Recension & presentation

Fascisten som vittnade om Förintelsen och gjorde en ideologisk resa – om Curzio Malapartes roman Kaputt 

Örjan Magnusson har arbetat som journalist. Till hans intressen hör svensk och europeisk historia, politik, språk och litteratur. Frankofil.

Örjan Magnusson

Intresset för andra världskriget tycks inte upphöra. Nya böcker, nya filmer, nya tv-serier, nya analyser och ibland till och med nya fakta kommer med mer eller mindre jämna mellanrum. En viss mättnad, om uttrycket tillåts i detta sammanhang, kan kanske även en över genomsnittet historieintresserad känna.

Men när en bekant berättade om boken Kaputt av Curzio Malaparte blev jag nyfiken och efter avslutad läsning kan jag inte annat än instämma i beskrivningen i förordet till boken: ”en av de märkligaste skildringarna av andra världskriget.”

Författare: Curzio Malaparte

Titel: Kaputt

Originalutgåvans titel: Kaputt

Översättare: Viveca Melander

Originalutgåvans utgivningsår: 1944

Förordsförfattare: Mikael van Reis

Förlag: Albert Bonniers förlag

ISBN 9789100120771

Curzio Malaparte föddes år 1898 i Toscana. Hans ursprungliga namn var Kurt Erich Suckert. Fadern var från Sachsen och modern från Lombardiet. Efter att ha provat olika pseudonymer tog sig den unge skribenten år 1925 författarnamnet Curzio Malaparte.

Men varför Malaparte, den onda delen?

Jo, Bonaparte var upptaget!

I Kaputt skildrar Malaparte sina resor på östfronten från Rumänien till Finland åren 1941-1943. Genom sina iakttagelser som korrespondent för tidningen Corriera della Sera ger han oss en bild av ett, inte bara materiellt utan också psykiskt och moraliskt, illa sargat Europa.

Waldemarsudde

Kaputt kom ut 1944. Manuskriptet till boken hade Malaparte gömt på de mest osannolika ställen under sina resor, mellan dubbla skosulor eller insytt i pälsfoder, och i flera delar anförtrott olika personer som lyckades smuggla det till Italien.

Boken blev en internationell succé och gavs ut på svenska 1948 i en förkortad version. År 2010 kom Kaputt ut i en fullständig svensk utgåva i utmärkt översättning av Viveca Melander.

För en svensk läsare blir det kanske extra intressant att boken inleds med att Malaparte en septemberkväll befinner sig hos prins Eugen på Waldemarsudde i Stockholm. Samtalet mellan de två, som förs på franska, böljar fram och tillbaka om skilda ämnen och personer.

Citat på franska är för övrigt mycket frekventa, ibland ganska långa och översätts alla i slutet av boken. Malaparte kryddar genomgående texten med fraser på olika språk. Uttryck och fraser på finska, rumänska, tyska, ryska och polska framstår som en viktig del av Malapartes litterära stil. Boken är full av miljöbeskrivningar som för tankarna till måleriet. Det man skulle kunna kalla språklig realism ger här även ”ljudbilden” färg.

Ishästarna

I första kapitlet berättar Malaparte för prinsen om de infrysta hästarna i sjön Ladoga, den mest omtalade av alla groteska vidrigheter i Kaputt. I december 1941 omringas de sovjetiska trupperna, inklusive ett tusental hästar, av finska förband nära den stora sjön. Till slut flyr hästarna i panik ut i sjön som är på väg att frysa till. Innan hästarna drunknar lägger sig isen, vilket sker mycket snabbt.

När Malaparte besöker platsen i sällskap av en finsk officer på senvintern året därpå känner han först en obehaglig lukt från sjön. När han kommer fram till stranden förstår han varifrån stanken kommer; hela viken är fylld av hästhuvuden som likt stubbar sticker upp ur isen. Malaparte och en finsk officer sätter sig trots den obehagliga lukten på varsin ”stubbe” och dricker kaffe. Officeren knackar dessutom ur sin pipa mot en av ”stubbarna”.

Läskunniga avrättas

Hästarnas makabra död är närmast ett kuriosum i jämförelse med de utstuderade grymheter som Nazityskland begår mot människorna i de ockuperade länderna. Malaparte skildrar bland annat hur tyskarna låter fångna partisaner i Ukraina genomgå regelrätta läsförståelseprov. De unga pojkarna gör sitt bästa. Man har fått dem att tro att de som klarar sig bra ska få fysiskt lindriga arbeten. I själva verket är det tvärtom. De som visar sig kunna läsa betraktas som farliga och förs till omedelbar avrättning.

En av de värsta vidrigheterna i boken utspelas i Bessarabien, nuvarande Moldavien. Till en militärbordell i staden Soroca har tyskarna tagit de vackraste judiska flickorna i staden. Flickorna, som ofta är under 18 år, tvingas ”tjänstgöra” under några veckor. Malaparte förevisas bordellen av en tysk officer. Han får tala med några av flickorna och blir, liksom läsaren, äcklad och upprörd. Några av dem tror att de ska få komma hem till sina familjer efter tiden på bordellen men i själva verket förs de bort på lastbilsflak, en färd som Malaparte redan då förstod var den slutade.

En av höjdpunkterna är Malapartes möte med Hans Frank, tysk generalguvernör i Polen, även kallad Polens slaktare. Här visar författaren hur kulturell förfining kan existera samtidigt med grymhet och sadism. Frank beordrar blodiga aktioner mot polacker. Strax därefter framför han känslosamt pianostycken av Chopin.

Förruttnelse

Ett genomgående tema i boken är förruttnelse. Djurkadaver och människolik ruttnar förstås men även lastbils- och stridsvagnsvrak luktar ruttnande metall. Malaparte menar att Europa och den europeiska kulturen befinner sig ett tillstånd av förruttnelse. Det tyska ordet Kaputt, som ursprungligen kommer från hebreiskan, kan översättas med ”trasig, slut, i bitar, förlorad”.

Boken kan knappast genrebestämmas. Är det en roman, ett reportage, en reseskildring? Det är svårt att tro att Malaparte själv har upplevt allt han berättar. Det handlar säkerligen i stor utsträckning om berättelser som han hört från andra. Detta förtar dock inte behållningen av boken, förutsatt att man står ut med alla groteskerier och grymheter.

Ofta skildrar Malaparte vidrigheterna på ett egendomligt glatt sätt. Det betyder inte att han försvarar eller njuter av dem. Tvärtom. Det är snarare hans berättarglädje och målande beskrivningar som ger det intrycket. Hans sätt att berätta förstärker faktiskt känslan av meningslöshet och uppgivenhet inför den mänskliga naturens värsta sidor.

Boken saknar inte komiska poänger, till exempel när en fiskande tysk officer, efter timmar av kamp med att få upp en stor lax ur ett vattendrag i nordligaste Finland, till slut beslutar sig för den för honom naturligaste lösningen: skjut laxen!

Man kan se Malaparte som en slags inbäddad reporter men han har främst ett litterärt förhållningssätt. Eller som Mikael van Reis skriver i förordet, citerande vad den franske författaren André Malraux sade i ett annat sammanhang: ”inte sant, inte falskt men upplevt”.

En ideologisk resa

Curzio Malaparte gör även en annan slags resa. I det fylliga och lärda förordet redogörs för Malapartes personlighet och ideologiska utveckling: fascist, kommunist och katolik. Malaparte ansluter sig till Mussolinis fascistparti redan 1922 och är en av svartskjortorna under ”marschen till Rom”. Han drar sig dock inte för att kritisera företeelser han ogillar, både i Italien och utomlands. Redan före nazisternas maktövertagande i Tyskland skriver han bland annat att Hitler har en ”kvinnlig” personlighet och att det snarare är drifterna än idéerna som driver den blivande diktatorn.

Förvisning och uteslutning

Mycket riktigt utesluts Malaparte 1931 ur fascistpartiet. Samma år avskedas han från posten som chefredaktör för tidningen La Stampa och blir istället korrespondent för Corriera della Sera. Det är alltså i den egenskapen han skaffar sig material till Kaputt.

Efter ett bråk med en högt uppsatt fascist döms Malaparte år 1933 för förtal till fem års förvisning på de lipariska öarna norr om Sicilien. Men han har även högt uppsatta beskyddare. Ett ingripande från Galeazzo Ciano, utrikesminister och svärson till Mussolini, förkortar förvisningen avsevärt. Även senare under 1930-talet är han obekväm för den fascistiska regimen vilket renderar honom ett antal fängelsevistelser.

Kommunistpartiet och Vatikanen

Sedan de västallierade intagit södra Italien 1943 arresteras han två gånger men lyckas snabbt bli frigiven, bland annat genom att hänvisa till att han fängslats av fascisterna som avfälling. Malaparte hade tidigare visat beundran för Röda armén, Sovjetunionen och Lenin. År 1944 söker han medlemskap i italienska kommunistpartiet. Ansökan avslås.

Efter kriget är Malaparte föraktad av såväl fascister som antifascister men lyckas så småningom återvinna respekt och beundran. Han är verksam både som författare och journalist. Han besöker Kina 1956. Kort före sin död året därpå testamenterar han den spektakulära villan Casa Malaparte på Capri till Folkrepubliken Kina att användas som kulturcentrum. Huset, som han märkligt nog fick tillstånd att bygga under Mussolinis regim, uppfördes mellan 1938 och 1942. Viljan i testamentet förverkligas dock inte. Om inte förr så vid sjukbädden står det klart att Malaparte åter tagits till nåder. Han uppvaktas både av kommunistledaren Togliatti och representanter för Vatikanen. Det påstås att Malaparte slutade sina dagar som döpt katolik. Av Togliatti fick han i alla fall till slut den eftertraktade partiboken.

Curzio Malaparte dör den 19 juli 1957. År 1998 avbildas han på ett frimärke i valören 800 lire, en återkomst så god som någon.

Förintelsen

Det står utom allt tvivel att Malaparte mycket väl kände till vad som hände de europeiska judarna. I boken finns bland annat skildringar från Warszawas getto och av en massaker på judar. Malaparte är en av de första som på ett litterärt sätt skildrar Förintelsen. Att det är just litterärt skulle kanske kunna vara ett skäl till ett ifrågasättande av texten. Vad är fakta? Vad är hörsägen, rykten eller rena skrönor? Är det moraliskt rimligt att med sådan berättarglädje skapa ett vittnesmål om så unikt vidriga händelser?

Jag tycker det. Kaputt är mycket läsvärd och gav mig en om möjligt ännu starkare insikt om hur omvälvande vidrigheterna under andra världskriget var för vår världsdel och vilka återverkningar de har än idag.