Om Magna Carta – betydelsen av väl valda ord

PER-OLOV KÄLL

Den brittiske humoristen och samhällsdebattören Rowan Atkinson (”Mr Bean”) förklarade nyligen i ett anförande att enligt hans mening krävde ett människovärdigt liv tillgång till åtminstone följande tre rättigheter:

För det första mat på bordet. (Rätten att äta sig mätt och att överleva.)

För det andra möjligheten att tala fritt. (Rätten till yttrandefrihet.)

Och för det tredje tak över huvudet. (Rätten till en dräglig bostad.)

Om i dagens värld knappast någon politiker ifrågasätter den första och tredje punkten – om de till fullo förmår leva upp till dem är en annan sak – så framstår punkt två alltjämt som kontroversiell i stora delar av världen. Även vi som har förmånen att leva i länder som gärna berömmer sig av att vara demokratiska och slå vakt om individens frihet, kan konstatera att dessa demokratier i praktiken ofta lämnar en hel del övrigt att önska. Låt oss här endast nämna fallet Julian Assange: en person som utan att vara dömd för något brott tillbringat åratal i fängelse och vars öde fortfarande är ovisst. Varför?  Därför att han en gång retade upp den politiska eliten genom att avslöja dess konspirationer mot medborgarnas frihet. Många har reagerat mot det outhärdliga rättsövergrepp Julian Assange är utsatt för – han befinner sig sedan fem år i fängsligt förvar i London – och hans öde verkar i hög grad oklart.

Nedtecknade ord som på något sätt tar ställning för människans rättigheter och friheter tenderar likväl att bli ihågkomna. Jag tar här bara upp ett historiskt exempel. Om inte för annat än för att bidra till att hålla minnet om just det exemplet levande. Att hålla minnet av vackra historiska exempel levande ter sig särskilt viktigt när det politiska världsläget − som det nuvarande – ter sig ytterligt instabilt.

KUNG JOHAN UTAN LAND

För drygt 800 år sedan (809 för att vara exakt) kämpade den engelske kung Johan – han som gått till historien som ”Johan utan land” och även sägs ha stått som förebild för den osympatiske ”prins John” i berättelserna om Robin Hood – för att hålla samman sitt land, som vid denna tid förutom England även omfattade betydande delar av Frankrike, i synnerhet Anjou och Normandie. Johans far kung Henrik II såg även till att inkorporera Bretagne i riket. Detta land (öster om vilket det stora Tysk-Romerska riket bredde ut sig) brukar kallas det Angevinska riket.

När Johans äldre bror och företrädare på den engelska tronen Rikard I (”Rikard Lejonhjärta”) 1199 avled, uppstod en juridisk strid mellan rikets franska och engelska grenar om vem som var mest berättigad att efterträda honom. Medan imperiets engelska del förordade Johan som efterträdare i dennes egenskap av enda överlevande son till gamle kungen Henrik II (1133-89), rikets grundare, önskade man i Frankrike istället se Artur I som ny kung. Denne var äldste son till Johans äldre och numera avlidne bror Gottfrid (eng. Geoffrey) och ansågs arvsmässigt stå närmare Henrik II och tronen. Någon entydig lagstiftning som kunde lösa tvisten fanns inte vid tiden.

En majoritet av adeln tycks ha stött Johan i denna konflikt, och i maj 1199 kröntes han till Englands konung i Westminster Abbey i London. Strax efter blossade emellertid striden mellan rikets engelska och franska grenar upp på nytt och skulle under de följande decennierna − för att inte säga århundradena − prägla relationen mellan England och Frankrike. Mot Johan stod inte endast Artur utan framför allt den franske monarken Filip II August, den första kung i historien som lät beteckna sig som ”Frankrikes konung”. Denne tillhörde huset Capet, Johan huset Plantagenet, två ätter som befann sig i ihållande konflikter med varandra om politisk makt och om landområden. Vad Artur, sonen till Johans storebror beträffar, försvinner han för gott ur historien omkring år 1203. En vanlig uppfattning är att han mördades av Johan, som sålunda blev kvitt en besvärlig konkurrent om tronen.

I juli 1214 led dock Johan ett avgörande nederlag mot Filip II i slaget vid Bouvines, en liten ort i norra Frankrike. Trots att Johan var vid gott mod, när han begav sig till krigsskådeplatsen – han hade efter en flerårig schism med påven Innocentius III i Rom lyckats sluta fred med denne, ingått en allians med den inflytelserike Tysk-Romerska kejsaren Otto IV av Braunschweig och med ytterligare några mäktiga herrar från Boulogne och Flandern – visade det sig att hans sviktande popularitet bland de engelska adelsmännen (vanligen benämnda baroner [2]) vara en svag punkt. Baronerna vägrade i stor utsträckning att ställa upp med sitt manfolk för Johans räkning och soldaterna måste istället ersättas med inhyrda legosoldater. Detsamma gällde för de franska baroner, vars stöd Johan hoppats på. Målet att återerövra det viktiga Normandie från Filip II misslyckades, och i oktober tvangs Johan återvända till England som en slagen man.

Uppgörelsen vid Runnymede

Strax efter hemkomsten utbröt det uppror som har kallats Första baronkriget. Denna konflikt hade sitt ursprung flera år tillbaka och bottnade i en ömsesidig misstro mellan adeln och kungen. Dessutom var flera adelsmän skyldiga kungen pengar (”gäldenärernas uppror”). Johan försökte dock inta en försonlig hållning och utsåg ärkebiskopen av Canterbury, Stephen Langton [3] att organisera fredssamtalen. Den 15 juni 1215 möttes parterna i Runnymede vid Themsens flodbank ett par mil väster om London. Platsen är idag skyddad som ett historiskt kulturarv. Den befinner sig för övrigt på någon timmes promenadavstånd från det välkända Windsor Castle. Valet av mötesplats hade även en strategisk sida: terrängen i Runnymede var sådan att båda parter – i händelse av att förhandlingarna bröt samman och striderna återupptogs – kunde åtnjuta goda reträttvägar.

Ärkebiskopen Langton utarbetade ett utkast till en fredsöverenskommelse. Utkastet skrevs på latin och kom – efter ett antal omarbetningar och redigeringar – att ges namnet Magna Carta, ”Det Stora Fördraget”. Även om fördragets ursprungliga syfte var att konkret reglera förhållandet mellan kung Johan och Englands adel och präster, med andra ord vad kungen kunde (eller inte kunde) tillåta sig i sin maktutövning, stod det så småningom klart att vissa av de rättsprinciper som fördraget stadfäste hade en mer allmängiltig karaktär. I den meningen kom Magna Carta att fungera som ett tidigt, och egentligen utan att avse det, försök att formulera människans rättigheter och vissa av de juridiska principer som bör gälla i en rättsstat [4]. Det är detta som har gett dokumentet dess historiska betydelse.

Fördraget

Som man kan vänta sig av ett fördrag av denna sort behandlar Magna Carta både stort och smått. I inledningen fastslår dokumentet att:

Johan av Guds nåd, kung av England, herre över Irland, hertig av Normandie och Aquitaine, greve av Anjou, hälsar till alla sina ärkebiskopar, biskopar, abbotar, jarlar, baroner, justitieråd, jägmästare, sheriffer, officerare, fogdar och undersåtar. Vet att för Guds skull och för vår själs och alla våra förfäders och arvtagares räddning, till Guds ära och den heliga kyrkans befordran och reformen av vårt rike, genom våra ärevördiga fäders råd Stephen, ärkebiskop av Canterbury, primat av hela England och kardinal i den heliga romerska kyrkan; osv. [5]

Förutom några korta texter i början och slutet består fördraget av 60 klausuler. Den intresserade hittar såväl dokumentet som utförliga referenser på sajten The Magna Carta Project (magnacartaresearch.org).

I klausul 7 behandlas änkors arvsrättigheter:

Efter sin makes död skall en änka omedelbart och utan svårighet erhålla sin giftodel och sitt arv, och hon skall inte heller betala något för sin hemgift eller för sin giftodel eller för det arv som hon och hennes man innehade på hans dödsdag, och hon får stanna kvar i sin mans hus i fyrtio dagar efter hans död, under vilken [period] hon ska tilldelas sin hemgift. [6]

En mycket central paragraf i Magna Carta är klausul 39:

Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag. [7]

Trots tidsavståndet på 800 år känns de två sista klausulerna påfallande ”moderna”. De tycks utgå från en känsla för rättvisa och allmän anständighet som vi själva känner igen. Ett annat sätt att uttrycka det är att säga att de formulerar grundläggande principer inom den filosofiska lära som vi brukar kalla naturrätten. Enligt denna filosofi – som först formulerades av Aristoteles (384 f.Kr.-322 f.Kr.) i verket Den nichomakiska etiken – är människans känsla för rätt och rättvisa delvis nedlagd i hennes natur [8]. Filosofen Bertrand Russel (1872-1970) definierade naturrätten som det ”en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur” [9].

Sedd på detta sätt ingår Magna Carta, utan att avse det, i en stor filosofisk tradition, där senare och mer utarbetade bidrag utgörs av Thomas av Aquinos på den katolska tron grundade naturrättsfilosofi, Hugo Grotius idéer om folkrätten, Englands Bill of Rights från 1689 och de av den sistnämnda inspirerade Amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 och 1789 års Deklaration av människans och medborgarens rättigheter. Idag torde andan i dessa dokument sammanfattas i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

NOTER

[1] Den brittiske skådespelaren Rowan Atkinson (”Mr Bean”, f. 1955) är inte enbart en välkänd estradör utan var även en toppstudent i naturvetenskap i skolan. Han har avlagt civilingenjörsexamen i elektroteknik (vid Newcastle University upon Tyne och Queen’s Collage i Oxford) och påbörjade även doktorstudier i ämnet. De senare avbröts dock, när han började nå framgång som skådespelare i studentteatern. Han publicerade nyligen en artikel, där han argumenterade för åsikten att den som vill gagna miljön gör klokare i att köra sin gamla bensin- eller dieselbil ytterligare några år framför att byta ut den mot ett batteridrivet fordon.

[2] Baron var en fransk adlig titel med medeltida ursprung och som betecknade en person som var direkt underställd konungen. En baron kunde alltså inte vara vasall under t.ex. en friherre. I Sverige användes titeln nästan enbart som (hövligt) tilltalsord för friherrar. I Sven Delblancs mästerliga tv-serie Hedebyborna förekommer den deklasserade adelssläkten ”Urse”, vilka tituleras ”baroner” och sägs leva på ”baroniet i Valla”. I Sverige tycks dock endast ett ”äkta” baroni ha existerat, det friherrliga Baroniet Adelswärd i Östergötlands län. På 1960-talet omvandlades baroniet till fideikommissaktiebolaget Baroniet Adelswärd AB, en av landets största jordägare.

[3] Stephen Langton (ca. 1150-1228) var ärkebiskop i Canterbury och engelsk kardinal i katolska kyrkan. Han var en stridbar och inflytelserik teolog och anses vara den som ligger bakom den kapitelindelning som alltjämt används i Bibeln.

[4] Men då var Johan redan död. Han avled av dysenteri i oktober 1216. Arbetet med Magna Carta övertogs då av hans unge son, kung Henrik III av England, som vid denna tidpunkt var nio år.

[5] ”John by God’s grace king of England, lord of Ireland, duke of Normandy and Aquitaine, count of Anjou, to his archbishops, bishops, abbots, earls, barons, justices, foresters, sheriffs, reeves, officers and all bailiffs and subjects, greeting. Know that for the sake of God and for the salvation of our soul and the souls of all our forebears and heirs, to the honour of God and the advancement of holy church, and the reform of our kingdom, by the counsel of our venerable fathers Stephen, archbishop of Canterbury, primate of all England and cardinal of the holy Roman church;” (Magna Carta Project – 1215 Magna Carta – Introduction: Magna Carta 1215 (magnacartaresearch.org))

[6] ”After the death of her husband a widow is to have her marriage portion and inheritance immediately and without difficulty, nor is she to give anything for her dower, or for her marriage portion, or for the inheritance which she and her husband held on the day of his death, and she may remain in her husband’s house for forty days after his death, during which she is to be assigned her dower.”

[7] ”No free man is to be arrested, or imprisoned, or disseised, or outlawed, or exiled, or in any other way ruined, nor will we go against him or send against him, except by the lawful judgment of his peers or by the law of the land.”

[8] Aristotelses skiljde mellan naturrätten och den rätt som det mänskliga samhället upprätthåller genom lagen: ”Den medborgerliga rättvisan är dels naturlig, dels konventionell”, påpekar han i Den Nichomakiska etiken. (Ref. Naturrätt – Wikipedia.)

[9] Bertrand Russell, Västerlandets visdom, Stockholm: Forum, s. 113.