Ledare XXV

Vetenskap och Gudstro

Per-Olov Käll

”Vi fortsätter och kommer nu till teorierna om hur den nuvarande världen uppstod”. Friedrich Engels, Anti-Dühring, tredje tyska upplagan, 1894

Det tekniskt enastående James Webb-teleskopet (som sköts upp 2021 till det facila priset av 10 miljarder dollar) tycks oväntat och på nytt ha rest frågorna om Genesis. Med Genesis syftar jag inte på den brittiska popgruppen med samma namn, vilken – i förbigående sagt − alltjämt verkar vara aktiv. Låt vara att Tony Banks, Phil Collins och Mike Rutherford i likhet med undertecknad börjar komma upp i mogen gubbålder.

Jag syftar således på den mer ursprungliga Genesis, som i vårt land går under namnet Första Moseboken. Och ingen ska säga annat än att de som en gång skrev – och redigerade – Bibelns texter var goda stilister:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Nu är det säkert ett bra tag sedan Första Moseboken kunde åberopas som argument på en vetenskaplig konferens i Astrofysik. Kanske har vetenskapen, i synnerhet naturvetenskapen, haft en stark − man frestas nästan säga ”naturlig” tendens – att ansluta sig till Voltaire när denne om den katolska kyrkan krävde ”écrasez l’infâme!” (”krossa den skändliga!”).

Från Voltaire till Friedrich Engels

Inte så att Voltaire (vars verkliga namn var François-Marie Arouet, född 1694 i Paris och död 1778 i samma stad) kan beskrivas som ateist, även om han ogillade kristendomen, i synnerhet dess katolska variant, och därtill i egenskap av ledande upplysningsfilosof spelade en viktig roll för den Franska revolutionens allmänt kritiska hållning till religionen och dess prästerskap [1].  En hållning som ledde till att den revolutionära politikern Maximilian Robespierre (1758-94) föreslog att dyrkan av den kristna gudomen skulle ersättas med kulten av ”Det Högsta Väsendet” − ett slags deistisk variant av den monoteistiska religionen. (Deism innebär att man anser att Gud har skapat världen men efter fullbordat värv så att säga avstår från att lägga sig i hur den fungerar.) Den något pompöse Robespierre presenterade sitt religionsförslag i maj 1794 och följande månad hölls på Marsfältet i Paris en stor omsorgsfullt regisserad ”folkfest” till den nya gudomens ära.

Det högsta väsendet försvann dock ur historien redan en månad senare när Robespierres föll från makten och strax därpå avrättades. Det skeende under Franska revolutionen som går under namnet ”Terrorn” var därmed över, liksom den konstruerade abstrakta religion det gett upphov till. När Napoleon Bonaparte ett halvt årtionde senare grep makten i Frankrike förbjöd han Robespierres tilltänkta statsreligion och valde omsider att göra upp politiskt med påven. Men på ett sådant sätt att han samtidigt fullföljde upplysningens och revolutionens idéer om ett särskiljande av kyrkan från staten. En modern republik skulle inte ha någon statsreligion.

Napoleon var inte ateist, även om han knappast kan beskrivas som en from man. Hans syn på religionen präglades starkt av hans uppfattning om statsnyttan; hans såg religionen som en sammanhållande kraft i samhället och ett skydd för den allmänna moralen. Denna roll kunde, menade han, religionen spela oavsett vilken (eller vilka) gudomar den hyllade. Personligen hyste han en viss beundran för Muhammed och dennes islamska lära, (se artikeln om mötet mellan Napoleon och Goethe i Förr och Nu nr 4 2022). Hans levnadstecknare, diplomaten och politikern de Bourrienne, noterar i sina memoarer:

”Jag minns ett tillfälle, en fin afton, när han [Napoleon] befann sig på däck tillsammans med några personer som argumenterade till förmån för en materialistisk filosofi, hur han höjde sin hand och medan han pekade mot stjärnorna yttrade:

−Mina herrar, ni må tala hur mycket ni vill, men vem har åstadkommit allt detta?” [2]

Är det säkert att vi idag har nått fram till ett bra svar på Napoleons fråga?

Genom den vetenskapliga och industriella revolutionen (de två hängde nära samman) fick den västerländska imperialismen och dess allomfattande sjöfart ett avgörande inflytande över världens affärer. Dessa revolutioner inleddes – i stort sett – på 1700-talet och kom med ständigt ökande kraft att dominera de följande två århundradena, alltså 1800- och 1900-talen. Den epok i vilken vi nu lever kallas i kontrast till de föregående ofta för den ”postindustriella eran”, en beteckning som nog får anses  diskutabel. Vår tid är knappast mindre vetenskapligt eller industriellt präglad än de tidigare. När den i Preussen år 1820 födde Friedrich Engels sändes till Manchester för att utöva tillsyn över familjens bomullsspinneri därstädes, torde de största skillnaderna mot dagens situation vara att maskinerna idag inte längre drivs med ångkraft som utvinns genom förbränning av kol utan med elektricitet och att arbetet numera i stor utsträckning är datorstyrt. Arbetarnas situation är också, åtminstone i vår del av världen, avsevärt förbättrad.

Det sistnämnda var en fråga som i hög grad intresserade den förmögne företagsledaren Engels, som 1844 när han var 24 år i Leipzig gav ut boken Die Lage der arbeitenden Klasse in England, (sv. titel ”Den arbetande klassens läge i England”). Boken var, som Engels förklarade, baserad på ”egna iakttagelser och autentiska källor”. Den första svenska översättningen av detta historiskt viktiga arbete skedde 1846 i form av en artikelserie i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning [3].

För ”modernister” och materialistiskt tänkande personer som Marx och Engels framstod en ateistisk hållning som den enda förnuftiga. I detta skilde de sig från sin stora tyska filosofiska lärofader Friedrich Hegel (1770-1831). Dennes på en idealistisk inställning (”Världsanden”) grundade filosofi framstod i Marx och Engels ögon som en dialektik ställd på huvudet; man behövde, enligt Marx, endast ”vända den rätt” för att den skulle utgöra en sann beskrivning av de dialektiska lagar som styrde den materiella verkligheten.

Men riktigt så enkelt var det inte. Ty i likhet med vissa andra stora samtida tänkare i hade Marx svårt att föreställa sig att de slutsatser han efter mödosamt tankearbete nått fram till kunde vara felaktiga. Han besatt också en ovanlig förmåga att övertyga andra om att han hade rätt [4].

Det är långt ifrån självklart att Hegel skulle ha uppskattat Marx ”rättvändning” av hans filosofi – lika litet som det kan tas för givet att Marx och Engels skulle ha godtagit som en vidareutveckling av deras egen lära den som i Sovjetunionen kompilerades under namnet ”marxismen-leninismen”, den första kommunistiska statens officiella ideologi. Vid den tidpunkten hade socialismens teoretiska pionjärer varit döda i flera decennier och vad de verkligen skulle ha ansett om beteckningen och dess innehåll får vi aldrig veta [5].

Till dem som intresserat sig för Hegels syn på religionen hör den amerikanske filosofen Robert M. Wallace. Denne skriver i en kort artikel med rubriken ”Hegel’s God” (Hegels Gud) i tidskriften Philosophy Now: 

Det är välkänt att olika liberala teologer under det senaste ett-och-ett-halvt århundradet har velat formulera ett Gudsbegrepp, som både tillfredsställer folks andliga längtan utan att hamna i konflikt med den darwinska evolutionsläran och andra väletablerade vetenskapliga upptäckter. Vad som är mindre välbekant är att Hegel redan åstadkom detta med anmärkningsvärd kraft och subtilitet som ett svar till de stora moderna skeptikerna, Hume och Kant [6].

Som en följd av detta förbiseende, menar Wallace, har ”Hegels filosofiska teologi fångats i korselden mellan ateister, som förkastar den eller förminskar dess betydelse, och troende för vilka [den Hegelska; POK] terminologin är främmande eller avskräckande”. Nu kan vi dock på nytt studera Hegels tankar om religionen, befriad från det intellektuella förkläde Marx försåg honom med [7].

Ingen vetenskap, i synnerhet ingen naturvetenskap, kan acceptera ”Guds hand” – eller liknande – som förklaringsmodell till något observerat naturfenomen. Detsamma gäller förstås föreställningen om så kallad ”Intelligent design, ID”, en idériktning som vissa starkt konservativa religiösa kretsar i USA länge försökt legitimera genom att kräva att den ska läras ut i skolans biologiundervisning. ID-förespråkarna gör gällande att livets utveckling på jorden är en alltför komplicerad historia för att enbart kunna förklaras genom slumpmässiga variationer och  naturligt urval (i Darwins mening). Förespråkarna anser sig också ha identifierat organismer och kroppsliga organ, som de hävdar att det är alltför ”statistiskt osannolikt” att de skulle ha kunnat uppkomma genom evolution, (underförstått utan medverkan av gudomligt ingripande). Men detta är ett solklart fall av begging the question – man förutsätter som sant det som ska ledas i bevis [8].

Nu är det viktigt att påpeka att det faktum att det vetenskapliga förhållningssättet inte tillåter att man tar hjälp av Gud i sina förklaringsmodeller inte innebär att de som sysslar med vetenskap förutsätts vara ateister. Ty vetenskapen har inte – och kan inte ha – någon uppfattning i frågan om Guds existens eller ”de yttersta tingen”. Religionen är vars och ens privatsak och religionsfriheten en grundläggande mänsklig rättighet.

Georges Lemaître

Historiskt tycks det heller inte varit särskilt ovanligt att framstående naturforskare haft en religiös övertygelse. Ett intressant exempel är den belgiske katolska prästen, matematikern och teoretiska fysikern Georges Lemaître (1894-1966). Lemaître föddes i den belgiska staden Charleroi i den franskspråkiga regionen Vallonien, där hans far drev ett framgångsrikt väveri i industriell skala. Han erhöll en klassisk examen i jesuitgymnasiet Collège du Sacré-Cœur de Charleroi och påbörjade 1911 en utbildning till civilingenjör vid Université catholique de Louvain (Leuvens katolska universitet). Denna utbildning avbröt han 1914 för att i samband med 1:a världskrigets utbrott ta värvning som artilleriofficer. Efter krigsslutet studerade han teologi på ett seminarium och prästvigdes 1923, (s.k. katolsk sekularpräst). Parallellt med de teologiska studierna fortsatte han de matematiska studierna vid Leuvens katolska universitet, där han 1920 – han var då 26 år – disputerade på en avhandling som behandlade hur man approximerar funktioner av flera variabler [9].

Samma år som han prästvigdes blev han forskarassistent i astronomi vid universitetet i Cambridge och var senare verksam även vid bland annat det högt rankade Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Boston, USA.

1915 hade Albert Einstein (1879-1955) publicerat sin allmänna relativitetsteori, en teori som alltjämt är gällande som den moderna fysikens beskrivning av gravitationen. Einstein visade att gravitationen är en geometrisk egenskap hos  rummet och tiden, (rum-tiden). När Einstein utvecklade sin teori var fysikernas åsikt om universum att det var statiskt och hade existerat som sådant i evig tid. 1922 visade emellertid den ryske matematikern Alexandr Friedmann (1888-1925) att ekvationerna bakom den allmänna relativitetsteorin hade en lösning som pekade mot ett expanderande – alltså icke-statiskt − universum. Ett resultat Einstein länge hade svårt att acceptera. Ett halvt decennium senare, 1927, nådde även Lemaître oberoende av Friedmann fram till samma slutsats. Hans artikel publicerades emellertid i en mindre framträdande astronomisk tidskrift och fick inledningsvis inte den uppmärksamhet den förtjänade.

Nu hade det dock börjat hända saker inom den observerande astronomin. Två år efter Lemaîtres artikel publicerade amerikanen Edwin Hubble (1889-1953) mätningar som visade att galaxerna avlägsnade sig från varandra med en hastighet proportionell mot deras avstånd från varandra. De galaxer som befann sig längst bort avlägsnade sig snabbare än de mer näraliggande. Denna expansion bör uppfattas som en expansion av själva rymden; snarare än att galaxerna färdas bort från varandra i rummet (se fig). Universums expansion – med andra ord dess icke-statiska natur − var nu fastslagen på såväl teoretisk väg (genom ingående analys av Einsteins ekvationer) som på empirisk (genom Hubbles och andras mätningar med tidens mest kraftfulla teleskop). Lemaître drog slutsatsen att om universum expanderade måste det från början ha varit betydligt mindre, och han föreslog att initialt all universums massa och energi hade varit koncentrerad i en ofattbart liten ”uratom”, en så kallad singularitet. Denna teori blev omsider känd under namnet ”Big Bang” [10].

Är Big Bang sista ordet?

Genom observationer utförda med James Webb-teleskopets har dock Big Bang-teorin, som under åtminstone ett halvsekel utgjort den ledande modellen för att förklara universums uppkomst, allvarligt kommit att ifrågasättas. Åtminstone måste teorin anses ofullständig. Det man tycker sig observera i det tidiga universum – för omkring 13,5 miljarder år sedan − ser inte ut att stämma med vad man enligt teorin borde förvänta sig att se.

Enligt Big Bang-teorin uppstod universum för 13,8 miljarder år sedan. Denna skattning av universums ålder har mycket som talar för sig. Vad teorin dock inte kan svara på är vad som fanns innan den stora smällen? Kan ”uratomen” (singulariteten) ha uppstått ur intet? Är världarnas existens resultatet av ett enastående magiskt trick?

Den brittiske matematikern och fysikern Roger Penrose (f. 1931, Nobelpriset i fysik 2020) ser istället framför sig ett pulserande universum, som uppstår och förintas i en evig process utan början eller slut. Denna tanke ligger nära den åsikt som den naturvetenskapligt mycket intresserade och påläste Friedrich Engels en gång framförde:

För övrigt är den evigt upprepade följden av världar i den ändlösa rymden bara ett logiskt komplement till den samtidiga existensen av oräkneliga världar i en oändlig rymd…[11]

Penrose menar sig även kunna se ”rester” av ett äldre universum i vårt nuvarande, till exempel i form av svarta hål och han tycks mena att dessa kunnat tjänstgöra som ”kondensationskärnor” för materian i vårt eget universum.

NOTER

[1] Voltaire var förutom sina filosofiska och litterära intressen även intresserad av naturvetenskap, (även om detta begrepp hör en senare tid till och man på Newtons tid snarare talade om Natur-Filosofi). Det var Voltaire som såg till att Isaac Newtons banbrytande avhandling Principia översattes till franska. I detta arbete var han i högsta grad behjälplig av sin intellektuella partner och tillika älskarinna, den mycket framstående matematikern, fysikern och upplysningsfilosofen Émilie du Châtelet (1706-1749, se bild). Den av henne utförda översättningen – tillika försedd med hennes omfattande kommentarer − utgavs postumt men räknas än idag som den franska standardöversättningen av Newtons verk. Själv avled Châtelet endast 42 år gammal i komplikationer i samband med en förlossning.  

[2] Louis Antoine Fauvelet de Bourrienne (1769-1834), Private Memoirs of Napoleon Bonaparte, Vol. I. Philadelphia, 1831, p. 278.

[3] Det skulle dröja ända till 1983 innan boken på nytt utgavs på svenska. Då på förlaget Proletärkultur i Göteborg.

[4] Bertrand Russel träffade Lenin 1920 i Moskva och hade möjlighet att diskutera med honom. Russel har berättat (se (4) Bertrand Russell on his meeting with Vladimir Lenin in 1920 – YouTube) att Lenin hävdade att det inte kunde finns ett enda fel i Marx läror. Hur osannolikt det än ter sig att Lenin själv på allvar kan ha trott på detta sitt påstående, vittnar det om den benhårda övertygelse om sina läras sanning som de ryska kommunisterna tidigt utvecklade.

[5] Även de kinesiska kommunisterna fortsatte den intellektuellt tveksamma traditionen genom att ännu en gång döpa om läran, nu till ”marxismen-leninismen-Mao-Zedongs tänkande”.

[6] ”Hegel’s God”, Robert M. Wallace, Philosophy Now, Issue 86, 2011.

[7] Robert M. Wallace, Hegel’s Philosophy of Reality, Freedom, and God. Cambridge University Press, New York, 2005.

[8] Idéerna bakom ID har en lång tradition och går tillbaka till tidigt 1800-tal. President George W. Bush d.y. uttalade sig några gånger som kunde uppfattas som ett stöd för – eller åtminstone sympati med – kreationistiska idéer, (se t.ex. President Bush Addresses ”Intelligent Design” | National Center for Science Education (ncse.ngo)).

[9] Avhandlingens titel var l’Approximation des fonctions de plusieurs variables réelles, (ung. Approximation av funktioner med flera reella variabler).

[10] Benämningen ”Big Bang” lär ha myntats av den brittiska astronomen Fred Hoyle (1915-2001) i en radiointervju gjord av BBC 1949.

[11] Friedrich Engels, Dialektik der Natur (Naturens dialektik), 1883. Verket förblev oavslutat. Den tyske socialistiska politikern Eduard Bernstein överlämnade ett exemplar av boken till Albert Einstein, som ansåg att Engels framställning av matematiken och fysiken var ”förvirrande” men att boken i övrigt förtjänade att läsas. Den moderna fysikens två hörnpelare relativitetsteorin och kvantfysiken var ännu inte upptäckta på Engels tid.