Max Havelaar, Minke och kolonialismen i Indonesien

 

Jan Käll

 

1.

Osannolikt nog var det genom den svenske arbetarförfattaren Rudolf Värnlund jag blev bekant med Eduard Douwes Dekker, alias Multatuli. Jag är inte särskilt förtjust i Rudolf Värnlund, men jag är honom tack skyldig för att han satte mig i kontakt med Multatuli, som jag omedelbart blev förälskad i. Han tog mig med på en resa jag annars aldrig skulle ha gjort.

2.

Louis-Fredinande Céline talade ofta om vikten av att resa. Att resa i fantasin. Enligt Céline var det ingen konst. Han påstod att vem som helst kunde göra det. Att det bara var att sluta ögonen.

För oss vars själsgåvor inte är fullt lika utvecklade går det också bra att läsa. Att läsa är också att resa. Jag tror till och med att Akademibokhandeln någon gång sålt en t-shirt med den texten, eller möjligen var det en bärkasse. Och då måste det ju vara sant. Hur som helst är det något som alla, som lärt sig läsa vill säga, verkligen kan göra. Även om det är svårt att göra det med slutna ögon.

3.

Få europeiska länder är så genuint småborgerliga som Nederländerna. Det vet alla som någon gång besökt landet, och särskilt den som rört sig utanför Amsterdam och besökt mindre städer som exempelvis Kampen eller Urk. Den som gjort det glömmer aldrig de små, lådliknande husen med sina överdimensionerade vardagsrumsfönster som, likt skyltfönster, vetter ut mot gatan. Den som varit där vet också hur svårt det är att motstå frestelsen att gå fram till fönstren och, i stort sett med näsan tryckt mot glaset, titta in i de där nästan alltid folktomma vardagsrummen och betrakta alla de på den lilla ytan inträngda möblerna, den med porslinsfigurer fullproppade eldstadsfrisen och de med målningar och fotografier övertäckta väggarna.

Det är allt bekant, men ändå främmande. Stilen är så intensivt småborgerlig att man nästan får känslan av att befinna sig i en leksaksvärld.

Samtidigt är detta leksaksland en av den europeiska kontinentens betydande kolonialmakter. Under 1500- och 1600-talet var det Europas centrum för såväl handel som avancerad finansiell verksamhet. Jag skrev en gång för ganska många år sedan en pjäs – en av de många som förblivit ospelade – om den hämningslösa spekulationen i tulpanlökar som drog över landet under några månader år 1632, och där en enda ovanlig tulpanlök i slutändan betingade ett lika högt värde som ett finare hus. Parallellt med detta upplevde Nederländerna också en sensationell period inom bildkonsten med företrädare som Rembrandt, Vermeer och Jan Steen, för att nu bara nämna några av de mest välbekanta.

 

 

 

 

 

 

 

 

4.

Den holländske författaren Eduard Douwes Dekker skrev:

”Min olycka är att jag är född i Holland, där det bara finns en lag, en tro, en gud: penningen.”

Trots detta för det egna fosterlandet något nedvärderande omdöme räknas Dekker som den främste författaren på nederländska. Han är en klassiker. Huvudsakligen vilar det ryktet på en enda bok: romanen Max Havelaar eller de nederländska handelskompaniets kaffeauktioner, utgiven under pseudonymen Multatuli, förtjänstfullt översatt till svenska av Ingrid Wikén Bonde och utgiven Bokförlaget Atlantis 1979. Det kan finnas anledning att förtydliga att multatuli på latin betyder ”jag har burit/lidit mycket”.

5.

Eduard Douwes Dekker, som föddes 1820, var under 17 års tid, mellan 1839 och 1856, tjänsteman i den nederländska kolonial­styrelsen på Java i nuvarande Indonesien. Han var en duglig statstjänsteman som successivt avancerade och anförtroddes allt större ansvarsområde. Det var inte heller frivilligt han efter 17 år slutade sin tjänstgöring. Han tvingades bort, efter att ha hamnat i konflikt med sina överordnade. Han återvände till Holland och skrev sin roman om Max Havelaar, som till stora delar handlar om den holländska kolonialismen på Java.

Dekker visste således vad han talade om, och en av romanens stora förtjänster är att den skildrar det holländska kolonialsystemet inifrån, ur dess administrerande tjänstemäns perspektiv. Samtidigt är romanen en dräpande satir över den holländska köpmansklass som byggde sina förmögenheter på detta kolonialsystem.

Det är en märklig roman vars olika delar öppnar sig likt kinesiska askar.

Den inleds med att kaffehandlaren Batavius Torrboll sätter sig ned för att göra något för honom så osannolikt som att skriva en romanliknande bok. Dess första stycke lyder:

Jag är kaffemäklare och bor på Lauriergracht nummer 37. Jag har inte för vana att skriva romaner och sådant, och det dröjde ju rätt länge innan jag bestämde mig för att ta hem några extra ris papper och påbörja det arbete som Du, käre läsare, just har tagit i din hand och som Du måste läsa om Du är kaffemäklare eller om du är någonting annat. Inte bara det att jag aldrig skrivit någonting i romanväg, jag tycker inte ens om att läsa sådant där, jag är ju en man i affärer. Jag har i åratal undrat vad den sortens böcker tjänar till, och jag står paff inför oförskämdheten hos diktare och romanförfattare när de vågar inbilla folk saker som aldrig hänt, de mest omöjliga saker. Om jag i min bransch – jag är kaffemäklare och bor på Lauriergracht 37 – skulle lämna uppgifter till en detaljhandlare – en som har kaffe i sortimentet – där det förekom bara en liten del av de osanningar som utgör huvudsaken i dikter och romaner, ja så skulle han anlita Busselinck & Waterman direkt. De är också kaffemäklare, men Du behöver inte veta adressen. Jag aktar mig alltså noga för att skriva romaner eller lämna felaktiga uppgifter. Jag har ju också kunnat konstatera att det går dåligt för folk som ger sig in på sådant. Jag är fyrtiotre år gammal, har besökt börsen i tjugo år och kan alltså träda fram om det är erfarenhet som efterlyses. Jag har sett många hus falla minsann! Och om jag undersökte orsakerna till fallissemanget, kom jag för det mesta på att det måste bero på den felaktiga påverkan som de flesta varit utsatta för i sin ungdom.

Impulsen till sitt bokprojekt har Batavius fått av en gammal skolkamrat som han av en slump stött samman med på gatan och, i tron om att det var en potentiell kund, tagit kontakt med. Något han omedelbart ångrar eftersom den forne skolkamraten, som till råga på allt kallar sig diktare, visar sig vara utfattig och frågar Batavius om denne kan tänka sig att gå i borgen för tryckkostnaden för några manuskript. Detta gör Batavius mycket besvärad. Än mer besvärad blir han när skolkamraten några dagar senare sänder honom ett stort paket med diverse manuskript. Batavius första tanke är att omedelbart skicka tillbaka manuskripten. Men han känner inte till den forne skolkamratens adress, och inte heller hans namn, som han glömt; han kallar honom för Schalman på grund av sjalen denne ”istället för en ordentlig vinterrock” hade svept om axlarna när de träffades. Därför blir paketet liggande till dess Batavius son, Frits, upptäcker det och med stor framgång deklamerar en av de dikter det innehåller på en bjudning hos sockerhandlaren Rosemeijer. Även om Batavius finner Frits tilltag både pinsamt och besvärande leder det dock till att han själv börjar botanisera bland den stora mängd manuskript som hans forne klasskamrat skickat till honom.

Till sin stora förvåning finner Batavius mycket intressant bland Schalmans manuskript. Bland annat finns där detaljerade och sakkunniga uppsatser om kaffeodling i de holländska kolonierna på Java. Mer än så: där avhandlas frågor av betydelse för hela kaffemarknadens, ja hela det koloniala systemets fortlevnad som sådant.

Det är skälet till att Batavius Torrboll satt sig ner för att, med utgångspunkt från Schalmans manuskript, skriva sin bok. Det har blivit nödvändigt för honom. Den måste komma ut, för att rädda det rådande systemet.

Men Batavius märker ganska snart att det är svårt att skriva en bok. Som tur var kommer sonen Frits till hans undsättning genom att föreslå att det huvudsakliga arbetet ska överlåtas på den unge, tyske praktikanten Stern som Batavius tagit sig an på firman.

Även om Batavius är en smula skeptisk till Sterns medverkan, eftersom denne gör anspråk på att vara med och bestämma om bokens utformning, ger han med sig; främst på grund av att Sterns far är en viktig kund för firman, vilket för övrigt är skälet till att han över huvud taget tagit sig an sonen som praktikant. Ett avtal ingås av vilket framgår att praktikanten Stern ska leverera några kapitel i veckan och att titeln på boken ska vara: Det Nederländska Handelskompaniets kaffeauktioner. Av avtalet framgår också att Batavius själv förbehåller sig rätten att då och då skriva ett kapitel för att ge boken ”en viss soliditet”.

6.

Det är alltså praktikanten Stern som för pennan. Märkligt nog ikläder han sig som berättare rollen av bitter och desillusionerad kolonialtjänsteman. Eller det kanske inte är så märkligt. Redan i samband med att han och Batavius ingick sitt avtal deklarerade Stern att när hans bröst ”glödde av känsla för det sanna och sköna, så kunde ingen makt i världen hindra honom från att anslå de toner som överensstämde med den känslan”, och att han hellre teg än ”såg sina ord omgivna av alldaglighetens vanärande bojor”. I Batavius öron lät det naturligtvis som stollerier, men eftersom firmans väl och ve går före allt lät han det passera.

Det är på så sätt Max Havelaar träder in i handlingen. Max Havelaar är givetvis identisk med den Schalman som försett Batavius med manuskripten. Eller är det inte så? Är Schalman istället identisk med Multatuli, den som står som verkets författare? Eller är de en och samma person? Det är inte helt lätt att veta. Som sagt: konstruktionen är sinnrik. Nya askar öppnar sig ideligen inuti de andra askarna.

Sterns berättarjag beskriver kyligt och exakt hur det koloniala system som inrättats för att tillgodogöra sig frukterna av den javanesiska befolkningens arbete är beskaffat. Överst i pyramiden finns generalguvernören som fungerar som en holländsk vicekung över den samlade koloniala besittningen. För de olika regeringsuppgifterna finns departement vilka vart och ett styrs av en direktör. Direktörerna utgör den förmedlande länken mellan generalguvernören och de residenter som är de högsta lokala befattningshavarna i besittningens olika provinser.

Provinserna är i sin tur uppdelade i distrikt som vart och ett styrs av en assistent-resident. Under assistent-residenten utövas makten av kontrollörer, uppsyningsmän och andra tjänstemän som ägnar sig åt att driva in skatter, kontrollera jordbruket, sköta polis- och rättsväsende etcetera.

I varje distrikt bistås assistent-residenten dessutom av en javanesisk adelsman med titeln regent som, titeln till trots, är underordnad assistent-residenten. Denna regent hämtas alltid från högadeln, och oftast från den familj som tidigare härskade över området i egenskap av furstar. Den holländska kolonialismen bygger alltså i stor utsträckning vidare på de tidigare feodala strukturerna. Att utnämna furstarna till tjänstemän i den koloniala administrationen är effektivt eftersom det innebär att holländarna gentemot befolkningen företräds av personer som både hör hemma i området och genom sin klasstillhörighet står över sina landsmän.

Javaneserna är bönder. De odlar ris. Men i och med att holländarna gjort sig till herrar över landet tvingas bönderna ställa om sin produktion och odla sådant som ger större vinster på den europeiska marknaden, exempelvis kaffe eller sockerrör. Ersättningsnivåerna, som fastställs av den holländska regeringen, är beräknade så att bönderna nätt och jämnt kan hålla den värsta hungersnöden borta. De bönder som till äventyrs försöker sälja sina produkter till någon annan än regeringen straffas hårt.

Men även den gamla feodala ordningen, som innebär att de tidigare furstarna fritt äger att förfoga över sina underlydandes person och egendom, består. Det är sällan bönderna förstår att deras tidigare furstar och dessas ättlingar numera förvandlats till tjänstemän i holländarnas tjänst, och att de sålt både sina egna och folkets rättigheter för en viss inkomst. Alltså är bönderna inte medvetna om att det uselt betalda arbetet med kaffe- eller sockerrörsodling ersatt de skatter de tidigare betalat till furstarna, utan regenterna fortsätter att utnyttja sina gamla rättigheter till böndernas person och egendom.

Praktikanten Stern låter sitt alter ego förklara:

Ingenting är alltså vanligare än att hundratals familjer kallas långväga ifrån för att bearbeta regentens fält utan betalning, ingenting är vanligare än att befolkningen utan betalning får tillhandahålla livsmedel åt regentens hovhållning. Och skulle regenten låta ett välvilligt öga falla på den ringe mannens häst, buffel, dotter, hustru, skulle man anse det oerhört om han vägrade att helt villkorslöst avstå från det eftertraktade föremålet.

Den holländska kolonialismen fördubblar således det underlydande folkets bördor. Samtidigt utfärdar den holländska regeringen en aldrig sinande ström av lagar och instruktioner i syfte att skydda den javanesiska befolkningen mot sin egen underordnade ställning och regenternas girighet. Assistent-residenterna är tvungna att svära en ed om att de som sin första och främsta plikt ska ta ”en faderlig omsorg om befolkningen” och att de ska stävja allt missbruk.

Ändå är det ytterst sällan en regent anklagads för missbruk. Faktum är att det verkar närmast omöjligt för assistent-residenten att hålla den ed han svurit, nämligen ”att skydda den infödda befolkningen mot utsugning och rovdrift”.

7.

Men Max Havlelaar, den nytillträdde assistent-residenten i distriktet Lebak, är inte beredd att acceptera detta sakernas tillstånd. Havelaar tar den ed han svurit på allvar. Han har för avsikt att bekämpa missbruket.

Han är inte heller någon naiv nykomling. Han har omfattande erfarenhet från tidigare befattningar i det nederländska Ostindien. Han inser problemens komplexitet, liksom svårigheterna att komma till rätta med dem. Han är väl förtrogen med hur systemet fungerar. Han är ingen Don Quijote som angriper väderkvarnar. Inte heller har Havelaar för avsikt att slå sönder det koloniala systemet. Han vill rädda det.

Ändå är han dömd att misslyckas.

Han är dömd att misslyckas eftersom det han ytterst kräver är att lagarna, föreskrifterna och instruktionerna ska efterlevas. I det koloniala systemet är det naturligtvis en orimlig ståndpunkt. Det koloniala systemet syftar till att sko sig på javanesernas arbete och naturtillgångar. Det koloniala systemet syftar inte till att värna om den javanesiska befolkningens rättigheter, än mindre deras välmående, oavsett hur många lagar man stiftar i det syftet, snarare är det så att mängden föreskrifter står i omvänd proportion till deras betydelse i den praktiska verkligheten. Sådana lagar utfärdas för att blidka den inhemska opinionen i moderlandet. Lagarna och reglerna är blott en läpparnas bekännelse, ett sätt att döva det egna samvetet, en politisk proklamation i syfte att överskyla de verkliga förhållandena.

Men framför allt är Max Havelaar dömd att misslyckas för att han tror att de högsta företrädarna för den koloniala administrationen på Java kommer att handla annorlunda än hur systemet bjuder dem att handla.

Havelaar vänder sig egentligen inte mot kolonialismen som sådan. Det är sättet den sköts på som upprör honom. Och i synnerhet det överseende som den holländska administrationen visar mot de inhemska regenternas och hövdingarnas övergrepp gentemot den underlydande befolkningen.

I det längsta försöker Havelaar komma till rätta med problemen på informell väg. Dock utan framgång. När han sedan får klart för sig att hans företrädare på posten troligtvis mördades för att han försökte komma till rätta med samma problem ser Havelaar ingen annan utväg än att vända sig direkt till provinsens högste företrädare, den holländske residenten. Havelaar skriver till residenten och meddelar vad han funnit angående regentens maktmissbruk och utsugning av befolkningen och ber om tillåtelse att inleda en utredning. Han ber också residenten att låta arrestera regenten för att denne inte ska kunna påverka utredningen genom att muta eller hota vittnena.

Svaret blir inte det Havelaar förväntat sig. Residenten beklagar att Havelaar skrivit honom ett officiellt brev. Residenten säger att Havelaar istället borde ha tagit upp saken mellan skål och vägg, att det då hade det funnits större möjligheter att ”ordna” den. I övrigt meddelar residenten att Havelaars brev ”störde honom i hans brådskande göromål”. Men trots det meddelar residenten att han redan följande dag kommer att besöka Max Havelaar för att överlägga om vad som behöver göras.

Residenten kommer också mycket riktigt för att tala med Havelaar. Residenten har uppenbarligen blivit uppskrämd över Havelaars förslag att beivra regentens maktmissbruk, något som ju ytterst skulle kunna innebära att saken kom till den holländska regeringens kännedom, och därmed också riskera att göra samma regering missnöjd. Residenten kan över huvud taget inte begripa hur man kan vara funtad så att man ägnar sig åt en sådan oerhörd pliktuppfyllelse som Havelaar. Residenten föreslår att Havelaar helt enkelt ska ta tillbaka de brev han skickat så att de inte behöver diarieföras och residenten kan betrakta dem som icke skrivna.

Men Havelaar vägrar att ta tillbaka breven och de anklagelser han framställt. Följden blir att residenten inte ger honom tillåtelse att inleda någon utredning, än mindre att låta arrestera regenten.

Havelaars krav på utredning har naturligtvis försatt residenten i en svår situation. Om han skulle låta Havellar få sin vilja igenom och rekommendera guvernementet att genomföra de förordade undersökningarna skulle även en hel del andra oegentligheter riskera att komma i dagen. År efter år av maktmissbruk och utsugning. Skulle det komma fram genom en officiell undersökning skulle generalguvernören ställa residenten till svars och undra hur det kommer sig att denne inte tidigare upptäckt det Havelaar såg på en gång. Alltså måste residenten till varje pris försöka undvika att undersökningen kommer till stånd. Han agerar blott i enlighet med systemets inre logik och syfte.

Men av någon anledning har Max Havelaar fått för sig att generalguvernören kommer att visa större förståelse än residenten för hans begäran om en utredning kring det pågående maktmissbruket.

Det visar sig vara en felbedömning.

Generalguvernörens svar innebär istället att Max Havelaar entledigas från sin tjänst som assistent-resident i distriktet Lebak. På grund av sin tidigare visade redlighet erhåller han dock tills vidare ett förordnande som assistent-resident i ett annat distrikt. Men generalguvernören påpekar samtidigt att handhavandet av den nya tjänsten kommer att avgöra om Havelaar i framtiden kan räkna med att få tjänstgöra inom den koloniala administrationen. Underförstått: om han återigen gör något liknande kommer han definitivt att få sparken.

Ändå tror Havelaar att generalguvernören i grund och botten är en hederlig person, som dock blivit förd bakom ljuset av sina underlydande. Men Havelaar inser också att det inte inifrån, som tjänsteman, går att komma till rätta med maktmissbruket och utsugningen. Havelaar begär därför ”ett hedersamt avsked” från sin tjänst och beger sig sedan tillsammans med hustru och barn till Batavia (nuvarande Jakarta) för att försöka få till stånd ett personligt möte med generalguvernören.

Men generalguvernören tycks inte vilja ta emot honom. Först hindras generalguvernören av en fotsvulst och sedan har han inte tid.

Havelaar fortsätter att vänta. Men när han nästa gång framför sin begäran om audiens kan excellensen inte ta emot honom på grund av alla göromål i samband med sin nära förestående avresa från kolonierna. Havelaar vädjar om att få träffa honom bara en halvtimme, en kvart, några minuter mellan två göromål.

Till ingen nytta.

Till sist skriver Havelaar ett brev till generalguvernören där han ber honom betänka att han sanktionerat det systematiska maktmissbruk, rofferi och mördande som tynger javanen ned till marken och att det klibbar blod vid de pengar som tjänats ihop under hans tid som Ostindiens generalguvernör.

Till ingen nytta.

Generalguvernören avreser hem till moderlandet, och den efterlängtade pensionen, utan att ha beviljat Max Havelaar audiens.

Även Max Havellar återvänder tillsammans med sin familj till Holland där de i brist på kontakter och rekommendationer tvingas leva i fattigdom. Max Havelaar arbetar på sina manuskript om förhållandena på Java som han sedan utan framgång försöker få förlagt. Och så stöter han en dag ihop med Batavius Torrboll…

8.

Men det är något som saknas i min framställning. Perspektivet är allt för europeiskt. Det är ju också något som präglar berättelsen om Max Havelaar. Visserligen berättar praktikanten Stern den entoniga historien om javanen Saidjah i byn Badur. Men det är en saga, arketypisk och distanserad. Även om Max Havelaar befinner sig mitt i så ser han skeendet utifrån, som europé.

Så minns jag plötsligt.

Det flöt upp till ytan. Jag hade under läsningen av Dekker haft känslan av att jag läst en skildring från Java och Indonesien tidigare.

Nu minns jag med ens under andra genomläsningen av Max Havelaar:

Pramodeya Ananta Toer och dennes Burukvartett.

Jag hade samtliga fyra volymer i bokhyllan. Men jag hade bara läst den första delen, Människornas jord.

Fantastiskt nog finns alla fyra romanerna översatta till svenska. Utgivna mellan 2003 och 2011 av Leopard förlag.

Jag hade till och med talat om utgivningen av dem med förlagets numera framlidne förlagsredaktör Per Axelsson. Han hade berättat för mig att det inte varit möjligt att hitta någon som kunnat översätta böckerna direkt från indonesiska, varför översättningen istället gjorts från engelska respektive nederländska.

Nu började jag läsa de tre återstående böckerna. Ett barn av alla folk, Fotspår och Glashuset. Därefter läste jag också om den första delen, Människornas jord.

Och det var nu jag förstod den verkliga betydelsen av Eduard Douwes Dekkers Max Havelaar. För om den boken haft, och alltjämt har, ett betydande inflytande på den nederländska litteraturen är det ändå ett intet av det inflytande den utövat, och alltjämt utövar, på den indonesiska litteraturen. Max Havelaar är den klippa på vilken Toer rest sin romankvartett.

Men Max Havelaar är inte enbart ett litterärt verk som inspirerat andra skönlitterära författare. Boken spelade en central roll för att väcka det indonesiska nationella självmedvetande som i förlängningen skulle leda till såväl självständighet som befrielse från det holländska kolonialstyret.

Toer tar vid där Dekker slutar. Men med Toers skildring skiftar också perspektivet. Det javanesiska liv Dekker skildrar utifrån skildrar Toer inifrån. Det koloniala system Dekker skildrar ur kolonialtjänstemannens perspektiv skildrar Toer ur den koloniserades perspektiv. På så vis talar de två verken med och fördjupar varandra. Det är en påtaglig växelverkan som gör det till en anmärkningsvärd läsupplevelse.

9.

Pramodeya Ananta Toer (1925–2006) räknas som Indonesiens främste författare. Benämningen Burukvartetten syftar på ön Buru i Indonesien där Toer från 1965 och under 15 år framåt satt inspärrad som politisk fånge under den dåvarande indonesiska diktatorn Suharto. Det sägs att Toer, som under sin fångenskap förnekades tillgång till såväl penna som papper, för sina medfångar dikterade de fyra romanerna som utgör kvartetten. Hans medfångar skrev ner berättelsen som sedan i omgångar smugglades från Buru till utlandet. I Indonesien var Toers verk förbjudna.

Burukvartetten är en skildring av Indonesiens moderna historia från 1890 fram till slutet av första världskriget. Det är en skildring av framväxten av den indonesiska nationalism som 1949 skulle leda fram till nationell frigörelse och självständighet.

Den indonesiska nationalismen började ta form runt år 1900, och med den även den indonesiska litteraturen, även om ordet Indonesien började användas först på 1920-talet. 1928 slogs det fast att indonesiska skulle vara det för nationen gemensamma språket. Regionens lingua franca är malajiska, varav indonesiska är en nationell dialekt.

Den malajiska pressen hade blomstrat sedan mitten av 1800-talet och med den, genom berättelser och följetonger, den malajiska litteraturen. Den malajiska pressen kom därmed att spela en avgörande roll för spridandet av nationalismen. Det var dock först 1903, genom starten av tidningen Soenda Berita, som det uppstod en press som både ägdes och drevs av infödda. Tidningens förste chefredaktör var en viss Tirto Adhi Soerjo, son till en javansk högaristokrat och sedermera en inflytelserik nationalistledare, journalist och författare.

Det är denne Tirto Adhi Soerjo som Toer använt som förlaga för sin romankvartetts huvudperson och berättare Minke.

När historien tar sin början är Minke en ung man ur den infödda, javanesiska överklassen. Hans far blir tidigt i den första boken utnämnd till buphati, alltså det som Dekker kallar för regent, det vill säga en kolonialmaktens handgångne man i form av infödd distriktshövding. Men Minke vill inte kännas vid sina föräldrar. Minke studerar som ende infödd vid den holländska skolan i Surabaya. Det är till det europeiska och det holländska Minke dras. Han har litterära ambitioner. Naturligtvis skriver han på holländska för en kolonial holländsk publik. Tanken att skriva på javanesiska, det språk som folket han tillhör talar, har aldrig ens slagit honom. Successivt blir det dock klart för Minke att språket är centralt för att kunna bryta sig ut ur kolonialismen och skapa grogrunden för en egen nationell identitet.

En av de bärande delarna i Burukvartetten är skildringen av Minkes utveckling från en hängiven anhängare av Europa och allt europeiskt till en ledande förkämpe mot den holländska kolonialmakten. Men det är ingen enkel skildring av gott och ont. Ingen vandring mot klarhetens ljus. Till det stora i Toers skildring hör att han lyckas gestalta hur motståndet mot kolonialismen föds ur den europeiska kultur som holländarna för med sig till Java. Inte egentligen i opposition mot den utan som en följd av den bildning och de impulser den förmedlar.

Holländarna bidrog delvis själva till denna utveckling genom den så kallade etikpolitiken, vilken bland annat innebar en omfattande satsning på grundläggande utbildning bland indonesierna. Den innebar ett tvärt brott mot hur kolonien under de tidigare dryga 250 åren hanterats och indonesierna mer eller mindre behandlats som djur. Grundläggande för etikpolitiken och den liberala falang som drev den var Multatulis skildring av kolonialismen i Max Havelaar.

Minkes liv speglar det koloniala samhället på Java. Genom en klasskamrat kommer han i kontakt med en javanesisk konkubin, Nyai Ontosoroh (kallad Mama). Mamas herre och fader till hennes barn är en gravt alkoholiserad holländsk köpman som numera knappt syns till i det gemensamma hemmet. Hans affärsverksamhet är det sedan länge Mama själv som driver. Hon gör det med stor framgång. Samtidigt är hon i sin egenskap av konkubin socialt en persona non grata. Folk skyr det ståtliga hus där hon lever tillsammans med sin dotter och son. Samma sak är det med hennes legala ställning. Eftersom den holländske köpmannen aldrig gift sig med henne och gjort deras relation legal saknar hon i praktiken alla rättigheter, såväl över sin egendom som sina barn. När det sedan visar sig att den holländske köpmannen aldrig skilt sig från sin holländska hustru, och en son från det äktenskapet dyker upp på Java och gör anspråk på hennes affärsverksamhet, förlorar hon allt. Hon förlorar till och med sin egen dotter Annelies som mot sin egen och Mamas vilja skickas till Holland, där hon en kort tid senare avlider.

Annelies död är inte bara Mamas förlust. Den är även Minkes. Ty Minke och Annelies har blivit förälskade och gift sig med varandra. Annelis bortförande och död och behandlingen av Mama blir för Minke en symbol för hela den koloniala situationen. Det blir ett uppvaknande och en vändpunkt. För första gånger ser han på allvar den kolonialism han tidigare bara haft teoretiska föreställningar om.

Det blir klart för honom att sådana liberala reformer som etikpolitiken bara tjänar till att upprätthålla det koloniala systemet. Han inser att vägen till befrielse – den franska revolutionen till trots – aldrig kan gå via européerna. Han inser att frigörelsen från kolonialismen måste komma från indonesierna själva, ur folkets – det vill säga böndernas – breda massa. Han ger sig ut på landsbygden för att lära känna folket. Där ser han för första gången med egna ögon hur bönderna hotas, misshandlas och plundras av de holländska kolonialbolagen.

Även om Minke påbörjar studier i medicin på skolan för infödda läkare så ägnar han sig hela tiden parallellt åt journalistik och litteratur. Skrivandet och det politiska arbetet tar successivt också överhanden och han överger medicinen. Han startar och redigerar en egen dagstidning. Han beundrar och är starkt influerad av den nationalistiska revolutionen i Kina. Han drömmer om att ena de indiska folken, både i och utanför Ostindien, i södra Asien och i Afrika på samma sätt som Sun Yat-sen gjort i Kina. Han grundar en organisation stöpt efter de kinesiska nationalisternas modell. Hans förhoppning är att kunna mobilisera massan av fattiga och svaga bönder mot de rika och starka. Han experimenterar med bojkott som vapen. Han blir en av de främsta ledarna för de spirande nationalistiska krafterna i det blivande Indonesien. Det arbetet leder sedermera till att han vid tiden för första världskriget av de holländska myndigheterna förvisas från Java. När han återvänder tycks stora delar av de olika nationella rörelser han varit med om att bygga upp ha förfallit och förlorat sitt inflytande.

I romankvartettens avslutande del Glashuset är berättaren en annan. Då träder poliskommissarie Pangemanann fram i första person. Han har bara skymtat förbi i de föregående delarna. Han är den polisman som eskorterar Minke till förvisningsorten. Även Pangemanann är en infödd intellektuell, utbildad vid Sorbonne. Men han har valt motsatt väg och gått i kolonialmaktens tjänst.

Glashuset är Toers egna version av Max Havelaar. Det är en skildring av ett mänskligt sammanbrott. Pangemananns bitterhet och cynism är lika djup som hos praktikanten Sterns motsvarighet. Han har nått punkten när han, alla de liberala reformerna till trots, inte längre kan blunda för att det är ett systematiskt förtryck av sina egna landsmän som han administrerar. Etikpolitiken och dess paroller om holländarnas stora skuld till javaneserna är bara dimridåer, eftersom skulden i själva verket är så oändligt mycket större än vad de liberala reformivrarna påstår, och utplundringen fortgår hela tiden. Men Pangemanann vet också att holländarna aldrig kan stoppa den nationalistiska befrielserörelse som Minke varit en av grundarna till. Han vet att både Holland, och han själv, i slutändan kommer att dra det kortaste strået.

Det är inte möjligt att i ett referat som detta göra Toers 1500-sidiga fresk rättvisa. Vi får nöja oss med de övergripande linjerna. Men Burukvartetten är en storslagen roman. Det är ett av de där verken som förändrar en, som ger en – för att låna Strindbergs formulering om Balzac – känslan av att ha levt ännu ett liv vid sidan av det egna.

10.

1942 ockuperade Japan Indonesien. Ockupationen kom att vara i tre och ett halvt år, fram till Japans kapitulation i andra världskriget. Det nationellt enande arbete som romanens Minke inlett hade då oupphörligt pågått i drygt fyrtio års tid. Ända sedan 1920 hade nationalistpartiet, kommunistpartiet och diverse islamiska grupper slutit sig allt tätare samman i sitt arbete för nationell självständighet. Vissa av de mest framträdande nationalistledarna, däribland Sukarno, samarbetade med den japanska ockupationsmakten. Med tanke på att japanerna gick hårt åt holländarna och allt holländskt inflytande, bland annat förbjöds allt användande av det holländska språket, var det ett strategiskt riktigt val, inte minst eftersom den japanska ockupationen utlöst ett uppdämt folkligt behov av hämnd mot holländarna vilket Sukarno kunde utnyttja för att stärka sin egen politiska ställning.

Men samtidigt användes ockupationsåren till att förbereda en nationell revolution. I och med den japanska kapitulationen uppstod ett gynnsamt maktvakuum. De förenade grupperna grep tillfället och utropade republiken Indonesien. Tre och ett halvt århundrade av holländsk ockupation var över.

Holländarna försökte visserligen liksom fransmännen i Indokina att efter den japanska kapitulationen återta sin förlorade besittning. De invaderade Indonesien med syfte att återställa det koloniala styret. Under fyra år kämpade indonesierna mot holländska trupper och dessas ”polisinsatser”, den officiella benämningen på återerövringsförsöket. Först 1949 gav Holland slutligen upp sina anspråk på Indonesien.

Nationalistpartiets ledare Sukarno blev den nya republikens president och skulle så förbli fram till 1965. Till skillnad från Toers Minke kom Sukarno inte från den javanesiska eliten. Men han fick ändå möjlighet att studera vid framstående koloniala skolor. Officiellt studerade han arkitektur. Men hans intresse för politisk filosofi tog snabbt överhanden. Han började röra sig i nationalistiska kretsar. Den centrala nationalistiska organisationen vid tiden var Sarekat Islam (Islamska unionen) som rymde allt från konservativa islamistiska tänkare till rena kommunistsympatisörer. I Toers roman skildras uppbyggandet av och det tidiga arbetet inom Sarekat Islam i vilket Minke spelar en framträdande roll. Minke själv är inte mer än pliktskyldigt troende men inser betydelsen av islam som enande kraft.

På samma sätt betraktade det indonesiska kommunistpartiet (PKI) muslimsk enighet som en grundläggande revolutionär och antikolonial kraft. Till skillnad från många av sina motsvarigheter på andra håll var det indonesiska kommunistpartiet inte överdrivet Moskvatroget utan lydde bara Moskvas direktiv i den utsträckning dess ledare ansåg det lämpligt. Partiets medlemmar var hängivna muslimska kommunister som, i varierande grad inspirerade av Marx och koranen, ville skapa ett jämlikt samhälle. Men de upplevde att de i denna deras ambition hindrades och hölls tillbaka av de otrogna utlänningar som ockuperade deras land. För dem var ordet socialism synonymt med motstånd mot utländsk dominans och stöd för ett självständigt Indonesien.

Sukarnos styrka var att han förmådde ena dessa disparata krafter. Redan 1926 hade han skrivit en artikel med titeln ”Nationalism, Islam och Marxism” där han retoriskt frågade om dessa tre kunde förenas i en enda enande kraft. För Sukarno var svaret givet eftersom kapitalismen var en fiende till både islam och marxismen. Året därpå, 1927, grundade han det indonesiska nationalistpartiet (PNI) som sedan kom att utgöra själva navet i kampen mot den holländska kolonialmakten. Sukarnos program vilade på fem principer, tron på en enda Gud, likhet inför lagen, indonesisk enighet, demokrati och social rättvisa. Vad gäller tron på Gud skulle ordföranden för det indonesiska kommunistpartiet senare rättfärdiga sitt partis ställningstagande i den frågan genom att säga att den utbredda gudstron i Indonesien var ett ”objektivt faktum”, och att kommunister såsom varande materialister måste acceptera detta objektiva faktum.

11.

Enighet genom mångfald var den slogan som republiken kom att anta. Det var en följdriktig slogan. Den övärld, bestående av cirka 13 000 öar, som genom utropandet av republiken kom att enas var utspridda över drygt fem miljoner kvadratkilometer hav och rymde hundratals olika nationaliteter som sinsemellan talade mer än sju hundra olika språk. Under Sukarnos ledning lyckades det dessutom den unga republiken att anta och genomdriva användningen av ett gemensamt officiellt språk, det som idag kallas indonesiska och är en dialekt av malajiska. Inom en generation eller två behärskade de flesta av republikens medborgare det nya språket. I en nation som är den fjärde folkrikaste i världen är det onekligen en anmärknings­värd bedrift.

Den i grunden enande kraften var dock varken nationalism eller socialism. Den enande kraften var islam. Det indonesiska kommunistpartiet omorganiserade sig 1948 och blev därefter en integrerad del av president Sukarnos nya Indonesien. Sukarno manövrerade skickligt och spelade med stor framgång ut kommunistpartiet och de islamistiska partierna och de motstridiga intressen de representerade mot varandra. Någon dominerande ställning eller avgörande inflytande fick aldrig kommunistpartiet. Det hade inte ens några representanter i Sukarnos regering. Ändå var det kommunistpartiet som kom att motivera västvärldens förnyade ingripande i Indonesien.

12.

Min far brukar ibland säga att styrkan hos de tidiga svenska socialdemokraterna var att de vågade avvika från de politiska dogmerna och tänka själva, att det var det som lade grunden för deras politiska framgångar. Detsamma skulle kunna sägas om Indonesien under Sukarno. Men den avgörande skillnaden var att medan uppkomsten av socialdemokratiskt styrda välfärdsstater i Europa accepterades av USA accepterade man inte en sådan utveckling i Indonesien.

13.

Sukarno var fast besluten om att upprätthålla goda relationer med såväl USA som Sovjetunionen. För den amerikanske ambassadören förklarade Sukarno att han förvisso var en nationalist, men ingen kommunist.

Man bör dock komma ihåg att för Indonesien, liksom för många andra länder i Tredje världen vid samma tid, var nationalism detsamma som antikolonialism. Och även om USA i efterdyningarna av andra världskriget tidigare gentemot holländarna förespråkat nationellt oberoende för Indonesien fanns det, särskilt med tanke på det kalla krigets ständigt tilltagande intensitet, en gräns för hur mycket oberoende USA ansåg sig kunna tillåta.

Det som dock i grunden förändrade USA:s inställning till Indonesien var den konferens som Sukarno anordnade i Bandung i april 1955.

Bandungkonferensen samlade 29 afrikanska och asiatiska stater eller blivande stater. Tillsammans representerade de 1,5 miljarder av världens vid den tidpunkten 2,8 miljarder invånare och hälften av Förenta nationernas medlemmar. Det kan nämnas att bland annat Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru och Kinas premiärminister Zhou Enlai var närvarande vid konferensen.

I sitt inledningsanförande sa Sukarno att det var världshistoriens första interkontinentala konferens för färgade människor. Han gav också uttryck för en framåtsyftande syn när han bad sina åhörare att inte enbart tänka på kolonialism i sin klassiska form, såsom den utövats i Asien och Afrika. För, som Sukarno sa:

Kolonialismen har också en modern form, genom ekonomisk kontroll, intellektuell kontroll, direkt fysisk kontroll genom en liten men främmande samhällsgrupp inom en nation. Den är en skicklig och målmedveten fiende som uppträder i många olika förklädnader. Den ger inte lättvindigt upp sitt byte. Men varhelst och närhelst den uppträder är den av ondo, och den måste utrotas från jorden. [1]

 

 

 

 

 

 

 

 

Att Sukarno med detta i första hand syftade på USA och dess pågående inblandning i bland annat Guatemalas och Irans inre angelägenheter var tämligen uppenbart. Samtidigt var Sukarno mån om att inte stöta sig med USA. Det vittnade själva det datum som Sukarno valt att öppna konferensen tydligt om. Den artonde april 1955. På dagen 180 år sedan silversmeden Paul Revere red genom New Englands landsbygd för att varna och förbereda sina landsmän för de annalkande brittiska trupperna och det som skulle komma att utvecklas till det amerikanska självständighetskriget.

”Historiens första framgångsrika antikoloniala krig”, som Sukarno i sitt tal formulerade det.

Men USA – eller rättare sagt president Eisenhower och hans utrikesminister och högste underrättelsechef, bröderna John Foster och Allen Dulles – lät sig knappast blidkas av sådana gester.

Den amerikanska administrationens inställning förbättrades knappast av att Bandungkonferensen blev en stor framgång i båda Asien och Afrika och gav upphov till mängder av nya antikoloniala organisationer. Även i Europa och USA väckte konferensen uppseende. Den amerikanske författaren Richard Wright skrev en hel bok om den. [2] Det var genom Bandungkonferensen som Tredje världen etablerades som begrepp.

Vad gäller den amerikanska administrationens inställning till Indonesien så förbättrades den knappast heller av utgången av det indonesiska val som hölls senare samma år och där kommunistpartiet blev fjärde största parti med 17 procent av rösterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14.

Två år senare, i valet 1957, gick kommunistpartiet ytterligare framåt. Partiet var den mest effektiva och professionella organisationen i landet. Dess ledare var disciplinerade och hängivna och dessutom framstod partiet som tämligen obefläckat av den utbredda korruption som kännetecknade stora delar av det indonesiska samhället i övrigt. Den amerikanske ambassadören noterade att kommunisterna verkligen uppfyllde de vallöften de gav, i synnerhet gentemot bönder och fattiga människor. Även den amerikanske vicepresidenten Richard Nixon insåg detta, vilket föranledde honom att dra slutsatsen att ”ett demokratiskt styrelseskick nog inte var det bästa för Indonesien, eftersom kommunisterna var så välorganiserade att de troligtvis inte skulle kunna gå att besegra i en valkampanj”. [3]

Det var därför administrationen gav CIA i uppdrag att aktivt underblåsa spänningar och motsättningar inom Indonesien. Kort därefter utbröt uppror nordöst om Java och Bali och på Sumatra. Upproren var både ideologiskt och ekonomiskt motiverade, och uttryckligen riktade mot Sukarnos styre. Upprorsmännen krävde större kontroll över sina egna regioners inkomster. De krävde också att kommunistpartiet skulle förbjudas. Upprorsmännens var beväpnade med moderna vapen av amerikanskt fabrikat.

CIA understödde aktivt upproren redan från början. Amerikanska piloter anställda av CIA genomförde till och med flygbombningar av såväl militära som civila mål på ön Ambon. Angreppet innefattade även mjukare, ideologisk påverkan. Genom sin organisation Congress for Cultural Freedom tryckte och distribuerade CIA utgåvor av bland annat George Orwells Djurfarmen och den antikommunistiska essäsamlingen The God That Failed på indonesiska. Syftet var att störta regeringen eller att splittra landet. Indonesien kunde inte tillåtas bli ett framgångsrikt exempel på nationellt oberoende, i synnerhet inte under en vänstervriden regering med stöd av ett starkt kommunistparti.

Även om de av USA understödda regionala upproren slogs ner redan 1959 fick de ändå omfattande återverkningar på den politiska situationen i Indonesien. De fick Sukarno att röra sig bort från det demokratiska systemet. Sukarno deklarerade att den västerländska liberala demokratin med sitt partiväsende enbart tjänade till att underblåsa människors själviska egenintresse, och att detta inte var det indonesiska sättet. Hans alternativ var något som kallades ”vägledd demokrati”. Den innebar i praktiken att Sukarno permanentade sin egen ställning som regeringschef och exkluderade övriga stora partier från inflytande. De som högljuddast protesterade mot Sukarnos reform var kommunistpartiet, av den enkla anledningen att den parlamentariska demokratin gett partiet stora framgångar. Men under Sukarnos styre skulle det inte komma att hållas några ytterligare val i Indonesien.

Istället kom den indonesiska militärens inflytande att öka, dels för att Sukarno efter sitt övergivande av den parlamentariska demokratin var beroende av militären som en motvikt mot kommunisterna, dels för att USA nu växlade strategi och istället närmade sig och började understödja militären i syfte att skapa en antikommunistisk front i Indonesien.

Kommunistpartiets ställning var mycket prekär. Trots att partiet var det största kommunistpartiet i världen utanför Kina och Sovjetunionen, och genom sina medlemmar och underorganisationer hade stöd av närmare en fjärdedel av Indonesiens vid tiden dryga hundra miljoner invånare, var dess inflytande på det nationella planet helt och hållet beroende av Sukarno. Eftersom partiet hade hållit fast vid sin icke-våldsprincip hade det avstått från att beväpna sig. Och efter det att Sukarno genomfört sin vägledda demokrati hade partiet inte heller tillgång till valurnorna. Och som 50-talet övergick i 60-tal hårdnade trycket alltmer.

15.

USA:s tidigare ingrepp i Guatemala och Iran hade inte utfallit helt och hållet till Washingtons belåtenhet. Guatemala hade störtats ner i ett blodigt inbördeskrig och den regim som med Washingtons hjälp hade kommit till makten i Iran hade i en oroväckande hög grad alienerat sig från såväl sin egen befolkning som grannländerna.

Den metod som Washington tillämpade i Indonesien (och för övrigt också i Brasilien) var betydligt mer framgångsrik. Genom utbildningsprogram och massivt ekonomiskt stöd byggde Washington upp en stark antikommunistisk front inom den indonesiska militären. Denna front kunde sedan användas till att slå ned inte bara kommunister utan alla krafter som förespråkade en verklig politisk och ekonomisk frigörelse för Indonesien. För till syvende och sist handlade det om att bevara den koloniala situation som gav västerländska affärsintressen fri tillgång till Indonesiens råvaror och arbetskraft.

Washingtons stöd medförde också att den indonesiska militärens politiska inflytande ökade markant, och därmed också spänningarna inom landet. De kulminerade den 30 september 1965 när sex generalen under oklara omständigheter mördades. Händelsen blev inledningen på en successiv statskupp genom vilken general Suharto tog över ledningen av landet.

Även om Suharto och hans generaler inte var några Washingtons lydiga marionetter så motsatte de sig i vart fall inte, till skillnad från Sukarno, att Indonesien fullt ut inkorporerades i det västerländska ekonomiska systemet. Suharto hade inga tankar på att ändra de existerande reglerna för världshandeln eller på att ena den Tredje världen i syfte att skifta över makten till de som utgjorde majoriteten av världens folk. Suharto och hans administratörer tog sina råd från experter från västvärlden. De öppnade dörrarna på vid gavel för utländska investeringar, vilka förvisso medförde att Indonesien började uppleva en viss ekonomisk tillväxt, vilket det i sin tur gjorde det möjligt att lansera regimskiftet som en ekonomisk framgångssaga. De inhemska frukterna av den ekonomiska tillväxten tillkom dock bara en ytterst liten elit. Men i och med att Suharto anammat antikommunismen som den styrande ideologin kunde all opposition och alla legitima klagomål mot denna tingens ordning avfärdas, och slås ned, såsom varande skadlig och farlig kommunism. På det sättet krossades effektivt Indonesiens nationella frigörelse och den koloniala ordningen återställdes. Vad gäller kommunistpartiet så utplånades det fullständigt. Hundratusentals människor mördades eller försvann under de år Suharto etablerade sitt styre. Tusentals människor, däribland Toer, fängslades utan rättegång.

Den amerikanska administrationen lät sedermera det indonesiska förfarandet bilda modell för framtida insatser av liknande karaktär. Den gick under namnet Jakartametoden.

16.

Suharto förblev vid makten ända till 1998, med tiden alltmer korrumperad och impopulär. Den ekonomiska krisen i Asien 1997 urholkade den allra sista gnuttan av det stöd han åtnjöt. När han året därpå återigen (utan motkandidater) lät utropa sig till president utlöste det våldsamma folkliga protester som snabbt stegrades till en revolutionär nivå. Suharto avgick och överlämnade makten till sin vicepresident. Genom att hänvisa till sin svaga hälsa undgick Suharto att ställas inför rätta för de brott han begått under sin tid som president. Utöver den dryga miljon människor vars blod han hade på sina händer är Suharto enligt Transparency International det statsöverhuvud som stulit mest allmänna medel i världen (mellan 15 och 35 miljarder dollar).

Den sociala struktur Suharto skapat förblev dock intakt efter att han lämnat ifrån sig makten. Samma elit som på 1950- och 60-talet kände sig hotad av de folkliga nationalistiska befrielserörelserna förblev vid makten och – viktigast av allt – Indonesien förblev väl integrerat i det globala kapitalistiska systemet i sin roll som tillhandahållare av råvaror och billig arbetskraft.

17.

Så hänger således allt samman och bildar en helhet. En skildring av Indonesiens historia från 1860-talet fram till våra dagar. Vi kan konstatera att Sukarno fick rätt i vad han sa i sitt inledningsanförande vid Bandungkonferensen 1955. Kolonialismen uppträder i många olika förklädnader. De 350 åren av direkt och formell kontroll genom holländsk ockupation övergick i en mer indirekt och informell amerikansk kontroll. Kolonialismen skiftade mask och uppträdde i ny skepnad under namnet kapitalism och frihandel. Eller annorlunda uttryckt: den europeiska kolonialismen ersattes av den amerikanska imperialismen. Det indonesiska självständighetskriget resulterade blott i ett ögonblick av verkligt nationellt oberoende.

18.

Det är klart att Batavius Torrbolls bok under den tyske praktikanten Sterns redigering tar en helt annan riktning än Batavius tänkt sig. Batavius hade föreställt sig att det skulle bli en bok om kaffeodlingen på Java, en bok som skulle lämna viktiga förslag på hur det koloniala systemet kan bevaras och bli än mer lukrativ. Istället upptäcker han att det knappast förekommer någon kaffeodling i den provins som Stern utifrån Schalmans manuskript skriver om, eftersom jordmånen inte är särskilt lämplig för det. Och vad det gäller bevarandet av kolonialismen sitter han nu istället med något som inte kan beskrivas som annat än en lidelsefull anklagelseskrift mot kolonialismen.

Dessvärre stadgar avtalet Batavius ingått med Stern om boken att Batavius inte får ändra något som Stern skrivit. Batavius gör vad han kan för att påverka Stern och Frits (som han misstänker är djupt involverad i författandet) att vrida boken i rätt riktning. Han åberopar moralen och religionen. Men utan större framgång.

Sedan öppnas den sista asken och författaren själv, Multatulis, träder fram. Han hejdar Batavius Torrboll mitt i en mening. Han föser praktikanten Stern åt sidan och meddelar att han ”som burit mycket” nu fattar pennan och förkunnar att han skrivit det han skrivit för att han vill bli läst.

Han förkunnar att han inte är någon ”diktare som räddar flugor, inte någon blid drömmare som den stackars illa behandlade Havelaar som gjorde sin plikt med ett lejons mod och som svälter med murmeldjurets tålamod om vintern”.

Han förkunnar att han vill bli läst för att fästa läsarens uppmärksamhet på hur den holländska kolonialismen behandlar javaneserna.

Han skriver för ”att protestera mot de ändlösa straffexpeditionerna och hjältedåden mot stackars eländiga varelser som man först har tvingat till revolt genom en skändlig behandling”.

Han skriver för att få folk i alla huvudstäder att sjunga sånger med refränger som:

”Det ligger en rovstat vid havet, mellan Ostfriesland och Schelde!”

Han vänder sig direkt till självaste Vilhelm III av Oranien, konung, storhertig, prins och kejsare över det nederländska Ostindien och frågar om det är hans kejserliga vilja att ”mer än trettio miljoner undersåtar skall förtryckas och sugas ut” i hans namn.

För övrigt kan nämnas att Karl Marx höll Dekkers roman högt. Han lär till och med ha försökt läsa honom direkt på nederländska.

NOTER

[1] Citerad hos Vincent Bevin, The Jakarta Method; Washington’s Anticommunist Crusade & The Mass Murder Program That Shaped Our World, Public Affairs, New York, 2020, s. 54f.

[2] Richard Wright, The Color Curtain: A Report on the Bandung Conference, Banner Books, 1956.

[3] Citerad hos Bevin, s. 64.