Elin Wägners liv och verk
Ulrika Knutson
I september 1921 kunde kvinnor i Sverige för första gången gå till valurnorna och rösta i riksdagsval. En som hjälpte till att förlösa demokratin var författaren och journalisten Elin Wägner.
Hon föddes i Lund 1882 och dog i Berg i Småland 1949. Hon var feminist och fredsaktivist, skrev romaner och noveller och tusentals artiklar. 1944 valdes hon in i Svenska Akademien, som andra kvinna efter Selma Lagerlöf. Hon var en spännande röst i det svenska nittonhundratalet, ofta långt före sin tid, inte minst i frågor som rör miljön, demokratin och freden.
Som ung journalist var Elin Wägner motståndare till kvinnlig rösträtt. Hur är det möjligt? Det var ju hon som 1910 skrev rösträttsrörelsens viktigaste roman, Pennskaftet. Hur ska det tolkas? Kanske att den unga Elin Wägner var färgad av Ellen Keys idéer om kvinnans särart. Precis som föregångaren menade hon att kvinnor borde hitta andra uttryck än männen att ”göra politik”. Men när Elin Wägner fick klart för sig att Ellen Key inte var motståndare till rösträtten ändrade hon sig.
Feminist blev Elin tidigt. Om hon varit pojke hade hon velat bli präst, precis som morbror Alfred i Småland. ”Som det nu var fick jag inte ens predika på lek för mina syskon!” Men hon började tidigt skriva, och hennes litterära ärelystnad var stark.
Elin var äldst av fem syskon. Hon var bara tre år när hennes mor Anna dog. Brodern Harald var två år och systern Ester nyfödd. I litterär form återkommer Elin Wägner ofta till saknaden efter en mor, och att sorgen kan vara en stark litterär drivkraft. Fadern Sven Wägner, läroverksrektor, gifte senare om sig med pianolärarinnan Augusta Ulfsparre. De fick två barn, Elins halvsyskon Ruth och Robert.
Elin ville ta studenten och studera filosofi i Lund, men pappa Sven, själv filosof, sa nej. Han trodde inte på högre utbildning för flickor. Elin meddelade då sturskt att hon inte ville gå ut flickskolan heller, ”för där lärde hon sig ingenting längre”. Hela livet behöll Elin ett utbildningskomplex. Det hjälpte inte att hon kom in i Svenska Akademien, där alla kamraterna, samtliga män, var akademiker, de flesta professorer.
Att dottern valde tidningsbanan hade fadern ingenting emot. Som nittonåring inledde hon en kometkarriär på Helsingborgs-Posten, som reporter och kåsör. Hon förlovade sig med redaktionssekreteraren Nils Hjalmar Jönsson, som bedrog henne och behandlade henne illa. Elin blev deprimerad och sängliggande ett halvår. Den som fick henne på fötter var pigan Linnea Johansson från Hjulatorp utanför Växjö. Från 1908 skulle Linnéa bli Elins hushållerska i Stockholm, och förmodligen den människa som stod Elin Wägner närmast genom livet.
Sveket från Jönsson lämnade en tagg, men Elin Wägner lät de bittra minnena göra nytta. Av de tjugotvå novellerna i hennes debutbok Från det jordiska museet (1907) är nio tydligt inspirerade av Jönsson.
1908 är Elin Wägners genombrottsår som författare och rösträttskämpe. Hon är anställd på veckotidningen Idun och frilansar i Dagens Nyheter. Där går hennes debutroman Norrtullsligan som följetong.
I Norrtullsligan möter vi en grupp kontorister som delar rum på ett pensionat i Vasastan i Stockholm. Det handlar om deras kamp för människovärde och fackliga rättigheter, och om deras liv i storstadens djungel. Så här beskriver kontoristen Elisabeth sin miljö:
Staden låg insvept i biografljus, och luktade dåliga cigaretter. En tom begravningsvagn sneddade över Rödbodtorget. Jag gick Drottninggatan uppför och blev antastad sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan av Stockholms hjältar och riddersmän. Den sjätte var chefen, men han fann sig utmärkt och sade, att han känt igen mig på långt håll.
Den underhållande romanen har också drag av sociologiskt dokument. Elin Wägner skildrar ingående en brytningstid på svensk arbetsmarknad, när mellanskiktens kvinnor för första gången kommer ut i arbetslivet på bred front. Både det expanderande näringslivet och växande myndigheter, som Posten, Telegrafen och Skolväsendet, drog till sig tusentals kvinnliga kontorsarbetare. Kvinnornas närvaro uppfattades av männen som illojal konkurrens.
Vad som är slående med Norrtullsligan är det friska språket, djärvt präglat av talspråk och kontorsjargong, och som har åldrats vackert. Det är få svenska romaner från 1908 som i samma grad är levande klassiker.
1908 är också året när Elin Wägner på allvar engagerar sig i rösträttsrörelsen. Hon intervjuar Ellen Key i Idun, som nu är en ”en bestämd anhängare af den kvinnliga rösträtten, men, på villkor att arbetarkvinnorna måste med i ledet! Annars segrar reaktionen.”
När Elin Wägner väl kommit med i LKPR, Landsföreningen för Kvinnans politiska rösträtt, vill hon raska på. Det gick för långsamt, tyckte hon. Hon var inspirerad av suffragetterna i England och deras ”religiösa lidelse” för saken. Men de svenska rösträttsledarna ville inte kopplas ihop med de militanta suffragetternas metoder. Undra på det. De kastade sten i skyltfönster, bomber i brevlådor och klippte av telegraftrådar! I jämförelse var de svenska metoderna beskedliga. Man föredrog folkbildning, föreläsare och studiecirklar.
Den första rösträttsromanen i Sverige kom ut 1904, och den propagerar med full kraft – mot kvinnlig rösträtt! Författaren var Annie Qviding, gift Åkerhielm. Romanen heter Fru Fanny, och handlar om en engagerad rösträttskvinna. Hon försummar till och med barnen för rösträttens skull. Så i sin roman Pennskaftet (1910) lägger Elin Wägner i stället krut på att skildra de svenska suffragetterna som ”riktiga kvinnor”, komplett med kärlekssorg och brustet hjärta. De drömmer om man och barn och vackra hattar: ”Rösträttens garderob är en större mission än man i hastigheten kan tänka sig. Vår popularitet beror i viss mån på den”.
Men boken handlar inte bara om rösträtten, utan lika mycket om kärlek, fri kärlek. Huvudpersonen Pennskaftet lever ihop med sin fästman Dick, utan att de är gifta. Tillsammans ska de realisera Ellen Keys kärleksevangelium. Det blev en litterär succé, men delar av rösträttsrörelsen slog bakut. Var de inte tillräckligt utsatta redan? Hånade i skämtpressen och utskällda i riksdagens första kammare. Skulle rösträttskvinnorna nu hängas ut som erotiskt lössläppta och moraliskt tveksamma figurer? Det fanns röster om ville utesluta Elin Wägner ur rörelsen.
Men framgången tystade kritikerna. Romanen kallades kvick, skarpsynt, djärv, utmanande och aktuell. SvDs konservative kritiker Fredrik Bööks motvilliga omdöme står sig – och han var verkligen ingen rösträttskämpe: ”Elin Wägner har utfört konststycket att skriva en roman om kvinnornas rösträtt utan att den blivit tråkig.”
Pennskaftets författare är journalist, och det märks. Hon kan visa upp annars oförenliga delar av samhället, som riksdagen, kvinnorörelsen, och pensionatsvärlden; träffa poliser, prostituerade, adelsmän och änglamakerskor och, inte minst viktigt, hon kan röra sig fritt i gatans farliga landskap, där kvinnor helst inte skulle befinna sig alls, i alla fall inte ensamma. Staden Stockholm om nätterna blir ”en vildmark av sten, där jakten går genom passen, och pardon varken ges eller tas”.
Kritikern Klara Johanson i Stockholms Dagblad var förtjust i Wägners lätta stil, hennes snabba dialoger och vassa satir. Hon menade att Wägner hade uppfunnit en helt ny genre. Wägners demokratiska prosastil ställde många av hennes samtida kollegor i skuggan, som tungfotade och pretentiösa, menade K.J.
Andra talar entusiastiskt om att Wägner ”skrivit om en ny etisk kvinnotyp”.
I november 1910 gifter Elin Wägner sig med filosofen och journalisten John Landquist, som just har skrivit en bok om Ellen Key, Elins stora idol. Elin skickar sin egen nya bok till Ellen Key, som blir eld och lågor. Hon är stolt över att hon har inspirerat Elin Wägner till denna nya ”etiska kvinnotyp”. Ellen Key skriver:
Ert Pennskaft tack – en modig, levande, rolig och tänkvärd bok som gjort mig rasande på kvinnans rösträtt!
– – – Så även om Ni är biten av ”Saken”! Tänk i stället på MAKEN beder Er E. Key.
Det som gör Pennskaftet till en riktigt intressant roman är inte att Elin Wägner blint följer Ellen Keys – eller rösträttsrörelsens – ideologiska recept, utan att hon tvinnar samman sina teman, vrider och vänder på kvinnligheten, självständigheten och den fria kärleken, gestaltar dess olika stadier.
Elin Wägners eget äktenskap blev i längden inte lyckligt. Hon och John Landquist går skilda vägar tolv år senare, men förblev goda brevvänner livet ut. Som kritiker är John Landquist Elin Wägners viktigaste manusgranskare och promotor i den litterära offentligheten.
Elin Wägners stora intresse för fredsfrågan väcktes i rösträttskampen. När första världskriget bröt ut stannade rösträttsrörelsen av. Till alla argumenten mot kvinnornas sak kunde männen nu lägga kriget. Kvinnorna borde lojalt sätta sina små krav på undantag och vänta, sa den konservative riksdagsmannen Rudolf Kjellén i en debatt. Han avskydde kvinnlig rösträtt. ”Vad som behövs i svensk politik är inte mer kvinnor utan mer män!”
Pacifister var illa sedda. 1915 reste Elin Wägner till kvinnornas fredskongress i Haag i Holland. Väl hemma igen engagerar hon sig starkt i fredsrörelsen. Det gör också hennes väninna doktor Ada Nilsson, som tillsammans med Elin Wägner grundat föreningen Frisinnade kvinnor.
1916 publicerar Elin Wägner sin fredsroman, Släkten Jerneploogs framgång. Den utspelar sig i lilla Gustavsfors, som påminner om Gustav V:s Sverige. Romanen förenklar inget, serverar inget käckt fredsbudskap. Även kvinnorna bråkar inbördes, och är inte bättre än männen. Men det är deras ansvar som mödrar att verka för freden, trots allt. Hon tycker att de neutrala svenskarna är arroganta i fredsfrågan.
Sin egen bild av kriget får Elin 1919, när hon kommer till Wien i Österrike. Hon reser som volontär för svenska Rädda Barnen, som hon just varit med och startat. Nöden i Wien ger henne material för många böcker. Chocken bestod inte minst i att se ett tidigare välmående land upplöst, se den gamla överklassen förödmjuka sig. De följande åren reser hon mycket i Tyskland och på kontinenten, och träffar fredsarbetare i olika länder, inte minst kväkare.
Litterärt får Elin Wägner ett nytt genombrott med romanen Åsa-Hanna (1918) en livfull allmogeskildring från artonhundratalet, med kristen problematik och listigt dold feministisk tendens.
Romanen handlar om Hanna på Åsen som gifter sig med byns handelsman. Det visar sig att familjen är moraliskt rutten, de döljer ett mord. Hanna har ärvt både moderns kristna övertygelse och faderns girighet. Hon tror högmodigt att hon ska kunna ändra på maken, men får i stället anpassa sig. Hanna städar, men bara på ytan. Berömd är bilden av husets kopparkittlar som bara är skurade på utsidan. Mot väggen är kopparen ärgig och skorvig av lort. Snart är kopparkittlarna blanka runt om, men rötan i familjen består.
Elin Wägners första roman efter skilsmässan från Landquist är Den namnlösa från 1922. Även den utspelar sig i en prästgård i Småland. Till gården kommer prostens syster Rakel, som har arbetat som sjukgymnast med krigsinvalider i Wien. Mot bakgrund av prästgårdens gamla traditioner uppträder huvudpersonerna som rotlösa, moderna människor, skadade av kriget. Det går att se Den namnlösa som Elin Wägners stora krigsroman.
Även om Elin Wägners romaner skiftar miljö och problematik så rör de sig ofta runt en kristen/etisk konflikt och relationer mellan könen. Några år senare, i sin recension av Silverforsen 1924, skriver Erik Hedén att Wägner saknar den milda mjukhet som både män och kvinnor uppskattar hos kvinnor: ”Hellre en hård konstnärinna än en tolerant konstfuskare! Hellre en hård kvinna än en hållningslös människa!”.
Även Silverforsen utspelar sig i en prästgård, sin samtids tjugotal, och är en humoristisk, satirisk skildring av ståndsmedveten borgarklass och inskränkt småstadsmentalitet. Huvudpersonen är – precis som Elin Wägner vid den här tiden – en ung frånskild kvinna med ansvar för ett fosterbarn.
Direkt efter skilsmässan från John Landquist får Elin Wägner vårdnad om sin brorson, Harald Giovanni Wägner, en ljuslockig tvååring. Även om hans biologiska mamma finns med i bilden, är faster Elins roll som fostermor livslångt viktig. Elin och lille Vanni får vid skilsmässan en fristad på godset Fogelstad i Sörmland, hos Elins väninna godsägaren Elisabeth Tamm. Samma år, 1922, bildar de Fogelstadgruppen tillsammans med läkaren Ada Nilsson, pedagogen Honorine Hermelin och riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren. De fem startar också Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidningen Tidevarvet, där Elin Wägner blir redaktör under några intensiva och framgångsrika år på tjugotalet.
1923 får Elin Wägner Samfundet De Nios stora pris, och med pengarna som grundplåt bygger hon sitt eget hus Lilla Björka i socknen Berg i Småland. Till en början är det hennes sommarviste, men från slutet av tjugotalet bosätter hon sig permanent i Berg. Den som bäst har skildrat hennes småländska tillvaro är Thage G. Peterson, själv bördig från Berg. Till alla sina plikter och sitt litterära arbete tog Elin Wägner aktiv i bygdens liv, både i hembygdsföreningen och som lokalpolitiker, inte minst inom barnavård och fattigvård.
I romanen Dialogen fortsätter (1932) tar Elin Wägner upp alla de frågor som varmast angick Fogelstadgruppen och Tidevarvskretsen: freden, miljön, jorden, befolkningsfrågan, kvinnorna, männen och makten. En av huvudpersonerna vädjar, med författarens goda minne: ”Vi måste ha en värld dit kvinnorna nänns sätta sina barn.”
Det är kärnan i Wägners, och Fogelstadkvinnornas, evangelium. I romanen talar journalisten Märta Cronberger på ett kvinnomöte där alla deltagare grälar inbördes om stort och smått.
En socialdemokratisk kvinna, fröken Nöjd, har kritiserat de borgerliga feministerna, och Märta Cronberger begär ordet:
Hur sa, fröken Nöjd? Är det tillsammans med männen vi ska arbeta på ett nytt samhälle? Med förtjusning, men de har ju inte tid. Deras fädernesländer ger dem inte tid.
Männen är inte våra försvarare.
Männen är inte våra försörjare.
Deras blodiga nationalgudar borde inte vara våra gudar.
Deras ledare som böjt knä för Baal och Moloch borde inte vara våra ledare.
Tyvärr äro de det!
Recensenterna var inte nådiga, de brukade gilla Wägner, men här hade hon blivit för besvärlig. Den unge bibliotekarien Holger Ahlenius tyckte att Elin Wägner hade ”fläckat sin vapensköld med ett manshat, som inte står Strindbergs kvinnohat långt efter.” Han tyckte så illa om boken att han vägrade ta med den när han senare redigerade och gav ut Wägners samlade verk.
Idag ses Dialogen fortsätter som en av Wägners intressantaste romaner, och ett omistligt tidsdokument. Detta ansåg Karin Boye i sin intressanta essä om Wägners verk i Ord och Bild 1936:8. Boye var, tillsammans med journalisten Barbro Alving en av Wägners mest lojala lärjungar. Boye dedicerade sin dikt ”Visst gör det ont när knoppar brister” till Elin Wägner på hennes femtioårsdag.
Karin Boye menar att hos Wägner ”genomtränger pacifismen även det privata”. I hennes romaner misslyckas människor med att uppnå något väsentligt om de använder våld och tvång. Boye hyllar syntesen av besk kvinnosak, pacifism och andlig strävan hos Wägner.
1938 utkommer Tusen år i Småland, ett betydande verk i Wägners produktion. Här prövar hon teman som sedan återkommer i Väckarklocka, ett intresse för kvinnohistoria och matriarkat, och de moderna hoten mot miljön och landsbygden. Vi möter prostinnor och barnavårdsmän, bondhustrur och poliser, ungdomar som bara längtar efter en svängom på dansbanan, när ”The hot dogs” spelar i Siggebodaparken.
Tusen år i Småland är en sin egen hybridgenre, en korsning av reportage, hembygdsbok och lyrisk essä. Hon varnar för rovdriften på jord, skog, berg och vatten. I hembygden hittar hon de konkreta exemplen på smålänningarnas tanklösa beteende, hur de har fiskat ut sjöarna, förgiftat åkrarna och rakat bort malmen på myrarnas botten.
Tre år senare, mitt under brinnande krig, kommer Wägners mogna mästerverk, Väckarklocka, 1941.
”En stridsskrift med paradoxer och överord”, tyckte vännen Ivar Harrie i sin försiktigt berömmande recension i Dagens Nyheter. En personlig essä skulle vi säga idag, men också pamflett, en rasande civilisationskritik: om utsugningen av jord och människor, om kriget, freden, kvinnorna och männen, Gud och demokratin. Hela skapelsen lider, djur, växter och människor: ”Människan har stört jämvikten i naturen och uppträder nu själv som ett skadedjur.”
Wägners hårda kritik togs inte väl upp. Till skillnad från de flesta av sina samtida meningsfränder var Elin Wägner skeptisk till det moderna framsteget.
”Vill Elin Wägner ta kvinnorna tillbaka till bondesamhället?”, undrade nationalekonomen Karin Kock i sin recension av Wägners Väckarklocka i Social-Demokraten 1941. Trodde Elin Wägner inte längre på demokratin?
Wägners idéer om miljö och resurshushållning var mycket före sin tid. Pamfletten Fred med jorden, som hon skrev tillsammans med Elisabeth Tamm 1940, kom åtta år innan amerikanen William Vogt slog larm om hoten mot naturen i boken Road to Survival och FN myntade begreppet enviroment, miljö. Idag är detta allmängods, det var det inte på Elin Wägners tid. Dessutom såg hon hur komplext problemet var, hur intrikat allt hängde ihop, konsumtion, produktion och resursslöseri, politik och ekonomi. ”Vi är alla inblandade”, skrev hon klarsynt redan 1924 i sitt kåseri i Tidevarvet, Lampan och världshushållningen.
Slutkapitlet i Väckarklocka har titeln Molnfödelse. Det är också det lättaste att ta till sig. Där samtalar några kvinnor om vad som är en hög levnadsstandard. Rent vatten och ren luft nämns. Glada grisar och höns, närproducerade ekologiska grönsaker. Och så kommer de på något verkligt svårt: ”Till hälsans krav måste läggas samvetets krav.” Under vilka omständigheter har varorna producerats, under vilka villkor levde arbetarna?
Elin Wägner skriver: ”Så länge det klibbade nöd och tårar vid apelsinerna och aprikoserna på vårt bord – kunde vi då tala om en hög levnadsstandard?”
Hon ställde frågan 1941, och vi har väl inte besvarat den än. Men hög standard handlar inte bara om det materiella. För att kunna tala om en hög levnadsstandard måste alla själva kunna välja vad de vill tala om. Till hög standard hör yttrandefrihet, enligt Elin Wägner. Något man inte vågade drömma om i 1941 års Europa. Inte heller i Sverige var ordet fritt.
Vid sidan av Elin Wägners livfulla ungdomsromaner är det den besvärliga Väckarklocka som fortfarande trycks i nya upplagor. Mellan Norrtullsligan och Väckarklocka ligger en värld av erfarenhet, två blodiga krig och ett rikt, luttrat liv. Väckarklocka må vara en svårsmält och förbryllande bok, men den förbryllar ständigt nya läsare.
Källor och Referenser
Knutson, Ulrika (2020). Den besvärliga Elin Wägner. Historiska Media förlag. Lund.
För övriga källor och referenser till Elin Wägners författarskap och verksamhet hänvisas till Elin Wägner-Sällskapet, Litteraturbanken, Stockholmskällan, Riksarkivet samt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (Skbl.se )
Elin Wägner-sällskapet
Elin Wägner-sällskapet bildades 1990 och har sedan dess givit ut en rad skrifter om Elin Wägner, anordnat seminarier och stött forskning om hennes liv och verk. Elin Wägner-sällskapets hemsida ger god information om Elin Wägners liv och författarskap, hennes skrifter. Här presenteras artiklar och aktuell forskning om hennes liv och författarskap. Exempel på tidigare forskning om Elin Wägner är Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders illustrerade biografi i två band 1977-1980.
Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder (1977). Elin Wägner. Amason med två bröst. Bonniers
Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder (1980). Elin Wägner. Dotter av Moder Jord. Bonniers.
På Elin Wägner-sällskapets hemsida presenteras också en rik fotodokumentation ur Elin Wägners liv, samt bilder av konst och porträtt. Siri Derkert, som träffade henne på Fogelstad, gjorde flera porträtt av henne, bl. a. en oljemålning, bronsbyst och bronsfigurin 1945 (nu i form offentlig staty 2014), samt porträttet i Östermalms tunnelbanestation 1965.
Sällskapet ger ut ett medlemsblad, delar ut stipendier samt utser Årets väckarklocka till en person som verkar i Elin Wägners anda. Elin Wägners hem Lilla Björka i Bergs socken drivs av en separat stiftelse, Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka.
Elin Wägner-sällskapets hemsida nås via : [https:// www.elinwagner.se]
Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka nås via [http://www.lillabjorka.se]