Om Folke Isaksson
Håkan Ågren
Vilken blick han hade!
Jag började skriva i skolan, fastän en kamrat ansåg att
”Man kan inte bli författare och heta Isaksson!”
”Bäcken är ett barn som skuttar över stenar”. Citatet kommer från Folke Isakssons bok ”Vattendrag”. I det han skrev hittar man ständigt ord och iakttagelser som omedelbart slukar en läsare. Vilken blick han hade. Första gången jag mötte hans namn på allvar var nog när han deltog i en manifestation på kultursidan i dåvarande DN mot USA:s anfallskrig i Vietnam. Folke Isaksson var också med i opinionsarbetet i Vaxholms FNL-grupp. Han föddes 1927 i ett stort landskap, Norrbottens kustland, med en stor natur, långa avstånd, starka religiösa rörelser, skogar, vatten, ett rikt djurliv, bybefolkningarnas strävanden och överlevnadsförmåga. Här fanns det plats för ett diktarämne!
I kapitlet ”Ett tempel i mitt bröst” i boken Gammelstad kyrkby vid Lule älv som Folke skrev tillsammans med sin bror Olov, berättar han om sin barndom: ”Jag är född i Lutherska Missionshuset i Kalix, och där levde jag mina första tio år, i ett lågkyrklighetens tempel …Vår far var lågavlönad predikant och oavlönad vaktmästare i detta missionshus tillhörigt Evangeliska Fosterlandsstiftelsen”.
Och i boken om Gammelstad ”…min far, en bondson från Antnäs by som hade drömt om att bli missionär i Eritrea men inte kommit längre än till Neapel.” 1923 hade fadern varit på väg till Östafrika för att verka bland gallafolket i Eritrea, men vägrats inresetillstånd av de italienska kolonialmyndigheterna. I boken om sina många resor, ”De fjärran ländernas närhet”, noterar han om fadern: ”Gör jag, som i hans livstid tog avstånd ifrån honom, nu i någon mening hans resor? Trots den motsättning som fanns mellan oss växte jag upp i det rum där hans längtan levde”.
När Folke var tio år flyttade familjen från Nederkalix till Nederluleå, till Gammelstad. På andra sidan järnvägen, på Ön, var hans mor född. Den som blir föremål för hans diktning är dock varken fadern eller modern utan mormodern. ”…för mig var mormors hus en ljusets boning”. För kyrkan i Gammelstad känner han ”en vördnad för detta gudshus som jag aldrig har känt för något slott eller herresäte”. Den blir ”ett tempel” i hans bröst.
Vad bestod då kyrkans dragningskraft i?
”Framför allt var den en påminnelse om livets allvar, mer än nyheterna med deras besked om undergång. …Psalmen steg mot valven, ojämn och väderbiten. Inom mig såg jag släktleden skrida förbi. Jag såg grovt tillyxade anletsdrag och händer som vilade spruckna ovanpå psalmboken. Med alla dessa, de närvarande och dem som jag såg i ett ögonblick i mitt inre, kände jag en samhörighet…. Kyrkan talade om årens och släktenas gång och om den enskildes ansvar för sin existens. Den talade om historien, om odlingen och bildningen, om härskarna och folken. Den talade om godheten och våldet och krigen.”
Men någon sagoidyll var förstås inte hans uppväxtmiljö. Den finns ju bara i sagorna. Nyinflyttade utsattes för en längre prövotid, innan de togs upp i gemenskapen, konstaterar han, och samtidigt att det fanns en tolerans i det lilla samhället ”trots kyrkligheten” …Och under de första åren av andra världskriget: ”Det fanns bara fyra nazister i vårt samhälle en pensionerad kommunalkamrer, vägmästaren, dödgrävaren och en av busschaufförerna, men tyskvänligheten var utbredd i socknen och staden, särskilt inom borgerskapet.”
Brödernas bok om detta unika Gammelstad, med på världsarvslistan, är förstås en av nycklarna till Folke Isakssons författarskap. Det är också en mycket bra sammanfattning av övre Norrlands historia. En annan nyckel är den självbiografiska Dubbelliv som kom ut på Bonniers 1968. Från Gammelstad flyttar han till Uppsala för studier på universitetet. 1951 ges hans första diktsamling, Vinterresa, ut på Bonniers. I början av författarskapet betonas det ofta i recensionerna att han framför allt skriver romantiskt och vackert. Det reagerar han starkt emot.
Det stora genombrottet blir Det gröna året (1954). Och sedan, höll jag på att skriva, tar det aldrig slut. Det blir mer än 50 böcker inom olika genrer, förutom den långa raden av diktsamlingar, reseskildringar (Dublin, Vietnam, Sovjet, USA, Kina, Indien, Prag, London, Polen, Seychellerna, Mexico …), böcker om Pariskommunen, gjuteriarbetarna, metallarbetarna, om solidaritet med Tjeckoslovakiens folk tillsammans med Jan Myrdal och Lars Gustafsson (1976), artiklar och reportage. i en rad olika tidningar och tidskrifter, radioprogram, tv-program, översättningar, samarbeten med fotografer och konstnärer som Stig T Karlsson, Jean Hermansson, Leif Zetterling, Bertil Nyström, Anders Petersen, Lütfi Özkök, Lars Bergström och Sören Hallgren.
Det är ett så omfattande författarskap att jag inte ens är i närheten av att kunna sammanfatta det. Jag hänvisar i stället till den utmärkta hemsidan om Folke Isaksson. Därifrån kan man sedan söka sig vidare, till exempel till Håkan Sandgrens Landskap på jorden och i drömmen; studier i Folke Isakssons lyrik. Lunds universitet, 1999, Jonas Ellerströms presentation av Folke Isaksson, se Litteraturbanken, Lennart Hagerfors På väg in i femtiotalet. En studie i Lars Forssells, Folke Isakssons och Bo Setterlinds tidiga lyrik, avhandling 1979, samt Anders Sundelins hemsida, intervju med Folke Isaksson.
Som flugfiskare och älvfångad lägger jag genast märke till att han skrev dikter om Kalixälven och hjälpte till att försvara den, på samma sätt som när Evert Taube med sin dikt och sitt engagemang gav sitt bidrag till kampen för Vindelälven. Och det finns också en bok ”Älven” där Folke Isaksson bland annat berättar om Ransarälven och Ångermanälven, om det gamla Ådalen, om älvarnas historia och om människorna som levt ett helt liv tillsammans med älvarna. Boken fantastiskt fotograferad av Lars Bergström.
Själv är jag nog ofta lika imponerad av hans faktaprosa – ursäkta att jag svär i kyrkan – som av hans dikter och hans förmåga att även där använda sitt poetiska bildsinne utan att det på minsta sätt inverkar menligt på ”fakta”, det historiska innehållet etc, snarare tvärtom. Poesin och prosan lyckas tack vare sitt samarbete nå en högre nivå.
Folke Isakssons reportage från Leningrad
Så här rapporterar Folke Isaksson till exempel i början av ett reportage från Leningrad i september 1961:
” 1
Helst skall man kanske uppleva Leningrad i yrsnö. Staden är som gjord för det – ingenstans kan vind och snö ställa till med så dramatiska upplopp
Snön kommer från Sibirien, den kommer som sändebud från det heliga Moskva. Luften strimmas, fasaderna luckras upp och över de öppna platserna banar man sig väg som över en tundra…
2
I yrsnön kan man lika gärna kalla Leningrad för Petrograd eller Petersburg, S:t Petersburg. Det man upplever i snöstormen är en stad utanför tiden, en spökstad där det kan tänkas inträffa lika underliga historier som den Gogol berättar i `Kappan` eller Dostojevskij i `Dubbelgångaren´. Snöns häxdans, de tomma torgen, otydliga gestalter. I vinternatten är de gamla palatsen tungsinta som kedjefångar.
Man kan återföras till verkligheten på Nevskij Prospekt, gatan där det myllrar av folk vid alla klockslag och i alla väder. Om man huttrar, kan man söka sig in på ett av de ställen där man dricker sovjetisk champagne, värmer sig och byter ord. Män, sågspån på golvet, en stämning som på barer var som helst i världen.
3
Nu är det i september månad. Ingen snö men en tyrannisk ombytlighet i vädret. Gula blad flyger omkring, ett höstligt yrväder, sommarens sista brev. Plötsligt öppnar sig skyarna. Sol! Det slår eld ur Leningrads guldspiror, och människor bär gladiolus och lönnlöv i sina händer, stora buketter av sprakande höst.
En annan dag grådis, en stor surmulenhet. Då ligger det nära till hands att tänka sig denna stad som en monstruositet, ett Venedig på sextionde breddgraden med kanaler och hus som genom seklerna långsamt sjunker ned i dyn. En tyranns dröm, hänsynslöst förverkligad i en vattensjuk trakt. Och man tänker på de 100.000 som miste sina liv, för att denna stad skulle byggas
Nästa dag kommer regnet. Det är ett sådant regn som aldrig tycks vilja sluta, som gör jord till gyttja och hejdar erövrande arméer.
Men också i höstregnet lever Nevskij Prospekt, och paraplyerna har kommit till heders. I en film från 1927, Pudovskins ´S:t Peterburgs sista dagar´, är de borgerlighetens kännetecken. Man ser det förrevolutionära samhället fotograferat uppifrån. Paraply, vid paraply, en svampkoloni.”
(De fjärran ländernas närhet, Bonniers, 1990)
Man kan bli författare, trots att man heter Isaksson
I ett så långt författarskap finns det förstås alltid en hel del att diskutera och begrunda. I Gnistor under himlavalvet, 25 kapitel om poesi, FIB:s lyrikklubbs årsbok 1983, skriver Folke Isaksson: ”Jag måste bekänna att Ferlins poesi aldrig riktigt har blivit en angelägenhet för mig. Mitt svala förhållande till detta mycket särpräglade och populära författarskap kan delvis bero på dess yttre form. Den som har lapat modernismens svarta mjölk har svårt att uppleva positivvisa och versepigram som det högsta goda i poesin. För egen del har jag vuxit upp med Södergran och Diktonius, Ekelöf och Lindegren (och Rimbaud, Rilke, Eliot och Pound), med komplikationer, experiment och s.k. fri vers och det spår som vindlar från Fröding över Dan Andersson till Ferlins kafébord i det gamla Klara har inte lockat mig till några utflykter. Det betyder inte att jag skulle vara blind för Ferlins förtjänster.”
Här sitter jag inte i samma båt som författaren. I mig sjunger och berättar fortfarande Fröding, Ferlin och Dan Andersson med starka och klara röster. Men varför alltid sitta i samma båt …
Denna vår 2024 hittar jag bland mina gamla papper en recension som jag skrev om Folke Isakssons diktsamling Tecken och under i Folket i Bild Kulturfront nr 22, 1982 och ett brev från Folke Isaksson från den 7 december 1981 där han svarar på recensionen (se nedan i original). Märkligt nog är svarsbrevet tidigare daterat än recensionen. Den enda förklaringen till detta är troligen att Folke Isaksson måste ha fått tillgång till recensionen innan den publicerades. Här återges nu recensionen på nytt medan svarsbrevet publiceras för första gången.
Jag kan inte minnas att jag svarade på Folke Isakssons brev. Förmodligen berodde det på att jag inte tyckte att jag hade någonting mer att säga. Men att jag inte alls hörde av mig, det ångrar jag.
Folke Isaksson dog 2013. Han är begravd på kyrkogården i Vaxholm.
En sak är numera en gång för alla klarlagd; och det är att man kan bli författare, till och med en mycket framgångsrik författare, trots att man heter Isaksson.
Och naturligtvis, att bäcken är ett barn som skuttar över stenar.
Håkan Ågrens Recension av Folke Isakssons diktsamling Tecken och under 1981
Folke Isakssons starkaste diktverk
Redan i sina diktsamlingar på 50-talet framträdde Folke Isaksson som en skicklig stämningsmålare och naturskildrare, formellt avancerad. Där fanns ett tydligt idylliskt drag, senare ibland rituellt. Det var poeten och landskapet, mera sällan människorna och samhället. Dikterna led brist på verklig social spänning, eller rättare; man anade att spänningen fanns där, men att något hos poeten hindrade. Var det ett perfektionistiskt drag? En föreställning om motivets ”renhet”?
Mellan det episka lugnet och sorglösheten i Det gröna året (1954) och den såriga, marterade rösten i Terra Magica (1963) finns en avgrund som måste ha varit svår att ta sig över.
Detta är dock inte hela bilden. När Folke Isaksson nu ger ut en ny diktsamling, Tecken och under (Bonniers) är det uppenbart att ansatser till denna poesi funnits tidigare; Mexicodikten och dikten Drängkammaren 1905 i samlingen Blått och svart (1957) samt några personporträtt i slutet av Terrra Magica hör dit.
Den nya samlingen är Folke Isakssons ojämförligt starkaste diktverk. Det är fråga om en stor landvinning. Naturbilderna är konkreta, djupa och exakta, ofta kopplade till människorna, vår tid och tidens ångest: ”… Vad är det som rör sig bakom allt detta som är i rörelse oroligt/- som skridskoåkarnas skuggor över insjöns blåsvarta is/och de famlande, mörka skepnaderna nedanför?/ Vad är det för tidener som kommer med vinden?/
I särklass står en svit dikter från Norrbotten. En suverän skildring av spoven i det norrbottniska landskapet, skarpa, distinkta bilder från ”strukturomvandlingens landskap” och några helt lysande dikter om mormodern: /När mormor tog mig vid handen, kände jag en svalka: skymningen i hennes ådror, den nedåtgående solen/…”
Här finns också i de till synes ”rena” naturdikterna, den sociala spänning som saknades i de tidiga 50-talssamlingarna! Här framträder något helt nytt. Konkreta, omtumlande bilder. Sensualism och sorg. En total solidaritet med kärlek till de skildrade människorna. En enkelhet som inte är konstlad eller förskönande. Här har Folke Isaksson, liksom Sven Delblanc inom prosan med Samuels bok, ett ”nytt” språk eller tonfall. Så skrev han aldrig förr. I den här nämnda avdelningen är språket rensat från alltför symbolmättade barlaster. Efterklangen uppnås direkt, i enkelheten och genom iakttagelsens skärpa, det vill säga: kunskapen om det skildrade.
Samlingen innehåller bland annat också en skildring av Tystnadens år, 1851-72, det vill säga tystnaden mellan Almqvists landsflykt och första utgåvan av Strindbergs Mäster Olof. Dikten Baudelaires ögon diskuterar individ-samhälle och, så vitt jag förstår, ett bourgeoisins Europa, som går mot sitt förfall, ”epokens barbari”. I en dikt går kolonialismen – i Cecil Rhodes gestalt – mot sin undergång, En annan nagelfar ett porträtt av Chou-En-lai i Paris 1920. Här arbetar orden i motsättningen mellan lugnet och stillaståendet i det konventionella fotografiet och den historiska roll Chou-En-lai skulle få; folkens frigörelse. Det är ett intressant, ”bakvänt” perspektiv. En dikt om Kurt Eisners begravning i München 1919 tycks vila i insikten att folken är den drivande kraften i historien och att vi kan påverka skeendet.
En del dikter håller dock inte samma klass som Norrbottensviten. I Den långsamma tiden tycks till exempel motivet mera sökt, en attityd inför döden. Skogens famn har ett i mitt tycke överlastat slut, innerligheten svämmar över och dikten blir alltför lätt. Dikten Kubakrisen är nervkittlande men säger inte så mycket mer osv.
Som redan påpekats är ett utmärkande drag för denna samling att den vågar gestalta tidens ångest. Mellan sensualismen och tidsångesten uppstår ofta en säregen spänning.
”Tecknen var illavarslande” heter det i titel- och avslutningsdikten Tecken och under. Och /…/i underjordiska silos förvarades den dödliga kunskapen,/materiens galenskap under stål och betong/…, etc. Men ”/Det finns motvikter, krafter som ännu verkar/i osynlighet eller under ”förklädnad/” ”Det står och väger, frågan står på sin spets/under en mossbelupen sten i universum finns svaret,/den rätta lösningen. Om detta är Den yttersta tiden/eller den svåra stunden strax före Vändpunkten/”.
Men är det verkligen ”materiens galenskap” som hotar världsfreden? (Jag utgår tills vidare ifrån att det är detta ämne som diktaren avser att behandla. Om den avser att behandla teknologin i allmänhet, kvarstår, menar jag, ändå invändningarna i stort.) Har huvudfienden, huvudfienderna inga andra namn? Begreppet ”materiens galenskap” suddar ut de verkliga skiljelinjerna. Då fienden är allmän blir också motkrafterna allmänna – de konkreta konflikterna lämnas åt sidan – och svaret på problemet hamnar nästan följdriktigt ”under en mossbelupen sten i universum”. Det gränsar till mysticism. Dikten förmår inte – även om författaren avsett det – att avskilja sig från den fredsrörelse som inte ser den ryska stövelklacken därför att den vandrar i dess omedelbara skugga, (vilken den därmed riskerar att utöka!) Det behövs bland annat en poesi som tar sig an detta. Förutsatt naturligtvis att vi inte tror på teorier om ”opoetiska” ämnesval, eller att vi nödvändigtvis måste upprepa dålig ”politisk” dikt från 60-talet.
Det hör till denna diktsamlings banbrytande förtjänster att den så öppet inbjuder till en diskussion i sådana frågor.
Folke Isakssons Tecken och under borde därför kunna så en stormvind i den moderna svenska lyriken.
(Ur Folket i Bild/Kulturfront nr 22, 1982)
Folke Isakssons svarsbrev till Håkan Ågren
- 1981
Håkan Ågren
Jag vet inte, om en författare skall skriva beundrarbrev till sina kritiker, men jag sätter mig över sådana eventuella sederegler.
Din recension är inte bara en av de mest positiva som jag fått (egentligen har alla varit mycket positiva, utom den jag läste först, Bengt Holmqvists anmälan i DN), utan också en av de mest inträngande. Inte minst finner jag slutet på det första stycket skarpsinnigt. Jag har själv funderat mycket, över varför jag tidigare inte kunde göra politik i min poesi, fastän politik sedan 40-talet har en varit ett huvudintresse, ja ofta huvudinnehåll i mitt liv.
Av din recension har jag alltså lärt mig någonting; det händer inte ofta i mötet mellan författare och recensent att det slår fram sådana gnistor. Jag tycker också att det är väldigt bra att du mot slutet av recensionen bjuder motstånd. Speciellt intressanta blir dina anmärkningar eller reservationer, därför att de berör den dikt som de allra flesta, recensenter, vänner, bekanta och okända, prisat allra mest.
Egentligen öppnar du här för en stor diskussion om politik-verklighet i dikten. Vad som är möjligt att göra, och vad som eventuellt inte är möjligt att göra.
I sakfrågan skiljer vi oss nog inte åt så mycket, dvs när det gäller de politiska realiteterna. Själv är jag numera nästan lika antisovjetisk som FiB/K och JM. (Under Chrusjtjov hade jag delvis en annan inställning, avvaktande positiv, skeptisk men med vissa förhoppningar, och jag anser att det fanns skäl då till en sådan hållning.) Sovjet strävar, föreställer jag mig, efter världsherravälde eller i varje fall efter en väsentlig utvidgning av sin maktsfär, och detta är givetvis en riskfaktor. USA under Reagan är en osäkerhetsfaktor, en nation som i mycket är låst i fördomar och där finns en farlig labilitet. Kanske har Chomsky rätt, när han också ser de ryska ledarna som hysteriska, trängda mot väggen (med en svag ekonomi och en jäsande oro i imperiet) och därför livsfarliga.
För mig är Sovjet i dag ”huvudfienden”, men jag bedömer Sovjet och USA som nästan lika farliga för oss här i Europa.
Från en annan utsiktspunkt kan hotet naturligtvis bedömas på ett annat sätt. Om du och jag var radikaler i Guatemala eller Chile, jagade av säkerhetspolis och mördarligor, skulle vi naturligtvis se USA som den farligaste supermakten, denna makt som direkt eller indirekt stöder terrorn.
Jag tror, det är en av mina käpphästar, att det är viktigt att upprätthålla sådana nyanser i den politiska bedömningen. Du blir, tycker jag, litet grell på slutet av din text och gör, som Myrdal och andra i FiB/K, felet att inte skilja på fredsrörelse och fredsrörelse. För egen del uppfattar jag den europeiska fredsrörelsen som en betydelsefull kraft och ett hopp i mörkret. Dock är den svenska fredsrörelsen ju mycket svag och delvis dubiös, något som i huvudsak beror på falska lojaliteter och bindningar (till Sovjet) i det ledande skiktet inom en del av denna rörelse.
OK, här har du, i snabba drag, min politik i dessa ödesfrågor. Man kan sedan fråga sig, och det är en synnerligen intressant fråga, om det går att göra poesi av politiska åsikter. Eller av känslor!
Vårt ställningstagande till Sovjet (eller USA) är väl i de flesta fall ganska kyligt; det bygger på ett tänkande och tyckande snarare än på emotioner, Om vi däremot var afghaner, skulle vårt ställningstagande mot Sovjets krigföring i vårt land få en annan, djupare ton.
Jag är medveten om att detta resonemang om känslans och förnuftets makt erbjuder många fallgropar. (Allmänt sett menar jag att det är orimligt att inte erkänna både dessa krafters oerhörda betydelse. I FiB/K, i varje fall i tidningen, tycks man emellertid ha svårt att erkänna känslans makt, på ont och gott, här i världen!) Jag har inte tänkt igenom detta frågekomplex tillräckligt, men det föresvävar mig att politiken i poesin måste, för att bli verksam och bärande, grundas på starka och ganska enkla känslor, och inte på ett batteri av åsikter som det jag serverade dig här på första sidan.
Kanske har jag fel. Kanske uttrycker jag mig för allmänt. Dock kunde man kanske studera den poesi som här i landet skrevs om Vietnam. Den hade självklart sin grund i kunskaper och åsikter; dessa författare visste vad de talade om. Ändå blev det mesta plakat och lyrisk affischkonst, utom i ett par dikter av Göran Sonnevi och en dikt av Petter Bergman. De goda Vietnamdikterna handlade lika mycket om Sverige som om Vietnam; de hade djupa rötter, de hade rottrådarna nere i känslans grundvatten. Om Vietnams folks kamp i Vietnam kunde svenskar knappast skriva goda dikter, om de inte förband sin vision av det avlägsna med det näraliggande.
Jag tror att det går att skriva goda dikter om förintelsehotet, därför att detta är en djupgående känsla och allmän erfarenhet. Att det däremot knappast går att skriva god poesi utifrån en politisk bedömning och ett specifikt hot: Sovjets (eller USA:s).
I varje fall är detta senare mycket svårare. Det borde kanske försökas.
Hej
Folke Isaksson