Israel stjäl palestiniernas vatten

Gunnar Olofsson

Gunnar Olofsson är pensionerad läkare, kirurg, och har periodvis bott och arbetat i Mellanöstern. Han deltog i Palestinagruppernas första sjukvårdsteam till Libanon 1976 och har följt Israel – Palestinakonflikten i över 45 år. Han har skrivit omkring 800 artiklar i ämnet. Bilden är tagen vid en föreläsning på Härnösands folkhögskola för några veckor sedan. Se även Anne Lidéns artikel om palestinska konstnärer på annan plats i detta nummer.

Israel stjäl Palestinas vatten, och låter palestinierna köpa tillbaka en del av det dyrt. Det är sammanfattningen i en rapport, ”Dried up”, av israeliska ”Who Profits Research Center” som i många år granskat konsekvenserna av den israeliska ockupationen av Palestina.

Kontrollen av vattenresurserna är en nyckelfråga i den israeliska ockupationen. Israel är mycket framstående i utveckling av vattenteknologi, och avsaltat havsvatten står idag för 75 procent av landets behov. Därutöver utnyttjar man underjordiska vattenreserver inom det palestinska området för att täcka återstående behov – och inte minst bygga och utveckla nya olagliga bosättningar på ockuperad palestinsk mark. En viktig aktör är här det statliga israeliska vattenbolaget Mekorot.

Eftersom det regnar mer på det ockuperade Västbanken än i London, finns här en stor underjordisk vattenreservoar som hela tiden fylls på – och lätt skulle kunna försörja hela området med vatten. Den israeliska ockupationsmakten bygger dock sina bosättningar och drar sina murar så att man själv kan utnyttja resurserna medan de palestinska samhällena stängs ute och, genom idogt israeliskt brunnsborrande, får sina brunnar torrlagda. Idag går 87 procent av vattnet under Västbanken till israeler medan palestinierna får nöja sig med 13 procent.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är normen för vattenförbrukning minimum 100 liter vatten per person och dag. I Israel uppgår förbrukningen till 200 liter per person och dag. I bosättningarna närmare 300 liter. På den palestinska sidan är siffrorna 85,6 liter per person på Västbanken och 77 liter i Gaza. I praktiken är asymmetrin större. Så är till exempel 95 procent av vattnet i Gaza kontaminerat av havsvatten och läckande avloppsledningar, som ej tillåts repareras – och endast runt 10 procent av Gazas drygt två miljoner invånare har tillgång till tjänligt dricksvatten. Det palestinska rörsystemet är åldrat och slitet med dåligt tryck och flöde, och så har till exempel bosättningen Ma´ale Adumim över tid fyra gånger så stor tillgång till vatten som palestinierna i det ockuperade östra Jerusalem.

Vattenföretaget Mekorot grundades 1937 som ett medel för den judiska immigrationen att säkra vattenresurser för den kommande expansionen av bosättningar i Palestina. Efter Israels tillblivelse har företaget tjänat som statligt vattenbolag, med i princip monopolställning, och man fick 1982, genom en militärorder, ansvaret för vattenförsörjningen på Västbanken. Idag utgörs 80 procent av vattenkonsumtionen på Västbanken av vatten inköpt från Mekorot.

Barn leker vid en ny vattentank som ersatte en skadad efter en bosättarattack mot byn al-Mufagara på Västbanken 2021. (Foto: AP, Nasser Nasser)

Mekorot använder differentierad prissättning för sitt vatten. Medan brukare i Tel Aviv inne i egentliga Israel betalar 0,3 israeliska shekel (1 shekel, NIS, motsvarar 3 SEK) per kubikmeter – samma som de viktigare bosättningarna – är kostnaden i Jerusalem 0,9 NIS. Den Palestinska myndigheten betalar Mekorot 3 NIS, alltså tio gånger så mycket som israeler – för vatten taget från de egna palestinska reservoarerna. Omkring 14 000 invånare i 180 samhällen på Västbanken är helt utan vattendistribution och tvingas, efter att ha fått sina egna brunnar torrlagda av israeliska borrningar, att köpa in vatten levererat i tankbilar – en kostnad på 100 US Dollar (1100 SEK) per tank. Den israeliska armén förstör dessutom regelbundet utrustning – även sådan donerad av utländska biståndsgivare – som skulle kunna ändra situationen.

Israels vattenapartheid drabbar även palestinier som är medborgare i staten Israel. Förutom att palestinska hushåll har generellt lägre grad av anslutning till nationella vatten- och avloppssystem än judiska (80 procent mot 90 procent), lever till exempel över 100 000 palestinska beduiner i 35 ”icke erkända” samhällen, framför allt i Negevöknen, utan tillgång till normal infrastruktur inklusive vatten och avlopp, kommunikationer och skolor. Detta i ett medvetet försök att få dem att flytta för att ge plats åt judiska nybyggare.

Den diskriminerande israeliska vattenpolitiken måste upphöra, och vattenfrågan är ett område där politiker i vår del av världen skulle kunna göra skillnad – om man vill. Donationer av utrustning för brunnsborrning, avloppssystem, solpaneler kan villkoras med att inte få förstöras utan allvarliga konsekvenser vad gäller handel och utbyten med Israel. Handel med de olagliga bosättningarna – stora konsumenter av palestinskt vatten – kan, och måste, stoppas. Bidrag kan ges till palestinska projekt, infrastruktur och företagande för att ge alternativ försörjning till slavarbete i den israeliska bosättarindustrin. Handeln med Palestina kan generellt öka, och tryck läggas på Israel att tillåta palestinsk import och export av produkter – även vad gäller Gaza.

På sikt måste Israel övertygas om att hela det apartheidsystem man skapat – likt det en gång i Sydafrika – i längden är ohållbart och inte lönsamt för någon, inklusive Israel självt. Ju mer vi i väst lägger oss i och påverkar, desto snabbare kan systemet avskaffas, ockupationen upphöra och målet nås med två stater, Israel och Palestina, sida vid sida i fred.

Frågan är: vad väntar man på?

(Artikeln har tidigare varit publicerad på bloggen lindelof.nu, 2023-10-09.)