the art do the talking at Palestine Museum US (artscopemagazine.com 2020-03-02) (palestinemuseum.us)

Palestinian Women´s Association and Agricultural Value Chains. Rural employment. Case Study Series #2. United Nations. FAQ 2011. Rom.

Richter- Devroe, S. (2011). Gender Equality and the Women´s Rights in the Palestinian Occupied Territories. European Parliament. Policy Department: Citizen´s Rights and Constitutional Affairs. Brussels

Saca, Imam & Saca, Maha (2006). Embroidering identities. A century of Palestinian Clothing. Oriental Institute Museum Publications No 25. (pp 1-47) The Oriental Institute Museum of the University of Chicago. (http://oi.uchicago.edu)

Schor, Laura S. (2019) Sophie Halaby in Jerusalem. An Artists´s Life. Syracuse University Press. New York.

Shabout, Nada (2007). “Book Review. Gannit Ankori Palestinian Art 2006”. Arab Studies Quarterly 2-2007.

Sherwell, Tina (1996). ”Palestinian Costume, the Intifada and the Gendering of the National discourse”. (pp 293-303). New Journal of Gender Studies 3.

This week in Palestine. Nr 207:2015, 241:2018, 248:2020, 268:2020.

Ulloa, Silvia (2020). Tatreez Online. The Transformation of a Palestinian Tradition. Master Degree Thesis. Middle Eastern Studies. Spring term 2020. Stockholm University.

“Visual Arts”. (pp) Jerusalem of Art. Part 2.

Länkar

www.fatennastas.com

www.jumanaalhusseini.com

www.larissasansour.com

www.manaldeeb.com

www.marytuma.com

www.samiahalaby.com

www.samirabadran.com

www.tamamalakhal.com

Länk till Nation Estate, film, 9 minutes, Larissa Sansour, 2012: https://vimeo.com/47817604

Christmas 2020 (https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/christmas-2020–ett-digitalt-konstprojekt-med-tre-konstnarer-i-betlehem)

Museer, konstsamlingar och kulturarvsinstitutioner

Birzeit University, Virtual Gallery, Bir Zeit, Palestine

Museum of the Palestinian People, Washington DC, US (mpp-dc.org)

Palestine Museum US, Woodbridge, Connecticut, USA (www.palestinemuseum.us)

The Palestinian Museum, Bir Zeit, Palestine (www.palmuseum.org)