När Italien blev en nation

Del I

Per-Olov Käll

Få länder har väl en lika lång och fascinerande historia som Italien. Det romerska riket – från det mytologiska kungariket från år 753 f.Kr. till det sammanstörtande västromerska kejsardömet år 476 e.Kr., en period av drygt 1200 år – har spelat, och spelar alltjämt, en viktig roll i vår kultur och hur vi uppfattar oss själva. Ändå steg det moderna Italien sent in bland nationalstaterna. Först i mitten på 1800-talet efter två uppslitande befrielsekrig blev Italien en suverän stat efter att under århundraden ha pressats mellan det franska huset Bourbons och det spanska och österrikiska huset Habsburgs sköldar. I denna artikel, del I av två, skissar Per-Olov Käll några europeiska utvecklingslinjer som omsider ledde fram till Italiens enande.  

”Blott ett geografiskt uttryck”

Mellan november 1814 och juni 1815 sammanträdde i det imposanta Palais am Ballhausplatz i Wien den internationella politiska konferens som gått till historien som Wienkongressen. Som värd för konferensen stod den österrikiske kejsaren Frans II, men den som höll i den politiska taktpinnen var den österrikiska kanslern Klemens von Metternich, furste av Metternich-Winneburg (1773-1859). Napoleonkrigen hade grundligt skakat om de europeiska hoven och ritat om Europas karta [1]. Men nu hade den militärt geniale, politiskt uppslagsrike och ytterst energiske franske kejsaren drabbats av en serie bakslag. Hans marsch mot Moskva hade blivit ett militärt fiasko och han hade lidit nederlag i slaget vid Leipzig 1813, där hans forne vapenbroder och marskalk Jean-Baptiste Bernadotte – som helt plötsligt och till sin egen förvåning blivit svensk tronföljare – hade vänt sig mot honom. I maj 1814 tvangs kejsaren i exil på ön Elba, belägen en knapp mil utanför Toskanas kust. Där uppsöktes han av den då blott tjugoettårige brittiske parlamentsledamoten och sedermera premiärministern John Russell, 1st Earl Russell, farfar till den välbekante filosofen Betrand Russell (1872-1970).

På Wienkongressen var man fast besluten att städa upp i den europeiska politiska röran som Napoleon ansågs ha ställt till med. Uppstädningen var dock i huvudsak inget annat än reaktionär politik med huvudmålet – som gick under namnet legalitetsprincipen – att återinsätta de gamla furstehusen på sina troner och återställa de gamla gränser, som Napoleonkrigen förändrat. Man vände sig i detta inte endast mot den avskyvärda franska revolutionen och dess resultat utan även mot den filosofiska upplysningen, som får sägas ha lagt den intellektuella grundvalen för revolutionen. Kortsiktigt lyckades man också genomföra den reaktionära politiken med några enstaka undantag. Ett sådant var att den år 1809 avsatte svenske kungen Gustav IV Adolf inte återfick sin tron. (Om Wienkongressen se Anders Björnsson artikel i Förr och Nu Nr 2 2020.)

Den ”ordning” som Wienkongressen ansåg sig återställa var dock diskutabel och, som sagt, historiskt temporär. Den motsvarade dåligt de olika folkens önskan. En sådan önskan som undertryckts var Italiens längtan efter en nationell enighet och identitet. Beträffande denna längtan förklarade dock Metternich att:

”Italien är enbart ett geografiskt uttryck.” [2]

En mycket lång och komplicerad historia

Italiens tidiga historia – Etruskernas och Romarrikets – hör inte endast till de mest välbekanta och mest omskrivna historiska epokerna utan på sitt sätt också till de mest fascinerande. Varje ny europeisk generation speglar sig i Romarriket, dess historia, kultur och seder. Romarriket kom ju att utvecklas till sin tids största imperium, trots att det från början inte alls såg så ut. För att citera Dick Harrison i hans nyligen utgivna och mycket läsvärda bok IMPERIERNAS FALL; Från Akkad till USA (Ordfront, 2022, 442 sidor):

På 400- och 300-talet f.Kr. hade romarnas riksbildning bara varit en av många små stadsstater i mellersta Italien, men på 200-talet utvecklades denna till en västmediterran stormakt. Under de två sekler som följde erövrades hela Medelhavsvärlden, varefter expansionen fortsatte åt alla väderstreck ända till 117 e.Kr. (sid. 63)

Vad som händer år 117 e.Kr. är att en ny kejsare, Hadrianus (född år 76 i Spanien, död 138 i Baiae vid Neapelbukten), tillträder och denne är mer inriktad på att konsolidera det existerande imperiet än på att ytterligare utvidga det. Han avträder till och med de områden som hans föregångare Trajanus erövrat i Mesopotamien med motiveringen att de var omöjliga att försvara. Idag är Hadrianus kanske mest känd för den mur (Hadrianus mur, latin Vallum Aelium) som han lät uppföra mellan England och Skottland och av vilken delar alltjämt existerar (bild).

Även om Romarriket för oss icke-historiker kan framstå som homogent och sammanhållet fram till sammanbrottet för den västliga delen år 476 e.Kr. – då de germaner som i realiteten redan styrde Rom avsatte den sista italienske kejsaren Romulus Augustulus (född ca. 461, dödsår okänt) – var det naturligtvis aldrig så. Romarriket genomgick flera olika faser, som förmodligen upplevdes som ”naturliga” av sina samtida men egentligen blev fullt synliga först för eftervärlden. I mitten av 200-talet genomgick Imperiet en svår kris, bland annat till följd av inbördeskrig och som ledde till att riket splittrades i tre delar: i väster det Galliska kejsardömet som omfattade provinserna Spanien, Gallien (ungefär det nuvarande Frankrike) och Britannien med huvudstaden förlagd i Trier i dagens Rheinland-Pfalz i Tyskland; i mitten ett italienskt rike styrt från Rom; och i öster det Palmyriska riket med centrum i den antika staden Palmyra i Syrien. Det sistnämnda riket omfattade ett stort område i östra medelhavet från nordöstra Afrika i söder till Turkiet i norr.

Det blev den romerska kejsaren och skicklige militären Aurelianus (född omkr. 214 i provinsen Moesien på Balkan, död 275 genom mord av sammansvurna officerare) som återställde imperiets enhet. Aurelianus kom till makten 270 som en politisk långvägare och inledde en serie framgångsrika krig, där han besegrade det förbund av stridbara germanska folk som kallades alemanner men även goter, vandaler med flera. Han erövrade därefter i tur och ordning det Palmyriska riket och det Gallo-romanska imperiet i väster. I likhet med kejsar Hadrianus lever hans namn kvar bland annat genom den mur, Aurelianusmuren, som han lät uppföra runt staden Rom på 270-talet och som alltjämt kan beskådas (bild).

Aurelianus religion tycks ha bestått i den på hans tid vanliga (hedniska) tron på solguden Sol Invictus, den oövervinneliga solen.  Det skulle ännu dröja några decennier till dess kejsar Konstantin med epitetet ”den store” år 313 skulle deklarera tolerans av kristendomen inom Romarriket. Det har föreslagits att Konstantin, en praktiskt inriktad realpolitiker, inte hade fullt klart för sig skillnaden mellan den soldyrkande läran och den kristna. Hur det än må vara med det var det Konstantin som år 321 fastslog att Dies Solis, ”Solens dag” – på fornnordiska även kallad Sunnas dag, alltså vårt ”söndag” eller på engelska ”Sunday”– skulle vara allmän vilodag. I Nekropolis i Vatikanstaten, belägen under S:t Peterskyrkan i Rom, fann man vid utgrävningar på 1940-talet en takmosaik, som tycks avbilda Kristus som solguden (bild). Mosaiken har daterats till första eller andra århundradet e.Kr.

Den siste kejsaren som regerade över ett sammanhållet Romarrike var Theodosius I, även han utrustad med epitetet den Store. Theodosius var född 347 i staden Italica en knapp mil nordväst om Sevilla i dagens Spanien och dog i Milano (Mediolanum) 395 genom en sjukdom som förorsakade svåra ödem. Theodosius I brukar ges äran av att ha upphöjt kristendomen till romersk statsreligion och samtidigt avskaffat religionsfriheten. Han förföljde nitiskt utövare av hedendom och arianism [3]. År 381 sammankallade han det första ekumeniska kyrkomötet (konciliet) i Konstantinopel med avsikten att man där skulle fastslå den nicaenska trosbekännelsen, som antagits av det av kejsar Konstantin ett drygt halvsekel tidigare i Nicea sammankallade konciliet.  En av målsättningarna var att en gång för alla göra upp med den i delar av det västliga Romarriket utbredda arianismen [4]. I konsekvens med sin ambition att utrota hedendomen lät Theodosius också släcka den eviga eld som hölls brinnande i Vestastemplet på Forum Romanum (bild), en eld som symboliserade Roms lycka och välgång.

Elden sköttes av en särskilt sorts prästinnor, vestaler, vilka åtnjöt ett högt anseende i samhället. En förutsättning för vestalernas privilegierade och ekonomiskt gynnade ställning – av tradition gjorde de till exempel kejsaren sällskap när denne bevittnade en teaterföreställning – var att de avlade ett trettioårigt kyskhetslöfte. Löftet avlades före puberteten. Om de emellertid ertappades med löftesbrott, kunde straffet bestå i att bli levande begravd. Endast ett fåtal sådana domar är dock kända, trots att vestalinstitutionen existerade i närmare ett årtusende. Troligen såg man inom den härskande eliten genom fingrarna på sådana överträdelser, åtminstone så länge trafiken sköttes på ett diskret sätt. Efter fullbordad tjänstgöring pensionerades vestalen (på statens bekostnad) och var då fri att ingå äktenskap, om hon så önskade [5]. Ytterligare en reform genomförd med samma religiösa argument av Theodosius var avskaffandet av de olympiska spelen, som hade hållits mer eller mindre regelbundet vart fjärde år med start 776 f.Kr. [6]. Det är lätt att tänka sig att en sådan reform var föga populär bland folk. Å andra sidan har bristen på data lett till att historiker numera ifrågasätter om de olympiska spelen verkligen iscensattes regelbundet efter år 261 e.Kr., (samma år som kejsar Gallienus vid Milano besegrade det förbund av germanska stammar som går under namnet alemanner). Under alla förhållanden förbjöd Theodosius spelen 394, och platsen Olympia på västra Peloponnesos, där man inte bara tävlade utan även firade kulten av Zeus, föll så småningom i glömska. Först mot slutet av 1700-talet, då man på allvar började intressera sig för arkeologiska utgrävningar av antikens lämningar, återupptäcktes platsen. De sentida olympiska spelen inleddes på 1870-talet i Aten genom privat initiativ. Det första moderna olympiska spelet under IOK:s ledning ägde rum 1896, likaledes i Aten.  

När Theodosius 395 avled delades Imperiet mellan två av hans minderåriga söner i en östlig del, Östromerska riket (eller Bysans) med centrum i Konstantinopel, och en Västromersk del med Rom som klassiskt centrum. Mindre än ett sekel efter rikets delning upphörde dock i praktiken Västrom att existera (år 475 e.Kr.) och sönderföll med tiden i ett tiotal självständiga kungadömen bebodda av respektive alemanner, franker, burgunder, sveber, vandaler, visigoter, anglosaxare, ostrogoter, langobarder och heruler. Det gick betydligt bättre för det Östromerska riket – vars invånare fortsatte att betrakta sig som ”vanliga romare” – vilket kom att existera i ytterligare ett årtusende, fram till osmanernas erövring av Konstantinopel 1453. Inte minst en kejsare som Justinianus I (482-565) utvecklade stor politisk och administrativ skicklighet.

Om den en gång så blomstrande staden Rom sammanfattar Dick Harrison i sitt ovan citerade arbete:

Den antika miljonstaden imploderade och förvandlades till en liten medeltida kyrkostad med ett omfattade ruinområde, vilket ännu i våra dagar är obefolkat av andra än kringströvande turister. (sid 106)

Var medeltiden verkligen så mörk?

Varför det Västromerska riket i praktiken upphörde att existera i övergången mellan 400- och 500-talet under det att Östrom fortsatte en framgångsrik existens under ytterligare ett årtusende, är naturligtvis en fråga som historikerna länge debatterat och alltjämt fortsätter att diskutera. Någon grundläggande enighet om tolkningen av dessa sociala och politiska processer har knappast uppnåtts, något som Harrison förtjänstfullt redogör för. Och oavsett om den marxistiska historieskrivningen, som framhåller klasskampen som en primär drivkraft i samhällsutvecklingen, väsentligen har rätt i sin analys eller inte, är det obestridligt att övergången från romersk tid till tidig medeltid innebar ett dramatiskt skifte i det europeiska samhällets sociala strukturer. Det romerska imperiet var ett slavsamhälle, där huvuddelen av det produktiva arbetet utfördes av människor som var bundna med ägarband till sina herrar. Framgångsrika slavar kunde visserligen ibland köpa sig fria – och till och med nå höga poster i staten eller armén – men detta förändrade inte att samhället i grunden bars upp av slavarnas arbete. I Romarriket var också staten mestadels stark och kunde långliga tider bedriva en effektiv politik och framgångsrik krigföring. I det medeltida samhället kom makten istället att glida över till en feodal jordägande klass. De forna slavarna och deras ättlingar blev istället arrendebönder, vilket inte var ett oviktigt steg i deras personliga frigörelse. Det sammanhållna riket splittrades upp i en mängd mindre kungadömen, där den centrala statsmakten (kungen) var avsevärt försvagad i jämförelse med Imperiets maktfullkomliga kejsare. Att de århundraden då denna omvandling ägde rum, ungefär perioden mellan Västromerska rikets fall och Karl den stores enande av Frankerriket, av en äldre tids historiker uppfattats som ”mörk” beror på att man kontrasterade den med den ”lysande” renässansen men kanske framför allt på att den lämnat få skriftliga källor efter sig. Idag torde detta synsätt anses som föråldrat.

Karl den store

Det är knappast möjligt att skildra den centraleuropeiska historien efter Västroms fall utan att nämna Karl den store (på franska Charlemagne, på tyska Karl der Große). Denne sällsynt inflytelserika monark föddes antagligen 747 i Liége i Belgien, eller möjligen i det näraliggande tyska Aachen (franska Aix-la-Chapelle) i Nordrhein-Westfalen på gränsen till Holland. Han var son till Pippin den lille (ca. 715-768), som var den första i den Karolingiska ätten som kröntes till kung över Frankerriket. Det sägs om Karl den store att han, trots sin upphöjda ställning, inte lärde sig läsa förrän i vuxen ålder. Vid sin fars död ärvde han den frankiska kungakronan och blev år 774 även kung över den norditalienska regionen Lombardiet (även kallat Longobardiet). År 800 kröntes han sedan till den första Tysk-romerska kejsaren av karolingisk ätt. Det landområde han vid sin död 814 härskade över omfattade ungefär vad som idag är Frankrike (utom Bretagne men inklusive en remsa av norra Spanien söder om Pyrenéerna ned till ungefär Barcelona), Belgien, Holland, västra Tyskland, den nordliga halvan av Italien samt Schweiz, Österrike, Slovenien och Korsika (se karta). Även om det Tysk-romerska riket knappast existerade ens som begrepp vid Karls kejsarkröning – med tiden skulle denna stat komma att kalla sig för Det heliga romerska riket av tysk nation – var det Karl den store, som lade grunden till denna nygamla statsbildning, där man såg sig som en fullföljare av traditionen från det antika Rom. Det är ingen tillfällighet att Karl den store och det Tysk-romerska riket fungerat som historisk inspiratör för den Europeiska unionen.

Karl hade som nämnt ärvt Frankerriket efter sin far. Delar av riket hade visserligen gått till hans yngre bror Karloman (751-771), men denne hade dött endast tjugo år gammal och gjort Karl till ensam arvinge. Rikets utvidgning med kungadömet Lombardiet skedde dock på militär väg, där Karl – kanske som en förevändning – hade använt sig av en konflikt med kung Desidierius av Lombardiet (död ca. 786), vars dotter Desiderata Karl äktat men av någon anledning förskjutit efter bara ett år. Karl belägrade langobardernas huvudstad Pavia och kunde ta Desiderius till fånga. Denne avled i fångenskapen som Lombardiets sista konung. Karl titulerade sig nu Rex Francorum et Langobardum, alltså kung av Frankerriket och Longobardiet.

Karls ambition att utsträcka sitt välde över Iberiska halvön blev emellertid mindre lyckosamt. Efter en framgångsrik inledning drabbades han av ett historiskt nederlag i ett bergspass i (nuvarande) regionen Navarra i norra Spanien. Händelsen har gått till historien som slaget vid Roncevaux (sp. Roncevalles) år 778. En stor styrka av kristna basker hade lagt sig i bakhåll i det höga passet i Pyrenéerna och enligt legenden stupade paladinen Roland under attacken, vilket skildras i den berömda Rolandssången från 1100-talet. (Paladiner, en sorts halvt mytiska gestalter, omnämns första gången i Rolandssången där de sägs utgöra tolv beridna riddare i Karls följe.) Ett konkret resultat av Karls strider i norra Spanien var upprättandet av det lilla furstendömet Andorra på gränsen mellan Spanien och Frankrike.

Medan Karl var sysselsatt i Spanien gjorde de av tradition motspänstiga – och i den hedniska tron fast förankrade – sachsarna i norra Tyskland uppror. Ledare för upproret, åtminstone efter 777, var en hertig från den westfaliska stammen med namnet Widukind (död 807?). Där upprorsmännen drog fram brände de ner kristna byar och kyrkor och avrättade herrskapsfolk som var kända kristna. Efter vissa inledande militära framgångar led dock Widukind nederlag och flydde till Danmark. Karl tog en brutal hämnd och alla upprorsmän som vägrade att underkasta sig den kristna läran avrättades. En sådan händelse var ”Slakten i Verden” 782, då Karl sägs ha halshuggit 4500 upprorsmän.  Han lät också på känt manér genomföra folkomflyttningar, bland annat genom att tusentals sachsare drevs att bosätta sig i Gallien. År 785 fann även upprorsledaren Widukind själv för gott att böja sig för Karls svärd och lät under den senare överinseende döpa sig i Attigny i norra Frankrike.

Sedd ur politisk-historisk synvinkel hade Karl enat sitt splittrade rike av franker och germaner genom att göra kristendomen till samlande ideologiska kraft. För detta tackade honom påven Leo III (?-816) genom att på juldagen år 800 i S:t Peterskyrkan i Rom låta kröna Karl till Imperator Romanorum, Romersk kejsare. Genom detta drag förkastade påven samtidigt, åtminstone i ord, legitimiteten hos den regerande kejsarinnan Irene av Konstantinopel (född 752 i Aten, död 803 på Lesbos), en legitimitet som enligt påven rätteligen hade tillhört hennes son Konstantin VI, som dog i tonåren. Karl blev nu, kanske till sin egen förvåning, arvtagare till en bysantinsk kejsare, som förlorat makten genom sin mors intriger. Dessa europeiska politiska och religiösa manövrer hade dock begränsad betydelse för det bysantinska kejsardömet. Det västromerska imperiet kunde inte heller återupprättas genom en påvlig välsignelse av en titel, som inte använts sedan den siste västromerske kejsaren abdikerat mer än tre århundraden tidigare. Inte desto mindre skulle Karls resoluta kamp för att politiskt ena de europeiska folken med hjälp av kristendomen leda till att påvestolen i Rom framträdde som kontinentens viktigaste politiska institution, ett paradoxalt resultat som inga kungar, hertigar eller andra stormän kunde göra så mycket åt i närtid.

Karl avled i Aachen i början av 814 men hade dessförinnan, år 811, låtit kröna sin son Ludvig den fromme (Louis le Pieux, 778-840) till konung av frankerna och karolingisk romersk kejsare. Väldet tycktes således tillfälligt säkrat, men som vi ska se splittrades det efter några decennier på nytt upp.

Trots att Karl av allt att döma lärde sig läsa först i vuxen ålder och endast ofullständigt behärskade skrivkonsten, får man intrycket att han inte uteslutande leddes av makthunger och stormaktsdrömmar utan var en statsbyggare som insåg kunskapens och kulturens roll i denna process. Hans levnadstecknare Eginhard (eller Einhard, ca. 775-840), som var tjänsteman vid det kejserliga hovet, skriver om Karl halvtannat decennium efter hans död:

Han var så vältalig att man mycket väl kunde ha tagit honom för en lärare i vältalighet. Han odlade på det mest hängivna sätt de fria konsterna och höll dem som undervisade om dessa i den högsta respekt och ära. Han tog lektioner i grammatik av diakonen Peter av Pisa [7], vid den tiden en åldrad man. En annan diakon, Albin av Britannien med tillnamnet Alcuin [8], en man av saxiskt ursprung som var sin tids främsta lärde och var hans lärare i andra läroämnen. (The Life of Charlemagne by Einhard, The Augustine Press 2019, sid. 36)

Tysk-romerska riket

Det Tysk-romerska riket eller, som det formellt kom att beteckna sig, det Heliga romerska riket av tysk nation (ty. Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation, lat. Sacrum Romanum Imperium Nationis Germanicæ) uppträder som ett slags vålnad i Europas historia; ett rike som på sätt och vis både existerade och ändå inte och vars historiska och politiska betydelse är svår att entydigt fixera. Om detta rike anmärkte Voltaire träffande att

 ”den statskropp som lät kalla sig och alltjämt kallar sig det Heliga Romerska Imperiet var inte på något sätt vare sig heligt, romerskt eller ens ett imperium” [9].

När Karls den stores son Ludvig den fromme avled 840 delades Frankerriket upp mellan tre av Ludvigs söner. Överenskommelsen, känd som ”fördraget i Verdun”, ingicks efter sedvanliga blodiga strider om arvet år 843 och resulterade i att den äldste sonen Lothar I (795-855) erhöll ett område som kallades det Mellanfrankiska riket (Francia Media) motsvarande dagens Nederländerna, Lothringen, Alsace, Burgund, Provence samt norra halvan av Italien. Ludvig II (även känd som Ludvig tysken, 806-878) erhöll det Östfrankiska riket (Francia Orientalis) motsvarande i stort dagens Tyskland öster om Rhen. Karl II, även känd som Karl den skallige (Charles le chauve, 823-877) erhöll det Västfrankiska riket (Francia Occidentalis) motsvarande Frankrike väster om floden Rhône utom Bretagne (se karta).

Även om den politiska grundvalen för det Tysk-romerska riket lades av Karl den store och genom fördraget i Verdun, grundades riket formellt år 962 genom kröningen av kejsaren Otto I. Denne var född 912 i Wallhausen som son till den tyske kungen Henrik I Fågelfängaren och dennes gemål Matilda den heliga av Sachsen. Otto I hade 936 efterträtt sin far som tysk konung. En av de viktiga strider han blev involverad i gällde Italien och dess då regerande kung Berengar II (ca. 900-966). Berengar hade i en konflikt med påven Johannes XII år 960 invaderat Kyrkostaten [10]. Otto I som i enlighet med den romerska och karolingiska traditionen såg sig som påvedömets beskyddare, ryckte 961 in i Italien och ockuperade Pavia. Där förklarade han Berenger avsatt och fortsatte sedan mot Rom, där påven i februari följande år lät kröna honom till Romersk kejsare. Dock litade Otto uppenbarligen inte på påven, en man om vilken han sägs ha uttalat att han

”ägnat hela sitt liv åt fåfänga och äktenskapsbrott” [11].

Redan 963 var Otto på nytt tillbaka i Rom, där han lät sammankalla en synod av kyrkliga dignitärer från Italien och Tyskland. Vid mötet anklagades den förment intrigante påven för mord, mened och skörlevnad. Denne försökte visserligen slå tillbaka genom att hota deltagarna med bannlysning [12], men resultatet blev att synoden beslutade att Johannes XII skulle avsättas och en ny påve väljas. Valet föll på en enkel lekman, alltså en person som inte var prästvigd och därför hastigt och lustigt måste såväl präst- som biskopsvigas för att kunna utses till påve. Den nye påven Leo VIII avled emellertid redan 965 och kom att leda den katolska kyrkan i mindre än ett år. Den likaledes störtade italienske kungen Berenger överlämnade sig i sin tur till Otto och hamnade i fängsligt förvar i staden Bamberg, där han avled några år senare. Otto I själv avled 973 i Memleben, en ort i nuvarande tyska förbundsrepubliken Sachsen-Anhalt.

Striden mellan Otto I och Johannes XII skulle visa sig förebådande för den framtida relationen mellan dessa två europeisk maktcentra. Omkring år 1000 – alltså strax efter Otto I:s kejsarkröning – hade det Tysk-romerska riket en utbredning, som framgår av kartan nedan. Termen Heligt Romersk Rike (eller Imperium) började användas först på 1200-talet, då man kände behov att markera för den maktfullkomlige påven i Rom att man inte var mindre helig än denne. Tillägget ”av tysk nation” tillkom ett eller annat århundrade senare och markerade att den karolingiska ätten, som utgått från Frankerriket, inte längre var tongivande inom det Tysk-romerska riket. I det Västfrankiska riket höll genom arvsrätt karolingerna kungamakten ända fram till slutet av 900-talet, då Huset Capet (capetingerna) övertog makten. I det Östfrankiska riket – som sedermera utvecklades till det Tysk-romerska riket – förlorade karolingerna makten 911, då den blott artonårige kejsaren Ludvig barnet (född 893 i Altötting i Bayern) avled. Makten övergick nu i händerna på den Ottonska dynastin, vars första kung var Henrik I av Sachsen, den ovan omtalade Henrik Fågelfängaren (född 876 i Mimileba i Östfrankiska riket, död 936 på samma plats). I det Mellanfrankiska riket förlorade karolingerna makten redan 887, då riket delades mellan de Väst- och Östfrankiska rikena.

Rikets författning

Det rike Karl den store styrde över och lämnade vidare till sin son Ludvig den fromme var ett arvkungadöme, inte alltför olikt det vi har i vårt eget land. Med tiden skedde dock en förskjutning av denna ordning, så att när det Tysk-romerska rikets ”formellt” grundandes 962 när Otto I utropades till kejsare, är det riktigare att tala om ett valkungadöme. Den karolingiska ätten hade förlorat sin statsledande roll och kungen/kejsaren kom alltmer att väljas av inflytelserika och mäktiga ämbetsmän såsom biskopar, hertigar och andra. Av särskild betydelse blev de sju kurfurstar (jmf det svenska ordet kora, utnämna), som från början var ett slags valberedning som föreslog en kejserlig kandidat till den väljande församlingen. Med tiden förlorade den senare sin betydelse och i praktiken blev det de mäktiga kurfurstarna som utsåg kejsaren. Bland dessa fanns de tre ärkekanslererna, en ämbetstitel som innehades av ärkebiskoparna i Mainz, Trier och Köln. Vid sidan av dessa mäktiga prelater fanns de fyra världsliga kurfurstendömena, vars furstar innehade sin position med arvsrätt, nämligen kungariket Böhmen, Pfalzgrevskapet vid Rhen, hertigdömet Sachsen-Wittenberg och markgrevskapet Brandenburg. Denna ordning, den så kallade Gyllene Bullan, stadfästes i lag av en riksförsamling i Nürnberg 1356 och kom att gälla fram till dess att det Tysk-romerska riket upplöstes i augusti 1806. Kretsen av kurfurstendömen utökades på 1600-talet med Bayern och Hannover.

Tysk-romerska riket kan sägas huvudsakligen ha bestått av fyra delkungariken: kungariket Tyskland (från 962), kungariket Italien (962-1801), kungariket Böhmen (1198-1806) och kungariket av Burgund, även benämnt kungariket av Arles (1032-1378). Även om det Tysk-romerska riket initialt strävade mot ett mer eller mindre centraliserat styre – är man kejsare så är man – lyckades statsledningen aldrig i praktiken genomföra ett sådant. De olika regionerna och smårikena drog åt olika håll och feodalherrar, som härskade över jättelika landområden, kunde var lika mäktiga som kungarna. Ett undantag blev det ur Frankerriket framsprungna Frankrike, där den historiska utvecklingen möjliggjorde upprättandet av ett starkt centraliserad statsmakt. I centraleuropeiska länder som Tyskland och Italien har å andra sidan den federativa tendensen förblivit stark.

Reformation och inbördeskrig

Den inom den kristna kyrkan kritiska rörelse mot vad man uppfattade som en urartning av den sanna kristendomen började redan på 1200-talet. En intressant tidig person i den kritiska rörelsen var den engelske teologen John Wycliffe (1324-1384). Wycliffe angrep påven och andra ledande inom kyrkan för att de mer bekymrade sig om att samla världsliga rikedomar än att följa Bibelns ord. Han hävdade dessutom att vem som helst kunde förstå Bibeln utan att först ha genomgått prästutbildning. Han föregrep Martin Luther genom att betona den religiösa tron som människans personliga förhållande till Gud [13]:

”Den rang en människa har inför Gud måste vara likvärdig med den rang hon har i världens ögon. Om hon genom syndigt leverne förverkat sin rang inför Gud har hon också gjort det inför människorna. Synd är ett ’ingenting’ och den människa som syndar blir ett ingenting. Om hon är ett ingenting kan hon heller inte äga någonting. Och tvärtom: den människa som inte syndar, hon äger allt. Ty hur skulle Gud, som är allsmäktig, kunna införa några begränsningar i sitt givande. Den rättfärdige är herre över allt.” [14]

Wycliffe kraftfulla predikningar fick stort genomslag hos gemene man och han inspirerade 1300-talets bonderesningar. Till slut blev han dock alltför obekväm för den kyrkliga och världsliga eliten och på ett kyrkomöte i Oxford 1382 förklarade hans läror för kätterska.

Oavsett om Martin Luther (1483-1546) verkligen spikade upp sina 95 teser mot katolska kyrkans handel med avlatsbrev på dörren till slottskyrkan i Wittenberg eller inte, inkallades han inte desto mindre i maj 1521 att stå till svars för sina teser inför riksdagen i staden Worms. Den som kallade honom var den tysk-romerska kejsaren Karl V (1500-1558). Då Luther vägrade att ge avkall på något han skrivit med mindre än att det kunde visas stå i strid med Bibelns ord, angreps han ursinnigt av påvens sändebud Girolamo Aleandro. Församlingen förklarade Luther ”fredlös”, vilket innebar att vem som helst som mötte honom hade rätt att döda honom (”ediktet i Worms”). Luther hade dock mäktiga beskyddare, bland dem kurfursten Fredrik III av Sachsen som lät honom gömma sig i slottet Warburg i Eisenach i Thüringen.

I Sverige insåg Gustav Vasa att den lutherska protestantismen stod i bättre överensstämmelse med hans egna dynastiska ambitioner än den katolska kyrkans lära. Nordeuropeiska furstar var måttligt förtjusta i tanken att låta sig styras av påven i Rom. En historisk utveckling som sannolikt var oundviklig.

Reformationen medförde att Europas länder och regioner splittrades mellan katolicism och protestantism (i olika former), en situation som man kan tänka sig lätt kunde föra till öppen konflikt. Det krig som bröt ut 1618, känt som Trettioåriga kriget, var i stor utsträckning ett inbördeskrig inom det Tysk-romerska riket och utspelade sig geografiskt i första hand i Tyskland. Det fredsfördrag som avslutade kriget och 1648 undertecknades i Osnabrück och Münster i Westfalen brukar kallas den ”westfaliska freden”.

Många krig glöms bort, men det gäller knappast det Trettioåriga kriget, i varje fall inte i Tyskland eller hos oss. På en vinresa i den vackra Moseldalen för en del år sedan stötte vi på en vinbonde som talade svenska. På frågan hur det kom sig att han kunde vårt språk svarade han:

–Ja, ni vet hur det var under Trettioåriga kriget. Svenskarna höll oss under så sträng ockupation att de tvingade oss att lära oss svenska.

Vi skrattade åt det fyndiga svaret. Förklaringen till varför just denna vinbonde talade svenska var förstås en helt annan och mer näraliggande. Samtidigt vittnade scenen om att det grymma Trettioåriga kriget lever kvar i minnet hos både tyskar och svenskar, trots att freden formellt slöts för närmare 375 år sedan.

Genom freden i Augsburg 1555 delades Imperiet, som ovan antytts, upp mellan katolska och lutherska stater. Den framgångsrika protestantiska expansionen gick emellertid vidare bortom de avtalade gränserna och hotade ett halvt århundrade senare att undergräva katolska kyrkans och kejsarmaktens auktoriteter. Den moderna uppfattningen om kriget lutar dock åt att även om den religiösa konflikten utan tvivel spelade en roll för kriget – på 1600-talet var religionen förvisso en levande realitet – anses nog kärnan i konflikten ha  varit striden om vem som skulle dominera över Europa: huset Habsburg i Österrike eller Spanien eller huset Bourbon i Frankrike.

Den direkta orsaken till krigsutbrottet 1618 var att den devote katoliken Ferdinand II (1578-1637) avsattes som kung av Böhmen och ersattes med den mer protestantiskt inriktade kurfursten av Pfalz, Fredrik V. Den böhmiska revolten slogs dock snabbt ner och Fredrik fick nöja sig med att inneha tronen i blott ett drygt år, något som renderade honom epitetet ”Vinterkungen”. Han efterträddes av den året innan avsatte Ferdinand II, som nu även valdes till Tysk-romersk kejsare. Episoden ledde till att både Republiken Förenade Nederländerna och Spanien (de två makterna befann sig för tillfället i ett utdraget krig med varandra, det ”Nederländska frihetskriget” eller ”Åttioårskriget”) drogs in i den interna böhmiska konflikten. Även de skandinaviska länderna Danmark och Sverige såg sig snart föranlåtna att ingripa i konflikten, när striderna på kontinenten såg ut att hota de egna säkerhetsintressena.

Här är inte platsen att ge en mer detaljerad beskrivning av det tragiska krig, som både skakade om Europa och ritade om dess karta. Goda sammanfattningar ges, såvitt jag kan bedöma, både på svenska och engelska Wikipedia [15]. Mer grundläggande – och föredömligt välskrivna – genomgångar finner man i Dick Harrisons Ett stort lidande har kommit över oss: om trettioåriga kriget (Ordfront 2016, 646 sidor) och Lars Ericson Wolke, Göran Larsson & Nils Erik Villstrand Trettioåriga kriget, (Historiska Media 2006, 416 sidor).

Trettioåriga kriget genomgick olika faser. Den fas som betecknats som det ”nedersachsisk-danska skedet” utspelade sig mellan 1623 och 1629. Den inleddes med att den protestantiske generalen och legotruppsanföraren greve Ernst von Mansfeld (1580-1626) – om han verkligen var protestant är inte känt, han var av födsel katolik men bytte sida, kanske av ekonomiska skäl, åren före krigsutbrottet – 1622 slog vinterläger med sin armé i Ostfriesland vid Nordsjökusten. Överbefälhavaren för den så kallade Katolska ligan fältmarskalken Johann Tilly (eg. Johann Tserclaes Tilly, 1559-1632, född på slottet Tilly i Belgien) ryckte nu fram från söder, belägrade von Mansfeld här och inledde en utsvältningskampanj [16]. I januari 1624 tvangs von Mansfeld kapitulera och hans här upplöstes. Detta var en strålande seger för den katolska habsburgska sidan och väckte stor oro i omvärlden, inte endast i protestantiska länder.

Ett exempel på det senare är Frankrike, där den sluge kardinalen Armand-Jean du Plessis de Richelieu, kallad ”den röde eminensen” (1585-1642), 1624 blivit chef för regeringen. Hur mycket katolik han än må ha varit, såg han som sin viktigaste utrikespolitiska uppgift att bekämpa det katolska furstehuset Habsburgs maktställning. För att uppnå detta bildade han allianser med protestantiskt sinnade länder som kurfurstendömet Brandenburg och Gustav II Adolfs Sverige. Denna utveckling förde till den ”svensk-tyska fasen” av kriget och som anses ha utspelat sig mellan 1630 och 1635. Sverige såg det som en militär, kanske också som en religiös nödvändighet att verksamt bidra till att driva bort de katolska arméer – anförda av skickliga befälhavare som Tilly och Albrecht von Wallenstein (1583-1634), den senare en lika märklig som galet intressant personlighet [17] – vilka alltmer gjorde sig gällande i Nordtyskland. Inledningsvis försökte Sverige nå en förhandlingslösning med kejsaren (Ferdinand II), men det visade sig att inte bara denne utan även de protestantiska tyska furstehusen ogillade de svenska propåerna. Frankrike å sin sida sökte förvissa sig om Sveriges medverkan i kriget mot Habsburg genom fördraget i Bärwalde i januari 1631 [18]. Fördraget stipulerade att Frankrike årligen skulle betala 400 000 riksdaler i subsidier till Sverige under fem år mot att landet stationerade en armé på 36 000 man i Tyskland.

I juli 1630 landsteg Gustav II Adolf i Pommern och inledde vad som i praktiken var en svensk ockupation av detta område (se karta). Idag motsvarar området Landkreis Vorpommern-Rügen, ett område på drygt 3000 kvadratkilometer och en befolkning på 225 000. De bokskogsklädda kalkstensklipporna på Rügen hör nog till de naturskönaste områdena kring Östersjön. Sverige tillerkändes i Westfaliska freden ”furstendömet Svenska Pommern”, men förlorade det knappt etthundrasjuttio år senare genom Wienkongressen, då området absorberades av Preussen. Den siste svenske regenten där var Karl XIII.

Efter att Gustav II Adolf etablerat dominans över Pommern försökte den kejserliga armén under Tilly bryta udden av den svenska framgången och återta kontrollen över norra Tyskland. På vägen dit invaderade man det protestantiska Sachsen, vars kurfurste Johan Georg I valde att gå i allians med Gustaf II Adolf. Den sammanlagda styrkan av de svenska och sachsiska arméerna uppgick till drygt 40 000 man. I september 1631 vid Breitenfeld (utanför Leipzig) ställdes denna här mot Tillys armé på drygt 31 000 man. Redan i början av slaget lyckades Tillys kavalleri driva bort de sachsiska trupperna från slagfältet. I detta läge omgrupperade sig den svenska hären och kunde inleda en kraftfull kavalleriattack mot Tilly, som tvangs till reträtt. Den kejserliga hären led ett svårt nederlag och förlorade två tredjedelar (68%) av sina trupper. De svensk-sachsiska förlusterna var förhållandevis måttliga (14%). Ryktet om den svenske monarken som en lysande härförare spred sig snabbt, men tråkigt nog fick han inte möjligheten att fullt ut bekräfta denna bedömning eftersom han redan följande år stupade i slaget vid Lützen i november 1632.

Oavsett hur vittgående planer Gustav II Adolf än kan ha haft för sin framtida ställning i Tyskland – det har föreslagits att han till och med kan ha sett sig själv som potentiell kandidat för val till Tysk-romersk kejsare – satte döden punkt för dessa. Den politiska ledningen av den svenska krigsinsatsen övergick därmed till rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) i Stockholm. Denne valde att ”tagga ner” de mer storvulna svenska krigsplanerna och i huvudsak hålla ett öga på våra ständigt opålitliga grannar Danmark och Polen. I Tyskland begränsade han insatsen till att försöka ena de protestantiska furstarna till ett samordnat motstånd mot den kejserliga armén, något han åtminstone delvis lyckades med. Det så kallade Heilbronnförbundet upplöstes dock efter knappt två år.

I februari 1634 mördades Wallenstein av det kejserliga hovet, som misstänkte honom – sannolikt på goda grunder – för dubbelspel. De kejserliga styrkorna kunde nu gå till förnyad attack och förorsakade de svenskledda härarna svåra nederlag. I synnerhet i slaget vid staden Nördlingen i Bayern i augusti 1634 led de av Gustav Horn och Bernhard av Sachsen-Weimar, den senare en tysk hertig i svensk tjänst, ledda protestantiska styrkorna ett förödande nederlag. Krigströttheten i Tyskland var nu stor och i maj 1635 slöts i Prag ett separat fredsavtal mellan kejsaren och kurfursten Johan Georg I av Sachsen och andra protestanter. Fredsavtalet syftade till att återställa freden i Tyskland och för att uppnå detta krävde man att de svenska trupperna skulle lämna tysk jord. Om de inte gjorde det frivilligt, skulle de kastas ut med vapenmakt.

Nu ingrep på nytt den sluge Richelieu. Richelieus huvudmål var ju att bekämpa det habsburgska väldet – Österrike och Spanien – till förmån för huset Bourbon i Frankrike, och när de kejserliga styrkorna på nytt såg ut att ta befälet över utvecklingen förklarade han krig mot först Spanien och därefter mot kejsaren. Den sista fasen, ibland kallad den svensk-franska fasen av det Trettioåriga kriget, hade därmed inletts. Året är nu 1635 och kriget ska fortsätta i mer än ett decennium. Richelieu förser Sverige med nya subsidier för att försäkra sig om att de svenska trupperna fortsätter att slåss mot kejsaren på tysk jord. I själva verket innebar den sista fasen av Trettioåriga kriget att krigets karaktär av ett tyskt inbördeskrig upphör och istället börjar spilla ut över omgivningen. De förhoppningar om ett slut på kriget som freden i Prag kan ha väckt kom snabbt på skam, inte minst genom den nye svenske befälhavaren Johan Banérs (1596-1641) framfart i många hörn av Tyskland.

Frankrike ockuperade nu Valtellina, den dalgång som förbinder Schweiz med Lombardiet i norra Italien (historiskt ett omstritt pass men idag en populär skidort med uppskattade ostar och viner) och ryckte även in i Spanska Nederländerna (som ungefär motsvarande dagens Belgien) med 35 000 man. Där tvingades man dock efter två månader att retirera, sedan halva styrkan gått förlorad i sjukdomar och genom deserteringar. En spansk motoffensiv följande år orsakade panik i Paris men kom av sig då man inte klarade försörjningen av trupperna. Genom fördraget i Wismar i mars 1636 anslöt sig Frankrike även formellt till Trettioåriga kriget i allians med Sverige. De svenska förhandlingarna sköttes av Axel Oxenstierna, och man kom överens om att gemensamt bekämpa Habsburgs ställning genom att fransmännen gick till attack på Rhens vänstra sida och svenskarna förde kriget i Schlesien och Böhmen.

1637 efterträddes den nyligen avlidne Tysk-romerska kejsaren Ferdinand II av sin son Ferdinand III, född 1608 i Graz, död 1657 i Wien. Ferdinand III tycks ha varit en intressant personlighet, som hyste vetenskapliga intressen, var flerspråkig och även komponerade musik. Att han var en duglig härförare hade han visat i det ovan nämnda slaget vid Nördlingen, då han stod i spetsen för den kejserliga armén. Nu slogs han med växlande framgång mot den svensk-franska motståndaren. I de fyra år långa fredsförhandlingarna i Westfalen (numera Nordrhein-Westfalen) tvangs han dock ge upp sitt politiskt viktigaste mål, nämligen att ena alla tyska länder under en stark kejsarmakt. En målsättning som aldrig har förverkligats, även om Adolf Hitler kan sägas ha försökt – i en version där den Tysk-romerska kejsaren substituerades med Tredje rikets ”führer”.

Kriget nötte ner de stridande trupperna och länderna. Förlusterna av manskap – både soldater och civila – var oerhörda och det måste ha framstått som alltmer oklart vad man egentligen stred om. När alla omsider insåg att det inte existerade något alternativ till fred övergick man till öppen plundring: det gällde att snabbast möjligt lägga beslag på vad man kunde innan någon annan hann före. Och svenskarna var inte bortkomna i denna jakt på värdeföremål. I slaget vid Prag 1648, som lär ha varit den sista bataljen under kriget, ryckte en trupp på några tusen man under general Hans Christoff von Königsmark, greve av Tjust, in i stadsdelen Lilla sidan och intog Pragborgen. I slottets bibliotek lade man beslag både på Silverbibeln (Codex argenteus) och Djävulsbibeln (Codex Gigas), vilka fördes till Stockholm för att pryda drottning Kristinas boksamling. Verken befinner sig alltjämt i svensk ägo, (se Anne Lidéns artikel om striden om kulturarvet i Förr och Nu, nr 4/2018).

Trettioåriga kriget var för flera europeiska folk, i synnerhet det tyska, ett grymt och bittert elände. Inte desto mindre kom den Westfaliska freden att leda till några på längre sikt historiskt genomgripande resultat. Det Tysk-romerska riket avlövades politiskt och upphörde att vara ett dominerande maktcentrum. Någon motsvarande överstatlig vålnad skulle inte uppträda förrän i slutet av 1950-talet med Romfördraget (1957).  Istället steg nationalstaten fram som bärare av folkens intressen. Begreppet sekularisering fick samtidigt politiskt genomslag och stater som tidigare styrts enligt religiösa principer övergick till att bli världsliga. Religionen blev därmed människans privata förhållande till Gud, inte en angelägenhet för kejsaren eller staten.

Trots att Tysk-romerska riket efter den Westfaliska freden var politiskt sett en föredetting, som ingen längre tog riktigt på allvar, skulle det dröja till 1806 innan riket formellt upplöstes. Då under trycket från Napoleons kejsardöme. För Italiens del skulle det dock dröja mer än 200 år efter 1648 innan man kunde enas i en suverän stat. Landet skulle länge än fortsätta att klämmas mellan Frankrikes och huset Habsburgs sköldar.

NOTER

[1] Bilden av Napoleon Bonaparte (1769-1821) som en makthungrig och hänsynslös soldat är mycket förenklad. I själva verket var han en flitig bokläsare, inte minst av skönlitteratur och han hade med sig en stor uppsättning böcker när han drog ut på sina fälttåg. Han var även förtjust i matematik och hade till och med lyckats förkorta sin utbildning till artilleriofficer genom att klara en omfattande muntlig examination i ämnet. Den som tenterade honom var ingen mindre än Pierre-Simon Laplace (1749-1827), en av sin tids ledande matematiker och fysiker.

[2] Frederick C. Schneid, The second war of Italian unification, 1859-61, (Osprey Publishing, 2012), sid. 7

[3] Arianismen, efter teologen Arius från Alexandria (ca. 260-336), är en variant av kristendomen som förnekar Kristi gudom. Arianerna drar en skarp gräns mellan Fadern (Gud), Sonen (Kristus) och Den Helige Anden, med andra ord förnekar den officiella kristendomens Treenighetslära, där ju Fadern, Sonen och Den Heliga Anden blott är olika aspekter av ett och samma heliga väsende. Arianismen har därför mestadels stämplats som kättersk av den officiella kristna läran.

[4] Den nicaeno-konstantinopelska trosbekännelsen, alltså den som blev följden av de två kyrkomötena i Nicea 324 respektive Konstantinopel 381, formuleras på detta sätt i den finlandssvenska kyrkohandboken (Nicaenska trosbekännelsen – Wikipedia):

Vi tror på en enda Gud,

den allsmäktige Fadern,

skaparen av himmel och jord,

av allt synligt och osynligt.)

Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,

Guds ende Son,

född av Fadern före all tid,

Gud av Gud,

ljus av ljus,

sann Gud av sann Gud,

född, inte skapad,

av samma väsen som Fadern,

på honom genom vilken allt har blivit till,

som för oss människor

och vår frälsning

steg ner från himlarna,

blev människa av kött och blod

genom den heliga Anden och jungfrun Maria,

korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus,

led döden och begravdes,

uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna,

steg upp till himlarna,

sitter på Faderns högra sida

och skall återvända i härlighet

för att döma levande och döda,

och vars välde aldrig skall ta slut.

Vi tror på den heliga Anden,

Herren och livgivaren,

som utgår av Fadern och Sonen,

som tillbeds och äras med Fadern och Sonen

och som har talat genom profeterna.

Vi tror på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Vi bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse,

vi förväntar de dödas uppståndelse

och den kommande världens liv.

[5] Vestal – Wikipedia (sv.), Vestal Virgin – Wikipedia (eng.)

[6] År 776 som startår för de olympiska spelen är mer en accepterad historisk konvention än att de olympiska tävlingarna verkligen inleddes då. I verkligheten anses spelen vara betydligt äldre, men år 776 är det år då den första kända segraren i spelen, Coroebus från Elis, korades. Coroebus uppges ha varit kock till yrket.

[7] Peter av Pisa (Petrus Pisanus, 744-799), även känd som Petrus Grammaticus, var en italiensk grammatiker, diakon och poet. Efter Karl den stores seger över Langobarderna i norra Italien kallades han tillsammans med bland andra Alcuin av York (se [8]) till det karolingiska hovet, där han blev Karls huvudlärare i latin. Vikten av att behärska latin hos de bildade kretsarna ökade snabbt med kristendomens spridning.

[8] Albin av Britannien, mer känd som Alcuin av York (Flaccus Albinus Alcuinus; född omkring 735 i York i England, död 804 i Tours i Frankrike) inbjöds i likhet med Peter av Pisa (se [7]) för att undervisa vid Karl den stores hov. Där lär han ha räknats som en av de främsta lärarna och utnämndes 781 till rektor. Författade avhandlingar i teologi, dogmatik och grammatik. Skrev även poesi. Från 796 till sin död abbot vid klostret Marmoutier vid Tours.

[9] ”Ce corps qui s’appelait, & qui s’appelle encore, le Saint-Empire Romain, n’était en aucune manière, ni saint, ni romain, ni empire.” Ur Essais sur les mœurs et l’ésprit des nations par Voltaire, utgiven första gången 1756.

[10] Kyrkostaten (lat. Patrimonium Petri, eng. Papal States) var den stat som i allt väsentligt var belägen i Italien och som styrdes av påven mellan 752 till 1870. Rom var huvudstad i Kyrkostaten med undantag av den period på knappt sjuttio år mellan 1309-1377, då påven vistades i Avignon i sydöstra Frankrike. Sin höjdpunkt hade staten på 1700-talet, då den sträckte sig tvärs över norra Italien från Tyrrenska havet i väster till Adriatiska havet i öster (gröna området på kartan).

Mellan det Tysk-romerska rikets kejsare i Aachen och den Heliga Stolen i Rom förekom genom århundradena upprepade konflikter rörande makt och inflytande. Vid den franske kejsaren Napoleon III:s fall i september 1870 beslöt emellertid Italiens kung Viktor Emmanuel II att fullborda sitt lands enande och lät sina trupper tåga in i Rom. Efter en folkomröstning i oktober, då en stor majoritet av de röstberättigade uttalade sig för Kyrkostatens införlivande med Italien, upphörde den förra att existera genom ett kungligt dekret. Den nuvarande Vatikanstaten skapades 1929 genom det så kallade Lateranfördraget mellan påven Pius XI och kungariket Italien, då lett av regeringschefen Benito Mussolini. Till skillnad från den historiska Kyrkostaten utgör Vatikanstaten endast ett mycket litet område i Rom. Antalet medborgare i staten uppges vara omkring 500. Juridiskt utgör Vatikanstaten ett självständigt land (enklav) inom den italienska huvudstaden.

[11] Pope John XII – Wikipedia

[12] Bannlysning (exkommunikation) innebar att den felande uteslöts från sitt samfund, med andra ord från gudsgemenskapen. Straffet kunde utdömas vid särskilt allvarliga förseelser –  dödssynder – till vilka räknades gudsförnekelse, spridandet av villoläror (heresi), ogudaktigt leverne m.m. Aposteln Paulus anger i Nya Testamentet konkreta exempel på dödssynder, såsom otrohet, lönskaläge (samlag mellan ogifta, ”hor”), orenhet (tankar eller gärningar som strider mot religiösa tabun), vrede (vilja till hämnd), mord osv.

[13] I Luthers tappning kom tanken att uttryckas så att människan blir rättfärdig enbart genom sin tro, inte sina gärningar.

[14] Citat från John Wycliffe – Wikipedia

[15] Trettioåriga kriget – Wikipedia & Thirty Years’ War – Wikipedia

[16] Svenska lär vara det enda europeiska språk där ordet ”liga” har en negativ klang. En följd av Gustav II Adolfs strider med Katolska ligan. Se Katolska ligan (trettioåriga kriget) – Wikipedia

[17] Den tyske dramatikern och filosofen Friedrich Schiller (1759-1805) skrev ett drama i tre delar om Wallenstein (1798-99). Verket räknas som ett av de centrala i hans produktion. I Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. 31, (Stockholm 1921) karakteriseras Wallenstein på följande sätt:

”Djärf och våldsam, ärelysten och originell, stundom nästan bisarr, glänsande och frikostig, dessutom en ifrig adept af den tidens astrologi, drog han redan nu blickarna till sig, liksom han gjorde det allt framgent. På samma gång var han en god hushållare och röjde i allt, som rörde hans ekonomi, långt gående egennytta.”

[18] Staden Bärwalde ligger numera i västra Polen och heter Mieszkowice.

[19] Trettioåriga kriget – Wikipedia