Moas nyskapande kvinnoperspektiv – den påträngande verkligheten tar plats i arbetarlitteraturen

EBBA WITT-BRATTSTRÖM

Ebba Witt-Brattström är författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hon disputerade 1988 med avhandlingen Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet. Andra litterära studier är Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse (1997), Ur könets mörker: litteraturanalyser (1993, 2003), Dekadensens kön: Ola Hansson och Laura Marholm (2007), Å alla kära systrar: Historien om mitt sjuttiotal (2010), Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014), Historiens metoo-vrål: #ärjagintemänniska (2019), samt den skönlitterära debuten Århundradets kärlekskrig (2016). Ebba Witt-Brattström är ordförande i Sällskapet Moas vänner.

Allt började 1972. Jag var student på litteraturvetenskapen vid Stockholms universitet. I handboken Svensk litteratur 1870-1970 fick jag läsa att min favoritförfattare Moa Martinson ”som personlighet kanske den mest utpräglade av alla de självlärda författarna, också hade kunnat bli en verklig diktare om den påträngande verkligheten lämnat henne tillräcklig ro.”

Den konstruerade motsättningen mellan ”verklig diktare” och ”påträngande verklighet” gick mig på hjärnan. Vad menade professor Gunnar Brandell, författare till dessa rader? På den knappa halvsida han ägnar åt Moa – att jämföra med de uppenbarligen ”verkliga” diktarna Harry Martinson och Eyvind Johnson, som vardera ägnas tio sidor – framgår att författarskapet är ”konstlöst” och ”kaotiskt”, tillika en ”trosbekännelse” där kvinnors erfarenheter ställs ”i kontrast mot männens supighet och allmänna hållningslöshet”. Kunde det vara så simpelt som att kritik av vissa mäns förhållningssätt till kvinnor borde undvikas för att en (kvinnlig) författare skulle accepteras av det litterära etablissemanget? Det verkade inte bättre. Martinson och Johnson invaldes båda i Svenska Akademien och belönades 1974 med Nobelpriset. Medan Moa blev en folkkär, bästsäljande författare i de mindre glamorösa sammanhang som hade prefixet ”folk” framför sig: Folkhemmet, Folkboken, Folkparkerna, Folkbildningen, Folkbiblioteken. 1952 utropades hon till Folkmoder av Tage Erlander på konserthuset i Stockholm, i samband med att Folket i Bild utgav den hundrade folkboken, Moas Livets fest. [Bild 1] Det är sista delen i Moas historiska epos om människor på Östgötaslätten. Sammanlagt består författarskapet av tjugoen böcker.

Snällt sagt sparkade professor Brandell igång min intellektuella inriktning genom sitt öppna förakt för litteratur som talar i kvinnors sak. Redan min magisteruppsats kom att handla om den påträngande verkligheten i den självbiografiska trilogin Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor (1936-1939). Levande klassiker om en proletärflickas ambivalenta men starka kärlek till sin mor i Fattigsverige kring sekelskiftet 1900. För att citera en dåtida recension om Mor gifter sig: ”Där finns bara en fattig mor med en liten trasig, lusig och ganska stursk flickunge vid handen, en flicka, som upplever en ond verklighet så hett, att man ännu kan märka spår av brännsår i huden” (Annie Löfstedt, GHT 31.12.36).

Självbiografiska verk förutsätter att läsaren identifierar berättaren med berättelsen, som man vill tro är ”sann”. Men Moas trilogi är så mycket mer än en dokumentär om flickan Helga Maria (Moas dopnamn) som allhelgonanatten 1890 föddes av den 19-åriga ogifta pigan Kristina Swartz i föräldrarnas soldattorp i Vårdsnäs socken, söder om Linköping. Hur raffinerad berättartekniken är, förstår man vid en jämförelse med Moas förstlingsverk Pigmamma: roman ur arbetarkvinnornas värld, som gick som följetong i anarkisttidningen Brand 1928. Den var skriven 1924-25, innan hon blev Moa Martinson genom förhållandet, senare äktenskapet med Harry Martinson (1928-1940). Innan dess var Moa arbetarhustrun Helga Johansson, gift med en stenläggare i Ösmo, skribent sedan 1922 i vänsterpressen och i feministliberala Tidevarvet, mor till fem söner födda 1910-1916 (varav de två yngsta drunknade 1925). [Bild 2]. Också i Pigmamma handlar det om en fattig, ogift mor och hennes lilla dotter. Den avgörande skillnaden är att fokus ligger på modern, som idealiseras i sin kamp för tillvaron.

Tvärtom förhåller det sig med Mor gifter sig, som kunde hetat ”Jag och min pigmamma”. Här låter Moa händelserna filtreras genom det osentimentala, naiva barnets blick på den obegripligt fåniga vuxenvärlden. En nutida läsare förstår inte det provocerande i att öppna en bok med orden ”Jag minns så väl dagen, mor gifte sig”. Men 1936 skulle en mor redan vara gift. Drivkraften i hela trilogin är vad Adrienne Rich kallat ”den mest oskrivna historien”, den starka känslomässiga laddningen mellan mor och dotter. (Of Woman born: Motherhood as experience and institution, 1976, s 225) Världslitteraturen uppvisar avskräckande exempel på vansinniga, likgiltiga, döda eller elaka mödrar (tänk bara på Medea). Icke så hos Moa. Mias mor Hedvig Stenman är den mest sammansatta modersgestalt som gått till svensk litteraturhistoria.

”Jag minns” är öppningskoden till Mias lilla universum, och läsaren är med henne från första stavelsen när mor genom att gifta sig äntligen kan ge sitt i åratal utackorderade barn ett riktigt hem. Jaget som minns är den 46-åriga författaren Moa, som skriver om sitt försigkomna Mia-jag, vid tidpunkten ännu inte sju år fyllda. Det är ett oslagbart kompanjonskap. Moa-jaget står för kunskapen om hur det gick sedan och för de historiska sammanhangen. Mia-jaget står för de starka känslor endast ett barn vågar artikulera, men som lever vidare i oss alla som en psykologisk smärtpunkt, oavsett hur gamla vi blir. Växelbruket mellan de två jagen, nuets och dåets, ger skildringen rytm och fart. Moa-jaget ser med obrottslig solidaritet och humor på sitt yngre jag och låter hennes flickperspektiv regera för det mesta, vilket drabbar de vuxna som inte tror att en sjuårs barnunge begriper mer än ”en tremånaders spädgris, i synnerhet om den är oäkta” (barnungen, inte grisen).  [Bild 3] 

Hedvig Stenman är mot alla odds en stolt kvinna som man har lätt att tycka om. (”Jag låter ingen omkomma i smuts och svält så länge jag kan röra mig. Jag sköter mitt, sa mor med tonvikt på orden.”) När Mias styvfar rymt stretar hon, gravid och undernärd, med dåligt betald grovstädning eller med tolv timmars fabriksarbete. Fattigdomen fördunklar aldrig hennes moderskärlek och bekräftelse av sitt klipska flickebarn, som inte fallit långt från äppelträdet.

När det gäller att jaga vägglöss i alla kyffen i och omkring Norrköping där familjen bor, eller att bära hushållets lakan och skor in och ut på pantbanken, sviktar aldrig Hedvigs mod. Smuts och stank kan man gå lös på med skurborste och grönsåpa. Så fort man lagt ut trasmattorna, fått upp sina blåstärkta, stoppade lakansgardiner, satt på ungen ett rent förkläde och malt sina sista kaffebönor så har man ett hem. Det som tar kål på Hedvigs annars osvikliga arbetskapacitet är mannens kärlekssvek, som sammanfaller med hennes graviditeter. Mia-jaget kommenterar: ”Ja, jag förstod nog litet, men jag kunde inte förstå mor ändå. Inte behövde hon ta sig så hårt av att han gick med en annan. Det var ju bra det, andra kunde gärna ta honom, så vi blev av med honom”. Det är när modern blir gravid, ”går där och gnäller och mår illa”, som Mias tålamod med henne tryter.

I brev till Bonniers 1936 kallar Moa Mor gifter sig för ”en sorts biografi i stil med de proletära pojkbiografier som nu vandrar genom världen”. Hon syftar på Ivar Lo-Johanssons God natt, jord (1933), Eyvind Johnsons Nu var det 1914 (1934), och Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935). Liksom Mor gifter sig tog dessa böcker den läsande publiken med storm. Förmodligen för att den mörka bilden av barnets utsatthet i Fattigsverige passade som kontrast till det ljusa Folkhemsideal som socialdemokraterna lanserade när de kom i regeringsställning 1932. [Bild 4]

Den påträngande verklighet som Moa gjorde till sitt stora ämne inkluderade sexualiteten och dess konsekvenser för kvinnor i arbetarklassen som inte hade tillgång till preventivmedel och levde i ekonomisk misär. Genom mötet med Harry Martinson, som försommaren 1928 flyttade till Moas torp sedan hon blivit änka, hamnade Moa i en litterär miljö präglad av unga ”livsdyrkande” autodidakter som Artur Lundkvist, Erik Asklund, Gustav Sandgren, Eyvind Johnson, Ivar Lo Johansson. Deras samtal om sexualdriftens betydelse för skapandet väckte Moas oppositionslusta, vilket resulterade i debutromanen Kvinnor och äppelträd (1933). I de unga kollegernas tidiga trettiotalsverk är kvinnan så gott som alltid beskriven som ett sexualobjekt, en purung ”huldra” som svarar på sexuella inviter mot en fond av böljande sädesfält eller gnistrande sommarsjöar. Sven Stolpe kallade denna litterära inriktning för ”primitivism”. Magnus von Platen menade att det rör sig om ”mycket maskulina sexualfantasier” som kretsar kring en ”namnlös” kvinna, ”hämningslöst givmild med sin kropp”: ”Hennes hår, sädesgult eller kopparrött, är utslaget, hennes lår kraftiga, hennes sköte mjukt, hennes bröst doftar mjölk. Det är en förmänskligad huldra eller Moder Jord, som har tagit kött. Hon badar i floder eller tvager sin nakna kropp i bäckar. Den fysiska föreningen äger rum i det fria, kvinnans sköte och naturens sköte bildar en mystisk enhet” (Den unge Vilhelm Moberg 1978). Det är ett sexualevangelium som skulle utmynna i Ivar Los ökända uppmaning i Geniet (1947): ”Släpp till flickorna”.

Moa intresserar sig istället för hur livet gestaltar sig efter två unga kroppars möte i naturens soliga sköte. Därtill störs hon av männens ungdomsfixering. Hon var ju själv fjorton år äldre än Harry, som deltog i antologin 5 unga (1929), som anses vara startskottet för svensk modernism. Antologin inleds med Erik Asklunds beskrivning av hur två kvinnor med ”vissnande” ansikten nostalgiskt minns sin ungdom, då män ”i klumpig åtrå” tryckte sina kroppar mot dem. Utan mäns åtrå, tycks tjuguettårige Asklund mena, är de åldrade kvinnornas liv att likna vid en väg ”hård, stenig, och svår att gå.” Som en ytterligare provokation måste Artur Lundkvists förakt för en trettioårig kvinnas ”rynkor under pudret”, ”feta hängbröst” och ”blå åderbrock på låren” i ett annat prosastycke ha tett sig. Moa skulle replikera genom att visa att det går utmärkt att göra stor dikt av rynkor, hängbröst, och åderbrock.

Med andra ord kan Kvinnor och äppelträds skildring av menopaus, havandeskap, förlossning och kvinnors begär tolkas som en rak höger in i den ungmanliga grupperingen: se här, sexualitet är så mycket mer än era snabba skjut i lantlig miljö mellan villiga huldror och kåta ynglingar. Samlaget kan forma kvinnors liv från första barnet till sista. Den Moder Jord som von Platen såg stiga fram ur periodens ungmanliga litteratur får hos Moa sin historia. Inledningsvis genom en suverän beskrivning av femtonbarnsmamman Sofis nakna kropp, som: ”Liknade en livets egen runsten när kläderna föll. Magen var ett enda ärr, knut vid knut, ärr vid ärr med stora, breda skimrande strimmor här och där.” Det är en stark bild för moderskapet. Runskriften som livet skrivit på kvinnors kroppar sen urminnes tider, den har nu Moa Martinson kommit för att tolka, är budskapet. Men inte alla var läskunniga när det kom till detta slags påträngande verklighet. Svenska Dagbladets Anders Österling skrev om Kvinnor och Äppelträd att romanen präglades av ”elände, skvaller och drift”, med slutklämmen: ”underlivssynpunkten dominerar”.

I min hjärna sa det klick. Det är genom att anlägga den kvinnliga ”underlivssynpunkten”, som censurerats och gömts i realismens och modernismens döda vinkel, som Moa förnyar den svenska prosan. Moa Sofi blir ett emblem för hela romanen – en realistiskt skildrad gestalt som samtidigt är en symbol för alla födande mödrar, en ”kvinno-Buddha”. Med Mor Sofi som mäktigt anslag övergår romanen till släktingar i tredje led, Sally och Ellen. De växer bägge upp i Norrköpings gränder där prostitution, syfilis och svält hör till ordningen för dagen. När Sally föder sitt barn ensam på stuggolvet får vi den första realistiska förlossningsskildringen i svensk litteratur (sedan Heliga Birgittas mer symboliska i Himmelska uppenbarelser 1372). Litterärt sett påverkar Moas förnyelse att skildra kvinnor i helfigur, kroppen inkluderad, såväl Ivar Lo-Johanssons Rya-Rya i Bara en mor (1939) som Vilhelm Mobergs Kristinagestalt i Utvandrarserien.

Avslutningsvis några ord om varför Moa har alltid kommit i skuggan av Harry – i litteraturhistorien liksom i den del av offentligheten som inte gillar påträngande kvinnoverklighet i litteraturen. När jag skrev min avhandling avrådde min handledare, akademiledamoten Kjell Espmark, mig från att blanda in Harry, nobelpristagaren. Det tycktes mig absurt, eftersom Harry och Moa var närmaste författarkolleger i elva år. Under dessa år tillkom arton böcker, varav flera är klassiker, som Harrys Kap farväl och Nässlorna blomma, eller Moas Kvinnor och äppelträd och Mor gifter sig. Att utesluta Harry, och därigenom avstå från att skriva tillbaka Moa i litteraturhistorien på den plats hon förtjänar i de manliga kollegernas mitt, skulle ha inneburit att skriva under på det förakt för Moa som nekat skolelever att jämte den länge obligatoriska skolupplagan av Nässlorna blomma, också få läsa Mor gifter sig. Lästa tillsammans ger böckerna en helhetsbild av det tidiga 1900-talets Fattigsverige. [Bild 5]

I min nya bok om författaräktenskapet, ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd”, visar jag hur tätt de samarbetade. De läste och redigerade varandras manuskript. Moa skrev till deras förläggare Karl-Otto Bonnier, när han tackat henne för att hon strukit dåliga partier i ett av hans manus: ”Han är oerhört produktiv men kan ej sovra”. Harry å sin sida förnekade före skilsmässan aldrig Moas betydelse och förmanade Bonnier: ”Glöm aldrig att Moa är en gestalt för sig, och gestalten bakom mig”. Det är därför helt obegripligt att även vänner som visste vad Moa betytt för Harry Martinsons rekordsnabba litterära utveckling sedan han funnit en fristad hos Moa efter svåra luffarår, kunde förtala henne i samma andetag som de upphöjde honom. Jag slutar med ett talande citat av Georg Svensson, länge chefredaktör för BLM, som sammanfattar litteraturhistoriens uppfattning att Moas enda uppgift i författaräktenskapet var ”att slå vakt om Harrys diktning och med lock och pock påtvinga honom den arbetsro, utan vilken säkert inte de makalösa första prosaböckerna och diktsamlingarna blivit till”. (Harry Martinson – som jag såg honom, 1980)

Sanningen är att Harry Martinsons författarskap länge levde på uppstekta rester från tiden med Moa. Flera av de verk han publicerade under fyrtiotalet påbörjades i torpet: Nomad, 1943, var en omredigering av Nomad från 1931, delar av essäboken Den förlorade jaguaren, liksom pjäsen Lotsen från Molyckas, 1947, samt romanen Vägen till Klockrike, 1948, kom till under perioden med Moa. Till och med Aniara uppstår som idé då, se dikten Den nya stjärnsången i Tidevarvet 1938.

För Moa som författare blir fyrtiotalet allt annat än uppstekta rester. Istället börjar hon på ny kula och förnyar sig i sju romaner. [ Bild 6] Hon blir en fullfjädrad historisk skildrare. 1940 kom Vägen under stjärnorna som tillsammans med Brandliljor (1941) och Livets fest (1949) utgör ett mäktigt östgöta-epos med början i 1830-talets agrarsamhälle och slut med industrialismens genombrott i sekelskiftets Norrköping. Därtill inleder Den osynlige älskaren (1943) hennes Betty-tetralogi (Du är den enda, Klockorna vid Sidenvägen, Hemligheten), där hon använder förnyande inslag av inre monolog. Om Vägen under stjärnorna, hennes första roman efter Harry, skriver hon till sin förläggare Holger Ahlenius på Tidens förlag i augusti 1940. ”Min förra bok [Kungens rosor] satt jag nere i helvetet och skrev, men jag hade manuskriptet, händerna och maskinen ovanför kanten. Denna bok har jag suttit nere i helvetet och skrivit med maskin, papper, händer och allt.” För trots att, som hon formulerar saken i ett brevutkast till Else Kleen, ”Harry var och är min livsnerv” så har hon en livsnerv till: proletariatet och dess ”nakna ungar som föds till jorden i millioner varje timme inom denna klass jorden över.” Om detta måste hon skriva, för en författare är ”endast instrument som någon spelar på mer eller mindre starkt”.

Källor och referenser i urval

Martinson, Moa (1933). Kvinnor och äppelträd. Albert Bonniers förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1936). Mor gifter sig. Mia-serien Del I. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1938). Kyrkbröllop. Mia-serien Del II. Tiden förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1939). Kungens rosor. Mia-serien Del II. Tiden förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1940). Vägen under stjärnorna. (Östgöta-epos I). Tiden förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1941). Brandliljor. (Östgöta-epos II). Tiden förlag. Stockholm.
Martinson, Moa (1943). Den osynlige älskaren. (Betty-serie I) Tiden förlag. Stockholm

Martinson, Moa (1949). Livets fest. (Östgöta-epos III) Tiden förlag. Stockholm

Martinson, Moa (1952). Du är den ende. (Betty-serie II) Tiden förlag. Stockholm

Martinson, Moa (1957) Klockorna vid sidenvägen. (Betty-serie III) Tiden förlag. Stockholm

Martinson, Moa (1959). Hemligheten. (Betty-serie IV) Tiden förlag. Stockholm

Witt-Brattström, Ebba (1988). Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet. Doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Stockholms universitet.

Rich, Adrienne (1976). Of Woman born: Motherhood as experience and institution. W.W. Norton&Co New York.

Rich, Adrienne C. (1980). Av kvinna född: moderskapet som erfarenhet och institution. (övers. H.K. Wallin). Rabén&Sjögren)

Länkar

Moa Martinsons litterära sällskap: Moa Martinson | Moa Martinsons litterära sällskap

Moa Martinsons litterära sällskap bildades 1982 och ingår i De litterära sällskapens samarbetsnämnd (DELS). Det kallas också Sällskapet Moas vänner. Ordförande är Ebba Witt-Brattström. På sällskapets hemsida ges utförlig information om Moa Martinsons liv (1890-1964) och hennes liv på torpet i Johannesdal, Ösmo. Hennes dopnamn var Helga Maria (Mia) Johansson. Hit kom hon i första äktenskapet som 19-årig och födde fem söner. Här levde hon med Harry Martinson i andra äktenskapet (1929-1941). Torpet blev under 1930-talet en kreativ mötesplats för proletärförfattare och radikala konstnärer. Moa Martinson ligger begravd vid Sorunda kyrka.

Moa Martinsons verk presenterats med en bibliografisk lista förutom information om forskningslitteratur om hennes verk. Till sällskapets uppdrag hör att främja och sprida Moa Martinsons litterära verk och även stödja forskningen. Sällskapet ger ut en skriftserie som heter I Moas sak. Det hör till sällskapets viktigaste uppgift att bevara och förvalta Moa Martinsons torp i Johannesdal i Ösmo, ordna aktiviteter och besök i torpet. [Bild 7-8] Information ges om aktuella kulturprojekt om Moa Martinson, såsom dokumentärfilmen Landsmodern 2019 av Maj Wechselmann och Ebba Witt-Brattström. Vid varje årsmöte delas Moa-priset ut i samarbete med ABF-Stockholm. År 2013 fick Susanna Alakoski Moa-priset.