MAGIN SOM LIVSFORM
Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Återberättade av Thomas Malm. Sivart Förlag 2021, 216 sid. Illustrerad.
ISBN: 978-91-89025-03-5
Anders Björnsson
I mitt bandomshem höglästes fornnordiska gudasagor. Där kryllade av övernaturliga väsen. De såg till att också naturen hade en vilja, som när Tor red med Sleipner och det dundrade i skyn. Denna religiösa föreställningsvärld var magisk. Magin fanns i tingen, i träden. Man hörde också talas om tomtar och troll. En del i övrigt förnuftigt folk hade trott på jättars historiska existens. Leonard Fredrik Rääf, den lärde Ydredrotten, var en sådan. Kalevala diktningen hade liknande rötter.
Parallellt med det fornnordiska och karelska löpte det orientaliska. Som vargunge fick man sätta sig in i Djungelboken, där skillnaden mellan människa och andra djur var suddig eller rentav utplånad. Mitt vargungenamn var Rann, en liten örn. Akela och Bagera ledde sammankomsterna; de var kvinnor i övre tonåren, alla vargungarna var pojkar. Min yngre syster var under en kortare tid blåvinge. Också här fanns ett mytiskt samband mellan djur och människa. Hur kunde den rationella, lutherska staten tolerera sådana hyss?
Den västerländska kristendomen var – och är, i tillämpliga delar – en mysteriereligion. I den förekommer ingen magi: allt sker enligt Guds outgrundliga plan. Linné – alla tiders mest kände svensk, med fler google-träffar än Jesus – böjde sig för den gudomliga ordningen och försökte bringa reda i naturen. Mysteriet gav insikt, naturen gick att kodifiera, systematisera. Magin däremot krävde riter för att de irrationella naturkrafterna skulle kunna betvingas. Vi ser det tydligt på Carl Larssons monumentalmålning ”Midvinterblot” – man offrar (vi kanske skulle säga: mutar), tror inte, söker inte efter förklaring.
Som den brittiske idéhistorikern Keith Thomas har visat med ett överflöd av exempel, i Religion and the Decline of Magic, fortlever urgamla myter länge samtidigt som kristendomen erövrar världen och institutionerna. Tron på häxor och trollkarlar var förvisso förenlig med luthersk ortodoxi i praktiken, men hur renläriga var egentligen alla dessa kätteriets vedersakare? Inom litteraturen blev legenden en omtyckt genre. Johannes V. Jensen väver i Den långa resan samman berättelser om människans umgänge med naturkrafterna i ett globalt sammanhang. Och i Theodor Fontanes sista roman Stechlin står en sjö med samma namn, några mil norr om Berlin, enligt folktron i förbindelse med vulkaniska krafter på andra sidan jordklotet, och vid särskilt kraftiga utbrott skjuter en röd tupp upp från vattenytan. Den röda tuppen är i denna dag utmärkt på värdshus och informationsskyltar i trakten, förmodligen en följd av Fontanes popularitet och genomslag som Mark Brandenburgs skildrare utan jämförelse.
Dessa betraktelser föranleds av Thomas Malms bok Den flygande kanoten och andra legender från Oceanien. Oceanien är den enda världsdel, vars vattenareal är större än dess landareal. (Om man bortser från Antarktis som är täckt av fruset vatten.) I denna övärld sker de viktiga kommunikationerna till havs, inte på landbacken. Man dyker, simmar, man fiskar. Färdmedlen är båtar som ros eller seglas. De geografiska avstånden mellan befolkningarna kan vara stora, ibland oöverkomliga. Därför gäller det att ha tumme med naturkrafterna. Varje smårike i denna jättearkipelag har sina seder och bruk, sin speciella vegetation, håller sig med sina mytologiska försanthållanden. När folkgrupper bor så åtskilda från varandra, ligger långvariga krig inte så nära till hands. Desto större är behovet av samverkan. Gåvo- och bytesekonomi är vad som här frodas. Att en mussla kan bli en prinsessa, är också fullt tänkbart – om förhållandena bara är de rätta.
Thomas Malm har samlat och återberättat legender och traditioner från Australien, Melanesien, Mikronesien, Polynesien. De är oftast nedtecknade av västerländska upptäcktsresande och kolonisatörer och utgivna i bulletiner riktade till läsare från den egna kulturkretsen. De trettio berättelserna är kondenserade, gärna korthuggna, som svenska folksägner kan vara. Viss talmagi förekommer. Så mycket kan vara besjälat! Magins tankefigurer blir till ett slags lilvsform. Den litterära gestaltningen är sparsmakad, och man har en stark känsla av att texterna ligger nära de muntliga originalen. Det skulle vara alltför enkelt att avfärda västerlandets intresse för denna sagoskatt som orientalism. Det som en gång fascinerade utforskarna av ”primitiva” kulturer har bidragit oändligt mycket till vår kännedom om det som är annorlunda och borde göra oss i hög grad toleranta inför fantasterier och uppenbara orimligheter.
Författaren har själv under många år rest i dessa trakter och bekantat sig med människorna där, med naturen och historien. Han har valt ett tilltal som är befriat från kommentarer och tillrättalägganden. På Samoa möter vi en pratande ål som växer upp till en kokospalm. På Marshallöarna strider en enveten strandpipare med en skrytsam val om vilka det finns flest av: småfåglar eller havsvarelser. Och på Trobrianderna har det funnits en hövding som kunde bygga en flygande kanot, men han blev mördad av en missunnsam broder som själv utrustade flygande kanoter, fast dessa störtade på fjärran stränder och förvandlades till klippblock. Dessa står kvar än idag, sägs det.