Vårt litterära arv

 

Den blå rullgardinen

av Agnes von Krusenstjerna

(Utdrag ur den första volymen av sju i serien om Fröknarna von Pahlen)

I

 

Petra von Pahlen stod vid fönstret och såg ut. Nere i parken skymtade hon då och då sina två bröder, som promenerade av och an på gångarna.

Nu tala de om Hugos dotter, tänkte hon och knep ihop läpparna.

Så log hon litet. Tänkte hon själv på något annat än den där elva, tolvåriga lilla flickan, som kommit till gården dagen förut? Denna fader– och moderlösa, som nu släktingarna skulle taga hand om. Petra lyssnade. Från rummet ovanför hörde hon små springande steg. Tram, tram, ljöd det genom taket.

Petra lutade sig mot fönsterposten. Hennes hjärta slog snabbt, som om det fått ett viktigt budskap.

Utanför fönstret låg gårdsplanen belyst av den starka solen. Den vita huskatten kom smygande. Plötsligt tumlade den på rygg och gned sig mot sanden med kisande och gnistrande ögon. Så smög den sig åter bort. Det var en härlig dag. Parkens tunga lövmassor gungade lätt av en vind, och grönaktiga skuggor spredos över gräsmattor och gångar. En doft av mognande sädesåkrar och söta klövervallar slog in genom fönstren. Det var augusti. Rabatternas astrar brunno i rött och violett, lövkojorna böjde sig mot jorden. Det löpte flera hjulspår på den krattade gården. Det var gästernas vagnar, som förstört trädgårdspojkens morgonarbete.

Petra tittade på hjulspåren. I dag skulle de alltså bestämma, vem som skulle taga Hugos barn till sig. En av de där vagnarna, som tryckt sina hjul i sanden, kunde i eftermiddag rulla bort med den lilla flickan. Petra såg sig ett ögonblick rusa nedför gången till bröderna.

– Tala inte mera om saken, skulle hon ropa. Jag vill behålla henne. Ni ha era egna barn.

Och så visste hon att de skulle småskratta.

– Du är bara tjugusju år, skulle de säga. Du kan ju gifta dig och också få egna barn.

Så dumma de voro! Redan kvällen förut, då den lilla anlänt tillsammans med sin jungfru, hade Petra känt, hur hennes hjärta ömmat för henne. Bror Hugo hade dött för ett par år sedan genom en olyckshändelse. Och Lucie, hans hustru, som länge varit sjuklig, hade nu också gått bort. Vid begravningen hade Petra träffat barnet efter att ej ha sett det på länge, men då hade det varit omgivet av sina släktingar och kusiner. Nu när hon kommit resande efter några dagar, som det avtalats, hade Petra plötsligt fått en förnimmelse av hur fruktansvärt ensam den lilla var. Ingenting är så ömkansvärt som ett föräldralöst barn. En fågelunge som blivit kvar i boet. Som ännu piper litet, lyssnande efter att föräldraparet skall svara. Som fryser, därför att ingen skyddande höljer över den.

Men del var ännu något annat. Då Petra på kvällen kom upp för att säga god natt, hade flickan slagit sina armar om hennes hals. Petra hade sett in i de vidöppna ögonen och känt barnets andedräkt som en svag pust mot sin kind. Då hade hon tyckt sig se sig själv i barndomshemmets trädgård, där syrenhäckarna doftade om försommaren och läto sina gredelina blomblad regna genom luften. Flickan där i sängen var på ett oförklarligt sätt lik den där flickan vid syrenhäcken. Petra greps av en längtan att göra den andras liv lyckligt, som om hon genom henne skulle kunnat leva om sitt eget liv. Det var som om två barn sett in i varandras ögon och känt igen varandra. Armen kring Petras hals lossade sitt grepp. Ögonlocken slöto sig över de skimrande ögonen. Petra stod kvar tankfull, lycklig, med bultande hjärta. Det var då hon förstått att hon ej skulle släppa barnet ifrån sig.

Ännu hade hon icke delgivit någon sitt beslut. Det var därför hon så oroligt blickade ned mot parken, där bröderna spatserade. Om hon gått vid deras sida, kanske hon lugnat sig. De bägge medelålders herrarna talade ej alls om barnet. Kanslirådet Peter gick med svängande käpp och ett leende kring munnen, då och då gav han brodern, Hans, en lustig blick. Peter hade med sin fru kommit ned från Stockholm samma morgon. Han njöt av den grönskande parken, av blommorna, av den blå himlen. Det var som om han sluppit ut ur ett fängelse. Det runda ansiktet, som liknade en guttaperkagubbes, strålade av belåtenhet.

– Du, Hans, sade han, ni som bo på landet äro avundsvärda.

Den lille Hans såg upp till sin äldre bror.

– Det är just nu skörden, mumlade han grubblande. Du anar inte. En molntapp på himlen kan förstöra alltsammans.

Han var liten och spinkig, med ett fint ansikte och två melankoliska, trötta ögon.

– Här ha vi sprungit som barn, fortsatte den andre utan att låta något tal om förrädiska molntappar fördunkla sitt sinne. Tänk när gamla faster Laura bjöd oss hit om somrarna. Vilken rar gumma hon ändå var! Och så likt henne att testamentera Petra, en flickunge, sitt gamla ställe. Petra!

– Petra trivs här, sade Hans. Hon tycker inte här är ensamt. En underlig flicka.

– Ja, hon lever ju här som i ett kloster. Varför kommer hon inte upp till Stockholm? Hon kunde bo hos oss.

Hans rynkade pannan.

– Det är efter den där historien…

– Å, utbrast Peter. Jag tål inte höra det. Den där idioten, som for sin väg. Att tänka sig: fara ifrån Petra! Titta här, avbröt han sig och stannade framför en lind, vilkens tjocka stam bar ett märke som efter ett yxhugg. Minns du? Vi togo en yxa och skulle hugga ned det här trädet. Det skymde utsikten till sjön, tyckte vi.

– Det var du, som började hugga, sade Hans. Jag ville inte.

– Men trädet står bär lika oberört nu som då för trettio år sedan, när vi karvade på det med en liten usel yxa. Det är ännu vackrare nu. Träden bli skönare med åren, vi fulare.

Och Peter vände ett grimaserande ansikte mot Hans.

Uppe i lindens vida krona susade det sakta. Solfläckarna darrade på gången. Nedanför parken glittrade sjöns blå vatten. Där de båda bröderna stodo kunde de se en båt. I den satt en ung pojke i vit skjorta och rodde.

– Det är din pojke, sade Peter.

– Ja – Hans’ ögon skeno upp – det är Sven.

Pojken där ute ropade något. Kanske sjöng han. De bägge männen stodo stilla under det susande trädet.

– Det är Sven som är ung nu, inte vi, sade Peter med en suck, uttryckande bådas tankar.

Nu kommo de båda fruarna emot sina män på gången. Peter uppfattade i ett ögonkast att de diskuterat något ivrigt. Hans hustru höll huvudet högt och såg stelt artig och förekommande ut. Betty, Hans’ fru, gick hastigt med små trippande steg. Hon kom nu fram till sin man och stack sin hand under hans arm.

Peter såg småleende från den ena till den andra av de båda damerna. Bägge av samma ålder, i slutet av trettiotalet, voro de så olika varandra som två kvinnor kunna vara. Hans egen hustru Lilian av den högadliga släkten Vind–Frijs från Skåne hade ett utpräglat svenskt aristokratiskt utseende: blond, skärhyad, smärt och med fina, förnäma drag. Hennes kläder sutto oklanderligt, den spetsiga skon, som stack fram under klänningsfållen, blänkte, väl putsad, hennes långa smala fingrar buro vackra ringar. Men Betty, Hans’ fru, var en yppig judinna, med denna bleka, matta hy, som är egen för orientalerna, och ett par svarta ögon under tunga vita ögonlock. Hon var klädd i en ljus klänning, som gjorde henne ännu bredare, det mörka håret hade under promenaden kommit i oordning, hennes fylliga röda mun log, blottande vita tänder.

– Vi ha pratat om Hugos flicka, sade hon med en djup, behaglig röst. Naturligtvis skola Hans och jag ha henne hos oss här på landet. Våra barn skulle ju bli goda lekkamrater åt henne.

– Det vore väl bättre hon växte upp i Stockholm, inföll Lilian. Vi ha ju bara två barn, men Hans och Betty tre.

De båda svägerskorna sågo utan särskild välvilja på varandra. De kunde aldrig förstå varandra.

– Hon är lika gammal som vår Edla, sade Betty. De kunna bli som systrar.

– Men vi ha ju också en flicka, invände Lilian.

– Här behövs tydligen en Salomo att döma! skämtade Peter.

Men han var litet rädd för sin hustru och såg vädjande på Betty. I detsamma ringde gonggongen till middag. De fyra började gå upp mot byggnaden. Petra som gått ut på verandan såg dem komma. Och hon bävade litet. Betty slog sin arm om hennes axlar, och Petra kände sig genast tryggare. Betty blir min bundsförvant, tänkte hon.

Petra hade dukat middagsbordet inne i den svala salen. De tunga ekmöblerna gjorde den dyster, men mittpå salsbordet glänste en skål med gula rosor. De satte sig, bröderna på ömse sidor om Petra.

– Var är Sven? sade Betty hastigt.

Hon bekymrade sig inte om att barnen ofta kommo för sent till måltiderna, hon hade själv svårt att passa på, men nu ville hon visa svägerskan, vilken ordentlig familj de voro.

– Vi sågo honom ute på sjön, sade Peter och iskänkte vinet.

Betty lät sig nöja.

– Han kommer strax, mumlade hon småleende.

Petra lyfte sitt glas.

– Välkomna, sade hon och nickade.

– Ett utmärkt vin, anmärkte Peter för att bättra på stämningen litet.

– Det är från faster Lauras vinkällare, svarade Petra förstrött.

Hennes tankar voro hela tiden hos den lilla flickan där uppe. Hon hade sagt till barnjungfrun, att barnet skulle komma ned vid middagens slut.

I detsamma den andra rätten bars in, smög sig Sven från köket till sin plats. Han mumlade en ursäkt. Det var en vacker sexton års pojke med ett utpräglat judiskt utseende och sin mors svarta, strålande dgon.

– Ja, vem skall nu ha den lilla kusinen? sade han efter att ha satt sig.

– Du har ingenting att säga, Sven!

Hans mor hötte åt honom med fingret.

– Jag var uppe och tittade på henne, fortsatte Sven ogenerat. Hon stod mitt på golvet med en fånig docka i famnen. ”God dag, lilla moster”, sade jag för att hon såg så förnumstig ut. Då sade hon: ”Du vet väl att jag heter Angela.” Kan man tänka sig! Vem skall ha henne? Vi?

– Nej, jag! utbrast Petra. Och det kändes som en lättnad för henne att det var sagt.

De andra sågo häpna på henne.

– Du! Du är ju ännu nästan ett barn själv, sade slutligen Betty med sitt vänliga småleende.

– Vad menar du?

Peter lutade sig ivrigt mot systern. Lilian såg ironiskt på de tre syskonen.

Vad de äro lika varandra, tänkte hon. Alltid rusa de i väg.

I detsamma sade Petra:

– Det är en ingivelse, förstå ni.

Vid det ordet lystrade hennes bröder till. En ingivelse! En ingivelse, som Petra fått, var det svårt att strida mot. Det hade de gammal erfarenhet av.

– Men du kan ju gifta dig ännu, utlät sig Hans litet lamt.

Petra brydde sig inte om honom.

– Kunna ni inte fatta? sade hon. Jag går här så ensam. Jag vill ha något som tillhör mig. Jag sade god natt åt den lilla i går kväll. Då kände jag det. Hon är min. För resten är hon på något sätt lik mig. Petras kinder blevo röda.

– Jag vill att hon skall bli lycklig, sade hon.

Det blev ett ögonblick tyst vid bordet. Peter drack ur sitt vinglas och fyllde i det på nytt.

– Jag trodde du själv nu var lycklig, sade han litet otympligt.

– Nej, sade Petra hastigt.

Också Betty såg liksom Lilian från den ena till den andra av de tre syskonen. Hennes ögon fingo en varmare glans. Hon var rörd av Petras förslag.

– Petra kan väl uppfostra barnet lika bra som någon av oss, sade hon, alldeles glömsk av att hon själv visst icke av de andra ansågs som en idealisk uppfostrarinna.

– Tack, jag trodde nog du skulle vara på min sida, mumlade Petra.

Det hördes steg i trappan, och strax därpå stod en liten flicka i dörren till salen. Hon hade en vit klänning på sig och höll en docka tryckt i sin famn. Barnjungfrun hade knutit en svart rosett i det ljusa, litet lockiga håret. Under ett par smala ögonbryn skeno ögonen mycket mörka. Den lilla såg allvarligt från den ena till den andra, som om hon mycket väl visste att de just talat om henne.

Petra sprang fram till henne och tog hennes hand.

– Se ni att hon är lik mig, sade hon trotsigt.

Bröderna nickade. Det var något övergivet över dem båda, Petra och den lilla flickan. De närmade sig varandra. Deras allvarsamma ögon blickade mot varandra. I rummets skumma dager lyste den lillas ljusa hår.

Bröderna suckade litet, då de sågo Petra stå där med barnet vid sin sida. De hade velat se henne så, men bärande ett eget barn.

– Du dumma, dumma Petra! sade Betty plötsligt med sin djupa röst.

Petra log. Hon visste nu att hon hade vunnit.

Under hela aftonen sedan rådslogo syskonen om hur det skulle ordnas for Angela. Hans hade utsetts till hennes förmyndare. Hon hade ett litet arv efter föräldrarna, som han skulle förvalta. Man kom även överens om att hon skulle läsa för kusinernas guvernant, så fick hon också sällskap med jämnåriga.

Då och då sågo bröderna liksom frågande på Petra. De ville hon närmare skulle förklara, varför hon fattat ett så viktigt beslut. De voro icke säkra på att detta var det bästa. Men de hade givit efter för henne nu som så många gånger förr.

Petra förklarade sig icke. Hon gick där i trädgården med de andra och kände hur doften från lövkojorna nu, när aftonen kom, blev allt tyngre och hetare. I hennes eget hjärta brast då en blomma ut. Dess kalk, djupröd och hemlighetsfull, glödde inom henne. Hon älskade för andra gången i sitt liv. Det var den lilla Angela hon älskade.

 

II

Petra von Pahlens far, Sven Peter von Pahlen, hade varit kommendörkapten, och så hade hon kommit att växa upp i en åldrig sjöstad och örlogshamn. Där ägde hennes föräldrar ett gammalt envåningshus av trä med en tillhörande stor trädgård, omgiven av ett gult plank. Om vårarna blommade kastanjer och syrener i trädgården, och vajande syrenkvistar sträckte sig över planket, tunga av gredelina blomklasar, vilka fyllde den lilla gatan utanför med sin vällukt.

Petra var yngst av alla syskonen. Modern, Irene von Hubert, kom från ett tämligen fattigt officershem. Hon var blek, en smula drömmande och opraktisk, och dyrkades av sina barn. När de långt senare mindes henne, kunde de inte riktigt förstå, varför de dyrkat henne så. Hennes uppträdande, handlingar och ord, synade i detalj och på avstånd, kunde icke väcka någon särskild beundran. Hon hade varken varit en duktig husfru eller en förutseende mor. Men hon älskade sina barn. Det var väl det de kände. Denna passionerade kärlek som strömmade ut från hela hennes väsen… När hon om somrarna långsamt vandrade fram och åter på gångarna under kastanjerna, hängde barnen om kring henne. Då berättade hon sagor för dem.

Men detta mindes väl icke Petra så mycket. Det var en stor skillnad i ålder mellan henne och de tre bröderna. Hon var åtta år yngre än Hugo, den yngste av dem. De höllo på att bli stora, då hon växte upp. Men hon, den minsta, som blev kvar hos modern, fick hennes kärlek på ett särskilt sätt. Hon märkte snart att modern var svartsjuk om henne. Bröderna försvunno ut i livet, men Petra blev ju kvar. Fadern var borta på sina sjökommenderingar långa tider. Så hade modern bara Petra. När bröderna kommo hem till helgerna, skämde de bort Petra. De lekte med henne och gåvo henne presenter, och hon hoppade omkring i kretsen av dem som en liten docka. Då kunde hon se moderns ögon få en djup, nästan mörk blick, som hon så småningom lärde sig känna igen. Modern var rädd att Petra också skulle försvinna från henne som sönerna gjort. De dyrkade henne alltjämt, men det var icke detsamma Hon hade så svårt att försona sig med att de blivit stora.

Så kom det sig att hon ville ha kvar den lilla Petra så länge som möjligt i sin famn. Kanske berodde också denna svartsjuka kärlek till barnet på att hon ej var särskilt lycklig med sin man. Kommendörkaptenen var en frisk och glad människa. Icke ett spår sentimental. I hemmet brukade han en viss kommandoton:

– Sitt rak vid bordet! Ät ordentligt! Gå inte krokig!

Hans röst var barsk, men barnen voro ej rädda för honom. Han hade ett ansikte som lätt skiftade uttryck, grimaserande, föränderligt, med tjock underläpp. Peter blev som äldre mycket lik honom, fast faderns gestalt var kort och massiv med breda axlar. Barnen tyckte att han förde med sig en salt vind av äventyr. Han älskade havet, och ändå blev ingen av hans söner sjöman. Det sörjde han över. Intet av barnen lärde riktigt känna honom. Kanske låg felet hos modern.

Som helt ung flicka hade hon varit förälskad i honom, men snart märkte hon, hur olika de voro varandra. Hon miste sitt grepp om honom. Också anade hon att han bade kärlekshistorier med andra under årens lopp. Det gjorde avståndet mellan dem ån större.

Petra märkte icke mycket av misstämningen mellan föräldrarna. För henne blev hemmet så småningom modern. Hennes mor hade kastanjebrunt hår och tvenne mörkblå, vemodiga ögon. Ansiktet var fint, munnen ovanligt liten. Hon var icke lång, men höll sig mycket rak.

Om somrarna var fadern alltid ute på sjön. Under en månad brukade då familjen vistas hos kommendörkaptenens syster, änkefru Laura Löwenström på Eka gård i Småland. Denna hade varit gift med en f. d. regementsstallmästare, kammarjunkare och godsägare och hade vid ännu unga år blivit änka.

Hon hade inga egna barn, och det var hennes stora glädje att bjuda brorsbarnen till sig.

Mest höll hon av Petra. När gossarna voro små, stod Hans högst i ynnest hos fastern, kanske för att han aldrig riktigt hann med i de andras lekar och därför alltid utsattes för skämt och stickord, men sedan de vuxit upp, blev Petra hennes gunstling. För Petra själv var denna sommarmånad både rolig och på något sätt olycklig. Hennes mor tyckte icke om att hon ville vara med fastern. Och när Petra såg modern sitta ensam, fick hon ett sting i hjärtat och kastade sig åter i hennes famn. Men Petra älskade parken och den lilla sjön.

När hon var liten, föreföll henne denna park oändligt stor. Bara hon gått en bit nedför gångarna, var ju huset skymt. Och med ens tyckte hon sig då vara långt borta i en annan värld, en obekant värld, där oförutsedda saker kunde hända. Grönskan överskyggade gångar och gräsmattor, och parken levde med tusen liv. Fåglar flaxade med oroliga vingar, ekorrar kilade uppför stammarna, stannade, lyssnade, vände små kvicka huvuden, syrsorna sjöngo i gräset, humlorna tumlade omkring tunga och surrande, granna fjärilar gungade på blommorna. Längre bort i parken stod en bänk, och där brukade Hugo, som var Petras älsklingsbror, ofta slå sig ned med en bok. Då satte Petra sig tyst på bänken bredvid honom med sina små händer i knäet.

Från träden föll ibland ett blad eller en liten grön mask. Lyfte man huvudet, såg man knappt himlen för löv och grenar. Petra betraktade då Hugos ansikte och förstod att han begivit sig till ett land, där människor hon ej kände levde. Hans ljusa lugg hängde ned i pannan. Ögonen doldes av de nedslagna ögonlocken och de mörka ögonfransarna. Hans händer som höllo i boken voro långa och smala.

Så kunde de sitta långa stunder, Hugo endast svagt medveten om systerns blickar. I hans rörliga ansikte avspeglades det intryck bokens händelser gjorde på honom. Ibland log han, ibland drogos ögonen samman… Han bet sig i läppen för att ej ge till ett förskräckt utrop… Långt innan Petra själv började läsa böcker, älskade hon dem genom Hugo.

När bröderna växte upp och en efter en lämnade hemmet, blevo besöken på Eka mera sällsynta. Ofta tillbringade Petra och modern hela sommaren i staden. Då var trädgården deras älskade sommarnöje. Petras mor skötte rabatterna, fyllda av blommor, med hjälp av en liten pojke. Det var massor av blommor. Petra lekte i trädgården, modern satt med sitt handarbete på en bänk. Ibland hörde hon upp att sy och betraktade med strålande blick Petra och blommorna. Då var fru Irene von Pahlen lycklig, mycket lyckligare än när de voro hos fastern. Om vintern måste hon ju ge middagar och umgås med människor. Men hon hade inga väninnor.

Långt efteråt då Petra tänkte på sin barndom, undrade hon över den makt modern haft över henne. Hon såg sig snärjd av dessa smala händer, utan vilja eller kraft att rycka sig lös.

Det var särskilt ett minne som bitit sig fast. Modern fick en vinter lunginflammation och var nära att dö. Huset blev mörkt, stilla, tyst, som om döden redan gästat det. Tjänarna och barnen gingo på tå, talade viskande. Inne i sitt rum låg den sjuka med flämtande andedräkt och kinder brinnande av feber. Hon viskade Petras namn. Den lilla flickan måste ständigt vara tillreds, komma fram till bädden, fatta den heta handen. Då lyste ögonen i det avmagrade ansiktet på kudden. Petra, som ständigt hörde sitt namn ropas, som såg moderns glädje, när hon kom, och hennes ängslan, så fort hon lämnade rummet, fick då en egendomlig känsla av att det var den hjälplösa där inne i sängen, som var barnet, och inte Petra. Det var modern, som icke kunde leva utan henne. Det var åsynen av Petra, som väckte henne till liv igen och förmådde henne att gå igenom den svåra krisen. Hade Petra plötsligt försvunnit, skulle hennes mor ha dött. Petra var hennes livskraft. En gång hade Petra närt sig av moderns blod, nu levde modern i Petra och av Petra. Flickan kunde ju icke helt fatta detta, men för den vuxna Petra blev med åren den sanningen klar. Moderns hjälplöshet utan henne, denna svaghet, som icke kommit fram, förrän hon hade varit nära döden, var det starka band som fäste Petra vid henne. Efter den tiden blev Petra än ömmare mot sin mor.

Ofta spatserade de tillsammans ut mot havet. Nere vid stranden plockade Petra snäckor eller vadade ut i vattnet och fångade de glänsande maneterna. När det var storm, sköljde vågorna över hamnpiren, vita och skummande. De rusade in mot stranden, som om de velat draga ned staden i sitt djup. Alltid blåste det. En saltmättad vind slog mot ens ansikte var man gick. Lugnare dagar sträckte sig havets yta oändlig och blå, så långt man kunde se. Där ute gingo flottans båtar på övningar. Petra visste namnen på dem alla och ansåg dem som sin egendom, liksom de andra sjöofficersbarnen. Kring sina mössor buro de band med båtarnas namn i gyllene bokstäver.

Petra växte upp. Hon var öm och trofast. Över hela hennes väsen låg något bundet, outsagt. Också hennes ögon voro vemodiga som moderns. Hon blev vacker. Hennes hår var kastanjebrunt, ögonen mörkblå, hon hade en kort rak näsa och en liten mun. När man nu såg Petra och hennes mor tillsammans, skulle man tagit dem för systrar. Fru von Pahlen bibehöll länge sin ungdom och sin raka hållning. Petra var nu snart aderton år. Hennes bröder voro för länge sedan gifta. Peter och Hans kommo ibland och hälsade på med sina hustrur. Men fru von Pahlen var icke förtjust i någon av sina svärdöttrar. Hon föredrog kanske i hemlighet Betty, judinnan. Hugo, den yngste sonen, hade gift sig 1893, då Petra var fjorton år, med systern till en studiekamrat, Lucie Saint George.

Han själv var då endast tjugutvå, och föräldrarna hade icke gillat det i deras tycke alltför tidiga giftermålet. Sedan Hugo slutat sina studier, hade han och hans hustru bosatt sig i Uppsala, där Hugo blivit amanuens vid biblioteket. Här i Uppsala föddes året efter bröllopet deras enda barn, den lilla Angela. Det stora avståndet mellan Uppsala och föräldrahemmet gjorde att Hugo nu sällan reste dit och att Angela under sina första år varken lärde känna sina farföräldrar eller sin faster Petra.

Men denna sommar år 1897 var Hugo åter på besök i det gamla hemmet. Hans hustru, som varit klen en tid, vistades med deras lilla flicka hos sina föräldrar. Samma sommar hände det Petra något. Hon råkade en man, som hette Thomas Meller. Petra hade icke varit kär som så många av hennes kamrater, vilka redan visste att berätta om svärmerier och små äventyr. Hon kände sina bröder och tyckte de flesta män voro lika dem.

En dag promenerade Petra vid hamnen ute på piren. Det var storm. Det brusade och sjöng i luften. Havet såg ut att vilja höja sig mot himlen. Molnen sletos i stycken. Ibland blänkte en bävande sol fram för att strax åter försvinna. Horisonten var utplånad. Vart Petra såg, varsnade hon endast brusande grå vågor. Hon hade gått så långt ut hon tordes. Hon tyckte om stormen. Hon märkte icke att någon kommit ut på piren och nu stod nära henne, förrän hon hörde en röst säga:

– Fröken skall akta sig! Ni står för nära.

Petra vände sig hastigt om. En ung man som hon inte kände stod bredvid henne. Hon uppfattade egentligen bara hans ögon, som voro grå och stora och på något sätt liknade havet.

Hon svarade honom inte. En våg slog i detsamma över bålverket, och en stark hand fattade tag i hennes arm och drog henne med ett ryck tillbaka. Petra blev rädd för denne okände mans grepp om hennes arm. Hon mumlade något och gick hastigt sin väg in mot staden igen.

Men hon kunde inte glömma de där ögonen. När hon sedan satt i trädgården bredvid modern, tänkte hon på dem. Hon kände den främmandes händer omkring sig. På kvällen, då hon tog av sig kläderna, synade hon länge sin vita arm, som om hon väntat att finna ett märke.

Ett par dagar därefter träffade hon åter den okände. Det var på en bal, som en av hennes kamrater hade i sitt hem. Petra hade ännu ej fått vara med ute. Modern ansåg henne vara för ung. Men detta var ju på sommaren, och Hugo var med henne. Genast hon kom in, såg hon mannen från hamnpiren. Han vände sig också genast med ett igenkännande leende mot henne. Under aftonen dansade de flera gånger med varandra. Hon hade nu tid att se på honom. Han var lång och kraftig. Ansiktet var ljust med en bred panna. Men dragen voro oregelbundna. Det var ögonens skull att man lade märke till honom. De hade en sugande, egendomlig blick. Ibland sågo de tomma ut, döda. Men i nästa stund fingo de liv och uttryck, som när en nyss öde strand fylles av fräsande vågor. Petra hade nu fått veta vad han hette – Thomas Meller. Hon kände sig dragen till honom utan att förstå varför. Ibland, när de dansade, tittade hon upp och mötte då ständigt hans blick. Den förvirrade henne. Också hans röst intog henne. När han sade något, var det som om han velat be henne om något. Han var väl då endast en tjugufyra år. Men hon, som ännu blott fyllt sjutton, tyckte att han var gammal.

Att Petra icke förut sett Thomas Meller i den lilla staden, varest ju de flesta kände igen varandra, berodde på att han endast var på tillfälligt besök där. Han hade vuxit upp och gått i skola i Lund. Hans far hade varit professor i den skånska universitetsstaden. När fadern dog ett år, innan Petra och Thomas träffades, flyttade hans mor till Petras stad, där hon hade släktingar. Han fortsatte sina studier i sin födelsestad. Under sommaren hälsade han nu på sin mor. Han gjorde sig bekant med Petras bror Hugo Genom Hugo blev han införd i Petras hem. Den hösten dröjde Thomas mycket länge att fara tillbaka till universitetet. Han blev intagen i Petra.

Fru Meller hade en liten våning ej långt från kommendörkaptenens hus. Det var en livlig, pratsam dam med svarta, muntra ögon. Hon var mycket stolt över sin son. Ute på gatorna såg man dem promenera, fru Meller alltid stödd mot sonens arm. Han skulle bli vetenskapsman. Ända sedan han var helt ung, hade han intresserat sig för avlägsna folkslag, deras seder och bruk. Han drömde om att få göra upptäcktsfärder, utforska fjärran länder, komma hem höljd av ära. Modern var rädd för detta. Det var väl därför hon med glädje såg hans vävande känsla för Petra. Om han tidigt gifte sig, tänkte hon, skulle han kanske bli kvar i närheten av sin mor.

Också fru von Pahlen märkte snart att Thomas visade ett särskilt intresse för hennes dotter. Hon smålog. Hon var så viss om att ingen nu kunde taga hennes dotter ifrån henne. Denna hennes tro på att Petra tillhörde henne gjorde att hon ej från början fäste tillräckligt avseende vid vad som försiggick. Petra kände också att den sista hon skulle vilja visa något för var modern. Hon förstod att detta var något som skulle vålla denna sorg. Så gömde hon sin gryende kärlek till Thomas för sig själv. Den blev hennes hemlighet, en skatt hon måste vakta mot andra. Och den där förnimmelsen hon haft redan som barn, att hon var trolös mot sin mor, smög sig åter över henne. Men nu kunde hon inte strida emot den.

Petras bror Hugo var blott ett par år äldre än Thomas Meller. Han blev mycket förtjust i denne. Den lilla åldersskillnaden kunde icke spåras, när de voro tillsammans. Thomas kom ofta till Hugo, och Hugo begrep ju snart att det ej var bara för hans skull han kom.

Thomas Meller ansågs mycket begåvad, och i synnerhet betraktades han som en framtidsman. Hans kamrater voro en smula rädda för honom. Han var hänsynslös. Han gycklade med dem, blottande deras svagheter. De voro prisgivna åt honom, därför att de ej i sin tur kunde finna hans ömtåliga sidor. En stark ärelystnad är ju i unga mäns ögon en förtjänst, icke en svaghet. Thomas’ ärelystnad kunde de därför ej håna. Och denna var det mest framträdande draget hos honom. Men Thomas behärskades ändå av en svaghet, som han väl dolde för kamraterna, men som Hugo med sin klara blick på människor anade sig till. Han hade en stark längtan efter kvinnlig ömhet och godhet. Det var icke en mans behov efter kvinnor, det var ett barns. Bakom hans skarpa, kritiserande intellekt, undanskymt av det, fanns något oberört, en längtan, som tillhörde ett barn, kanske en vilde. Kvinnan sökte han icke förstå, hos henne ville han vila ut. Hon var en blommande äng, en vacker sommardag, en sval sjö med ett djupt och skimrande vatten. Helt unga män bruka ju söka erfarna kvinnor. Men Thomas drogs alltid till de knoppande flickorna. Tillsammans med dem blev han god, öm, ja barnslig.

Hugo förebrådde sig sedan att han uppmuntrat Thomas och Petra. Många aftnar denna sommar sutto de två unga männen uppe i Hugos rum och pratade. Från fönstret kunde Thomas se Petra i trädgården. Hon gick bland blommorna, eller hon satt stilla under den stora kastanjen med en bok i handen. Aftonsolen lyste med ett milt sken över hennes ansikte. Hon var förtjusande, Det var så stilla i trädgården. Thomas tyckte att den unga flickan där nere väntade på något. Träden blommorna väntade med henne. En natt skulle han komma och taga henne i sina armar. Hon var sval, men med brännande läppar. När Hugo föreslog att de skulle gå ned i trädgården, reste sig Thomas genast.

De där aftnarna slutade alltid så. De båda unga männen gingo ned till Petra i trädgården. Fru von Pahlen såg de tre vandra där och kände ingen oro.

Därför kom Petras förlovning med Thomas som ett slag för Petras mor. Hon nekade att tro det, hon ville icke tro det. Petra var hennes. Det var icke möjligt att en annan, som icke hade någon del i henne, skulle komma och taga bort henne.

I sin oerhörda lycka glömde Petra för första gången modern. Navelsträngen brast. Hon var fri. Hon älskade Thomas Meller. Hur de blivit för lovade, visste hon knappast. En afton, då de voro ensamma i trädgården, hade han omfamnat och kysst henne under den stora kastanjen. Ingen man hade förut kysst henne. Hon tyckte att himlen tändes av ett bländande ljus. Med vinden kom doften av rabatternas många blommor. Det var som om blommorna viskade till henne. Trädgården, där hon vuxit upp, smög sig in i hans famntag. Icke bara Thomas omfamnade henne, också träden, blommorna, det böljande gräset, syrenhäcken kysste henne. På hennes läppar kom en smak av blod, som om en blommas tagg i häftighet stungit henne.

Efter det Petra berättat om sin kärlek, blev hennes mor tyst och blek. Petra märkte det knappast. De få dagarna Thomas och hon hade att vara tillsammans, innan han måste fara tillbaka till universitetet, flögo bort. Hennes far, kommendörkaptenen, kom hem från sjön. Han syntes ej alls överraskad över att Petra var förlovad. Hugo berömde Thomas Meller, och även fadern tyckte att han var ”en präktig ung man”.

Senare på hösten, då Petra åter blivit ensam, började hon fatta moderns sorg. Deras förhållande till varandra hade blivit ett annat. Modern undvek henne. De voro numera två främmande människor för varandra. Fru von Pahlen talade aldrig om vad hon kände. Hon hade mistat Petra. Det var som om hon vaknat upp och sett sig omkring och funnit världen tom. Till Petras skratt lyssnade hon med ett blekt, sjukligt leende. Hon sökte icke längre den unga flickans förtroende. Hon drog sig inom sig själv.

Petra gick nu och hälsade på fru Meller. Med förtjusning hörde hon henne berätta om Thomas. Hon visade fotografier av honom: där var han en liten pys i sammetskolt och pärlemoknappar, där hade han skolmössa, där stod han i en grupp studenter. Petra lyssnade till en hänförd mors berättelser och såg på fotografierna. Hon levde sig in i en annans liv. Hon själv, trädgården, hennes egen mor och hennes syskon kommo så långt bort.

Sedan när Thomas återvände hem till julen, tyckte hon sig redan känna honom mera. Han var lika öm, lika förälskad. Ännu skulle ingen annan veta om deras förlovning. Men i den lilla staden gick ryktet därom redan.

På våren startade en docent i universitetsstaden en vetenskaplig forskningsexpedition till Sydamerika. Man bad Thomas komma med. Här var nu hans livs stora tillfälle. Kärleken till Petra hade för en tid undanträngt ärelysmaden och de stora förhoppningarna. Nu flammade de upp igen. Medan han låg vaken om nätterna, frestade honom dämonerna. Hans drömda land visade sig för honom. Han skulle uppleva underbara äventyr, erövra världen. Han hörde äventyret brusa, som man hör havet under vårstormarna. Han bestämde sig. Innan han for, skulle han hinna med ett par viktiga tentamina, så att ej hans studier behövde avbrytas. För övrigt, forskningsresan skulle ju bli en merit. När han kom tillbaka efter ett år, skulle han fortsätta sin bana. När han kom tillbaka! Vid den tanken kunde han inte andas. Redan då förstod han kanske att han inte ville tillbaka. Tillbaka till den lilla idylliska universitetsstaden, till äktenskapet med Petra, till ett borgerligt liv! Å nej! Älskade han inte Petra? Det gjorde han väl. Men han älskade sig själv och sina egna intressen högre.

Då han berättade om sina planer för Petra och sin mor, var det ingen av dem som tänkte sig annat än att det var fråga om en resa på några månader. Fru Meller blev mer gripen av underrättelsen än Petra. Petra var ju van att hennes far ständigt for ut på havet. För henne låg det ej något hotande i en skilsmässa.

Det var först när hon talade om det hemma, som hon fick ett hugg i bröstet. Modern vände sig mot henne med ett ansikte likt hennes gamla, kärleksfullt, glatt. Petra förstod då att hennes mor trodde förlovningen skulle gå om intet.

Sista kvällen, innan Thomas skulle resa, gingo han och Petra sida vid sida utmed havet. Det var en dag som påminde Petra om den gången hon först mötte Thomas Meller. Också nu vräkte vågorna över hamnpiren. Himmel och hav sjönko samman till ett, ett stort grått… Då greps Petra av ångest. I hennes hjärta genljöd Thomas’ rop:

– Gå inte för nära!

Han hade ropat det då, när hon närmat sig vattnet.

– Gå inte för nära!

Var det för sig själv han varnat henne? Hon hade lärt sig att älska honom för att en gång få förenas med honom. Och nu reste han. All säkerhet övergav henne. Darrande tryckte hon sig intill honom och viskade:

– Du kommer väl tillbaka?

Han svarade:

– Ja.

Hon kunde icke se hans ansikte, där hon pressade huvudet in mot hans axel. Han såg inte på henne. Hans ögon sökte genomtränga det grå. Där på andra sidan, nu dolt av brusande vågor och jagande moln, låg hans drömda land.

Petra blev lämnad kvar. Våren och sommaren gingo. Det kom brev från den bortfarne. De voro korta och innehöllo icke mycket. Thomas Meller hade ingen förmåga att ge sig i ett brev.

Petra hade fyllt nitton år på senhösten. Men under denna tid, då hon gick och väntade på fästmannens innehållslösa brev, föreföll hon mycket äldre. Hennes ögon fingo en grubblande och allvarsam blick. Hon kände sig övergiven. Omöjligt kunde hon skymta framtiden. Det var som om havets vågor höjt sig framför henne och skymt utsikten.

Äntligen en dag, när det åter blivit vår, var det bestämt att expeditionen skulle komma tillbaka. Fartyget skulle lägga till i Göteborg, och sedan skulle Thomas resa direkt hem. Samma dag ångaren anlände till Sverige kom ett telegram till Thomas’ mor från ledaren för expeditionen, att Thomas ej var med. I sista stunden hade han bestämt sig för att stanna ännu en tid. Brev skulle följa. Och det kom brev.

Men Petra trodde dem inte. Inom sig förstod hon redan, hur det skulle sluta. Thomas skulle inte vända tillbaka. I varje brev väntade hon på att han skulle säga henne det. Denna väntan var mycket mer ödslig än en klar visshet skulle ha varit. Petra tyckte att hon under denna tid miste i värde, liksom hon miste i vikt. Hon var ingenting i jämförelse med det främmande land, som höll Thomas fången. När de nästa gång trodde att han var på väg hem, kom åter ett brev. Det var det brev Petra så länge vetat skulle komma. Thomas skrev att han icke kunde rycka sig lös. Där borta var hans framtid, hans verksamhetsfält, hans drömda land. Petra finge icke känna sig bunden av något löfte till honom, skrev han. Hon var så ung. Kanske skulle hon finna större lycka hos en annan. Det var vanliga fraser och tomma ord. De visade bara, att det var han som icke ville vara bunden längre. Petra förstod detta. Hon hade givit honom hela sin kärlek, ung och varm, och nu tyckte hon sig stå med sitt hjärta i handen. Hon hade räckt det till en annan och fått det tillbaka. För henne var det omöjligt att tänka sig att hon kunde älska någon annan. Livet som nyligen börjat flamma inom henne miste sitt klara sken. Hon besökte fru Meller. Men här fann hon ingen tröst. Den gamla damen var som förlamad. Hon sörjde sin son som en död. Han hade varit trolös mot två kvinnor, den som fött honom och den som lovat bli hans hustru. Skulle hans ärelystnad mättas och han glömma dem?

Under denna tid gled Petras mor åter in i hennes liv. Hon blev liggande sjuk i ett hjärtlidande, som hon redan ådragit sig vid den starka lunginflammationen för många år sedan. Nu hörde Petra åter sitt namn viskas. Hon, som tyckte att hennes eget hjärta kallnat och dött, kände det värmas igen för att hålla en annans hjärta vid liv. Under de långa, tysta timmarna i det skumma sjukrummet föreföll det henne, som om det brusande livet där ute också tystnat inom sig tyckte hon att hon inte än en gång skulle kunna ge sin kärlek. Hon trodde sig tillhöra dem som älska en gång, starkt och lidelsefullt. Hennes mor hade älskat henne på samma sätt, lidelsefullt, åsidosättande alla andra. Det är väl de människorna som bli ensamma.

Och nu skulle hennes mor dö.

En dag, när Petra satt i sjukrummet med moderns hand i sin, gled den plötsligt undan. Petra ville taga den på nytt, men den gled åter undan, som om den sökt efter något – något som Petras ögon icke kunde se. Så föll den tungt ned på täcket. En kall vind berörde flyktigt Petras kind. Det var döden som kommit. Petra förstod det ej strax. Hon talade till sin mor, strök över hennes kallnande panna. Så med ens grep det henne att hon var död. Tystnaden i rummet djupnade. Modern som så nyss bedjande viskat Petras namn rörde sig icke mer. Munnen var hårt sluten. Petra grät icke. Hon satt stilla och såg på sin mor. Det ofattbara som hänt sökte hon icke fatta. Hon tyckte att inne i det som förut synts som ett enda stort mörker nu tänts en fladdrande ljuslåga. Hon lutade sig fram med drömmande ögon. Det var ett litet barn som höll upp ljuset i sin hand. Hon hörde dess späda nakna fötter mot marken. Så gick människan genom en natt av gåtor ensam med ett fladdrande ljus. Ett sådant mod! Vad hände henne sedan, när ljuset slocknade? Tändes lågan, den lysande själen, då i en annan värld långt borta?

Petra kunde sedan icke glömma den vision hon haft inne i sin döda mors rum. Var hon icke själv ett sådant ensamt barn som skulle gå en lång väg? All världen som omgav henne var fylld av lurande skuggor.

Endast ett år efter moderns död gifte fadern, då nära de sextio, om sig. Han hade en tid hållits i sängen av en benskada han ådragit sig och vårdats av en sjuksköterska, icke hälften så gammal som han. Han trodde sig förälskad i henne, friade och fick ja.

För hans barn blev icke kommendörkaptenens andra giftermål någon glad överraskning. Hans nya hustru tålde de knappast. Hon gjorde allt för att hålla sig väl med styvbarnen, de äldsta redan äldre än hon, men de kunde ej förlåta henne att hon sagt ja till denne gamle man, som väl eljes lätt glömt henne. Petra, nu över tjugu år, kunde icke trivas i hemmet, som med ens föreföll henne helt förändrat. Hon fick erbjudande från sin faster på Eka gård att flytta dit, men när hon började packa i avsikt att taga farväl av hemmet, kom budskapet att fru Laura Löwenström dött av slag.

Då testamentet öppnades, fann man, att fastern icke glömt Petra, sin älskling. Hon hade lämnat den unga flickan sin gård. Ägorna voro sedan länge utarrenderade, men herrgården och parken blevo nu Petras lilla privata domän. Bröderna hade trott att Petra skulle låta Hans övertaga det mycket vanskötta jordbruket, då han för flera år sedan hade köpt en större egendom i närheten. Men Petra fick en av dessa plötsliga ingivelser, som bröderna så småningom lärde sig respektera, och beslöt sig för att tills vidare behålla arrendatorn och själv bosätta sig på Eka. Det tog någon tid innan allt blev ordnat, men på våren sade Petra farväl till fadern och styvmodern och for för att begynna sitt nya liv.

Det var ett ensamt liv, och hon visste och ville då att det skulle bli det. De kriser hon så tidigt gått igenom hade gjort henne fortare mogen än andra unga flickor. Hon återfann sin älskade park. Hon vandrade ur rum i rum i den gamla gården, dröjande vid varje sak hon så väl mindes. Fastern hade samlat ett ganska stort bibliotek, och här tillbringade Petra långa stunder, levande sig in i de diktade gestalternas liv, glömsk av att hon var en ung flicka, som borde ha helt andra nöjen och sysselsättningar.

Hennes svägerska Betty lät henne icke heller sväva i okunnighet om att hon ansåg Petras liv alldeles icke lämpligt för en ung flicka. Hon kom körande med sina barn i vagnen, fyllde rummen med sin glada, hjärtliga röst, tvingade Petra att följa henne med tillbaka till deras hem, ville icke släppa henne förrän hon lovat att komma igen. Mellan de två svägerskorna, så helt olika till sina naturer, uppstod också en stark vänskap.

– Du kan inte leva så utan att företaga dig något, sade Betty en dag. Skaffa dig en hönsgård. Det lät som ett skämt, men Betty visade snart att hon menade allvar.

Arrendatorn hade naturligtvis en liten hönsgård, men ej större än att den blott skaffade ägg till gården. Nu övertalade Betty honom att Petra skulle få övertaga den för en viss summa. Det var början. Den kloka Betty förstod att, för att man skulle kunna intressera en stadsflicka som Petra för höns, borde man visa henne vackra och märkliga höns. Så skaffade hon en kull pärlhöns: förtjusande små varelser, som sprätte omkring i solen, granna att se på.

Snart fick också Betty den tillfredsställelsen att se sin svägerska i sportdräkt och stövlar kliva omkring i hönsgården. Efter ett par år voro Petras ägg och höns kända i trakten, ja hon sålde ägg till staden och hade en icke föraktlig inkomst därav. Om Betty haft som sin avsikt att för alltid binda den unga flickan vid det ensamma livet på landet, vilket väl ej varit hennes mening, kunde hon ej lyckats bättre. Genom denna sysselsättning, som tog en hel del tid, genom tillfredsställelsen av att ha inkomst av ett eget arbete, en tillfredsställelse hon aldrig förut haft, växte Petra alltmera fast vid gården. Hennes lynne blev gladare och jämnare. När hon om morgnarna kom ut på verandan och den rena luften sköljde över hennes ansikte, kände hon det som om hon fått en vänlig hälsning sig till mötes.

Vid denna tidpunkt styrde Betty även om att hon fick en ny arrendator, en enkel, men driftig och verksam man om ännu icke trettio år vid namn Tord Holmström. Denne begynte genast med stor iver ägna sig åt förbättringar i skötseln av jord och boskap. Petra hade nu ytterligare nöjet att se lantbruket gå framåt med långsamma, men säkra steg.

Mellan fadern och barnen hade kylan och avståndet blivit större. De hade i själva verket aldrig känt varandra. När han dog 1904, tre år efter det Petra inflyttat på sin gård och kort efter det Hugo om kommit, vaknade dock minnet av vad som fordom varit till liv. De kvarlevande syskonen möttes med rörelse i hemmet, som nu skulle skingras, då styvmodern tänkte bosätta sig i sin hemort, en småstad på västkusten. Det åldriga huset såldes, eftersom ingen hade lust eller tillfälle att slå sig ned i staden. Det var sista gången Petra gick i trädgården och i den gamla omgivningen. Hon kände vemod, men ingen riktig saknad, så hade hon redan vuxit in i sin nya tillvaro.

Från den sensommardag år 1906, då den lilla Angela kom till Petra, fick hennes liv också en djupare och gladare mening.

III

De första morgnarna Angela vaknade i sitt nya hem tänkte hon alltid på sin mor. Hon tyckte att hon strax innan hon gled ut ur sömnen hört hennes röst kalla på sig. Då trollades innanför hennes slutna ögonlock fram bilder av det hon farit ifrån. Dessa bilder hade en morgondagers ovissa, svagt skimrande ljus över sig.

Där är den lilla stadsvåningens vita barnkammare med sin underbara ljusblå rullgardin, på vilken ett slott med torn och tinnar reser sig mot en blå bakgrund. Angela älskar den rullgardinen. Den är fylld av sagans liv. Inne i slottet bor en prinsessa, som alltid leker med små besynnerliga dockor, som kunna gå och tala och blinka med ögonen. Och prinsessan är vaktad av en ond fe, som ibland på elakhet förlamar dockorna så att de sluta sina tindrande ögon och få prinsessan att gråta. Men bakom slottet finnes, fastän Angela ej kan se det, en damm med vita svanar och där guldfiskar simma. Och ännu längre bort bakom dammen står en mörk skog, och där inne döljer sig stugan av pepparkaka och karamell, där häxan lurar, hon som ville steka Hans och Greta i sin ugn. I skogen flyger också en förgylld näktergal, som drillar så ljuvligt att tonerna förtrolla en kejsare och hela hans hov. Så ha de sagor Angela hört av barnjungfrun och modern vävts in i rullgardinen och förhäxat den. Den hänger som en skiljemur mot dagen, skyddande nattens drömmar och alla halvvakna sällsamma fantasier.

Dörren till moderns rum står halvöppen. Angela tycker att det alltid lyser sol genom springan. Modern sjunger. Hon är glad. Hennes röst nynnar melodier, som Angela aldrig hört någon annan sjunga. Så står modern i dörröppningen. Solen spinner sina strålar om hennes ljusa hår. Men hennes ögon äro alldeles svarta. Angela springer på bara fötter över golvet. Hon fattar moderns händer, som äro varma och mjuka och dofta av en god tvål.

Så växlar bilden.

Angela sitter i skolklassen. Framme vid katedern står lärarinnan med pekpinnen i handen. Hon har en grov röst, helt olika Angelas mors. Vid Angelas sida sitter en flicka, liten som hon själv. Hon heter Rosa. Hon suger på en karamell. Och det får man förstås inte göra i klassen. Angela avundas Rosa den skära karamellen, som hon ser skymta mellan hennes vassa små tänder. När lärarinnan vänder ryggen till, tar den odygdiga Rosa ut karamellen och håller upp den framför ögonen på Angela. Då kan inte Angela motstå. Snabbt sträcker hon fram munnen och fångar karamellen. Så gott det är! Sötsaken smälter i Angelas mun. Hon suger och suger. En fluga surrar kring den vita lampan i taket. En stor fluga som fyller hela salen med ett sövande ljud. Nu skall Angela svara på en fråga. Men hon kan inte för karamellen. Då får hon till straff att stå upp en lång stund rak vid sin lilla pulpet. Hela klassen tittar på henne. Hon blir varm i ansiktet, och tårarna komma henne i ögonen.

Nu en annan bild.

Det är afton. På bordet i salen är lampan tänd och kastar sitt ljus över den röda duken. Angela läser sina läxor i boken som har så stora och tydliga bokstäver. Mittemot henne sitter modern och syr. Ovanför hennes huvud hänger på väggen ett stort porträtt av Angelas far. Angela tittar från modern upp på porträttet. Hon tycker att dess ögon med en glad blick se ned på dem vid bordet. Hon minnes icke så mycket sin far. Bara hans röst kommer hon ihåg. Den hade en djup och varm klang, som om den ville hölja henne i ett mjukt kläde. Angela sträcker fram sin hand över bordet. Hennes pekfinger är blått av bläck för att hon doppat pennan för djupt. Hon tänker smeka modern, men så får hon se sitt pekfinger och börjar suga på det. Det smakar sött på ett kväljande sätt. Kokerskan Anna kommer in med ett fat nybakade kakor. Hon ställer dem mittpå bordet, och de dofta gott. Vart tog nu modern vägen? Å, det kommer en vagn och hämtar henne, hon skall till sjukhuset som ligger utanför staden. I skolan äro alla så vänliga mot Angela. Lärarinnan med de sträva fingrarna klappar henne på kinden. Någon talar om döden, men Angela vet inte riktigt, vad döden är, fast hon hört att människor bruka dö. Då försvinna de. Man kan leta så mycket som helst, men man hittar dem inte ändå. Det är besynnerligt.

Men en ny bild för undan tanken på döden och de sista dagarna i hemmet.

Där är gården som hör till huset i staden. Den är djup och mörk, omgiven av glittrande fönsterrutor. Angela är rädd för gården. Hon tror att någon bor i den lilla tvättstugan, från vars svarta skorsten det ibland stiger upp rök och gnistor. Något besynnerligt väsen i släkt med Hans’ och Gretas häxa. Men det tror Angela bara för att hon genom den halvöppna dörren skymtat det stora bryggkaret, och under det brinner nästan alltid en eld. Denna dag kommer det en blind gubbe med blå glasögon, ledd vid handen av en liten gosse, in på gården. Angela ser dem från sitt fönster. Gossen vänder ett litet blekt ansikte med mörka ögon upp mot de glittrande fönsterrutorna. Den blinde gubben tar en bucklig fiol ur ett fodral och börjar spela. Ömkligt gnisslande toner skära genom luften. Uih, i – i. Det är inte vackert. Angela vill hålla för öronen, men hon gör det ej, ty gossen tittar just på henne. Så börjar den lille sjunga. Han har en klar, hög röst, och han sjunger ord på en sorgsen melodi. Angela känner inte till den sången. Men hon tycker aldrig hon hört något så vackert som den lille gossens röst. Fiolen spelar allt svagare, den höga sången stiger upp över gården och svävar bort över hustaken mot himlen som är blå och hög. Nu kommer en gumma ut från bottenvåningen. Hon har en slaskhink i handen, och när hon hastigt slår ut den, rinner alltsammans över rännan, och en gul flod av smutsigt vatten och potatisskal letar sig över gården. Angela ser att gossen står mitt i det stinkande vattnet och sjunger. Men han bryr sig inte om det. Hans ansikte lyser vitt, och ögonen blänka. Nu blir. det tyst. Gossen lyfter av sig mössan och sträcker. den bedjande mot Angela. Angela förstår. Hon vinkar åt honom, gör tecken att hon strax skall vara tillbaka, och så springer hon in i våningen för att finna rätt på sin mamma och få en slant till gossen. Men Angelas mor är utgången, och när Angela ber kokerskan, slår denna ifrån sig med händerna och. muttrar:

– Sådana där springa här jämt!

Å, vad Angela är förtvivlad. Hon har ju lovat gossen med den vackra rösten en slant, och nu sviker hon honom. Han är nog hungrig. Han var ju så blek. Och han står där mitt i slaskvattnet och sjunger. Nu vågar inte Angela gå fram till fönstret, när hon ej har något att ge. Hon stannar inne i barnkammaren och lyssnar på sången. Den ber och klagar, den vill henne något. Det är varmt i hennes rum, möblerna äro vita och vackra, en hop leksaker ligga slängda i ett börn. Här bor hon, och nere på gården står en gosse som fryser och sjunger. Då tar det i tamburdörren. Det är Angelas mor som kommer. Angela skyndar till henne, förklarar i en hast och får en slant. Med den rusar hon fort nerför trapporna. Men när hon hunnit ner på gården, ha gossen och den blinde gubben försvunnit.

Angela springer ut på gatan. Nej, hon ser dem ingenstans. Människor gå förbi med glada och rosiga ansikten. Ett barn drar en leksakshund på hjul. En blänkande vagn rullar bort. Solen skiner från en blå himmel. Det var bara inne på gården det var så mörkt. Angela går långsamt uppför trapporna igen. Hon är ledsen. Hon förstår inte riktigt varför. Något sällsamt har snuddat vid henne. Hon kan inte glömma den stackars gossens ögon. Och på kvällen, då hon ligger i sin bädd, undrar hon vart gossen och gubben togo vägen. Vart alla människor taga vägen. Hon tycker att varje dag nya ansikten skymta förbi henne och åter försvinna. Hon har för första gången upptäckt världen utanför sitt hem.

De där morgnarna på Eka, då Angela låg och tänkte på allt detta, blev hon förskräckt, när Petra så plötsligt stod vid hennes säng. Angela blinkade med ögonen och såg undrande på Petra.

Rullgardinen for i luften. Det var en vanlig svart rullgardin, inte den ljusblå sagans rullgardin Angela nyss sett i sina yrvakna drömmar.

IV

Snabbare än en vuxen lär ett barn att känna nya ansikten och nya omgivningar. Det dröjde icke lång tid, förrän Angela tyckte att hon alltid bott på Petras gård. Hennes min, först så allvarsam, redan märkt av den förtidiga vetskapen om döden, förbyttes snart i leenden. Medan hon sprang omkring i parken under hundraåriga susande lindar och almar, hoppande på det rutiga mönster av sol och mörker som lövens skuggor ritade på sanden, kom så småningom minnet av hemmet och modern långt bort, likt de blånande berg hon såg på andra sidan parken bortom fält och gärden. Staden där hon vuxit upp, moderns blida, ljusa ansikte, som så ofta lutat sig över henne, försvunno i ett osäkert dis. Längre fram skulle hågkomsterna av allt detta, av de första lekkamraterna och gatorna och gårdarna i den gamla staden på slätten, åter framträda, få säkrare konturer, rycka närmare henne, visande att hon alltid gömt bilderna av dem i sitt hjärta. Men nu levde hon i det närvarande.

Först var det själva byggnaden, där de bodde, som väckte hennes nyfikenhet och funderingar. Huset syntes ej från landsvägen, skymt som det var av parken. Man gick in genom en stor, gammaldags spjälgrind, och därifrån förde en tämligen bred gång, där nätt och jämnt två hästar och vagn fingo rum, upp förbi en yppig köksträdgård i en lång krok fram till gårdsplanen. Först här fick man riktigt syn på herrgårdsbyggnaden, som på baksidan ytterligare doldes av en hög häck. Det var som om den, som byggt stället, varit rädd för att någon annan människa skulle hitta dit. Huset var icke särskilt vackert, uppfört i två våningar med ett sluttande tegeltak, och väggarna voro av brunt trä, där varje bräda och kvist syntes. En stor täckt glasveranda sköt helt oväntat ut från nedre botten, och från verandan ledde breda trappsteg av sten ned till marken. Gårdsplanen var nästan cirkelrund och fylld av grovt grus, och där gårdsplanen slutade tog genast parken vid. Stora träd kantade planen, sträckande sina tunga vida grenar över den, som om de velat nå fram till huset och titta in genom dess fönsterrutor.

Parken sluttade med gröna, täta gräsplaner ned mot en blå, tindrande liten sjö, som icke var större än att man från stranden kunde se alla dess skogbevuxna sidor. I sjöns mitt låg en ö, omgiven av böljande hög vass. Där funnos änder som flögo upp med gälla skrik. Där funnos blåa trollsländor med guldstoft på darrande vingar. På stranden växte alarna långt över vattnet, så att man med den lilla ekan kunde ro in under grenverket och sitta gömd som i en berså, skymtande sjön genom ett skimmer av oroligt gungande löv.

Bakom huset på andra sidan landsvägen lågo ladugården, stall och hönsgård. Stallgården var, särskilt då det regnat, ett gungfly, där kornas och hästarnas hovar tryckt djupa märken och varöver lagts bräder att gå på. Härifrån såg man det småländska landskapet som skymts av parken. Den breda vita vägen, på vilken dammet yrde, ängarna och åkrarna på ömse sidor om den och längre bort dungarna av vitstammiga björkar och silvergrå aspar och ännu längre bort skogen och de ljusblå höjderna, som tycktes skapade direkt av en klar sommarhimmel.

Uppe på herrgården hade Petra inte ändrat mycket sedan sin fasters tid. I Angelas tycke var det vackraste rummet salongen. Det var ett stort långsträckt rum, och från fönstren såg man sjön genom en liten uthuggning i träden. Vita stolar med förgyllda gripar på karmarna stodo grupperade kring salongsbordet med lampan eller uppradade längs väggarna. En vit soffa, också med förgyllda gripar på de bågiga karmstöden, klädde ena långväggen, och ovanför hängde kammarjunkare Löwenströms far, farfar och farfarsfar och deras hustrur, herrarna i frack eller uniform med ordnar och damerna dekolleterade och sidenklädda. Damerna sågo på något sätt väldiga ut, med breda bröst och vänligt blickande kupiga ögon. Över en gammal sekretär fanns en målning av Petras faster som ung flicka, då en blond skönhet med solfjäder i handen.

Salen var också stor, men ej så elegant, med mörka möbler av ek. En väggklocka tickade dovt, och när den slog hördes det över hela huset. Om nätterna kändes det hemskt, då det dova ljudet ljöd genom mörkret. Det var som om ett väsen bott bakom urtavlan och ropat något på ett obegripligt språk.

Bredvid salen låg ett biblioteksrum, vars väggar voro klädda med böcker. Mitt i rummet stod ett långt bord, och på det voro uppstaplade högar av gamla kartverk och röda guldsnittsalbum med kolorerade planscher föreställande vapensköldar och uniformer. Över dem hade kammarjunkaren alltid suttit lutad.

I ett par andra rum hade Petra satt de möbler och tavlor hon ärvt från sitt föräldrahem. Ovanpå lågo sovrummen kring en stor vind, som var kuslig att gå över, sedan det blivit mörkt.

När Angela varit på Eka ett par dagar, kom en hel vagn med möbler från hennes gamla hem. Åtskilligt hade sålts, men de vackra eller minnesrika saker som funnos skulle Angela ha. De fyllde två rum där uppe, ett gästrum, som förut varit sparsamt möblerat, och Angelas eget rum. Så kom det sig att Angela åter såg sig omgiven av de föremål hon älskade och kände igen. Hennes rum blev den lustigaste blandning av förmak, sal och barnkammare. Där stod det vackert snidade salsskåpet, vari hennes mor brukade ha linne och silver, och på var sin sida om det ett vackert bord och en gammal karmstol. Vid fönstret placerades hennes mors lilla mahognyskrivbord, strax intill fick en liten schäslong plats, och själv låg Angela i en av de breda sängarna hon alltid sett i föräldrarnas sängkammare. I taket hängde en kristallkrona, vilkens prismor fingo regnbågens färger, då solen lyste på dem.

Men rullgardinen, den blå rullgardinen, var icke med, och så kände Angela ändå att något slitits ut ur hennes barndoms värld, något som var lika oersättligt som den döda modern.

V

Petra stod i salen på Ekereds stora herresäte hos sin bror Hans och såg med ett leende på barnen, som sutto runt salsbordet och drucko choklad med vispad grädde. Vem annan än Betty kunde väl hitta på att nu på sommaren ge barnen choklad i fina koppar? Det var till ära för Angela, som för första gången besökte kusinerna på granngården.

Angela hade på förmiddagen kommit åkande med Petra från Eka. De hade farit förbi nyslagna klövervallar och doftande rågåkrar, förbi dungar av hängbjörkar med ljusa smärta stammar och grenar som vajade för vinden, och ett litet stycke genom skogen med det gungande kärret, över vilket vita dunblommor spredo fläckar, som om dess gröna yta fått en hemsk sjukdom. Den lilla såg på allt med sina stora svarta ögon. Hon hade icke frågat om något. Hon satt tyst, uppmärksam, med munnen fast sluten. Petra kände sig ängslig inför denna barnsliga förbehållsamhet. Hon hade varit glad att komma fram till det ljusa corps–de–logiet på Ekered.

Petra gick ut till Betty på verandan. Betty satt där upptagen med ett handarbete. Hennes vita, litet feta fingrar med gropar vid knogarna rörde sig oavbrutet och flitigt. Dessa händer, så karakteristiska och välformade, voro en del av Bettys personlighet. I varma tryckningar och små hastiga klappar gåvo de luft åt hennes hjärtas ömhet. Då hon tog någon i handen, förstod den människan genast att Betty med detta mjuka fasta grepp gav uttryck åt en god tanke, ville önska henne välkommen. Barnen kände till dessa händer. De gåvo trygghet och ro. Då händerna om kvällarna stoppade om deras täcken eller rättade på kuddarna, jagade de också bort onda väsen från barnens drömmar.

Betty såg upp. De båda svägerskorna började samtala. På himlen, nyss så blå, steg ett svart moln. Från en rabatt med lövkojor förnams en stark doft. Luften stod stilla. Bara uppe i trädens kronor susade det sakta.

Inne i salen tittade kusinerna med tankfulla ögon på Angela. Edla, den yngsta av dem, Angelas jämnåriga, yttrade sig först. Hon tog med tafatt hand på Angelas hår.

– Så ljust, sade hon.

Angelas ljusa hår var det första, som fallit dem i ögonen. De voro alla tre mörkhåriga som Betty.

– Din mamma är död, sade den ett par år äldre Gotthard.

De tre barnen hade nu i flera dagar intresserat sig för kusinen och lyssnat i hemlighet till sina föräldrars samtal. Att Angelas mor var död, gav henne en viss överlägsenhet. Det och så det ljusa håret. Angela drack tyst sin choklad. Hon spärrade därvid ut lillfingret, härmande en fru, som vid några tillfällen varit på besök hemma. Molnet, som steg upp på himlen där ute, närmade sig och kastade en skugga över salen.

Angela mönstrade också sina kusiner. Edla var, trots håret, lik sin far, med ett blekt lillgammalt ansikte. Hennes rygg var litet krokig, som om hon ej orkat räta upp sig. Gotthard var vacker med spelande nötbruna ögon, men Sven, redan stor enligt Angelas tanke, ingav henne förtroende, ja vann genast hennes hjärta, då han hällde i choklad åt henne och såg på henne med sina svarta ögon, som hade moderns varma och öppna blick. Gotthard berättade nu att de hade kaniner. Sedan skulle Angela få mata dem med kålblad.

– Du har väl inte varit så mycket på landet? frågade Sven.

Angela blev röd. Hon stammade. Nej, hon hade bott i staden. Hon var litet blyg och kunde ej prata så snabbt som de andra. De voro ju också hemma här. Genom den öppna dörren till verandan ljödo Petras och Bettys röster. Långt bortifrån, kanske från ängen, där man körde in säden, hördes en kvinna sjunga entonigt på en sång.

– Vi skola visa dig allting – allting, sade Gotthard, och Edla upprepade med rösten tjock av choklad och kaka:

– Allting!

Deras rike föreföll dem så stort – kolossalt, då de nu skulle göra det bekant för den lilla ljushåriga, som aldrig sett det. Dagen skulle icke räcka till, icke den dagen och icke en annan. De togo henne emellan sig och förde henne upp i skolrummet. Det var en stor sal, en del av vinden, som blivit omgjord till rum. Dess tak sluttade nedåt och gav hela rummet ett besynnerligt utseende. Man nådde taket med handen nära fönstret, men vid motsatta väggen försvann det, stött av bjälkar, högt över ens huvud. Ett fyrkantigt fönster där uppe gav ljus åt ett bord mitt i rummet. På det stod en jordglob. Kring bordet och i hörnen voro stolar och pallar utplanterade. Många gamla möbler tycktes ha samlats här, sådana, som icke behövts i de andra rummen. De voro nötta och av alla fasoner. Där funnos också ett par små pallar broderade i stramalj och en nedsutten soffa med karmstöd. I en öppen spis voro vedkubbar inlagda. Det var ett sådant rum där barn måste trivas, där de kunde slå ikull stolarna och leka tåg med dem eller breda filtar över dem och ha dem till tält.

Här uppe blevo barnen också genast mera förtroliga med varandra. Angela skrattade till och med. Hon beundrade rummet. En ny värld öppnade sig för henne. Hon skulle läsa här på vintern, leka med Edla och Gotthard, lära sig främmande land på den stora jordgloben. Det var så olikt klassrummet i skolan där hon gått. Något lustigt, något som eggade hennes fantasi.

Det blev helt mörkt i rummet. De hörde mullret av åska. Regndroppar föllo redan tungt på taket. Den klara sommardagen Angela farit ut i hade förvandlats. Ett fönster flaxade på sitt gångjärn. Gotthard sprang fram och stängde det. Redan öste regnet ned ute i trädgården, ett åskregn stritt och dovt, som plaskade mot rutorna och lät forsande rännilar rinna utmed glaset. Då hände något som gjorde att Angela sedan länge mindes det första besöket i skolrummet.

Dörren ut till vinden gled upp, och in steg en varelse som kom dem alla att skrika till av förskräckelse och häpnad. Det var en ung vacker flicka, klädd i något skirt och ljust. Hon hade tungt, blåsvart hår, och virad kring det och över den vita breda pannan satt en krans av gula rosor, och en girland av rosor, gula även de, föll ned från axeln till hennes fötter. Hon kom in, högtidligt och tyst, glidande med långsamma steg mot barnen. Hennes granna svarta ögon sågo framför sig med en melankolisk blick. Rosorna fyllde rummet med en het och kvalmig doft.

– Agda! ropade Gotthard och hoppade omkring i vild förtjusning.

Det var barnjungfrun, som klätt ut sig för att glädja dem. Hon var en flicka på ungefär aderton år och älskad av barnen. Hon kom från en trakt längre bort. Kanske hade någon i hennes släkt varit tattare. Hon såg inte ut som en svensk bondflicka. Allra minst nu med de gula rosorna kring håret. Det växte fullt av sådana i trädgården där nere. Angela som såg på henne halvt förskrämd utan att veta vem hon var, tyckte att hon stigit ut ur en rosenbuske. Trädgården, som Angela för ovädrets skull ej ännu sett, bar fram sina skatter, blottade doftande sin hemlighet för henne. De gula rosorna lyste som små lågor i halvmörkret.

Agda slog sig ned i den stora stolen, där lärarinnan eljes brukade sitta, och började berätta en saga. Hennes röst var mild och mjuk. De små bruna händerna rörde sig. Hon sträckte dem framför sig liksom för att mäta upp en väglängd, då hon talade om hur barnen i sagan gingo till skogen långt bort, hon formade dem till en skål eller lade fingrarna över varandra för att plötsligt slå ut med dem, låtsande att en liten fågel flög. Det var denna livlighet, denna milda röst de tre syskonen älskade. Ofta sedan under lektionernas möda skulle Angela tycka att lärarinnan förvandlades till Agda, och mitt i vintern skulle hon förnimma doften av gula rosor. Då kunde lärarinnans pekpinne som fördes utmed skolkartan med ens få vingar och dess torra rassel mot kartbladet bli till ett väldigt sus, medan sagans fågel styrde bort mot ett blånande, underbart land. Petra stannade i dörren, när hon fick syn på den sällsamma flickan. Hon kom upp för att hämta Angela, då det var tid att fara hem. Angela märkte henne inte. Hennes svarta ögon voro strålande, fulla av liv. För första gången med Angela fick Petra ett hugg i bröstet av ängslan och oro. Hur skulle hon kunna leda detta barn, som hon icke alls kände? Ett främmande barn, en annans dotter.

Petra och Angela foro hem igen. En annan dag skulle Angela komma och stanna längre. Nu sken solen åter, men regnet föll ännu. Det glänste som tunna metalltrådar i ljuset från ett vitt moln, som rörde sig på himlen.

Plötsligt skyggade hästarna till litet, och vagnen stannade.

– Ack Johan, är det du? sade Petra leende.

En storväxt man steg fram till dem med vänligt lysande ansikte.

– Detta är Hugos dotter, sade han med lustigt rullande röst.

Utan att fråga om lov klättrade han upp i vagnen och satte sig på baksätet. Hatten höll han i handen. Han var omkring femtio år. Hans ansikte var rödlätt och fylligt med en stor böjd näsa, en hög panna, slät och utan fåror som ett barns, och ögon blå och klara som sjövatten. Grått yvigt hår reste sig för vinden och svallade mjukt och tjockt omkring hans vackra huvud. Han såg så glad ut att Angela började le mot honom. Då nickade han flera gånger mot henne och lade armarna i kors över sitt breda bröst.

– Så vackert det regnar! sade han och sträckte ut handen, på vilken några regndroppar föllo. Ha ni hört askan? fortsatte han. Det har mullrat och dånat uppe i molnen, som om Gud varit ond över något. Gud är nog en bister herre. Jag tror han är vred för att bönderna ha slagit klövern för andra gången. En sådan synd att skövla de doftande ängarna!

Och han pekade ut över en vall, vilken de just foro förbi och som stod snaggad och bar.

– Jag är också ond, utbrast han och visade leende sina vita tänder. Jag vill ha klöver och prästkragar på mitt bord. Och ibland avbildar jag en blomma, då jag arbetar.

Han sade icke vad han arbetade med, och ej heller sade han vem han var, men då han stigit av vid en liten röd stuga i skogsbrynet, berättade Petra att det var en släkting till dem. Han var en kusin till hennes far, och under de sista åren hade han med en gammal trotjänarinna bott i den där stugan.

– Han är inte som andra, sade Petra. Kanske inte riktigt klok. En gång hade han en syssla på ett kontor. Men han kunde inte sköta något ordentligt. En rik svåger, som skämdes för honom, ville sätta in honom för livstid på sjukhus. Men de andra släktingarna tyckte synd om honom och menade att man nog kunde ha honom här på landet. Han är så snäll.

De körde in på gården. Angela gick uppför trappan. Framför sig tyckte hon sig ännu skymta de nya ansikten hon sett under dagen. Över dem alla log lyckligt och gott, som ett slags vis Gud Fader, Johan med sina blå och klara ögon.

VI

Järnvägsstationen och det lilla uppväxande samhället kring den lågo mer än en halvmil ifrån Eka. I grannskapet av herrgården funnos endast några kringspridda ruckel och småstugor, som beboddes av ladugårdskarlar och folk under gården. Det mesta av denna bebyggelse kunde man ej se från Eka nu på sommaren.

En handelsman, mera optimist än affärsman, hade slagit upp sin handelsbod vid vägskälet. Å jo, man handlade nog där, när man inte åkte till stationssamhället. Det var ju bekvämt. Pojkarna och flickorna köpte karameller och gummorna kaffe. Handelsmannen var lång och mager med sträva röda mustascher. Han hade egentligen ett dystert ansikte och djupa fåror kring munnen. Men ändå genljöd den lilla boden av hans skratt. Runtomkring den grönmålade dörren sutto stora och granna annonsskyltar uppspikade. Det var annonser om kaffe och sill, om sydfrukter och bästa tvålen att tvätta med. På ett ställe möttes blicken till och med av en härlig tavla med uppmaningen ”res till Rivieran”, på vilken ett sydländskt landskap med pinjer och cypresser och en gnistrande blå sjö utbredde sig. Var handelsman Nilsson fått tag i den visste ingen, men den gav hela boden en högre lyftning. Det småländska landskapet bleknade mitt i solskenet bredvid dessa grälla färger. Detta konstverk gav liksom en tjusande visshet om att söderns druvor mognade inne i den mörka bodkammaren och att en båt lastad med apelsiner och fikon hade avseglat från den blå och gnistrande sjön. Från taket inne i boden hängde i långa rader sopkvastar, borstar, hinkar, rivjärn och grytor, och bakom disken stod det stora skåpet med massor av lådor. Och då handelsmannen drog ut dem, fylldes luften av en berusande lukt av snus och kaffe och torkad frukt och grönsåpa och av något obeskrivligt syrligt och fränt, som kunde vara någon ny slags tvättvål eller kanske en halvuppslagen burk övermogen ruttnande ansjovis.

För barnen var ju boden ett paradis. I stora bleckburkar förvarades karamellerna: de starka röda och vita polkagrisarna, gröna och läskande karameller och sådana fyllda med mandel och nötter. Där funnos också lådor med chokladbitar i silverpapper, vilkas vita smetiga kräm flöt omkring, då man bet i dem. Den bästa kunden på sötsaker var emellertid inte något av småbarnen. De hade minsann ej stora slantar att köpa för. De stucko upp sina tvåöringar och femöringar till disken, medan de med glänsande och glupska ögon följde handelsmannens fingrar, som döko ned i karamellburkarna. Nej, den bästa kunden var en redan gammal man, Johan von Pahlen. Dennes aptit på sötsaker var omättlig. För hans skull tog handelsmannen hem sina stora lager. Hos honom visste han att de skulle finna åtgång. I de rymliga fickorna på den grå och rynkiga rock som Johan von Pahlen alltid bar fick det aldrig saknas klibbiga karameller och choklad i silverpapper. Han knaprade och åt ständigt, och han strödde gotter omkring sig åt de små. Hans jungfru, gamla Sara, som hade hand om hans pengar, ty sådant förstod han sig ej på, gav honom en viss summa i månaden till sötsaker, och ändå tog han med strålande humör på kredit.

Hur kom det sig att denne rödblommige, ståtlige man lät sig nöja med att år ut och år in bo i den lilla stugan med sin trotjänarinna Sara, som hade hy som gulnat pergament och en muttrande och bekymrad röst och som övervakade Johan, som om han varit en liten bortskämd pojke? Hemligheten låg väl däri att han alltjämt var som ett barn. På hela Eka och i dess omkrets stod icke att finna någon människa lyckligare än han. Solen rullade upp sitt gula skrattande klot över hans huvud, och han värmde sig och njöt i dess strålar. En gång, ja under åratal, hade han suttit instängd på ett försäkringsbolags kontor görande sitt bästa att pränta siffror i en bok och att skriva ut kuvert med sin stora, alltför stora och höga stil. Han hade fått sluta skolan efter några klasser, och ändå envisades släkt och föräldrar att sedan tro honom vara mogen. Något fattades, något hade stannat i hans hjärna. Han hade hamnat i de vuxnas värld, men hade intet där att skaffa. Oförstående, fylld av ovilja betraktade han dessa, som kallade sig kloka. Varför voro de så ivriga, så viktiga, så fyllda av beräkningar och planer? Livet var ju ej så långt. Varför sysslade de då med det oväsentliga att samla på dessa penningar, som för honom, Johan, endast voro siffror, vilka på kontoret väckt hans leda och vållade honom huvudbry?

Dödens skugga var kall och slog sin ring omkring världen. Därför skulle man glädja sig åt solen, åt blommorna och den ljusblå himlen. Vem var väl rikare än den, som kände jorden varm under sin fot och omvärvdes av ljumma och doftande vindar? Naturen var icke girig som de dumma kloka människorna. Den skakade ut sitt frömjöl och lät det föras från blomma till blomma, den lät det regna över marken så att nya blommor ständigt växte fram, prålande med sina behag. Inne i blommornas kalkar rodnade och mognade kärleken. Från ängar och dikesrenar logo vänliga, blå ögon. Solen tömde värme och guld över en lycklig och berusad jord. Johan älskade ängen och blommorna och sjön och de blånande bergen, därför voro de hans. Och så var han rik och lycklig.

Under vintrarna arbetade han med att väva konst vävnad. Då trollade han fram sina kära blommor på duken framför sig. De växte fram under hans händer i glödande färger. Då tyckte han, där han satt i stugans värme, att snön smälte och att ängarna åter lyste av skönhet.

På en sådan tanklös och lycklig människa lurar alltid någon fara. Johan tålde icke starkt. Handelsmannen visste det, Petra visste det, och hans gamla jungfru levde i ständig oro för att han skulle bjudas på vin eller själv komma över något. Då blev han vild och galen. Han tyckte jorden med rasande fart snurrade runt, han måste ta tag i något, härja, förstöra, sjunga och skrika. Solen, som han dyrkade, trängde in i honom, växte, brann som en glödande eld. Han var icke människa längre, nej en gud på ett rullande klot. Men här på landet avvärjdes oftast faran. Och hans dagar gledo lugna och glada framåt. Hans hår blev grått, men han var alltjämt ett barn, och han älskade själv barnen.

När Angela därför en dag kom in i boden, där han satt och som vanligt förplägade sig med godsakerna ur handelsmannens burkar, blev han helt förtjust.

– Hugos dotter, sade han.

Kanske hade han någon gång träffat Angelas far, varvid denne varit särskilt vänlig mot honom. Vänlighet gjorde alltid ett outplånligt intryck på Johan. Han gav Angela karameller. Och sedan tog han henne vid handen, när hon gjort sina uppköp åt Petra, och spatserade med henne ut ur boden. Vid grinden upp till Eka stannade han.

– Lägg dina paket där, sade han leende.

– Men det kan komma någon och ta dem, invände Angela.

– Nej då! Nej då! sade han, rädd att hon skulle gå ifrån honom.

Det var så likt honom att bara lägga ifrån sig en börda vid grinden, utan att bry sig om, vad som sedan kunde hända. Angela lydde honom. Det var något oemotståndligt i tryckningen av hans stora lena hand. De fortsatte att gå på den vita och dammiga landsvägen. Ett par gula fjärilar tumlade i lek framför dem. Så försvunno de plötsligt, och en humla kom surrande förbi Angelas kind. Johan frågade icke Angela en massa saker. Det brukade alltid de vuxna göra. Om hon gått i skolan, hur gammal hon var och sådant. Nej, han var ju inte äldre än hon. Han plockade en maskrosboll vid dikesrenen och blåste på den, och de följde med ögonen de grå fjunen, som gungade bort med vin– den. Han förde henne tvärsöver ängen till en källa, där friskt klart vatten kom porlande fram, och han lärde henne, hur hon skulle hålla händerna som en skål för att kunna dricka. De fingo vattendroppar på sina varma kinder, och han öste vatten med fulla händer över några små blommor, som växte kring källan.

Angelas ögon tindrade. Sedan tog han henne med sig igen och sprang i galopp med henne tillbaka till landsvägen.

– Nu skall du se, sade han hemlighetsfullt, då de kommo till hans egen stuga. Man skall slå upp grinden med fart, och då råkar man mitt upp i blommornas småprat och lustiga skvaller.

Men han måtte ej slängt upp grinden tillräckligt fort eller blommorna hade hört dem, ty i trädgården var det tyst.

– Nästa gång! sade Johan då lika glatt.

Utmed den smala gången upp till förstugukvisten växte breda rabatter av alla sorters blommor. Riddarsporrarna sträckte sig raka och blå, penséerna broderade den svarta myllan med färger i gult och blått och sammetssvart, och krassen bredde ut sig, klängande sig fast vid jorden eller de andra blommornas stjälkar och vältrande sig ända ned på sandgången. Uppe vid stugan prunkade stora buskar av löjtnantshjärtan, och bakom dem höjde sig väldiga solrosor.

– Så fint, sade lilla Angela.

– Då skall du få se något ännu finare, svarade Johan och förde henne bakom stugan.

Där var en rund berså. Inne i bersån spann en stor grön skugga sitt nät, genomsilat av solstrimmor. Ett stenbord stod mitt i bersån, och en träbänk löpte runtomkring den.

– Jag är lycklig, tycker du inte? sade Johan.

Han såg upp i lövverket. Ljuset föll trolskt över hans ansikte och grå yviga hår. Angela makade sig intill honom och lade sin kind mot hans rockärm. Hon gjorde det utan spår av rädsla eller blyghet. Där sutto de: två lyckliga, som funnit varandra. Bådas ansikten lyste. De följde med blickarna solstrålarnas lek och sågo skuggorna kila omkring dem som skygga djur. Fåglar kvittrade och sjöngo i träden. Från skogen nära intill drog en susande orgelton fram över trädgården.

– Berätta ou något om dig, sade Johan med: bedjande röst som en liten gosse, vilken väntar att själv bli road efter att ha visat alla sina konster och sina leksaker för en ny lekkamrat.

Angela tittade upp i bersåns tak, och så berättade hon hemlighetsfullt viskande om rullgardinen där hemma, den blå rullgardinen med sitt sagoslott och sina vita svanar på dammen. Inte för någon människa hade hon talat om rullgardinen. Nu rullade den ned blå och lysande framför öppningen till bersån. Också Johan såg den. Det var Angela säker på. Näktergalen drillade åter, Hans och Greta stego fram hand i hand ur skogens snår, och prinsessan bar i famnen sina underliga dockor.

När Angela tystnat, sade Johan:

– Jag hade också en blå rullgardin med slott och prinsessa. Jag kände igen den strax du började berätta. Men på min rullgardin fanns det jägare. som marscherade och blåste i horn.

Detta var nu märkvärdigt. De två som hade ägt sådana underbara saker betraktade varandra leende.

– Man kan kalla tillbaka den där blå rullgardinen, mumlade Johan drömmande. När man har tråkigt. När man till exempel sitter på ett mörkt kontor och skall räkna dumma pengar. Pang! Smäll! Och den blå rullgardinen rullar ned framför fönstret, med slott och svandamm och allt, och ett blått skimmer börjar dallra i rummet framför en. Försök, skall du få se!

De gingo ut ur bersån, och solskenet bländade deras ögon. När Angela åter kunde se, fann hon att en liten gumma stod framför dem. Hon hade ett runt rynkigt ansikte med gul hy och alldeles kolsvart slätbenat hår. Det var Sara.

– Johan skulle ätit för länge sedan, sade gumman missnöjt.

Hon kallade honom Johan. Hon hade ju varit hos honom ända sedan han var liten.

– Jag måste gå in då, svarade Johan lydigt.

Sara hälsade på Angela, och Angela neg litet rädd.

De följde Sara, som krokig och mumlande gick framför dem in i stugan. När de stego in i rummet, slog en underlig lukt emot dem. En kvav lukt kryddad med doften av kaffe och stekt lök från köket. Angela förstod strax, varifrån lukten kom. Två fågelburar stodo i fönstren. Och i ett akvarium på ett lågt bord summo guldfiskar. En liten vit hund sprang emot Johan och hoppade gläfsande och vild av glädje upp på honom.

– Stilla, Lillhund! Stilla! sade Johan och smekte honom.

Han hade rufsigt långt hår och ett runt huvud med dgon som voro ljusblå, alldeles som Johans. Nu lade den lilla hunden huvudet på sned, bedjande och inställsamt. Hans kloka ögon tycktes tala, medan han småskällde och lekfullt morrade. Angela sprang fram till burarna. På en pinne satt en grön papegoja med stänk av blått på vingarna och gav henne majestätiska blickar ur sina gula klotrunda ögon.

– O, Johan, sade Angela och drog förtjust efter andan.

Papegojan smällde med en tjock tunga, utan att röra på sig. Ögonen rullade runt i huvudet på henne. I den andra buren funnos två kanariefåglar. Den ena plaskade i ett tefat fyllt med vatten. Johan tittade över Angelas huvud.

– De äro nöjda här, sade han belåtet. De ha ju aldrig varit annat än i bur.

I akvariet svängde guldfiskarna med sina gyllene stjärtar. Det blev ringar och bubblor efter dem i vattnet. Under dem fanns vit och krusig sand och en stor skär snäcka, som Johan lagt dit.

– De äro dumma, sade Johan. Men så vackra. De förstå inte, som Lillhund, när man talar till dem.

Den vita hunden nosade på Angelas skor och började betänksamt slicka den ena. Angela såg förtjust på. Rummet var avlångt och lågt i taket. Framför fönstren hängde gröna gardiner, och på fönsterbrädena stodo krukor med blommande pelargonier.

Nu bar Sara in mat och en kaffekanna. Johan bad Angela sitta ned. Sara traskade ut och in. Från köket, till vilket dörren stod halvöppen, hörde Angela henne muttra för sig själv.

Angela betraktade Johan. Han talade nu inte mycket. Men han åt med glupande aptit.

– Tag du – tag för dig, uppmanade han Angela.

Och utan att vänta på Angelas svar lade han för sig stora portioner. Han sken snart av flott och glädje. Ögonen glänste, de vita tänderna tuggade och malde. I det varma rummet med den underliga lukten, där kanariefåglarna drillade, papegojan rullade sina gula ögon och guldfiskarna slogo snabba slag i vattnet, svällde Johans ansikte med den tuggande blanka munnen framför Angelas undrande blick. Det uppfyllde hela salen så att hon fick svårt att andas. Men sedan Johan ätit, reste han sig tung och belåten. Han samlade smulorna från bordet och strödde dem i vattnet till guldfiskarna, som öppnade sina gap, döko och kilade omkring i vattnet, ivriga efter födan. Han tog en påse hampfrö och matade de sjungande kanariefåglarna och papegojan, och han ställde en stor skål med mjölk framför den vita lilla hunden.

– Nu bli alla mätta och glada, sade han och torkade sig själv med en stor servett över hela sitt skinande rödblommiga ansikte.

Angela hade svårt att slita sig ifrån alltsammans och gå hem. Slutligen följde Johan henne nedför gången med alla de brokiga blommorna.

Hon sprang framåt den dammiga landsvägen. Då och då tittade hon sig om och såg då Johan stå kvar vid grinden med det grå håret flygande för vinden.

– Han hade en blå rullgardin, mumlade hon för sig själv. Han hade en blå rullgardin!

VII

Angela vande sig snart vid att stiga tidigt upp och följa Petra till hönsgården, där hönsflickan redan börjat sitt arbete. Det var dagg i gräset. Ofta vilade en tunn vit dimma ännu över marken och äppleträden stodo tunga av mognande frukt. I köksträdgården växte salladshuvuden, persilja och morötter. Här och där glänste spindelnät, bredande ut sig emellan bladen som finaste spetsverk. I ärtsängarna stodo smala käppar för att stöda den härva av grönska som så här års nådde högt över Angelas huvud. Ärtskidorna, svällande av ärter, drogo ned bladrankorna. Somliga lågo uppspräckta på den fuktiga jorden, visande en tandrad av gröna jämna ärter.

Angela trängde sig in i ärtsnåret, fick duschar över sig av vattendroppar, som vilat på bladen, och stoppade en handfull ärter i munnen. De voro söta och kalla och knastrade lustigt, när hon tuggade dem. Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvändes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.

Från alla håll hördes ljud och stämmor. På ängen råmade korna, en lie vässades, tuppen gol, en trast ropade och lockade, en vagn kom rullande förbi på landsvägen. Det var dagen som vaknat. Den blanka skinande dagen, som bredde ut sin väldiga blomkalk att fyllas med glittrande solljus.

I hönsgården stod tuppen på ett ben och såg sig stolt omkring. Han var den första att rusa till och under hugg och bett fösa bort de feta skrockande hönorna, då Angela och Petra kastade ut nävar av korn. Angela hade roligt. Hon följde Petra och letade efter ägg. En höna flög kacklande och hetsig upp, och Angela tog det varma ägget i sin hand. Petra plockade ofta ett helt förkläde fullt med ägg, så gingo de upp på verandan, där frukosten stod framdukad. Angela blinkade sömnigt mot dagern, där hon satt med sitt mjölkglas. Solskenet flödade över gårdsplanen. Vita kiselstenar blänkte. De stora träden susade. Ibland när en vind kom farande, böjde sig de gröna grenarna och skuggor flaxade oroligt över marken.

Angela tyckte i början att dessa väldiga gamla träd, som ständigt susade och prasslade, höllo vakt omkring henne. Ända in i nattens drömmar förnam hon deras viskande röster. Hela dagen lekte hon under dem. Å, där fanns mycket att syssla med. hon byggde hus av stenar och hade tallkottar till kor. Hon sprang på gångarna och satte sig att vila nere vid sjön. Längtansfullt såg hon mot ön. Ännu hade hon inte varit där. Nere vid bryggan tvättade de kläder. Klappbräden smattrade i rask takt, vattendropparna stänkte runtomkring. En liten bit ut i sjön växte det gula näckrosor. De gungade på vattnet, de lyste i solskenet. Deras gröna blad bredde ut sig. Men alldeles intill bryggan i skuggan växte också några näckrosblad utan blommor. När Angela ivrigt drog för att få upp ett blad, kom en lång stjälk upp ur djupet. Den låg våt och tung och slemmig framför hennes fötter. Och Angela hoppade åt sidan, som om en orm kommit åt henne.

Petra, som de varma dagarna satt och sydde eller läste på verandan, såg Angelas ljusa klänning skymta än här än där mellan träden i parken. Då lät hon händerna sjunka sysslolösa i skötet. Vad hade hon då gjort? Tagit till sig ett barn, som inte var hennes. Hos Angela fann hon ett motstånd, när hon sökte lära känna henne, som hon inte väntat. Kanske det varit bättre att Betty fått hand om henne? Petra hade längtat och törstat efter ett väsen, som skulle vara hennes eget, som skulle slå ett par varma armar om hennes hals och lägga sin kind mot hennes. Men Angela gjorde ingenting sådant. Alltsedan den där kvällen hon kom hade hon icke gjort det. Hennes svarta ögon granskade bara Petra litet främmande, ja motvilligt. Tyckte barnet rentav illa om henne? Hur skulle hon komma det nära? Men när Petra började uppge hoppet och var särskilt missmodig, hände något som gjorde att Angela och hon med ens blevo vänner.

En dag, när de sutto på verandan, kom en liten flicka över gårdsplanen fram mot huset. Hon var icke större än Angela, och hon hade en korg fylld med blåbär, som hon nu med en knyckig nigning bjöd ut. Petra, som dagen förut köpt ett stort parti blåbär, vilka just nu höllo på att rensas i köket, tänkte låta flickan gå, då hennes blick föll på Angela. Hon hade halvt rest sig upp, och lutad över bordet med händerna hårt knutna mot bordsskivan betraktade hon flickan med bärkorgen. Hennes mörka ögon voro fyllda av medkänsla. Hon ville alldeles tydligt att den lilla skulle komma upp till henne på verandan. Barnet var barfota, smutsigt och sönderrivet och såg ut som en tiggerska. Hon kom väl långt bortifrån från något av ödeshemmanen på andra sidan skogen. Hennes ögon plirade i solskenet under svullna ögonlock. Och lydande en hastig impuls och alltjämt med blicken på Angela, sade Petra:

– Kom upp till oss!

Flickan steg tvekande upp på verandan. Angela log. Petra gick efter saft och kakor och smörgåsar och gav den fattiga ungen. Angela satte sig på den ena sidan om henne och Petra mittemot på den andra, medan flickan slukade smörgåsarna och kakorna och drack saft så det klunkade i hennes magra strupe.

– Ta mera! Ta mera, sade Angela oupphörligt och stack till henne smörgåsar.

Petra pratade med den lilla, frågade vad hon hette och var hon kom ifrån och fick enstaviga och skygga svar. Men det gjorde ingenting. För första gången mötte Angela Petras blick med oförbehållsamt tindrande och hängivna ögon. Deras röster flätade sig förtroligt in i varandras, Petras låga och djupa röst och Angelas barnsliga gälla.

Det var den främmande flickans närvaro som åstadkom undret: Angela kände sig med ens fullt hemma hos sig. Den andra var en utomstående som sedan skulle gå, men Angela skulle bli kvar här på verandan med Petra. Här bodde ju Angela och kunde bjuda på smörgåsar.

Då fatet blivit tomt, tog Angela det med en viktig och förtjust min och sprang ut efter mera kakor. Hon återvände med en av sina dockor under armen och visade den för den fattiga flickan. Och när hon talade, bjöd hon till att göra sin röst lika djup som Petras, fast det inte lyckades.

Sedan när Petra och Angela åter voro ensamma, log Angela ännu med lycklig min. Hon såg sig omkring, som om hon nu först riktigt fått ögonen öppna för var hon fanns. Hon granskade verandan, gårdsplanen, katten, som sträckte sig i solskenet. Allt var nu gammalt och välkänt för henne. Den där porslinskrukan borta på bordet med blå blommor målade på sin vita botten stod varje dag på verandan. Hon kände igen den, som om den var en sak hon sett i åratal och blivit väl bekant med. Ja, sedan så länge hon kunde minnas tillbaka tyckte hon sig förtrogen med doften i luften, och ljudet av prat och slammer från det öppna köksfönstret var också något, som hon alltid tyckte sig ha hört.

Och Petra! Angela lutade sig fram över bordet med klappande hjärta och glänsande blick. Petras huvud var böjt över handarbetet i knäet. Nålens svaga rassel, då den stacks genom linnet, händernas rörelser, spetsen av foten som stack fram under den ljusa sommarklänningen…

Om Petra bara ville lyfta på huvudet! Nu gjorde hon det, och Angela mötte hennes ögon tvärsöver bordet.

Då var det för Angela som om allt vad hon kände smalt samman till något varmt och strålande, som ville få hennes lilla hjärta att sprängas. Och med ett utrop sprang hon fram till Petra och slog sina armar om hennes hals.