Om Anton Tjechov

Av Jan Käll

Jan Käll, jurist och dramatiker, diskuterar här den ryske dramatikern Anton Tjechovs (1860-1904) betydelse för den moderna dramatiken. Han påpekar att Tjechov visserligen inte var en politiskt revolutionär författare utan en liberal humanist men att inte desto mindre de ofta gjorda ”stämningsfulla” tolkningarna av hans verk i Stanislavskijs efterföljd tenderat att dölja den starkt samhällskritiska tendens som genomsyrar hans dramatik. Tankegången vidareutvecklas i den följande artikeln om Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården.

Anton Tjechov var blott 44 år gammal när tuberkulosen ryckte bort honom. Det var 1904. Då var han redan en i Ryssland berömd författare. Det är en berömmelse som har stått sig. Mer än så: den har spritt sig världen över. Först var det novellisten Tjechov som slog igenom, därefter dramatikern Tjechov.

Förutom några mindre enaktare blev det sammanlagt sju pjäser. Fyra av dessa – Måsen, Tre systrar, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården – räknas till världsdramatiken och betecknas som klassiker. Det är därför ingen överdrift att kalla Tjechov för en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker. Den påverkan han utövat på efterföljande generationers scenförfattare är i det närmaste oöverskådlig.

Anton Tjechov föddes ungefär samtidigt som en period av reformer tog sin början i Ryssland. Tsar Alexander II (1818-1881) var i viss mån en mer liberal man än sina föregångare, även om reformerna i mångt och mycket var en eftergift gentemot den allt starkare oppositionen mot tsarväldet. Ryssland var ett land i jäsning. Alexanders föregångare, Nikolaj I (1796-1855), hade under sin regeringstid upplevt över fem hundra större bonderesningar. När så Alexander genomför några försiktiga reformer, bland annat släpper han efter på censuren, öppnas dammluckorna och oppositionen hårdnar än mer. Kampen förs både öppet och illegalt. Som en följd av detta avskaffas livegenskapen 1861. Samhällskritiska författare som Tjernysjevskij, Pisarev och Dobroljubov stiger fram. De fullföljer kritikern Belinskijs krav på idéengagemang i dikten, de vill ”ställa problem under debatt”. Samtidigt publicerar såväl Tolstoj som Turgenjev, Dostojevskij och Gontjarov några av sina mest centrala verk. I litteraturhistorien brukar perioden gå under namnet sextiotalet.

Denna period av relativ frihet och uppsving når sitt slut då Alexander II mördas i mars 1881. Alexander III skärper censuren, ger polisen ökade befogenheter och inskränker universitetens frihet. Det är under denna period, då samhällsklimatet påtagligt hårdnar, som Tjechov börjar skriva på allvar. Men trots att han ser upp till och beundrar de revolutionärt demokratiska tendensdiktarna från sextiotalet går han aldrig själv samma väg. Han vägrar att ställa sin diktning, eller sitt mänskliga engagemang över huvud, i någon bestämd livsåskådnings eller ideologis tjänst. Sin syn på författarens uppgift förklarar han i ett brev till vännen och den konservative publicisten Suvorin:

”Författaren roll består helt enkelt i att berätta om personerna, om hur förhållandena var och hur de uttryckte sig när de talade… Konstnären får inte sätta sig till doms över sina personer och inte heller över vad de säger, han skall bara uppträda som ett opartiskt vittne…”

Inställningen rymmer Tjechovs grundläggande politiska åskådning. Nämligen den liberale humanistens. Tjechov befann sig aldrig i de radikala sextiotalisternas revolutionära plantskola. Tjechov ägnade istället sin ungdom åt läkarstudier samt att bidra till sin egen och familjens försörjning genom att under pseudonym skriva, för övrigt av publiken mycket uppskattade, kåserier och noveller för diverse Moskvatidningar. Ideologiskt stod han nära de liberala kretsar som under Alexander II ivrat för livegenskapens avskaffande. Men för dessa liberaler var syftet med livegenskapens avskaffande och övriga reformer knappast att uppnå den utopiska socialismen. Vad dessa liberaler önskade var en kapitalistisk utveckling av västeuropeiskt mönster. I Alexander II hade de sett en möjlighet att förverkliga dessa förhoppningar. Därav deras stora besvikelse och uppgivenhet då Alexander II mördades och reformdörrarna slogs igen och repressionen åter trappades upp.

Det är denna uppgivenhet och besvikelse som kommer att skapa grundtonen i hela Tjechovs författarskap. Det är dessa upplysta liberaler, ofta köpmän, läkare, godsägare och aristokrater, som Tjechov befolkar sina pjäser med. Det är desillusionerade människor. För dem är inte revolutionen något alternativ, men inte heller tror de längre på tsardömets möjligheter att reformera sig självt. De betraktar sina egna liv som blott mellanspel. Det enda de kan göra är att hoppas på att framtida generationer kommer att få det drägligare. Vid fullt medvetande låter de sig själva sjunka allt djupare ned i förlamande passivitet.

Förvisso finns i detta ett stänk av fin de siècle-sjukan. Men Tjechov hade inte varit Tjechov om han blott åstadkommit en variation på ett gängse tidstema. Hans pjäser speglar en konkret, i hög grad självupplevd, situation av att vara en historiens fånge och att stå utan varje alternativ till den rådande situationen. Av att vara oförmögen att påverka sitt eget och sitt lands öde. Det är de sista flämtande årtiondena innan de ryska revolutionärerna formerar sig på allvar. Det är denna tid som utgör fonden för Tjechovs pjäser.

Men Tjechov ägnar inte sina pjäser åt att analysera den politiska situationen. Sådana analyser intresserar honom inte. Han ogillar över huvud taget idédramer. Ett belysande exempel är hans inställning till Ibsen, som spelades flitigt i Ryssland runt sekelskiftet. Tjechov lär ha sagt att Ibsen uppenbarligen inte kände livet, eftersom sådant som hände i Ibsens pjäser inte hände i livet.

I sina brev och anteckningar upprepar Tjechov gång på gång att på scenen måste allt vara ”som i riktiga livet”. Folk måste prata på samma sätt som de gör i verkliga livet. Inga vändningar får föras in för att tvinga handlingen framåt, allt måste ske fullständigt organiskt. Kort sagt: all konstruktion måste bort. Han skrev:

”Låt allting på scenen vara just så komplicerat och samtidigt just så enkelt som det är i livet. Folk äter middag, helt enkelt äter middag, och samtidigt går deras lycka i fullbordan eller deras liv bryts sönder.”

Det är den borne naturalisten som talar. För givetvis var även Tjechov ett barn av sin tid. Naturalismen var det litterära programmet på modet över hela Europa. Det var dags att bryta med den äldre tidens litterära stil. Realismen skulle drivas vidare in i naturalism. Författaren skulle genomföra sina skildringar med vetenskaplig exakthet. Han skulle vara helt och hållet objektiv i sitt förhållande till verkligheten. Tjechov tog djupa intryck av denna strömning.

Men på ett sätt skiljer sig Tjechov från sin generations kollegor. Ställer man honom bredvid två andra vid tiden utpräglade naturalister som exempelvis Strindberg och Zola blir denna skillnad uppenbar. Tjechov tolkade begreppet naturalism bokstavligt. För honom var det inte, som det i hög grad var för såväl Strindberg som Zola (och Ibsen för den delen), en metod att driva den samhällsengagerade idédiktningen ytterligare ett steg vidare. Tjechov var i den bemärkelsen både mer programmatisk och mer konsekvent än sina kollegor. För Tjechov var naturalismen först och främst en metod med vars hjälp man skulle kunna skapa den perfekta illusionen av liv.

Vad Tjechov eftersträvade var dock inte enbart en slavisk imitation av vardagsverklighet. Tjechov drev naturalismen vidare. Han arbetade länge och mycket med sina texter, omskrivningarna och omarbetningarna var många. Han finslipade och bearbetade sitt stoff så att det till slut antog symbolisk karaktär. Det var med hjälp av denna metod han lyckades skänka sina pjäser en sådan säregen laddning.

Anton Tjechov[Källa: http://english.ruvr.ru/2010/07/20/12894684.html]

Det har gjorts många försök att såväl fördöma som att rädda över Tjechov på den rätta sidan om den ryska revolutionen. Inga av angreppssätten träffar rätt. Tjechov glider undan och förblir i den bemärkelsen svårbestämbar. Tjechovs pjäser är lika lite några svanesånger över en dödsdömd klass som de är hyllningar till en kommande revolution. Tjechov såg samtiden klart, om än av förklarliga skäl inte ur något efterrevolutionärt perspektiv. Han tvekade inte om att det feodala tsardömet sjöng på sista versen. Skillnaden mellan Tjechov och exempelvis efterkommande marxister är bara den att Tjechov aldrig såg någon organiserad arbetarrörelse och dess eventuella betydelse i ett framtida samhälle. Tjechov skrev om den borgerliga miljö han kände till och förstod. Och återigen: han såg ingen mening med att föra in några konstruerade analyser i sina verk. Hans syn på författarens roll var en annan. Till Suvorin skrev han:

”Det är inte bra för en konstnär att blanda sig i sådant han inte begriper. För speciella frågor finns det specialister; det är de som bör ha rätt att döma i problem som rör till exempel samhället, kapitalismens framtid, faran av alkoholism, kvinnosjukdomar. Konstnären, han ska bara uttala sig om det han verkligen förstår: hans område är lika begränsat som alla andra specialisters…”

Tjechovs specialistområde var känslan av att vara människa i en tid då, i vart fall ur ett borgerligt liberalt perspektiv, alla dörrar mot förändring tycks stängda.